Monday, monday…

Monday, monday…

Så var det ny vecka igen, och jag är tillbaka på kontoret. Helgen skulle ha varit vikt åt nöjen och utevistelse i det efterlängtade vårvädret. I lördags hade vi barnvakt över dagen, och hade bord bokat på Berns asiatiska för brunch, som skulle kombineras med promenad under körsbärsträden.

Men på fredagskvällen blev jag akut illamående lagom till vår middag på tu man hand efter att barnen somnat, och kräktes snart upp det lilla jag fått i mig. Fick ligga och halvslumra i soffan hela natten, med avbrott för ytterligare en kräksession på småtimmarna. På förmiddagen på lördagen kräktes jag igen, ungefär samtidigt som morfar och tant G ringde på dörren för att hämta ungarna. (Vi hade bestämt att B skulle åka in själv och möta upp nästangrannarna som vi stämt träff med. Jag hade hållit mig ifrån alla så gott det gick sedan jag blev dålig, och haft egen toalett etc.)

Så scenen när det ringde på dörren var att B fortfarande var på nedervåningen och gjorde sig i ordning efter duschen, L skrek för att hon inte fått komma in till mig i badrummet, och sedan för att jag inte kunde lyfta upp henne i famnen. (Ville minimera kontakten med ungarna ifall att det var något smittsamt, men tror att det var något jag ätit till lunch i fredags.) Sedan började H vråla hysteriskt, för att morfar förelsog att de skulle leka lite utomhus i våra trakter innan de begav sig av hem till morfar. Jag försökte hålla mig undan från alla, och stod i ett hörn av hallen, nykräkt och med ett inte obetydligt mått av urinläckage som inträffat under kräkandet. (Jag tycker jag har hyfsad ordning på knipmusklerna efter förlossningarna, men just i lägen när det blir extrem ansträngning, som vid kräkning och riktigt kraftiga hostattacker, kan det ske olyckor.) Åh, glamouren i livet, ändå…

(Men hibiskusen i vardagsrummet blommade vackert, och får bli en trevligare illustration till helgen än den vidriga verkligheten.)

Båda ungarna verkar vara inne i någon sorts fas. H blir hysterisk om allt inte blir exakt som han hade föreställt sig (i lördags var han inställd på att de skulle åka i morfars bil direkt hem till morfar), och L är sur som en citron mest hela tiden. Skriker och gråter och vill antingen sitta i famnen hela tiden, eller springer iväg och vill inte tröstas. Ingen av dem vill äta annat än typ pasta eller vitt bröd och smör. H är osalig på kvällarna och blir ALLTID hyperaktiv just när det är dags att sova, oavsett när det är, och slänger sig runt i sängen, sjunger, babblar eller viskar för sig själv. Båda SKA sova i vår säng, och det finns verkligen inte utrymme för två –inte längre så små– propellrar plus två vuxna i sängen.

Nåväl. Jag fick i alla fall repa mig i lugn och ro under lördagen, och mådde ganska bra igen när familjen återvände. Orkade till och med dubbelnatta ungarna innan B kom hem på kvällen, och hade fått behålla dagens strålande födointag bestående av ett par nävar salta chips, lite glass och ett par halvtorra kanelgifflar.

Söndagen blev lugn, utöver L:s åskmolnshumör, och det blev lite påtat i trädgården, och balkongen blev rensad från förra årets alla misslyckade små odlingsförsök. I år är ambitionerna små – jag ska försöka få igång en liten köksträdgård i pallkragar, men tänker köpa färdiga plantor till allt som borde ha såtts för länge sedan, medan frösådden får bli lite sallad och annat snabbväxande.

Annars försöker jag mest hitta fotfästet, och tränga undan en känsla av ”pending doom” som hängt över mig konstant på sistone. Jag känner mig värdelös på nästan alla sätt, och bär en ständig känsla av att balansera på kanten av en avgrund bestående av typ separation, död och personlig konkurs och allt annat extremt dåligt jag kan tänka mig, samtidigt som jag bär världen på mina axlar. Jag vet inte om jag kommer att klara av att fortsätta med mitt företag och yrke, och vet inte vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, hur mitt liv annars skulle se ut om det skulle bli så. Är inte denna blogg ett riktigt lyckopiller, så säg?