L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Färdigbehandlad!

Färdigbehandlad!

Det går lite sisådär med min ambition att blogga mer. Det är bara instagraminlägg jag lyckas få upp med någon regelbundenhet, och någorlunda ”live”. Allt annat släpar efter så mycket att jag oftast hinner glömma bort vad jag tänkt skriva om när jag väl får tid.

Denna lördagkväll har alla somnat utom jag. Jag har fortfarande inte sammanfattat L:s andra månad, fast den tredje går till ända idag. Jag har rullat tre nya barnvagnar sedan L föddes, men som jag inte hunnit recensera mer än några kommentarer här och var. En fjärde ny vagn står här i vardagsrummet. Jag har ventilerat om den misslyckade amningen, men lite löpande uppdateringar om detta skulle kunna göras. Lillan har sovit i två sängar som jag hade tänkt recensera. Vi har för övrigt fungerande nätter (fast en törs knappast andas om det av rädsla för att jinxa) nu sedan typ tre veckor tillbaka, och det har jag knappt hunnit (eller vågat) nämna. Jag mår dåligt från och till över att livet med L visat sig vara lite … skumpigare… än vad jag trott, och att det sliter på hela familjen. Sedan skulle jag gärna få ner mer av vår vardag på pränt, men det är svårt just nu.

Det som dock överskuggar allt annat just nu är såklart att vi i fredags fick hem en bebis helt utan skenor eller kuddar. Så den här dyrbara datortiden ägnar jag helt åt detta.

Vi har hela tiden sett perioden med Von Rosen-skenan som halvtid, den tuffaste delen av behandlingen, men ändå bara halvvägs framme rent tidsmässigt. Det absolut vanligaste verkade ju ändå vara att ytterligare sex veckor med så kallad Frejka-byxa skulle vidta efter de sex veckorna med Von Rosen-skenan.

Så när vi rullade mot Astrid Lindgrens barnsjukhus igår var det med inställningen att skenan förhoppningsvis skulle bort för gott (hoppas-hoppas-hoppas), men att vi skulle få hem L i en Frejka-byxa istället. Vi var oroliga för att det inte skulle se tillräckligt bra ut för att få övergå till Frejka, men försiktigt förhoppningsfulla om den, så vi skulle kunna få någon timme om dagen då vi kunde ta av den för bad och lite gos.

Först var vi på nya KS för ultraljud. Det är alltid snabbt överstökat, och de får inget säga, utan skickar bara över resultaten till ortopeden. Efter scenbyte till Astrid Lindgrens barnsjukhus och en liten kaffepaus var det så dags för domen. Jag hade packat ner skenan (som tagits av inför ultraljudet) i väskan som hängde på barnvagnen. Ifall att den skulle behöva åka på igen.

Vi fick gå in i ett rum och avvakta ”vår” läkare. Det kändes konstigt att hålla i L utan skenan. Hon var så lång och smal och mjuk. Läkaren kom in, med ultraljudsrapporten i sin hand. Hon sade nästan på en gång att allt såg jättebra ut, och att hon inte tyckte att det behövdes någon mer behandling.

Vi blev helt paffa – det var ju ett så mycket bättre besked än vi ens vågat hoppas på. Förutom i det där lilla, lilla utrymmet i hjärtat där jag ändå törs ha en liten bild av ”best-case-scenario”, men som jag knappt vågar kännas vid, för att inte riskera att bli besviken.

Läkaren tog sig verkligen tid, och ritade upp hur det såg ut. Att L:s höftvinklar, som borde vara minst 60 grader, men som varit bara 43 respektive 49 innan hon sattes i skena, nu var 70 grader. Att något hon kallade alphavinklarna, tror jag, (om det nu inte var det jag redan nämnt ovan) hade blivit så bra att det inte verkade troligt att höftkulorna skulle kunna hoppa ut ut sitt läge. Sedan satt hon med L i famnen en stund medan hon förklarade att vi nu inte behöver komma dit igen förrän när L är 18 månader gammal, då hon ska röntgas för att se att allt fortsätter att vara bra.

Så vi fick åka hem med en helt vanlig bebis. Som är ganska liten och smal. Lång och sladdrig. ”Spaghettibebis” är termen som används i höftledssluxationsföräldraforum. Det där åtråvärda som en väntar på under långa behandlingsveckor – en bebis som är sådär ostabil i ryggen som bebisar är mest, istället för den boxliknande uppenbarelsen av ett barn i skena, en liten sköldpadda.

