Storhelgsstressen

Storhelgsstressen

Jag hinner inte blogga särskilt mycket just nu, utan får nöja mig med att dokumentera vardagen via små snippets på instagram. Och där tenderar det att bli lite gladare och vackrare än vad livet generellt är. Eftersom det alltid utgår från en bild, och de bilder jag tar i regel tas när jag hinner dokumentera barnen när de gör något gölligt, eller när jag fått till någon extra snygg barnvagnskombo.

På det allmänna planet är det kaos. Jag har haft en lågintensiv men besvärlig förkylning i minst ett par veckor, och storbarnen har varit hemma med hög feber i en vecka vardera. Lillfisan klarade sig med ett par dagars hängighet och ett lite kladdigt öga som dröjt sig kvar ett tag.

Min trötthet vet inga gränser, och det är så mycket som behöver göras både på jobbet och i hemmet. Och så kommer en storhelg på det! Med tre kortveckor på raken när första maj blandar sig i leken också.

Det finns inget värre än storhelger i mitt liv just nu. Sådan enorm dränering av tid och energi.

Antingen står en hemma och sliter som ett djur och stressar ihjäl sig för att det ska komma folk på besök. Folk kommer, det företas någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker folk, och en står med en massa disk att ta hand om.

Eller så ska en sjasa sig iväg med barn och allt och lämna hemmet i en jäkla röra. Åka hem till folk, och företa någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker en hem, och hemmet är en jäkla röra som en inte hinner ta itu med innan en kastas in i vardagshetsen igen.

Alla storhelger lämnar mig på ett stort fett minus avseende både vad som hunnits med hemma och på jobb, samt avseende energinivåer och… typ livslust. Och som livet ser ut just nu så ligger jag aldrig på plus till att börja med.

Nu sitter vi i bilen på väg till svärmor, som aldrig lärt sig det här med att hålla tyst om en inte har något snällt att säga. Imorgon blir det min pappa med fru. Jag måste i vart fall försöka hinna ringa min mamma, som troligen sitter ensam, någon gång under helgen.

Storbarnen har båda någon sorts fas där de skriker rätt ut och blir hysteriska över saker som att de fick fel bröd till frukosten (det som gick fint igår) eller att de måste sitta vid bordet för att få sin middag. De råkar i luven på varandra hela tiden.

På skärtorsdagskvällen var jag själv med alla tre barnen och försökte mig på vagns- och selepromenad för att kanske lyckas söva något barn. Helst någon av flickorna, eftersom de är minst kompatibla att natta samtidigt. Bebis skrek sig blå medan jag satte de andra i vagnen och klädde på mig själv. De stora slogs så att H fick näsblod medan jag selade upp bebis. Sedan kom jag hem med två klarvakna flickor, men i alla fall en sovande, nerblodad pojkskrutt…

Påsk, alltså… vi kan ovanpå allt annat lägga det dåliga samvetet för obefintligt pyntande och skapande av påskmagi för tindrande små barn. Som inte var utklädda på förskolan på skärtorsdagen.

Snart blir det i alla fall lite sill. Glad påsk!

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

Sådär ja. 20 dagar kvar, 260 avklarade, och vi har nått den magiska dagen 37+0, och Hoppsan anses nu vara helt och hållet färdigbakad och redo att födas. Men jag föredrar såklart att hen stannar kvar till ett datum lite närmare BF. Detta betyder att jag nu i min tredje och sista fullföljda graviditet kan andas ut i vetskapen att jag aldrig kommer att bli mamma till ett prematurt barn.

Vecka 38, och Hoppsans ankomst känns så nära och så långt borta. Självklart finns det en inbyggd oro om att något ska gå fel under de här sista, skälvande veckorna av graviditeten. Eftersom jag sett det värsta hända på ganska nära håll en gång tidigare (en kollega på en tidigare arbetsplats som förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan BF) så finns det i min tankevärld. Det hade det nog inte gjort på samma sätt om jag inte bevittnat det så nära, för då var jag totalt i chock i flera veckor och vaknade varje dag med vetskapen om det som hänt som en kall hand över hjärtat. Visst hade jag väl hört talas om att det kunde hända, men att det faktiskt hände någon jag kände, på riktigt, var en helt annan sak. Att ett barn, en alldeles färdig bebis, som nyss sparkat och snart skulle komma till världen plötsligt låg dött i sin mammas mage, och skulle födas fram utan liv – det var så ohyggligt obegripligt och orättvist och liksom onaturligt. Och då var detta ändå innan jag själv hade en endaste tanke på att själv bli mamma någon gång, något år innan jag blev gravid med H, så graviditet och barnafödande och kärleken till ett barn var ännu bara diffusa, abstrakta begrepp för mig.

Så visst gläds jag åt att Hoppsan fortsätter att röra sig ofta därinne, att jag får bekräftelse nästan konstant på att allt nog är bra därinne. Men det är verkligen annorlunda rörelser nu än de där sparkarna som fick hela mig att hoppa för några veckor sedan. Det är små krafsanden nere i vänstra ljumsken, små puffar upptill på magen, och mjuka buffanden ungefär mitt på magen, oftast lite till vänster, men ibland lite till höger också. Jag är rätt säker på att hen ligger med huvudet nedåt, och att det är rumpan som buffar ut mitt på. Upptill gissar jag att det är små fötter som tjongar utåt ibland, och i ljumsken krafsar nog små händer.

