1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

Tidig natt igen, och jag sitter och kollar Grey’s anatomy, och väntar. Och undrar, om det inte är…något… som börjat gå lite som i vågor i min kropp?

Något som skett var 6-7 minut nu kanske 4-5 gånger. Något som ännu inte är en riktig smärta, mer något som kramar om den allra nedersta delen av min mage, först lite löst, men sedan fastare och fastare, och som avslutas med något som skulle kunna bli en smärta, men som ännu bara är ungefär som nästan-smärtan när en är riktigt, riktigt kissnödig. Eller som lättare mensvärk, på det där stadiet att det nästan kan vara mysigt med lite molande ont, bara en får ligga under en varm filt, titta på teve och äta choklad samtidigt.

Kan det vara början till värkar, månne? Jäklar, vad jag hoppas det! Jag tror jag ska pausa mitt avsnitt och ta en dusch, och se om det fortsätter sedan. Jag är SÅ redo för att föda barn!

Och kanske kan det bli en långsam start nu, när jag är vaken från allra första början (om det nu är en början)? Båda de andra förlossningarna har jag ju upplevt som i princip helt utan latensfas. Men då har jag ju fått värkar direkt när jag vaknat, och kan ju lätt ha sovit igenom flera timmar av detta som jag känner nu.

Beroende på hur det känns efter en dusch så ska jag antingen sätta mig och titta på lite teve och se vad som händer (om det faktiskt verkar vara något på gång på riktigt, som intensifieras) eller försöka sova (för att ha energi till senare, om det verkar som att det kommer att dröja innan det blir något på riktigt).

Men jag tror faktiskt att det är något. Kanske något som kommer att dröja till imorgon eller mer innan det blir mer. Men något har nog startat. Det där oundvikliga slutet på en graviditet, som ändå kan verka så omöjligt onåbart när en väl börjat vänta på det.

Yay!

Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Bebis visar inga som helst tecken på att vilja titta ut, och hen har nu jäst längre än storasyster. Och jag måste gå till det där barnmorskebesöket imorgon.

Note to self (som ju inte behövs eftersom detta är sista gången): fixera dig inte vid ett datum som ligger före officiellt BF, för det kommer bara att kännas som att du går på övertid innan du ens kommit fram till det officiella datumet…

Magen har sjunkit två våningar till, och bebis försöker borra sig ut genom svanskotan. Inte så framgångsrikt, men ganska smärtsamt. Det tyder förstås på att det snart är dags, men det är det ju oavsett i vecka 40. Bara inte nödvändigtvis idag eller imorgon eller ens i övermorgon.

Det gör så ont när hen rör sig nu, och det är så mycket tyngd i bäckenet. Och för varje dag ökar oron lite. Nu vill jag se min bebis på utsidan, tack!

Idag har jag ätit, sovit och tvättat lite tvätt. Saker som borde främja förlossningsstart tycker jag. Vila och oxytocinframkallande gos med trött tvååring. Påfyllnad av massor av kalorier. Lite lätt boande för att känna att jag förbereder för bebis. But nothing so far…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

Nej, den där lilla blodsdroppen verkar inte ha varit något tecken på annalkande förlossning.

Inte en värk eller något som ens liknat en värk har dykt upp under natten, och om två timmar är Hoppsan officiellt senare ut än storasyster. Suck! Hade det inte varit för julen hade det inte känts så angeläget, men nu vill jag verkligen bara få förlossningen överstökad. Snarast möjligt.

Jag har ont i svanskotan och kanske en tillstymmelse till något mensvärksaktigt i magen. Men absolut ingenting som vare sig känns som öppningssmärta eller tryck nedåt (förutom att bebis verkar trycka på svanskotan).

Bebis rör sig, men det är bara krafsanden och små vridningar nu, det är så trångt och bara spänner överallt så fort hen rör sig.

Jag har inte helt givit upp om dagen ännu, men är inställd på att trots allt behöva åka in till barnmorskebesöket imorgon. Det i 39+5 som jag ju aaaldrig skulle behöva komma till… då skulle jag ju snusa bebis redan!

Fortfarande 3 dagar kvar till BF – en droppe blod!

Fortfarande 3 dagar kvar till BF – en droppe blod!

Newsflash! Nyss när jag hade kissat så var det en liten droppe färskt blod i trosskyddet! Kan det betyda att något är på gång?

Jag har haft väldigt ont under seneftermiddag och kväll, men inte alls värkar, utan bara en konstant tung smärta, som att bebis vill ut genom svanskotan. Kombinerat med vassa, korta hugg mot blygdbenet, där jag absolut haft en känsla av strävhårig, skavande kokosnöt det senaste dygnet.

