16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

16 dagar kvar till BF – Sista BM-besöket, vecka 37+4

Nedräkningen fortsätter, och det börjar närma sig på riktigt, samtidigt som jag mentalt skjuter den nära förestående begivenheten ifrån mig mer och mer. Har mycket mer fokus på L:s kommande födelsedag, jobbet och julpyntande.

Och bingetittar på ”Grey’s anatomy” om kvällarna (omg, igår var det dags för det episka dubbelavsnittet med Christina Ricci som gästskådis, som ung ambulanssjukvårdare med handen på explosiv ammunition inne i bröstkorgen på en patient!), till klockan senare än vad jag borde, med hänsyn till hur många och långa tupplurarna över skrivbordet börjar bli på kontoret.

Kanske tänker jag bort det hela för att inte gå runt och vara helt kollrig hela dagarna? Men det har börjat göra sig påmint rent fysiskt att det är dags snart. För även om jag fortfarande upplever magen som nättare och mindre sprängfylld än på sluttampen med de tidigare barnen så börjar det verkligen tynga på neråt nu, och kännas lite som att jag har en överfylld vattenballong hängande i bäckenet. Vilket ju typ är precis vad jag har… Smärtor av olika slag kommer och går, och jag känner mig konstant nödig på det ena eller andra sättet.

Idag var det dags för det sista barnmorskebesöket under graviditeten.

Enligt lagen om alltings jävlighet så hade L tokhostat natten och morgonen igenom, och även om hon är ”frisk” i övrigt, d.v.s. feberfri och rätt pigg, men lite snorig, så var det ju ett solklart fall av förskolan-kommer-att-ringa-inom-en-halvtimme-från-lämning-om-ni-ens-försöker.  Fantastiskt, just den dagen när en har tid hos BM, där hostiga och snoriga barn självklart inte är välkomna m.h.t. besökande nyfödingar, och barnvakten nummer ett, morfar, inte är hemma… Nästa barnvaktsalternativ är farmor, och där är det inte ens någon idé att be om passning av ett barn som inte är friskt. Så B och L fick vänta i bilen utanför barnmorskan.

Det känns jättemärkligt att det blev så ”tidigt” som i 37+4, men med hänsyn till mottagningsflytten så blev besöket 14/12 flyttat till 19/12. Och nej, jag tror faktiskt inte att jag går till 39+5 i tredje ganska täta graviditeten med 40+0 respektive 39+4 i bagaget. Framför allt inte med en sexdagarsförflyttning på KUB som inte stämmer med de första beräkningarna. BF enligt sista mens var nämligen 14/12, och jag tror inte på mer än max 3-4 dagar senare än så. Om bebis mot förmodan inte har kommit ut på eftermiddagen den 19/12 så är jag nog på förlossningen snarare än på barnmorskemottagningen i alla fall.

Barnmorskan var ändå pessimist och prelimärbokade både ultraljud i vecka 41 den 27/12, nytt barnmorskebesök 2/1 och vräkning av bebis 3/1 i sin kalender. Nåväl, det behövs kanske finnas i ”systemet” när det är dags för storhelger…

I övrigt såg allt bra ut. Jag har lyckats lägga på mig hela 9 kilo denna graviditet, att jämföra med 5-6 kilo med H, och 2 kilo (tror jag det var, eller var det 4?) med L. Barnmorskan var i alla fall vänlig nog att säga att hon trodde det var mest vätska jag lagt på mig på sistone.

Magmåttet hade fortsatt fint på sin utplanade kurva, och kurvan är generellt väldigt lik de tidigare två. Jag hörde nog aldrig vad måttet blev i centimeter idag. Hjärtslagen låg på cirka 140, men barnmorskan var först förbryllad över att hon fick leta efter dem så högt upp, och undrade om bebis hade vänt på sig. Men det hade tack och lov inte hänt, visade den lilla snabbtitten med ultraljudsmaskinen. Hen låg fint med huvudet nedåt, och sög på tummen eller höll i alla fall på med handen vid munnen. (Bebis!) Sedan kände barnmorskan efter utanpå magen och konstaterade att huvudet var nedåt men rörligt.

Blodtrycket var 125/75, och det första kissprovet sedan inskrivningen visade ingen äggvita i urinen.

Imorgon är det dags att fira vår 2-åring!

 

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

Så var det ytterligare en dag med fina siffror, 35 dagar kvar av graviditeten, och precis fem veckor.