Jag mår fortfarande bra, får jag väl säga. Jag går väldigt obehindrat när jag är aktivt ute och går, som när jag knuffar dubbelvagnen full med barn till förskolan om morgonen eller hem på eftermiddagen. Lite flåsigare än vanligt, men jag orkar knuffa vagnen uppför backarna utan att det blir för tungt eller gör ont någonstans. Jag kan känna liiite ligamentsmärtor, som ett vasst band på undersidan av magen, från ljumske till ljumske, om jag snabbar på stegen. Men det är allt. Däremot börjar kroppen protestera mera när jag är hemma eller på jobbet, och jag känner mig ofta stel och får ont i svanskotan av att stå och sitta, och när jag ska resa mig upp känner jag mig som en 90-åring. Magen börjar bli lite av ett hinder när jag ska resa mig upp från soffan eller sängen, och att typ sitta på golv eller krypa runt på knä är väldigt jobbigt och bängligt. Jag vaknar nu två gånger per natt för att kissa, en gång oftast redan runt 01-02, och sedan en gång vid 04-05, innan det är dags att morgonkissa vid 06-tiden. Har jag tur (eller otur, om det är för att barnen vaknat vid 05-tiden) så är det bara en gång på morgonkvisten.

(Barnen vaknade för övrigt vid 05-05.30 idag igen. L kom tassande, och somnade sedan inte om ordentligt, och plötsligt hade även H vaknat och de ville gå upp och se på teve. Skönt ändå att de är så stora nu att jag kan sätta igång teven åt den ena, och paddan åt den andra (annars är det risk för bråk om vad som ska ses), och sedan bara gå in i duschen själv utan att behöva oroa mig för vad de hittar på. Dock kom L in med paddan i handen och satte sig på badrumspallen bredvid duschkabinen ungefär halvvägs genom duschen. Hon är så mammasjuk, min lilla tjej…)

Den senaste veckan har jag mått lite illa till och från, och aptiten har varit dålig för det mesta. Tills jag plötsligt blir superhungrig och måste äta något jättemastigt, som sedan får mig att må illa i ett dygn efteråt. Men jag kan ändå äta, och måste komma ihåg att äta regelbundet, för jag är superkänslig för blodsockerfall om en måltid blir lite sen. Om jag dessutom rör mig fysiskt på tom mage kommer yrsel, illamående och darriga armar och ben som ett brev på posten. Det blir dock ofta bara en ostsmörgås till lunch, för att jag inte är sugen och inte heller orkar engagera mig i att fixa något annat.

Annars är det mest tröttheten som är ett bekymmer. Hela förmiddagarna är jag som en zombie, och vill helst bara lägga mig över skrivbordet och slumra. Vilket jag också gör, om tillfälle ges. På kvällarna sover jag alltid en stund vid nattning, men brukar oftast vakna till sedan. Och då är jag rastlös istället, och kan inte koncentrera mig på något. Det är nog bebislängtan och förlossningsnerver som börjar ge sig tillkänna.

Vid den här tiden med L hade jag i veckan som varit mer sammandragningar och stora problem med nervsmärtor när jag gick, men hade liknande problem med taskig aptit kombinerat med tidvis glupande hunger på mastig mat. Svanskotesmärtan och halsbrännan var värre då (åt nog inte Omeprazol?). Veckan som kommer packade jag och tvättade och började få lite förvärksaktiga smärtor på kvällarna, samt eskalerande svanskotesmärta. Så jag ligger före på packningsfronten denna gång, och är helt klart rörligare, och framför allt har jag en mycket livligare bebis, och därmed mycket mindre oro än sist.

Apparna har inte just något mer att säga om Hoppsan än att hen är färdigbakad, och mot denna veckas slut bör väga cirka 3 kilo, och vara 48-49 cm lång. Stor som… en honungsmelon eller en pumpa enligt de två appar som sysslar med frukt-och-grönt-jämförelser… Så exakt.

 

34 dagar kvar till BF, och ny vecka 35+0

34 dagar kvar till BF, och ny vecka 35+0

Sådär ja. 35 fulla veckor, gravid i vecka 36. Nu tror jag minsann att jag är höggravid, va? Eller är det först på tisdag, när det är en månad kvar? Högst oklart det där…

Tiden både rusar och segar såhär mot slutet. Vissa dagar känns det som att det är lååångt kvar, och andra dagar får jag panik över att jag inte är färdig med förlossningspackningen. Eller städningen. Eller saker på jobbet.

Precis som de tidigare graviditeterna upplever jag också att det är väldigt nervigt såhär på sluttampen. Visst måste väl allt gå bra nu? Nu när vi nästan är framme vid mål. Jag är så djupt investerad vid det här laget, och tanken på att något skulle kunna gå fel är så hjärtknipande skrämmande. Just den här sista tiden fram till förlossningen, och själva förlossningen… det är så mycket av dans på en smal lina mellan född och ofödd, liv och icke-liv. Liv och …död. Det är ju en färdig bebis i min mage nu, men riktigt på riktigt finns hen ju inte förrän hen kommit ut och tagit sitt första andetag, upphävt sitt första skrik. Blivit en person av egen rätt, utanför min kropp.