Annars har jag mest känt mig trött och frusen. Vilket inte är konstigt eftersom jag satt och kollade Grey’s anatomy till klockan 3 i natt. Sov sedan en stund på kontoret, en stund i soffan när jag kom hem, en stund i sängen medan mormor läste för L och B duschade med H, tog själv en varm dusch, och sedan sov jag en stund till i soffan medan mormor kollade på Svenska hjältar-galan. Så jag är nyduschad och ändå hyfsat utvilad. Bring it on, säger jag!

Men jag tar gärna en långsam start och åker in imorgon bitti, så vi slipper lämna mormor med två sovande barn, varav ett är sjukt och de senaste dagarna har vaknat kring sen kväll/midnatt och haft sångmedley, bus och lek i en timme eller två. Vilket känns som en tall order för mormor med diabetes och sömnsvårigheter att klara själv ända till morgonen, samtidigt som det är för sent att ringa in resterande barnvaktslaget.

Försöker hålla mig från att springa på toa för att kolla igen. Inga tecken på värkar. Det är kanske ingenting. Men jag hoppas.

3 dagar kvar till BF – min dag kom och gick!?

3 dagar kvar till BF – min dag kom och gick!?

Nähäpp. Det blev ingen bebis på min magiska dag. Om inget mirakulöst sker under kvällen, då, men jag har inga känningar whatsoever utöver den allmänna tyngdkänslan som ju hängt med ett tag nu. Ska det verkligen behöva bli så att jag går längre med trean än med tvåan? Annars är imorgon sista chansen…

Det är den 17/12 redan. Snälla kom bara ut nu, så vi hinner fira jul som familj. Bebbe lilla…

Så jag har jobbat. B har vabbat. Om 45 minuter ska jag checka ut från kontoret för att hämta upp H från föris. Sedan tänker jag vara hemma alldeles oavsett, och jobba hemifrån med det jag hinner och orkar. Kanske bebis blir mer benägen att komma om den vet att jag inte tänker ”fuska” och gå till kontoret trots att jag tänkt gå på ledighet från denna vecka? Meningen var ju att du skulle födas idag, skruttunge…

Nåväl, ut kommer hen väl så småningom. Men jag vill ju så gärna hinna föda och komma hem senast till på söndag, så att det blir julgran och julmat och allt sånt fixat till julafton. Den första julafton som L kommer att vara medveten om på riktigt. Den första julafton som H har gått och längtat efter sådär som bara barn kan längta efter julafton. Jag vill inte missa det.

Fortfarande 4 dagar kvar till BF…

Fortfarande 4 dagar kvar till BF…

Fortfarande samma dag, fortfarande samma gravidmage.

Jag gick ut på en promenad på sammanlagt typ en kilometer före lunch. När jag kom hem blev jag alldeles snurrig och varm, svettig och illamående och skakig. Jag drack och åt och tänkte att det nog var rörelse på tom mage som ställde till det igen.

Sedan gick jag ner och lade mig för att sova middag med lilltjejen, och vaknade till av en känsla av andnöd, halsont och frossa och allmän olustighet. L hade under sovstunden plötsligt börjat hosta väldigt mycket igen, efter att ha varit mer eller mindre frisk i en vecka efter förra omgången. Hade hon inte varit lite snorig igen under förmiddagen?

Jo, hon är helt klart sjuk igen, lillskruttan. Under eftermiddagen såg hon allt hängigare ut, och en temperaturkoll visade 39,6. Så det är ny förkylning, och sannolikt så har den försökt ge sig på mig också, vilket ju förklarar kymigt mående för min del. Vi får väl se om det är något som bryter ut…

Efter en varm dusch mådde jag i alla fall bättre igen, och nu är jag mest bara lite trött med en liite konstig känsla bak i svalget.

Imorgon blir det väl förskolelämning av H och en stunds jobb, om inget drar igång under natten.

Inga känningar idag utöver stor tyngdkänsla i bäckenet, och att det känns som att svanskotan fått en spark av en häst eller liknande.

Hallå, jag vill föda barn nu! Ska jag behöva äta upp min hatt och besöka barnmorskan på onsdag?

4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

God morgon, dag 39+2!

Jag har för typ femte gången gått tillbaka i Bilder-arkivet för att kolla när det egentligen var L föddes, eftersom jag har en skärmdump på gravidappen som jag tog när värkarna startade. Dag 39+4 är svaret varje gång.