Dagen till ära var det dags för besök hos barnmorskan. Och troligen det näst sista, eftersom vi på grund av mottagningsflytten fick senarelägga sista besöket i vecka 39+0 till 39+5. Kommer nog inte att hända… men i alla fall positivt att mottagningen med samma personal kommer att leva kvar i annan regi, med bara en kort flytt från DS till Mörby C.

Besöket inleddes med informationen att resultatet av TUL faktiskt hade visat en bebis som var -10% från medel. Ett helt normalt och ”friskt” värde, förstås, men ovanligt för mig vars ungar både vid TUL och efter födsel har varit i alla fall lite över medel. Måste nästan vara en liten tjej ändå? Det lär glädja svärmor i alla fall, för då blir det ingen liten Frank. (Hon är inte den som biter sig i tungan när hon har en åsikt om något. Och det ska gudarna veta att hon har om allt.)

Blodtrycket var perfekt med 120/75, blodsockret 3,5 och Hb-värdet 122. Min vikt ligger på plus sex kilo sedan inskrivning. Hoppsans hjärtslag låg på 140-145, och SF-måttet hade gått upp till 34, vilket innebär att kurvan nu har planat ner närmare medel jämfört med spiken vid förra besöket. Vilket ju lär stämma bra med känslan av att magen sjunkit.

Barnmorskan kände också efter hur Hoppsan låg, och huvudet ligger neråt, men fortfarande rörligt. Rumpan verkade nu ligga ut åt höger, och benen på vänster sida. Och det kan nog stämma, eftersom jag inte känt sparkar ut på höger sida på sistone.

Nästa besök blir om nästan tre veckor, och då tänkte barnmorskan göra en snabb ultraljudskoll också, för att se att bebisen ligger som den ska.

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

78 dagar kvar till BF – barnmorskebesök v 28+5

Idag var det dags för barnmorskebesök igen, och graviditeten kan också räknas ner i att 1 av 5 planerade barnmorskebesök under tredje trimestern är avklarade. Fyra kvar.

Och tack och lov återspeglades mitt allmänna välmående i alla prover och mätningar! Jag mår faktiskt riktigt oförskämt bra just nu – helt utan smärtor i det vardagliga livet, relativt pigg större delen av dagen och klarar av det mesta precis som vanligt. Magen (eller kanske bebisen?) har flyttat upp ett par våningar, och börjar trycka på magsäck och lungor på ett annat sätt, men än så länge är det bara ett väldigt milt obehag, och det verkar istället ha lättat på trycket på ligament och bäcken.

Glukosbelastningen hade visat klart godkända värden, med ett fastevärde på 4,6 och ett mellanvärde efter en timme på 9,4 och ett slutligt värde på 5,8 efter två timmar. Min kropp är alltså fullt kapabel att bryta ner socker även denna graviditet. Tjohoo! Jag har haft en gnagande oro över detta i en månad nu, så det är en riktig lättnad att kunna släppa det hela. Mina sötsakscravings den senaste veckan eller två verkar inte ha påverkat något till det sämre heller, för stick i fingret en dryg timme efter en frukost bestående av kaffe, ostfralla och kanelbulle på Gateaux visade bara sex-komma-någonting (4?).

Min vikt hade – föga förvånande med hänsyn till de senaste veckornas glupande aptit och sötsug – hoppat upp rätt rejält. Hela 2,5 kilo plus på en månad! Men ändå bara 4 kilo sedan inskrivning, och det var barnmorskan mer än nöjd med. Så jag fortsätter nog att bara följa mina böjelser och min aptits ebb och flod, så blir det nog bra detta.

Blodtrycket var 135/70, vilket verkade godkänt, och SF-måttet landade på 28, fortfarande stadigt ett litet snäpp över medellinjen. Hb var 129 den här gången också. Hoppsans hjärtslag låg fint på 145.

Mmmm… nu är det bara att tuta och köra! Tillväxtultraljudet är den enda kontrollen som kvarstår utöver de vanliga besöken hos barnmorskan med magmätning, hjärtljud, blodtryckskoll, vägning och stick i fingret. Bara fyra gånger till. Sen ska jag föda barn för sista gången.