Veckan som gått har jag mått ganska bra, tror jag? Graviditetsmässigt alltså. Psykiskt har jag haft en riktig formsvacka, mestadels jobbrelaterat och nästan lite pms-aktigt med känslor av fy-vad-jag-är-usel-och-ingen-tycker-om-mig.

Men i övrigt så är det nog bara halsbränna och återkomst av en gammal nästan bortglömd nervsmärta längst upp på vänster lår mot ljumsken som kan kvala in som ”graviditetsbesvär”. Ja, Tena är förstås alltjämt min bästa vän, förstås. Och jag har börjat känna av stötar och ilningar neråt när Hoppsan spjärnar, eller ibland när jag bara lägger en hand eller något som tynger lite på magen. Men det är inte riktigt smärtor, utan mera föraningar om det som komma skall.

De senaste dagarna har jag mått lite småmärkligt i magen, med lite lätt illamående, lätt magknip och något tätare toalettbesök kombinerat med en obefintlig aptit, men jag har också haft en liten känsla av annalkande halsont, så jag tror att det bara varit någon liten infektion i ”systemet” eller en förkylning som är på gång. Känns inte som att det är något graviditetsrelaterat.

Jag var i alla fall och fick influensasprutan igår, eftersom en som gravid tillhör riskgrupp som rekommenderas att vaccinera sig, och sprutan då även är kostnadsfri. Jag vaccinerade mig under förra vinterbarnsgraviditeten också, både för att jag själv riskerar att bli extra sjuk av influensan med bl.a. förhöjd risk för lunginflammation som komplikation, och för att bebisen då får med sig ett skydd när den lämnat moderskeppet för att ge sig ut i världen mitt i årets infektionsinferno.

Tröttheten kommer och går, men i mina vaknare stunder är jag riktigt alert. Nästan så att det känns som att jag har ett intellekt igen. Nästan.

Precis som under graviditeten med L känns det som att vardagen går i hundraåttio blås, även om det rent faktiskt är lugnt nu jämfört med då. Jag varken flyttar kontor eller har hand om vattkoppsbarn den här gången, men har såklart två ungar att hantera nu, mot ”bara” en förra gången. Två riktiga mammagrisar dessutom, som båda ska sova med mamma, ha hjälp av mamma med allt, bråka om mamma.

Imorgon fyller jag år. Det orkar jag inte ens uppmärksamma själv. Vem har tid med sånt?

Och vad säger gravidapparna om den kommande veckan? Jo, att Hoppsans rörelser kommer att kännas annorlunda och mer svepande, men att det är viktigt att de känns lika ofta som vanligt. Jag känner lite mindre rörelser nu än för ett par veckor sedan, men det känns ganska likt tidigare graviditeter i samma tid. Fast ändå något mer regelbundet, så jag är absolut mindre nojig.

Magen står som högst och kan sjunka nu, säger någon app. Men det har ju min gjort redan för ett par veckor sedan.

Snart är 90% av graviditeten avklarad. Stor som… en knippe morötter, eller… en honungsmelon. I slutet av veckan kan Hoppsan beräknas väga ca 2,76 kg. Men om hen ligger på -10% som TUL sade, så är det kanske snarare 2,5. (Jävla skitkärring på UltraGyn Sophiahemmet, som inte ens kunde klämma ur sig en siffra, fast hon hade så gott om tid att prata om min övervikt och höra om jag hade gjort någon glukosbelastning.)

Kanske är Hoppsan en tjej, de är ju generellt mindre. Även om L var snäppet över medelvikt så var hon nästan ett hekto lättare och en centimeter kortare än storebror. Om Hoppsan är en kille håller kulorna nu på att trilla ner i påsen. Hoppsan själv kommer, oaktat kön, kanske, att börja borra sig nedåt i bäckenet nu när hen har lagt sig i startposition.

Hoppsan är i princip färdig, det är bara lungorna som fortsätter att utvecklas lite till. Annars ska hen bara fläska på sig, 14 gram fett om dagen, läste jag någonstans.

45 dagar kvar till BF – vecka 33+3

45 dagar kvar till BF – vecka 33+3

Måndag igen, och jag har försökt få lite gjort på kontoret. Tyvärr snöade jag in på en uppgift där jag fick sitta och söka information i all evighet, utan att komma fram till något annat svar än att mitt magkänslesvar nog ändå var rätt, men jag hittade inga rakt-på-sak-och-svart-på-vitt-stöd för det. Slöseri med tid. Nåväl, ny dag imorgon…

Jag hämtade barnen, och lyckades få båda att sitta i vagnen på vägen hem. Mutade den lilla med att hon fick sitta på storebrors plats med bygel, och storebror med att han fick knuffa vagnen den första biten. Sedan mutade jag den stora med att han fick hålla en kastanj jag hittade i min jackficka (sådant en mamma har på hösten) för att han skulle sitta i vagnen, och mutade den lilla med att hon fick hålla mina nycklar för att hon inte skulle bråka med storebror om kastanjen.