Imorgon är stora första-måndagen-efter-jobbslut-dagen, tillika tre-dagar-efter-bf-beräknat-på-sista-mens-dagen. Dagen med hela två gemensamma nämnare med mina två tidigare förlossningar. Och tisdag är alltså dagen då L kom, i förhållande till officiell BF. Torsdag är officiell BF, och fredag är dagen då H kom i förhållande till officiell BF (40+0).

Behöver jag säga att jag inte tänker på något annat än förlossningsstart just nu? Längtar ihjäl mig samtidigt som jag vet att det kommer att infinna sig en känsla av total panik när insikten väl kommer om att ”Shit, nu är det verkligen dags!” Minnet av hur j-vla ont det gör att föda barn finns ju där någonstans i bakhuvudet ändå, och minnet av känslan av att nu-är-det-på-liv-och-död, och vilken enorm psykisk anspänning det är de där timmarna innan en väl fått upp bebisen på bröstet och sett att den lever. Att vi båda klarat oss.

Vill så gärna att det drar igång så snart som möjligt nu, så att vi kommer att hinna hem ordentligt till julafton och får fira med alla barnen. Någon dag för att laga julmat och klä gran vore också skönt att få. Jag planerar att (förutsatt att allt går bra) stanna två dygn på BB-hotellet, så att vi slipper åka hem för att återvända de sju milen typ nästa dag i vinter- och jultrafik för att ta PKU-proverna på bebis. Och för att jag och B ska få lite värdefull tid för att bekanta oss med den lilla nya på egen hand. En liten bebisbubbla för bara oss tre innan vi inleder fem-i-familjen-kaoset.

Just nu är klockan kvart i sju, och jag ligger bredvid en sovande L i sängen. Det har nog typ aldrig hänt? Hon var i och för sig vaken någon timme runt midnatt och pratade, sjöng, gosade och busade och var helt omöjligt söt. Det är verkligen något särskilt med 1,5-2,5-årsåldern – ungar är nog aldrig sötare och tokroligare och gosigare än just då. Jag är så våldsamt kär i henne just nu att jag knappt har ord för det. Och låter mig själv vara det, såhär hennes sista tid som minsting.

Samvetet för att H inte får riktigt samma uppmärksamhet försöker jag att leva med. Han har som förstabarn redan från begynnelsen fått så mycket mer av den varan, och han är som fyraåring självgående på ett helt annat sätt än lillasyster. Men jag försöker så klart se till att han vet att han är precis lika älskad, och att låta honom vara liten ibland, och få hjälp med saker han egentligen kan. För nog märks det att han behöver det också, när han börjar prata bebisspråk och bråka med lillasyster på alla sätt han kan. Medan han andra stunder hjälper lillasyster och tar ett storebrorsansvar som är helt ofantligt hjärtevärmande att se. Och skäller på oss föräldrar när han tycker att vi är dumma på hans lillasyster.

Inga tecken på annalkande förlossning nu heller. Bara några enstaka små förvärkar igår, trots barnvagnspromenad på drygt fem kilometer ute i vinterkylan. Känslan av att det kommer att hända när som helst, som jag hade i torsdags och fredags, medan jag fortfarande inte ville att det skulle starta, är som bortblåst.

Å andra sidan så hade jag inte en enda känning i förväg med H, och med L var det nog ungefär som nu med lite varierande och spridda förvärkar veckan innan förlossning. Ingen av gångerna har jag haft en susning om att det är på väg att bli dags innan det plötsligt är dags. De riktiga värkarna har börjat pang bom med några minuters mellanrum och blivit täta och regelbundna nog att räknas som aktiv förlossning på bara en liten stund. För mig har det verkligen stämt, det som sägs, att en vet när det är dags. Och idag blir nog inte heller dagen.

Men sovmorgon till klockan sju är inte fy skam! Imorgon börjar barnens sista förskolevecka före jul, och före nya 30-timmarsschemat som sedan kickar in. Efter trettonhelgen kommer de att gå 8:00-15:30 måndag till torsdag, då jag ska försöka jobba i mesta möjliga mån beroende på hur bebis och pappa klarar sig på tu man hand, och sedan har vi långhelg som familj fredag-söndag.

Tanken är ju att jag i princip ska jobba heltid, med jobb hemifrån i den mån det går vid sidan av den kontorstid jag får när storbarnen har förskola. Beroende på hur amningen och ev. pumpning fungerar eller inte fungerar så får det ju kanske bli lite jobb hemifrån även när storbarnen är på föris, och lite bebis-på-kontoret-jobb också. Drygt åtta timmar i sträck borta från bebis fyra dagar i veckan är kanske inte helt görbart. Jag kommer att bli tvungen att verkligen anstränga mig med att jobba intensivt när jag kan, och vara mamma lika intensivt när det är tid för det. Sova när jag kan, och glömma allt utöver dessa tre saker. För en tid. Det får gå.