Vi åkte hem med vår spaghettibebis. Som nu kan leva på precis som vanligt. Det enda vi måste undvika är att lyfta henne i benen/fötterna vid blöjbyte.

Jag kan stryka min bebis över ryggen igen. Hålla handen runt den lilla rumpan, som återigen kan ligga upp i vädret när hon sover i min famn. Vi kan plocka fram några kläder som redan vikts undan. Min dotter kan plötsligt sparka fritt. Och jag är så så tacksam.

 

 

Byta blöja med Von Rosen-skena

Byta blöja med Von Rosen-skena

Vi är nu hela fyra veckor in i den period om sex veckor som – om allt går enligt plan – lilla L ska ha Von Rosen-skena för att stabilisera hennes höfter.

Och skenan är faktiskt helt oproblematisk i jämförelse med mycket annat med L. Som att hon inte sover middag på dagarna annat än i min famn (eller ibland i en rullande vagn) och bara vill ligga själv i vaket tillstånd ytterst korta och få stunder om dagen, och inte vill sitta i bärsjal eller ta napp. Har jag gnällt över detta redan? Klart jag har, men det är en så överskuggande del av vår tillvaro nu att det får vara så. Jag sitter helt låst hela dagarna, annars skriker hon sig illröd.

Detta om detta; det jag ville komma till i detta inlägg är att vi nu är rutinerade vad gäller att byta blöja på ett barn i Von Rosen-skena. Det tog oss några veckor att få till det bra, så jag tänkte dela med mig av proceduren, ifall att det någon gång nu eller i framtiden trillar in en nybliven förälder här, med ett litet barn som nyss blivit en liten sköldpadda 🙂

(OT: Jag gillar smileys och emoticons och emojis och allt vad de kallas, men hur tusan ska en tänka med interpunktionen, egentligen? Ska en emoji placeras före eller efter punkten, eller är emojin att se som en punkt i sig själv? Ovissheten stör mig varje gång…)

Bilden nedan visar påtagning av ny blöja. Efteråt kommer lite tips på avtagande av smutsig blöja, men dem låter jag vara oillustrerade av trevnadsskäl.

Okej, here it goes!

  1. Lägg blöjan på plats över bebisens framsida.
  2. Peta in snibbarna och överkanten mellan midjedelarna på skenan och bebisens sida. (Steg 1 och 2 kan hoppas över, men är rätt bra att ha gjort om en vill att ev. kiss under bytet inte hamnar på skötbordet.)
  3. Vänd bebis över på mage.
  4. Peta in de bakre snibbarna mellan ovandelen av benskenorna och bebisens rumpa/höfter.
  5. Dra snibbarna in mellan midjedelarna och bebisen sida, och bakdelen av blöjan in under skenans ryggdel så gott det går. (När bebis ligger på mage brukar det bli en del luft mellan skenan och huden, så att en kan peta in fingrarna under för att få blöjan på plats.)
  6. Vänd bebis på rygg igen.
  7. Passa på att prata lite med bebis, gör lite roliga ljud, och annat som en normalt sett gör vid blöjbyten. Pussa lite på magen och lek ”det kom en liten mus” eller ”baka, baka liten kaka”, och allt sådant en gör med en vanlig bebis.
  8. Glöm inte att din bebis är en vanlig bebis, även om närvaron av skenan kan skapa en delvis reell, men kanske ännu mer upplevd, fysisk distans till den där mjuka lilla bebiskroppen. I vart fall jag har känt det som att L:s kropp är mindre ”min” än vad storebrors var när han var spädis, och att jag har lite svårare för att pyssla med hennes hygien och kroppsvård, eftersom skenan sitter där och tar henne i anspråk. Så gosa på, och smörj in med babyolja, gör babymassage o.s.v. så gott det går, skenan till trots.
  9. Avsluta med att kontrollera att blöjans innerkanter sitter som de ska runt ljumskarna och bakåt, peta in de främre blöjsnibbarna och dra fram de bakre för att tejpa fast blöjan. Klart!

Och det där med att ta bort smutsiga blöjor, då?

En kissblöja brukar jag bara dra bort med bebis liggande på rygg. En hand under rumpan – en får aldrig lyfta upp rumpan på en ”luxbebis” genom att lyfta och dra i fötterna/benen! – och bara dra nedåt.