Det där sista är det enda som känns lite sorgset. Jag älskar ju att föda barn! Att vara gravid är mest lite tradigt, och att ta hand om alla barnen (hur mycket en än älskar dem) är riktigt, riktigt slitigt. Men att föda? Hade jag kunnat göra en gång om året! Livets största rus! Synd bara att kärleken för det där lilla knytet som kommer ut är en helt integrerad del av det hela, och att graviditeter är så långa, annars hade jag varit perfekt som surrogatmamma…

Ny vecka 21+0

Ny vecka 21+0

Fredag och byte av graviditetsvecka igen. Det känns som att det var igår jag skrev den förra uppdateringen.

Veckan som gått har varit bra. Vi var på Mallorca och kom hem igen utan att graviditeten orsakade mer problem än de vanliga: petig med mat, trött, osocial och grinig.

Jag har fått plötsliga attacker av illamående ibland efter måltiderna, men de har gått över om jag bara fått vila en liten stund.

Hoppsan har gjort mer väsen av sig, och jag har känt i vart fall några sparkar varje dag nästan hela veckan.

Igår, sista dagen i vecka 21, var det dags för det andra barnmorskebesöket denna graviditet. Det var kul att återse barnmorskan från förra gången, men mindre kul var att höra att barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus läggs ner vid årskiftet. En väl fungerande vårdenhet som till och med går med vinst. Varför?

För att de som bestämmer har bestämt sig för att det inte passar för ett akutsjukhus att bedriva mödravård! Eh? En av de saker som varit så bra med att gå just där är ju kontinuiteten! Det har varit så skönt att gå hos barnmorskan på samma ställe som jag sedan fött, och samma ställe som (förut, för de har lagt ner ultraljudsavdelningen också sedan förra graviditeten) jag gjort ultraljudsundersökningarna och blodproverna. Där jag under tidig graviditet har haft en gynakut att vända mig till om något skulle hända, och senare som sagt förlossningen. Under första graviditeten fick jag gå ett par besök på specialmödravården på sjukhuset också. Att det är på samma ställe som jag opererats och haft efterkontroller för cellförändringar har känts ännu tryggare. Hela min snipphälsa och reproduktion har varit i trygga händer på DS.

Nu hinner jag ju ploppa min sista unge innan stängningen, men fy fan vad jag blir arg över att kvinnosjukvård inte anses ”viktigt” nog för ett akutsjukhus att syssla med! Att gravida kvinnor ska behöva åka runt i hela stockholmsregionen för att göra alla undersökningar som behövs under en graviditet. Den här graviditeten har jag redan hunnit besöka både Odenplan och Moodgallerian (!) för att göra de ultraljud som tidigare gjordes på DS. Vem kommer att ha överblicken egentligen?

Beskedet hade dessutom kommit mitt under sommaren, och tiden för diskussioner om ett övertagande av själva mottagningen av någon privat aktör är ju ganska knapp. De som är bara någon vecka kortare gången än jag kommer alltså kanske bara att släppas vind för våg? Barnmorskorna som är anställda på mottagningen har erbjudits jobb på förlossningen, som saknar MASSOR av personal. (Hej, svensk förlossningsvård, något är skevt!) Men hur sugna är de på att gå från ett lugnt dagjobb till att börja arbeta kvällar, nätter och helger på en stressig förlossningsavdelning? I wouldn’t be…

I övrigt var det ett odramatiskt besök. Jag fick ett moderskapsintyg och vi kollade blodtrycket. Det var bara något högre än förra gången. Då var det 120/70, och nu plus fem på någon av sidorna. 125/70 tror jag, men det kan ha varit 120/75 också. Minnet…

Och barnmorskan struntade i att kolla blodsocker, vikt och hb denna gång! Första gången ever, tror jag, som jag varit hos BM utan att väga mig. Jag såg pigg och frisk ut, tyckte hon, och jag hade ju mått bra genom de tidigare graviditeterna, och skulle nog göra det den här gången också. Nästa gång blir det i alla fall vikt-, hb- och blodsockerkontroll.

Hon bekräftade det jag räknat ut själv beträffande sköldkörtel- och ferritinproverna, och jag slipper alltså järntillskott helt och hållet denna gång. Nu tar jag ju sådana där multi-vitamin-mineral-gravid-tabletter ändå, och de innehåller väl lite järn i alla fall, men jag kan skippa extra hemofer.

Jag fick lyssna på Hoppsans hjärtslag, som var 140-145 i minuten, och jag tror hen sov, för det hördes bara rena hjärtslag och inte de där swishandet och dunkandet som brukar bli när bebis är vaken och blir störd av att bli tryckt på och börjar fäkta och vrida sig.

