BM-besök vecka 24+4

BM-besök vecka 24+4

Idag var det dags för graviditetens tredje barnmorskebesök. Stackars B fick inte vara med denna gång heller (förra gången fick han vänta i bilen utanför med en prickig fröken L), eftersom inte en endaste parkeringsplats stod att finna på hela DS, trots att vi var nästan en halvtimme tidiga, så han fick stanna i bilen.

Besöket inleddes med att min barnmorska berättade att de fortfarande inte visste något om vad som skulle hända efter att barnmorskemottagningen på DS läggs ner vid årskiftet. Alla inskrivna gravida som kanske bara släpps vind för våg, om ingen privat aktör hinner ta över verksamheten och starta upp i närområdet. Och både ultraljudsmottagningen och amningsmottagningen på sjukhuset har redan stängts. Simpel kvinnosjukvård är tydligen inte värdigt ett akutsjukhus… Varför verkar detta inte ha blivit en valfråga i landstinget?

Nåväl, tillbaka till min graviditet. Vi konstaterade att jag mår bra, som jag brukar göra. Blodtrycket var bra: 115/65. Det första SF-måttet denna graviditet var normalt och lite över medel, siffran var nog 24. Hb var bra, men jag har redan förträngt siffran, kanske 129? Det lilla hjärtat pickade på i 140-145 slag i minuten. Jag hade lagt på mig drygt 1,5 kilo sedan inskrivningen.

Det enda smolket i glädjebägaren var blodsockret, som låg på hela 8,7! Okej, jag hade kanske ätit en stor muffin och en flat white från Espressohouse istället för frukost, men det var drygt två timmar tidigare, och mitt blodsocker har aldrig under mina tre graviditeter legat så högt vid någon mätning.

BM hade redan skrivit ut remiss till glukosbelastning, så jag får väl se vad den utvisar. Men jag kan inte förneka att jag är orolig. En knäpp på näsan för mig som nonchalant utgått från att allt kommer att gå som på räls även denna gång bara för att det gjort det tidigare. Jag har ju både ärftlighet, i form av en förälder med typ 1-diabetes, och övervikt, som placerar mig i riskzonen för graviditetsdiabetes.

En graviditet utan oro var det, ja. Nu har jag redan hunnit googla graviditetsdiabetes och börjat oroa mig över de hemska följder det kan få. Utöver de allra hemskaste, med missbildningar och fosterdöd, så är det risken för kejsarsnitt som skrämmer mig mest. Det är verkligen det allra sista jag vill. Jag vill inte bli ”snuvad” på min sista förlossning, eftersom mina två tidigare varit de absolut häftigaste upplevelserna i mitt liv, och jag skulle inte känna så för en operation, även om den gav mig en bebis. Jag är inte rädd för att föda, men jag är livrädd för operationer.

För mig har det känts viktigt att ha så lite ”sjukvårdsinslag” som möjligt under förlossningen, och har tyckt att redan infart i handen och diverse bälten med mätare har stört upplevelsen. Det liksom kliniska och sjukhusaktiga är skrämmande och främmande för mig, men inte förlossningens smärta och liksom naturkraft, även när den övermannar mig. Jag föredrar att själv vara den som har kontrollen, även om det är sjukt svårt och smärtsamt, än att lämna över den till någon annan. Jag fattar att det för många andra är precis tvärtom, och värderar ingen annan i detta, det här är mina rent personliga känslor kring min egen kropp och mina egna förlossningar.

Om jag inte hade varit en fegis hade jag nog övervägt en hemförlossning bara för att få föda ostört och på mina egna villkor. Men föredrar ändå tryggheten på ett sjukhus och accepterar alla de åtgärder som rekommenderas av de som är utbildade och vet bättre än jag, för att säkerheten för mig och bebisen ändå väger tyngre än min högst egoistiska längtan efter en ”förlossningsupplevelse” och eventuella obehag i att bli ”utsatt” för vårdåtgärder eller att känna mig överkörd i mitt barnafödande.

Jag ska själv ringa och boka en tid för glukosbelastningen, och det blir väl kanske om ett par veckor, men tills dess får det vara slut på fikabröd och glass för min del…