Bajsblöjan öppnas försiktigt med bebis i ryggläge. Jag använder våtservetter, och torkar av så långt neråt det går. Sedan rullar jag ihop den främre delen av blöjan tight, och håller fast den medan jag vänder bebis över på mage. Därefter lirkar/drar jag försiktigt ut blöjan med en våtservett redo, och torkar sedan rent överallt. Ibland behöver en lirka in en våtservett under skenan, och det brukar gå bra i magläge med ett finger ”klätt” i våtservett.

Vid byte av bajsblöja hoppar jag ofta över stegen 1 och 2 ovan, och börjar sätta på en ny blöja bakifrån, för att efter vändning gå igenom framsidan med våtservett igen innan blöjan stängs. I brådskan att få bort en redig bajsblöja kan den första torkningen i fram nämligen bli lite väl översiktlig 🙂

Och ibland, när bebis är arg och/eller jag är trött och/eller lat, sätter jag blöjan på ”utsidan”, runt rumpdelen av skenan och med snibbarna runt mellan midjedelarna och lårdelarna av skenan. Mycket snabbare byten, men större risk för läckage och gegg under skenan.

Halvtid med Von Rosen-skenan?

Halvtid med Von Rosen-skenan?

Idag har vi spenderat förmiddagen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Efter 3 veckor med Von Rosen-skenan var det dags att byta till en större storlek.

Vi var sena i vanlig ordning, efter att vi fått styra om dagens planering precis när vi stod på uppfarten för att åka iväg mot Solna. Då ringde nämligen förskolan och meddelade att storebror hade kräkts. Jahapp. Det var knappast läge att boka av läkar- och röntgenbesök med en timmes varsel, och eftersom vi inte varit i kontakt med sjuklingen efter insjuknande så ville vi försöka ta oss till sjukhuset ändå. Snälla morfar, som skulle hämtat på eftermiddagen, ställde upp och tog H direkt, trots kräkningen.

B fick stanna bilen utanför entrén, och jag fick plocka ut babyskyddet med lillasyster i och rusa iväg mot första stoppet, som var ortopeden. Dagen till ära hade vi dock med oss vår testvagn, Babyzen Yoyo+, som jag försett med babyskyddsadaptrarna. Och det var helt fantastiskt smidigt att rulla iväg med babyskyddet på lilla minivagnen! Jag är kort och ganska klen i armarna, så det brukar vara ganska bängligt för mig att släpa runt på babyskyddet. Och en tar ju inte gärna med någon av ”storvagnarna” för att köra runt inomhus.

På ortopeden fick vi träffa ”vår” läkare (vi har haft samma varje gång nu sedan L fick skenan, och hon bemödar sig alltid att se till att vi bokas till henne nästa gång, vilket är skönt efter den första felbedömningen av en annan läkare) och en sköterska som vi också träffat i vart fall någon gång tidigare. L låg ganska nöjt under värmelampan på sköt-/undersökningsbordet, och vi fick tvätta av henne efter att den gamla skenan tagits bort.

Så ovant att se henne utan skena! Och hon låg så klart kvar i samma position även utan skenan, vilket av någon anledning kändes lite hjärtskärande. Jag tror att det har att göra med själva skenan som ett påtvingat främmande föremål, och känslan av att L på något sätt är mindre ”vår” med den på. Som att skenan, och därigenom vården, på något sätt tagit vår bebis lite i sin besittning. En konstig känsla, som ju inte alls har någon logisk grund. Det är ju trots allt bara en liten bit plastinklädd metall, som dessutom är till för att hjälpa L att utvecklas på ett sätt så att hon inte får problem i framtiden.

Därefter kände läkaren igenom lillans höfter, och en ny skena sattes på plats.

Sedan hastade vi vidare till barnröntgen, där jag hann amma en nu mycket förargad bebis innan det blev vår tur. Väl inne på ultraljudsrummet var L först på ett riktigt soligt humör, och charmade sockorna av sköterskan som höll henne på plats. Sedan blev livet riktigt dåligt igen, tyckte hon och började vråla, men jag lyckades lugna henne genom att låta henne snutta på ett lillfinger. (Tänk om hon kunde lära sig att hålla kvar en napp i munnen!)