Att båda två kanske inte satt, utan halvstod bak-och-fram… ja, det är sånt en får ta för att slippa jaga efter den lilla som helst vill gå hem, men helt saknar trafikvett. Storebror kan (och bör, kanske) egentligen gå själv, men att få lillasyster att sitta nöjd medan han går är ju ren lögn. Sedan bytte de sak att hålla i halvvägs, och nöjdheten räckte hela vägen hem. Men det känns som att barnen snarare har större nytta av bakåtvänd vagn med stigande ålder, än mindre? Här vänder de sig i alla fall bak-och-fram i de framåtvända vagnarna mer och mer ju äldre de blir…

Fina jämna siffror i graviditeten idag. (Är det bara jag som finner särskild tillfredsställelse i sådant?) 45 dagar kvar. En och en halv månad. 33+3 veckor och dagar avklarade. Jag är trött, och har haft ont i svanskotan nästan hela dagen. Hoppsan bökar runt väldigt regelbundet, och rörelserna börjar kännas riktigt starkt, och på flera ställen samtidigt. Magen börjar bli full med bebis, helt enkelt.

Halsbrännan är värre igen. Kanske på grund av slarv med Omeprazol när det känts bättre. Idag körde jag en kombo med ett par Gaviscon på kvällskvisten också. Det hjälpte. I en timme eller så…

L härjar vid nattning. Måste ha mamman, och kan plötsligt bli hysterisk efter att nästan ha somnat med pappan, och ikväll fick det bli en familjesovhög i stora sängen. Igår var det uppvaknande så fort mamman försökte smita iväg som gällde. Men är det något mina fyra års mammaerfarenhet lärt mig så är det att sovstök kommer och går, och inget består.

48 dagar kvar till BF, och ny vecka 33+0

48 dagar kvar till BF, och ny vecka 33+0

Så var det dags för vecka 34, och det är inte långt kvar tills jag är höggravid på riktigt. Även om jag under veckan som gått mestadels känt mig mycket mindre gravid än tidigare.

Magen har definitivt sjunkit ner. Halsbrännan har mildrats, och tuttarna ligger inte längre och vilar sig på magen. Hoppsans rörelser känns inte alls lika långt upp, eller lika starkt, som tidigare. Men hen håller sitt vanliga schema, så jag är inte orolig. Hen har bara flyttat ner en våning, och börjar nog få det lite trängre.

Efter att ha tittat tillbaka i bloggarkivet, till oktober 2016, kan jag konstatera att jag mår väldigt mycket som jag gjorde med L i vecka 32+/33+. Även då hade magen precis sjunkit, även om jag då fortfarande plågades extremt av halsbränna och en bebis som spjärnade uppåt med benen. Nu har jag glömt Omeprazol i två dagar, och känner mig okej. Behöver nog ta idag, men det har absolut lättat lite. Då, 2016, var jag extremtrött i vecka 33+, och kissade på mig i sömnen en gång när Knyttet, sedermera L, troligen fick till en ordentlig spark eller box på urinblåsan. Vi får se om jag slipper det den här gången…

Något jag har känt av flera gånger de senaste dagarna är en känslighet för att missa måltider, och jag har fått rejäla blodsockerfall när jag givit mig på att promenera när det egentligen är lunchdags. Jag har blivit helt skakig och fått gelé i benen, illamående och svettningar, vid minsta ansträngning på tom mage. Trötthetsattacker har också börjat göra sig påminda igen, nästan dagligen, men efter en kort tupplur är jag alert igen.

Jag hade börjat tycka om mat igen i den här veckan med L, men den här gången har aptiten redan varit tillbaka i flera veckor. Den värsta gluphungern och törsten har till och med hunnit lägga sig, och jag blir ganska fort mätt. Jag är inte heller lika törstig som jag var för några veckor sedan, och har ett mer normalt vattenintag.

Precis som med L har jag börjat känna ett behov av att boa. Börjar tänka på packning till BB och anordnande av babystation på övervåningen, och har beställt ett nytt skötbord med hyllor och lådor att fylla med kläder, blöjor och hygiengrejor till bebis. Undrar om det är lite fööör tidigt att köpa hem ett paket blöjor i storlek 1? (Hjälp, jag vet ju inte ens hur en sätter på tejpblöjor längre, vi körde byxblöjor redan från storlek 3-4 med L!)

Hoppsan börjar närma sig sin födelselängd, medan vikten kommer att fortsätta att packas på i snabb takt fram till födseln. L beräknades väga 2,1 kg vid TUL i vecka 32+5, medan Hoppsan beräknades väga 1,7 kg i vecka 31+5, så Hoppsan borde ju egentligen vara rejält mindre än L, även fast den hemska ultraljudsbarnmorskan sade att hen är normalstor. För L var bara 0,3% större än medel, så jag får det inte att gå ihop riktigt. Enligt apparna ska Hoppsan mot slutet av den kommande veckan väga ca 2,3 kilo men det känns som att 300 grams ökning i veckan är för mycket?