Mmmm… det var nog det hela. Veckan som kommer är lite magisk, i och med att det från den sista dagen i denna vecka är förlossningen som jag ska vända mig till om det uppkommer några (akuta) bekymmer. Vilket i sin tur betyder att det väldigt, väldigt snart är så att Hoppsan skulle kunna överleva en för tidig födsel; att det är ett nästan färdigt barn som bor i min mage.

Hoppsan blir denna vecka ca 27 centimeter lång, och väger mot slutet av veckan ca 450 gram. Som ett bok choy-huvud eller en papaya. (HUR meningslösa är egentligen dessa appars jämförelser? En papaya kan ju vara liten som ett äpple eller mer som en avlång vattenmelon…) Hen har fortfarande slutna ögon, men har börjat få en dygnsrytm.

BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Morgonen började inte bra imorse. B hade legat och vridit sig i magsmärtor hela natten, och ett par timmar innan jag vaknade hade han tagit sig till akuten.

De hittade tack och lov inga stora fel på honom, och han återvände hem på morgonkvisten. Det enda problemet var att han efter en sömnlös natt inte var i skick att köra H till förskolan och oss till DS. Vi hade ju både tillväxtultraljud och barnmorskebesök inbokat på förmiddagen.

Klockan var redan närmare 8, och att jag skulle hinna ta bussen till DS med H i släptåg, byta buss och åka för att lämna honom till förskolan, och sedan tillbaka till DS igen före klockan 10, kändes lite som en chansning. Till barnmorskan kunde han ju följa med, men på ultraljud brukar de inte vara glada i att en har med sig barn. Nödlösningen hade fått bli att han fick följa med i barnvagn och sitta fastspänd i den med en padda i handen, och hoppas att de på Ultragyn skulle ha överseende med det.

Som tur var lyckades vi dock få tag på morfar och jaga honom från frukostbordet, så att han kunde hämta H och släppa av mig vid bussen. Stackars B fick ligga kvar hemma och sova.

Så jag fick åka ensam på ultraljudet. Men det var ingen stor grej nu. Med hänsyn till Knyttets aktivitet de senaste dagarna har jag varit rätt säker på att det är en välmående bebis som bor därinne. Mest lite nyfiken på storlek och läge.

Efter mätningar konstaterades att Knyttet ligger smack mitt på normalkurvan, eller ja, +0,3 % då, och väger drygt 2,1 kilo just nu. Mängden fostervatten var normal, och navelsträngen verkade fungera precis som den skulle. Huvudet låg nedåt, och kroppen som en banan på min vänstra sida, och fötterna ut på min högra. Det stämmer väldigt bra med hur rörelserna varit de senaste dagarna. Något stort som vrider sig och ibland hoppar till vid naveltrakten, och tydliga mindre kroppsdelar som petar och knuffas ute till höger. De små krafsningarna jag känner långt ner till vänster är då säkert en liten hand som ligger uppdragen nära huvudet. Knyttet sov sig dock igenom det hela idag, och ville inte demonstrera några rörelser.

Så. Knyttet är snäppet mindre än H vid motsvarande tidpunkt. Eventuellt kan ultraljudsbarnmorskan vid ett tillfälle ha sagt ”och där har hon ett lårben”. Jag kan ha hört fel, och frågade så klart inte eftersom jag inte vill veta i förväg. Men kanske är det en liten tjej därinne den här gången?

Hos barnmorskan var det smooth sailing – hjärtljud bra (ca 145), magmåttet fortsatte uppåt på kurvan (33-34 beroende på om barnmorskan eller studenten mätt ”rätt”) men det var bevisligen inget bekymmer med hänsyn till ultraljud samma dag, blodtrycket bra på 125/65, blodsockret bra (glömde kolla siffran) och min vikt 2 kilo över inskrivningsvikten. Knyttets huvud rörligt och rätt långt uppe fortfarande.

Jag fick beröm för vikten, dock helt oförtjänt eftersom jag äter en massa skräp och inte tränar. Har inte avstått någonting jag velat ha under hela graviditeten. Utom vin, sprit, chark och mögelostar då… Min ämnesomsättning tycks helt enkelt fungera väldigt bra när jag är gravid. Till skillnad från annars.

Nästa BM-besök är om tre veckor. Då blir det sammanfattning och nedteckning av önskemål inför förlossningen.