Därefter tillbaka till ortopeden, där vi snabbt fick beskedet att allt såg bra ut, så det är bara att köra på med skenan i 3 veckor till. Förhoppningsvis är det alltså halvtid nu. Nästa gång får vi ta av skenan själva före ultraljud, och sedan gå till ortopeden för domen. Eventuellt hon färdigbehandlad då, men vanligast är att det blir 6 veckors ytterligare behandling, med en s.k. Frejkabyxa, som sätts utanpå blöjan och kläderna. (I vissa fall kan det krävas ytterligare tid i skenan, men det är vad jag förstod väldigt ovanligt.)

Nu lite lunch och en kort shoppingrunda på vägen hemåt!

Ledmotivet

Ledmotivet

De senaste dagarna har jag funnit mig själv småsjungande när jag gått runt med en skrikande bebis på ena armen, medan jag försökt utföra nödvändiga sysslor med den enda lediga handen.

Till melodin av ”Do you know the muffin man?” har jag som ett mantra gnolat: ”Mamman gör så gott hon kan, så gott hon kan så gott hon kan. Mamman gör så gott hon kan, så gott, så gott hon kan.” Ibland har bebisen faktiskt pausat sitt vrålande några sekunder medan jag sjungit. Så ser mitt så kallade liv ut just nu…

Igår sov hon som vanligt inget på egen hand hemma. Men hon satt snällt i babysittern och tittade på när jag klädde på mig, och låg och jollrade en bra stund på mina fötter i soffan. Hon bajsade rejält, bara två dagar efter den förra laddningen, och kändes på något sätt lugnare än vanligt. Två dagar sedan hon fick ersättning sista gången (idag tre dagar!), och kanske har det gjort någon skillnad?

Hon sov dock större delen av tiden när vi var ute med vagnen, vilket var en hel del.  Jag packade ner henne i Thulen, noggrant utvald för dagen för att den dels går att lämna utanför BVC, där enda stället att parkera vagn är utanför alldeles vid gatan (inte lika stöldbegärlig som Donkeyn) och dels för att den dessutom är utmärkt som packåsna med bara ett barn i. Mina destinationer var nämligen BVC (för egen vägning av L), matvaruaffären (för inköp av mjölkfria alternativ) och DHL-ombudet (för pakethämtning).

BVC-besöket var tyvärr en besvikelse, då vågen endast visade en uppgång på 125 gram på två veckor – 75 gram kort för att vara en acceptabel uppgång. Men jag tänker inte oroa mig ännu. Dels var det inte vår vanliga våg, dels hade L nyss gjort stordåd i blöjan utan att ha ammat efteråt. För att inte tala om att vi under dessa veckor har tagit bort all ersättning. Vid förra vägningen hade vi tagit bort den första av fyra dagliga flaskor bara ett några dagar innan, och sedan har vi tagit bort de andra tre successivt, den sista bara för ett par dagar sedan. Så jag är försiktigt hoppfull över att hon ändå gått upp, om än lite för lite. Vi kör på med enbart amning och mjölkfri kost i två veckor och ser hur utvecklingen ser ut då.

I matvarubutiken inhandlades havredryck, mandeldryck, havregurt, havregrädde, mjölkfritt smörgåsmargarin och mjölkfritt flytande margarin. (Hu, jag som skyr margarin som pesten i vanliga fall!) Men jag är beredd att göra vad som helst för att få en gladare bebis, för både hennes och min skull. Jag glömde bort att kolla ostavdelningen för att se vad som fanns där. För just avsaknaden av ost är det jag tror blir svårt med mjölkfri kost.

Sedan hämtade jag mitt stora paket med reafynd från Kameleont design (bilder kommer så fort jag fått tid att fotografera dem, kids be willing…) och ett till paket som jag är SÅ uppspelt över – en Babyzen Yoyo med liggdel och babyskyddsadapter! Den är bara till låns, vi ska nämligen få vara testfamilj i ett par veckor. (Obs! Inget som har med mitt bloggande att göra, utan jag ansökte som ”mig själv” utan att ens nämna min blogg, det är bara för att jag är nyfiken och tycker att det är kul.) Med sittdelen i liggläge gick det väldigt bra att frakta en kartong i Thulen!

Sedan svängde jag förbi hemmahuset och lämnade paket och påsar för att sedan direkt fortsätta till förskolan för hämtning av H. Väl hemma hade vi soffhäng i vanlig ordning mellan mellanmål och pappans hemkomst. Det får vara så just nu. Till våren kan vi ha parkhäng istället.