Nu ska Hoppsan i vart fall vara så pass färdig att hen skulle klara sin andning själv och slippa kuvös om hen skulle vilja titta ut tidigare. Min kollega hintade idag om att hon tror att bebis kan komma tidigt, med hänsyn till magens plötsliga fria fall. Men det var ju samma med L, så jag är inte orolig för det. Framför allt eftersom jag inte har några tillstymmelser till sammandragningar eller förvärkar. Magens tyngd har dock bidragit till en viss tyngdkänsla i underlivet, och en känsla av svullnad.

Nej, jag har inga som helst farhågor över att detta skulle bli något annat än ett decemberbarn. Någon måste ju fylla kvoten för sådana också, och det är tydligen jag…

52 dagar kvar till BF – vart tog bebisen vägen?

52 dagar kvar till BF – vart tog bebisen vägen?

Imorse när jag vaknade hade jag en jättekonstig upplevelse. Jag vaknade till vred lite på mig och kände bara att ”Vad tusan har hänt?”. Jag kände mig plötsligt liksom smal och smidig, och magen var inte alls den uppblåsta spärrballong den varit de senaste veckorna. Jag gick upp och kissade, och magen kändes bara slapp och hängig.

Det kändes som att jag hade fött bebisen obemärkt över natten, och att magen nu var alldeles tom. Först kändes det bara märkligt, och jag undrade om jag inte hade vaknat egentligen, utan fortfarande drömde. Hann ändå tänka igenom att bebisen ändå inte rimligen kan ha förvunnit någonstans genom min heltäckande pyjamas. Sedan hann jag bli lite orolig, innan jag kände en liten rörelse någonstans långt därinne. Jodå, Hoppsan var faktiskt kvar i magen.

Jag vet dock inte hur tusan hen egentligen hade lagt sig. Efter frukost och en stor del av förmiddagen var det mycket aktivitet, som vanligt, men det var verkligen långt ner och långt in i magen. Redan igår kände jag ju mycket tyngd och ont i svanskota och höfter. Det känns dock inte som att hen har trängt ner längre med huvudet, för jag känner ingenting av den typen av obehag. Av det jag minns sedan tidigare graviditeter brukar det mer kännas som att något verkligen pressar neråt mot öppningen i bäckenet, och att det ilar och så småningom utmynnar i ”kokosnöt-mellan-benen”-känslan sådär alldeles på sluttampen. Möjligen kändes det lite mer tyngd mot vänster ljumske, så jag undrar om hen hade lyckats lägga sig lutad med ryggen ner mot vänster och sedan sparkade mer inåt magen, liksom.

Det finns ingen hejd på konstigheterna en drabbas av under en graviditet. Jag vill dock minnas att jag hade någon liknande känsla under graviditeten med L också, fast då kombinerad med en enorm oro, eftersom hon inte alls rörde sig lika mycket (som jag kände i alla fall) och jag trodde att hon hade dött och bara lagt sig platt i magen.

H har haft en märklig ”harkelhosta” i ungefär en och en halv vecka. Han är inte sjuk, och besvären har inte vandrat ner och blivit ”riktig” hosta, utan han sitter bara och harklar och harklar. Framför allt vid maten och på kvällarna. Även på förskolan har de reagerat på att han äter dåligt och bara sitter och harklar sig. Så jag ringde vårdcentralen i förmiddags och fick en akuttid efter lunch. B var i Stockholm, så det var bara att byta ut lunchen mot vårdcentral med barnet. Jag hann få både panikont i hela nedre delen av magen (typ ligamenten?) och jordens blodsockerfall under promenaden.

Han tyckte att det var jättespännande att bli hämtad mitt i skogsleken för att få gå till doktorn. Väl där var han exalterad över att det bjöds på kakor, godis (och frukt, ett äpple räddade mamman från att svimma) i väntrummet, men blev blyg inför doktorn. En mycket stressad ung kvinna som pratade mycket snabbt och koncist, kollade hals och öron och lyssnade på hjärta och lungor och konstaterade att allt lät och såg bra ut, och att det troligen var en mild virusinfektion. Annars var det kanske någon sorts köldorsakad astma, som hon sade var vanligt hos barn, och skulle växa bort. Men vi skulle ge det en vecka till, ge honom hostmedicin, och återkomma om det fortfarande var samma sak då.

Så vi fick ta en tur till Apoteket och hämta ut en flaska Mollipect. Vet inte om det hjälper, vill minnas att jag läst att hostmedicin är helt meningslöst . Men det kan ha varit receptfri sådan. Läkaren hade skrivit fel dos (bara 1 ml, när redan bebisar skulle ha 2,5 ml), men det styrde den underbara apotekaren (en störtskön finlandssvenska som jag minns ofta stod i receptdisken när jag hämtade ut L:s ersättning) upp på nolltid. Fem milliliter skulle det ju vara!

Jag passade på att köpa förlossningsbindor också, så nu har jag nog innehållet i förlossningsnecessären klart, så när som på kanske ett Lypsyl. Jag fyllde också på med två burkar Omeprazol, som borde klara mig förbi BF och ut ur halsbränneland. Utöver att det är jul då, vilket ju i sig brukar kunna framkalla en del halsbränna.

