Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.