På kvällen sov vi ju som sagt efter middagen, och natten blev helt okej som helhet efter att hon faktiskt sov i sin säng i närmare tre timmar efter mitt bittra inlägg imorse. Idag har vi hittills avnjutit frukost och bara slappat hemma.

Hushållets yngsta medlem har varit på bra humör förutom när hon varit hungrig, och jag törs  n ä s t a n  hoppas på att något hänt, tre dygn utan att hon själv direkt konsumerat mjölk genom ersättning, och snart två dygn utan att jag konsumerat någon mjölk.

Hon känns liksom lite lugnare, och hade två längre stunder under morgonen då hon låg i Yoyon i köket och bara log, jollrade och såg sig omkring medan jag plockade med frukost och disk. Efter frukosten (då hon i vanlig ordning ville äta samtidigt som oss andra, och jag fick enhandsäta under amning) somnade hon, lades ner i vagnen och fortsatte sova där i minst en halvtimme. Yoyon som inomhusvagn var en oväntad och väldigt lyckad grej!

Sedan vaknade hon sur, kissade ner skötdynan och hela sig själv vid byte och var helt otröstlig när vi tog ner henne till badrummet för att tvätta av henne. Von Rosen-skenan gör att blöjbyte till största del sker i magläge, eftersom vi efter tips i Facebookgruppen ”Vi som fått barn med höftledsluxation” lärt oss att på så vis få in blöjan under skenan. (Vad gjorde vi innan internet fanns?)

Vi kan inte heller bada eller skölja av henne med skenan, utan det är bara tvättlapp som gäller. Men hon blev nöjd när pappan blåste henne torr och varm med hårfönen. Hon var så söt där hon låg på skötbordet och bara njöt. Sträckte ut tungan för att liksom smaka på den varma luften. Låg tyst och stilla och kisade belåtet.

En liten rosachock. Ibland får det vara så också.

Nu sover hon utslagen i min famn i soffan. För självklart ska hon få mycket av den varan också. Även om det för tillfället kanske låter som att jag inte gör annat än försöker göra mig av med henne… Men så är det absolut inte – jag älskar att bebismysa i soffan! Bara inte dygnets alla timmar, utan att få äta, sova eller gå på toaletten. Någon liten stund om dagen vill jag kunna göra något annat också – lite städning, bloggande, jobb eller leka med storebror en stund. När en får de små pauserna kan en på riktigt uppskatta tiden med en liten som ligger och belägrar en.

Tänk om det vänt nu, att jag får nynna på något lite muntrare framöver?

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Ytterligare ett par dagar har gått. Vi anpassar oss så sakteliga till livet med en Von Rosen-skena. Knyttan verkar inte lida nämnvärt av skenan, men för oss föräldrar är det mycket att lära om – hur vi tar av och på kläder, byter blöja, lyfter upp, håller och bär.

Lillan med Von Rosen-skenan. ”Armar” motsvarande de runt låren sitter också fram över axlarna.

Vår bebis, vars kropp och rörelsemönster vi just hade börjat lära känna, och som just började få lite kontroll över sin egen kropp, har blivit som en liten sköldpadda. Skenan över hennes rygg gör att det är lite som att hantera en sköldpadda, med ett skal på ryggen. Hon har blivit liksom platt och fyrkantig i formatet.

Skenan tar lite plats under kläderna, men inget extremt. De tightaste kläderna i 50/56 går inte på längre, men storlek 50 hade hon ändå redan vuxit ur på längden. Så det är tighta kläder i storlek 56 som vi fått vika undan i förtid. Det svåra med kläderna är att få på byxorna, som måste vara breda i linningen för att komma runt båda knäna, eftersom låren är låsta i positionen på bilden nedan.

Äntligen kom också det fina väggskötbordet också upp ovanför badkaret. Det klassiska Pippi/Vegga från ByBo Design, är verkligen perfekt. Håller för 80 (!) kg, har inbyggda hyllor och är vattentätt vid överspolning i stängt skick. En fin tjock skötmadrass ingår, själva skötbädden är enormt rymlig, och har höga kanter. B monterade det tyvärr lite för högt för att det ska vara en bra arbetshöjd för mig, men det får jag nog leva med…

Onsdagen var en vanlig hemmadag. Lillan var rimligare än tidigare i veckan i så måtto att hon åt intensivt och sedan var klar, och ville sova. Men i vanlig ordning betydde det inte att jag fick någon tid över, för så fort hon inte sov på bröstet vaknade hon inom några minuter och gallskrek. Jag vill inte säga att hon är en krävande bebis, för hon är ju bara sex veckor och vi känner henne inte riktigt ännu, men hon är absolut inne i en krävande period just nu. Jag får INGEN tid utan henne i famnen, och spenderar således hela dagarna med bara en hand delvis användbar. Ingen nytta blir gjord, och jag får inte ens möjlighet att gå på toa, borsta tänderna, duscha, fixa kaffe eller äta lunch, utan att hon sitter och vrålar rakt ut. Större delen av dagarna sitter jag bara och glor på brittiska husletar-/husfixar- och matlagningsprogram på teve.