H fick hänga med mig på kontoret i en timme (knäckebröd och mammas jobbpadda med hörlurar ftw) innan det var dags att hämta L och gå hem och köra hell hour/middagsrace. Bebisen bökade runt som tusan vid middagslagningen, så att jag blev alldeles öm i vänster sida, där jag tydligt kände en stor klump av rumpa/rygg som buktade.

Sedan somnade jag med barnet och har vaknat upp bara för att dricka vatten, äta en kaka och hänga en maskin tvätt. Nu är jag till sängs igen. Hoppsan verkar nöjd med kakintaget, och sparkar nu glatt på det gamla vanliga stället ute på högra sidan mitt på magen. Men en hand verkar greja ute på vänster mitt också, istället för nere i vänster ljumske, som det brukar vara. Det känns verkligen skillnad på sparkande, spjärnande fötter och små boxande, krafsande händer!

Vid BM-besöket förra veckan låg Hoppsan med ryggen ute till höger, men nu verkar den alltså vara tillbaka på sin ”vanliga” plats vid mitten-vänster. Men kanske lite högre än vanligt, med tanke på handen… Jag älskar att jag äntligen fått mitt livligt-i-magen-barn, så här sista gången. Det har besparat mig så mycket oro, i jämförelse med de två tidigare graviditeterna.

(Note to self, medan jag minns: vårdcentralen börjar med influensavaccin den 8/11, och har drop-in varje torsdag mellan 14 och 16. Riskgrupp nu igen, med decemberbebis i antågande…!)

69 dagar kvar till BF – ny vecka 30+0

69 dagar kvar till BF – ny vecka 30+0

Jamen då var vi ju här, i trettio-någonting-veckorna. Det sista tiotalet. Tror ju inte att jag kommer att gå till 40+0 eller beyond, utan att bebis kommer före BF i 39+6. Min gissning är ju den 17/12, vecka 39+3.

Igår såg jag en bekants alldeles nya bebis när vi var och handlade. En liten tjej på fem dagar. Herregud, så små de är när de är nya! Jag hade ju sett bilder, men verkligheten är helt annorlunda. Hon var lite mindre än vad mina barn brukar vara, ca 3,5 kilo, men även om en lägger på 2-3 hekto så är det ju en VÄLDIGT LITEN varelse vi pratar om. Fötterna var så små att de knappt ens fanns. Gissa om bebislängtet satte igång!?

Veckouppdatering då… Jag mår bra!?! Inte ont någonstans, halsbrännan under kontroll med hjälp av Omeprazol (bara jag kommer ihåg den varje dag, men det är lätt att glömma eftersom det fungerar så bra, och DÅ kommer den tillbaka som ett brev på posten), känner mig stark och relativt rörlig, pigg och nöjd. Till och med magen fungerar bra, ingen förstoppning och inga hemorrojdkänningar. Aptiten är bra, alla aversioner är i princip borta. Jag dricker litervis av Ramlösa original.

Jag har börjat behöva sova middag någon liten stund om dagen, men det är väl i sin ordning så här dags. Min kropp signalerar ganska tydligt att den vill att jag sover ca 22-05, efter en tupplur på någon timme vid nattning. Det knäpper högljutt i bäckenet, men det känns inte.

Att livmodern når revbenens underkant är typiskt för denna vecka, och det har jag ju redan känt av i några dagar. Min lungkapacitet har ökat, men det är normalt att ändå känna sig mer andfådd. Check!

Hoppsan rör sig mycket, men tar en vilodag ibland. Det verkar normalt för hen. En bebis på cirka 1,6 kilo och 43 centimeter. Hen kan fixera blicken och se skillnad på ljus och mörker, tittar när hen är vaken, blundar när hen sover. Känna igen musikstycken som spelas flera gånger.

76 dagar kvar till BF, och ny vecka 29+0

76 dagar kvar till BF, och ny vecka 29+0

Nu är jag i vecka 29+0 eller har gått in i vecka TRETTIO i folkmun! 😱 Sjukt, är vad det är! I slutet av vecka fyrtio kommer ju bebis.

Veckan som gick kan nog ha varit den bästa i hela graviditeten, måendemässigt. Jag mår plötsligt hur bra som helst! Det gör inte ont någonstans, jag känner mig inte alltför stor och klumpig ännu, aptiten är bra (jag tror att alla aversioner har nästan försvunnit – kött till middag ikväll!) och orken är (förhållandevis) bra också. Ibland får jag en plötslig trötthetsdipp på jobbet och lägger mig över skrivbordet och somnar en liten stund, dreglandes på min egen arm, men brukar kvickna till rätt snabbt sedan. Alla värden såg ju också väldigt bra ut hos barnmorskan, och jag fick – tack och lov! – bekräftat att jag inte fått graviditetsdiabetes.

Tankar om förlossningen har börjat komma smygande, om än bara lite smått än så länge. En stor skillnad med tredje barnet är att tankarna om bebisen kommer långt före och är många fler än tankarna om förlossningen. Första graviditeten så kom jag liksom aldrig förbi förlossningen i tankarna, så det här att det kom en bebis sen hade jag knappt hunnit reflektera över. Andra graviditeten hade nog själva bebisen börjat överväga, och nu är det säkert 95% tankar om bebis och vardagspussel. Jag längtar ju verkligen till förlossningen, men jag obsessar inte alls över den, utöver lite förlossningsteve när tid och ork finns.