På något vis lyckades jag dock få ihop en matplanering – och därmed en inköpslista – under ströminuterna jag fick, som skickades till B för verkställande av inköpen på vägen hem. H älskar att ”hjälpa till” med att packa upp matkassarna. Mest genom att hälla ut innehållet på golvet eller trava upp det på bordet…

Vi öppnade ett nytt paket våtservetter igår, ett paket som vi fick i babyboxen från Lloyds apotek. Och de luktade SÅ starkt av parfym att mina händer stank av någon sorts vedervärdig blandning av raklödder och WC-anka! Det var knappt så att jag vill använda dem på den härdade tvååringen. Aldrig att jag skulle tvätta Knyttan med dessa!

Till middag åt vi en god och snabb fisksoppa (jag skippade frysta grönsaker, och fintärnade och fräste de jag hittade i kylen – rotselleri, paprika, morot och ett par udda småpotatisar – med löken). Till soppan åt vi mina bästa ostmuffins, denna gång tillverkade med en manchegoskalk, och toppade med kumminfrön. Men p.g.a. amningshjärna hade jag missat både saltet och buljongen i soppan, så den blev lite väl tam i smaken…

 

Ett oväntat besked

Ett oväntat besked

Idag var det så dags för återbesöket på barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi hade en tid för ultraljud först, denna gång i samma byggnad, och sedan var det dags för läkarbesöket.

Först visade det sig att de hade antecknat oss på en tid klockan 10, fast vi båda hade skrivit ner klockan 11 direkt i våra mobiler vid det förra besöket. Men de hade sett att vi hade tid för ultraljud först efter klockan 10, så de var förberedda på att vi troligen skulle dyka upp senare, och hade tydligen också försökt ringa oss igår och idag. (Varför ringer vården från okänt nummer, blir ju svårt att höra av sig då om en inte hinner svara…?). Men det var inga bekymmer, vi skulle få komma in snart.

När sköterskan kom ut satt jag med lillasyster vid bröstet, och sköterskan tyckte ”nej, nej, låt henne äta färdigt, vi tar en annan patient så länge”. Det hände två gånger till innan lillasyster var nöjd för stunden. Så här i efterhand förstår jag varför de var måna om att bebisen skulle vara mätt och nöjd…

Vi klev in och klädde av lillasyster på skötbordet. Det är så fint att de har en värmelampa ovanför sköt-/undersökningsbordet på barnortopeden – lillasyster blev knappt ens upprörd. Läkaren började metodiskt gå igenom ultraljudsbilderna från förra gången med oss. Pekade och förklarade, och vi stod väl mest och trampade och väntade på att hon skulle säga: ”Och här på bilderna idag kan vi se att allt ser ut som det ska. Precis som förväntat har höfterna mognat, och ni kan gå hem och glömma det här.”

Men det var inte så det blev. Istället sa hon att ”Vi förväntar oss ju vanligen att höfterna mognar och att den här vinkeln blivit bättre vid återbesöket. Tyvärr har det inte blivit så med eran dotter, så jag vill sätta henne i en skena idag.”

Vänta… Vadå? Det var ju nästan säkert bara en omognad, som i nio fall av tio skulle ha försvunnit till idag?!? Läkaren vid förra undersökningen kunde inte längre känna någon instabilitet vid manuell undersökning, och läkaren på BVC vid 1-månadskontrollen förra veckan kände inte heller någonting?!?

Och nu säger ni att den där vinkeln gått från 55-56% av önskvärda 60 % förra gången, till 43-49% idag, och att ni manuellt kan tvinga den ena höften ur led? Vad hände här egentligen? Och min bebis ska in i en skena? Idag?

Lika inställda som vi var på att hon skulle få en skena förra gången, lika förvissade var vi idag om att det bara var ett rutinåterbesök som skulle avklaras. Hela höftledsluxationshistorien hade vi redan markerat som ett avslutat kapitel.