Jag har en liten oro över att inte hinna in, utan behöva föda vid vägkanten. Inte på grund av att det inte finns tillgång till förlossningsvård hyfsat nära (40-45 minuter med bil), utan för att mina förlossningar går så rackarns snabbt när vattnet väl gått. Enda trösten är att vattnet aldrig gått spontant, utan jag har fått kontrollerad amniotomi båda gångerna. Men tänk OM vattnet skulle gå? L var ute 11 minuter efter det att de tog vattnet, från högt och rörligt läge. H lite beskedligare 1 timme och 11 minuter, också från högt och rörligt läge, men han var ju först, och nu är väl det som var en smal landsväg för fyra år sedan lite mer som Autobahn…

Även om det är tredje gången så skulle jag tycka att det var väldigt skrämmande att kanske behöva föda på egen hand. Med H var det första gången och allt var nytt och skrämmande, och det gick ganska fort ändå. Med L gick det superduperfort. Så jag har inte fått någon känsla för de olika faserna i förlossningen. Mina barn har sjunkit ner, passerat spinae, gjort alla vridningar som ska göras och kommit ut liksom i ett svep, och även om jag kände krystvärkar med L så har jag aldrig riktigt fått den där känslan att ”nu måste jag krysta” och känt att kroppen drivit på, utan jag har båda gångerna krystat mer av viljekraft än att kroppen haft kommandot. Om jag skulle föda innan jag kommit till sjukhus är jag rädd just för att inte kunna förstå var i förloppet jag befinner mig. Med L var jag dock lugn som en filbunke på väg in trots måndagsmorgonstrafik och ett par köbildningar, men det var mycket för att jag kände att ”så länge inte vattnet går är det lugnt”.

Ja, vad mer denna vecka? Jag har fått halsbrännan under kontroll, tack vare att barnmorskan påminde mig om att Omeprazol faktiskt är helt okej att ta som gravid. Och en kapsel av det om dagen har nästan helt tagit bort halsbrännan, vilket 6-8 Novalucol och 2-3 Novaluzid om dagen inte gjorde mer än högst tillfälligt.

Jag har fått stört högljudda knäppningar i bäckenet när jag till exempel reser mig upp. Det minns jag från tidigare graviditeter också, och ibland blir jag förskräckt och undrar om vattnet gått, för det har jag hört ofta sker med ett högt knäppande ljud. Men det är bara knäppningar, och inget som gör ont eller ens känns, det bara låter. Jag har fortfarande inte fått några vadkramper, även om det finns en antydan i vaderna när jag vaknar om att de kanske är på gång. Men jag försöker att komma ihåg att sträcka ut baksidan först, genom att vinkla fötterna uppåt, istället för den instinktiva sträckningen som jag annars gör när jag vaknar, åt andra hållet. Det är då krampen brukar komma.

Magen har blivit påtagligt högre under veckan som gått, och det har känts av lite att lungorna får lite tryck på sig i vissa lägen, och att jag fått tillbaka lite illamående. Men bara väldigt lindrigt i korta stunder. Det känns istället inte alls som att det är så mycket tryck i nederdelen av magen/bäckenet längre, och det har blivit ännu lättare att gå och röra på mig. Den här graviditeten känns SÅ mycket som den med H.

Hoppsan väger nu ca 1,4 kg och är 41 cm lång, som en ananas eller ett vitkålshuvud (älskar verkligen dessa appars storleksjämförelser!). Lanugohåren börjar försvinna, skelettet hårdnar och benmärgen har börjat producera röda blodkroppar.

90 dagar kvar till BF, och ny vecka 27+0

90 dagar kvar till BF, och ny vecka 27+0

Hej hopp, här var det milstolpar i långa rader! Igår var det exakt tre månader kvar till BF, idag är det jämna och fina 90 dagar kvar, tredje trimestern har inletts enligt majoriteten av apparna (även om någon vill vänta en vecka till) och detta har även varit DEN veckan.

Den veckan då fullkomliga främlingar har ansett det lämpligt att komma med följande kommentarer: ”Oj, vilken härlig mage! Det måste vara dags snart?” eller ”Men du kanske inte är kvar då?” om ett möte i slutet av oktober, med följdkommentaren ”Ja, jag vet inte, jag…” när jag svarat att jag tänkt vara kvar till mitten av december, OCH ”Och det är inte tvillingar?”. Mmmm… tur att jag inte tar illa vid mig av sådana här kommentarer, för en gravidmage är ju liksom vad den är. Förra gången var det dock först i vecka 30-31 kommentarerna började hagla.

Men nog är det dags för en jämförelse?

Ursäkta pyjamasbyxor och linne, men vem orkar, liksom? Magprofil och framifrån i vecka 26+6 (Hoppsan), 26+0 (L) och 27+4 (H). Rätt lika ändå, eller?