Vi var helt chockade, och jag grät. Jag hade ju behandlat och bearbetat det här med skenan tidigare, och kommit ut i den trygga förvissningen att det ju bara var en väldigt begränsad tid med lite extra bök och krångel, och att lillan sedan skulle bli bra utan framtida men. Kommit fram till att det var löjligt och otacksamt att bli ledsen över en så bagatellartad sak som att lillan måste ha en skena i några veckor, när det finns barn som blir sjuka och skadade på riktigt. Min bebis har ju inte ens ont av det här. Men nu var jag återigen så oförberedd och chockad av beskedet att jag inte kunde hejda tårarna.

Så. Nu är hon monterad i en skena, min lilla skrutta. Jag kommer såklart att återkomma med bilder och beskrivningar och information och allt. Det är inte alls så farligt faktiskt, även om det är ovant och lite obehagligt att inte kunna krama min bebis ordentligt.

Skenan är som ett böjbart ”X” med en kortare tvärslå på mitten, och som sitter bakom ryggen. De övre armarna är vikta fram över axlarna, de mittersta runt sidorna, och de undre upp under och runt låren, så att höfterna och benen fixeras i en grodposition. Hon får ha lite lösare kläder och en större blöjstorlek, och det blir lite trixigare att hålla henne ren, annars är det egentligen inga konstigheter. Men jag tycker som sagt att det är jobbigt att skenan sitter över ryggen så att jag inte obehindrat kan stryka och klappa henne över rumpa och rygg, så som en gärna gör när en bär en liten..

Lättnaden!

Lättnaden!

Imorse gav vi oss iväg mot Solna och Karolinska sjukhuset i ottan, med ett besök på barnröntgen för en ultraljudsundersökning av lillans höfter, och sedan ett läkarbesök på barnortopeden för att gå igenom resultatet av ultraljudet och undersöka lillan manuellt.

Först fick vi irra oss fram till nya delen av sjukhuset, där barnröntgen låg. Lillan fick ligga först på ena sidan, och sedan på andra sidan, medan de drog en ultraljudsapparat över respektive höft. Hon fick varmt guck på huden först (inte kallt som en får som gravid vid ultraljud), och verkade knappt störas av undersökningen.

Sedan åkte vi över till barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus (där jag aldrig varit förr – vilket ofantligt deprimerande ställe!). Och läkaren kände ingen instabilitet eller överrörlighet alls i höfterna! På ultraljudet syntes dock fortfarande en viss ”omognad”, men inte så att någon behandling var motiverad i nuläget. Vi får komma tillbaka för en ny undersökning om fyra veckor, men i 90 % av falllen hade en sån här omognad ”läkt ut” av sig självt då.

Det var tydligen vanligt att det var så här, men jag fattade först ingenting. Vadå, ska hon inte ha någon skena? Vid undersökningen på BB sades det ingenting om att det kunde vara fråga om en omogenhet som i många fall kunde försvinna av sig självt, utan det var mer att ”jo, hon verkar absolut ha en instabilitet i höfterna, men det finns bra behandling och hon kommer inte att få några men av det”.

Sedan sköljde lättnaden över mig. Från att ha varit säker på att hon skulle få en skena gick vi nu till att kunna vara 90 % säkra på att ingen behandling kommer att behövas alls! Det fanns någon skala där värdet 60 var normalt, och ultraljudet visade typ 55-57 på vår lilltös.

Så jag har redan fått den bästa tänkbara julklappen i år!

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Lillasysters andra dygn – dubbla slag

Tack för alla fina kommentarer här och på bloggens Instagram! Jag har läst alla, och tycker att det är så kul att höra från er som läser bloggen ibland! Tyvärr har jag inte hunnit svara på dem ännu, på grund av den allmänna tillvaron efter en förlossning, och allt som hände under lillasysters andra dygn, men svar kommer snart.

För min egen del var det andra dygnet bara fint, fysiskt. Jag sov inte så mycket, men mådde bra. Tog en lång, nästan rituell dusch och tvagade hela mig med efterföljande insmörjning. Och jag kunde tvätta mitt underliv precis som vanligt! Lite ömt, men annars helt! Blödningen avtog mer och mer, och jag övergick till vanliga nattbindor istället för förlossningsblöjorna.

Så snart lillasyster påbörjade sitt andra dygn – eller egentligen redan på kvällen innan – halvvägs genom det första, började förväntningarna stiga från alla barnmorskorna som kommer och går på BB-hotellet: nu går hon in på andra dygnet, nu ska hon bli aktiv och börja äta. Men Knyttan, som hon just nu kärleksfullt kallas av sina föräldar, hade visst ingen klocka. Hon fortsatte att sova, och sova, och sova.

Oron började stiga från alla barnmorskorna som kom och gick på BB-hotellet: Nu måste hon börja äta, se till att hon äter minst var tredje timme! Men Knyttan, hon ville helst sova. Vara nära. När vi lade bort henne vaknade hon genast och grät. Ibland gick det då att få henne att hugga på en tutte. Men redan efter några sugtag somnade hon som en sten: Nu är jag trygg hos mamma igen, jag fortsätter att sova! Så vi fick lägga bort, lägga till tutten, kittla små händer och fötter, försöka hålla vaken.  Ibland gick det hyfsat, ibland inte. Hon kräktes mycket, och var inte intresserad av att äta.

B började räkna minuter av amning, minuter till amning, och ge tecken på samma typ av stress som gjorde att han förde långa listor över ammade minuter och givna milliter ersättning när H var nyfödd.

Jag var till att börja med full av tillförsikt. Råmjölken kom ju frikostigt ut när jag klämde på brösten. Lillasyster hade ammat bra efter förlossningen, och ett par-tre gånger under natten det första dygnet, som bebisar ”får” sova igenom. Inga tecken på att något skulle vara fel: Hon vaknar nog till tids nog.

Barnmorskorna kom och gick, och hade alla lite olika tips och åsikter. En kom med medicinmuggar och skedar för att jag skulle handmjölka ur litegrann och ge Knyttan för att väcka intresse inför amningen, och hade många bra småtips om amningsställningar och annat.

Andra mest bara tjatade om hur ofta Knyttan nu måste amma. Någon sade att det var nästan omöjligt att få till mjölkproduktionen om inte barnet jobbade på ordentligt och stimulerade brösten de första två nätterna, det gick inte att ta igen. En annan sade, när jag satt och mjölkade ur några droppar råmjölk klockan fyra på morgonen efter obefintlig sömn, att det nog var för att jag var så trött som jag hade så lite mjölk.

Allas oro smittade av sig på mig. Nu var det nästan kört. Hade jag för lite mjölk nu? Skulle den riktiga mjölken kanske inte komma? Var min produktion förstörd eftersom Knyttan var seg? På natten satt jag ensam vaken och försökte få lillasyster att amma, men hon ville bara sova. Inte heller på morgonen hade lillasyster vaknat till.

Ytterligare en kämpig amningsstart var alltså det första slaget som dygn två bjöd på. Nästa slag kom på morgonens läkarundersökning, alldeles i slutet av det andra dygnet.

Utan att egentligen reflektera över läkarundersökningen och dess syfte rullade vi vår lilla plastbalja med bebis till läkarrummet. Trötta och hålögda av oro för amningen och lillasysters viknedgång som vi nu skulle få veta, men annars utan en tanke på vad som skulle undersökas.

Viktnedgången var 8,5 %, och således fortfarande inom de ”tillåtna” 10 procenten. Läkaren började klämma igenom Knyttan. Uppehöll sig länge vid att vrida och vända på hennes lår. Frågade om någon av oss föräldrar haft problem med höfterna som små. Hon kände en instabilitet, en glidning, i bebisens höfter. Vi skulle få remiss till ortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning.

B blev helt blek och var tvungen att sätta sig för att inte svimma. Jag hade ett vagt hum om vad det hela handlade om och höll mig någorlunda lugn där och då, förvissad om att det var behandlingsbart och skulle bli helt bra.

Lillasyster har sannolikt medfödd instabilitet i höften eller medfödd höftledsluxation, som det också kallas.

Så vid utgången av det andra dygnet kämpade vi med att vända viktnedgången hos en bebis som helst sov, och att acceptera att vår 10-10-10-bebis inte var så ”perfekt” som apgarpoängen påvisade. Vi var båda chockade och ledsna, samtidigt som det kändes löjligt och otacksamt att vara det över en sak som kommer att kunna åtgärdas utan att vår dotter får några bestående problem.

Ett tufft andra dygn för alla utom lillasyster. Hon sov mest ovetande om allt runtomkring.