Själv känner jag mig smidig. Jo, faktiskt! Jag går med schwung i stegen och har inte ont alls även om jag går rätt snabbt. Efter att jag gått raskt en bit kan det strama lite i ljumskarna när jag väl satt mig ner, eller så kan det när jag reser mig upp igen vara trögt att sträcka ut ljumskarna igen. Men det är det hela.

På besvärsfronten har svullna, varma och kliande fötter kvällstid seglat upp som en ny utmanare, medan halsbrännan har tagit sats och blivit ännu mer frekvent.

Annars är det bra. Under graviditeten med L var jag mycket skröpligare vid denna tid (då vi för övrigt åkte på långresa med bilen genom Europa).

Eftersom jag mår mycket mer som under graviditeten med H, både avseende rörlighet, illamående och mataversioner, lurar jag på om det är en till liten kille därinne? Asch, det är säkert helt random.

Precis som med L så är det fortfarande mest snabba små boxar/kickar som känns inifrån magen, och jag glömmer hela tiden bort att det faktiskt är en liten individ därinne, tills jag påminns av en serie små knackningar. Och precis som med L så längtar jag efter att få den där riktiga känslan av bebis därinne, med större rörelser och att kunna känna en fot eller en liten rumpa bukta ut.

Hoppsan väger ett drygt kilo och har blivit närmare 40 cm lång, som en klase bananer, eller en aubergine. Tillväxt och hjärnutveckling pågår, och hen kan nu reglera sin kroppstemperatur och styra sina lungor via elektriska signaler från hjärnan. Det börjar bli dags att vända sig neråt, även om det fortfarande finns gott om tid (och plats) innan det blir ett måste. Det ska komma en ordentlig tillväxtfas de närmaste veckorna, och sömnrubbningar hos mamman är vanliga.

Varför är jag till exempel vaken nu efter midnatt när jag varit vaken sedan 03 imorse? Dags att sova.

91 dagar kvar till BF – att sova på gränsen till tredje semestern

91 dagar kvar till BF – att sova på gränsen till tredje semestern

God morgon! Klockan är kvart i fem, och jag har varit vaken i ungefär två timmar.

Jag somnade vid nattningen någon gång kring halv åtta, och sedan var det såklart kört att somna om igen efter första kisspausen.

Tredje trimestern börjar närma sig, eller är redan här, det beror lite på vilken app en går efter. Det här med att sova börjar bli… intressant. Halsbrännan gör att jag måste ligga med huvudet högt. Okej. Men fötterna har nu börjat svullna så de måste också ligga högt. Mmhmm, okej. Och så ska en ju sova på vänster sida enligt gällande rekommendationer. Och sen så vill jag ha gravidkudden framför magen (skydd mot vilda barn) och mellan knäna (det ska ju vara bra sägs det, och det gör också att jag nästan kan ligga på mage som jag är van vid). Jag ligger som någon sorts ihopknycklad banan.

Min vänstra hand fortsatte att vara halvt avdomnad hela dagen igår. Men å andra sidan så hade jag stickningar i vänstra kinden också, så det kanske inte bara var den vanliga nattliga nervklämningen. Började jag googla stickningar i lill- och ringfinger vänster hand? Ja, det gjorde jag. Var den tredje sökträffen (efter ett par om just inklämd ulnarisnerv eller spänningar i skuldran) en om någon som fått värsta sortens hjärntumör med just stickningar i vänster lill- och ringfinger som första symptom? You bet. Att jag aldrig lär mig att inte googla.

Jag har fortfarande halsont på det där hemska kittliga, rossliga viset som i början av en förkylning, och tungspetsen har tappat känseln som om det är en liten blåsa på den. Är så trött i huvudet och önskar att jag fick bara vila en dag.

Men i övrigt mår jag fysiskt bra, kroppen är pigg och igår morse kände jag mig nästan oförskämt ”studsig” när jag pinnade iväg mot förskolan knuffandes på dubbelvagn med drygt 30 kilo barn i. Så jag lade tankarna på hjärntumör (och stroke) åt sidan efter att jag kom till jobbet.

Nu har jag smugit mig upp för en kopp lapsang souchong med mjölk och honung innan familjen vaknar. Vid hämtningen hade jag – apropå te – ett mycket kryptiskt samtal med en av fröknarna på förskolan. Hon pep ut genom dörren till stora när jag höll på att klä på barnen och ville byta några ord innan vi gick. Okej. Sedan sade hon något om att det varit en ”incident” vid tekokningen (de kokar te en massa på förskolan, verkar vara någon montessorigrej, och min fyraåring vill nu plötsligt dricka te till frukost på helgerna?) så att de hade fått avbryta förevisningen eller introduktionen eller vad det nu är de kallar det. ”Ifall att han pratar om det.” Jaha. ”Ja, jag skulle bara vidareförmedla det.” Okej?

Så mycket information som saknas där. Har min unge varit en liten skit? Det vet jag gott att han kan vara, men så säg det i så fall. Har någon annan unge varit en liten skit? Så länge min unge inte typ blivit skadad så struntar jag väl i det? Jag frågade H vid nattningen vad det var som hade hänt, men han ville inte prata om det, sa han. Min lillsnutt har börjat ha hemligheter för sin mamma! Troligen var det han som varit en liten skit….