(L vaknade vid 07, låg och bara gosade en halvtimme, och då hade H, som sovit med mormor i gästrummet två hela nätter i sträck, redan gått upp. Sedan har vi ätit frukost, ritat, lekt med kylskåpsmagneterna, spanat in havsörnar utanför fönstret och kollat på Mumintrollet på Netflix. Vilken skillnad det är att ta morgonpasset med barnen när en fått sova till tjugo över sex, då jag vaknade i förundran över att jag fortfarande sov.)

5 dagar kvar till BF – ingen bebis i sikte ännu…

5 dagar kvar till BF – ingen bebis i sikte ännu…

Nej, idag verkar inte bli dagen. Lika bra det, för jag känner mig inte alls pepp på att föda idag.

Fick ett ton tungsinne dumpat i mitt knä av en närstående igår, och blev alldeles deprimerad själv. All energi och livslust och känsla av att ”Aah, nu ska jag bara slappna av, vara med familjen och sedan föda barn” bara rann av mig.

Sedan vet jag inte riktigt varför jag känner redan på morgonen att idag inte är dagen. Det är nog för att båda mina tidigare förlossningsdagar liksom börjat med värkar. Med L riktigt konkret med att värkarna startade när jag vaknade vid 6-tiden på morgonen. Med H hann jag gå upp och äta frukost, men lade mig sedan och sov i soffan direkt efter kaffet, och vaknade vid 13-tiden av att värkarna hade börjat. Jag kan inte riktigt föreställa mig värkar som börjar under en dag där jag redan är igång med dagens sysslor. Men det kan de ju såklart göra.

Dag 39+1 är förstås fortfarande relativt tidigt, så det är väl inte riktigt så att jag verkligen väntar mig bebis förrän måndag-tisdag ändå.

Idag ska det städas och fejas och julpyntas och lagas bouillabaisse, tänkte jag. Allt är packat inför förlossningen, så det är bara iordningställande hemma kvar. Men så här tredje gången är jag inte alls fanatisk med det heller. Jag vill ha ett sovrum iordningställt och bäddat för mig och bebis, eftersom vi helt klart inte kan tränga ihop oss i dubbelsängen med 1-2 barn plus en alldeles skör liten nyföding.

Men jag bryr mig faktiskt inte om det är lite skit i hörnen eller småstökigt när bebisen kommer hem. Det är ju inte som att hen kommer att dö av det, eller klaga på städningen. Hen kommer rakt in i ett pågående småbarnsfamiljsliv, så är det ju bara. Det behöver mest bara vara rent nog för att vi inte ska känna oss genomstressade över att ha hur mycket som helst att göra bara för att kunna leva i hemmet när vi kommer hem.

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

Så var den stora dagen här. Dagen då jag med största sannolikhet för sista gången sammanfattar en gången graviditetsvecka och kikar fram emot vad som kan tänkas hända i en kommande.

Jag har troligen för sista gången läst i graviditetsapparna om den nya veckan. Även om de inte säger mycket så här mot slutet. Bebis är färdig, redo att födas. Stor som en liten pumpa eller en vattenmelon. Genomsnittet är 3,6 kilo och 51 centimeter.

Veckan som gått har varit den första som jag känt mig riktigt höggravid, efter att det smällt till i slutet av den förra veckan. Genomgående har jag varit trött och sömning, vilket kan bero på att jag dels har svårt att komma till ro på kvällarna och är uppe för sent, sedan måste kissa ett par gånger under natten, och dessutom har en mycket morgonpigg tvååring som i bästa fall vaknar efter att klockan blivit fem.

Jag mår nästan precis som dagarna innan L föddes, med orolig och oregelbunden sömn, enorma knakanden i bäckenet, som känns liksom lite löst och extra rörligt, att det börjar bli svårt att gå och röra sig och den generella känslan är att jag är en sådan där rund serietidningsbomb med brinnande stubin, redo att explodera när som helst. Förvärkar kommer lite nu och då, med sammandragningar och små tendenser till ”öppningssmärta”.

Skillnaderna mot hur det var med L vid samma tid är att nervsmärtan bara känns av lite ibland efter att jag gått och stått långa stunder, att jag har ganska dålig aptit, och att Hoppsan rör sig mycket mer än vad L gjorde.

Något som alltid förbryllar mig när jag läser i forum och på andra bloggar från slutet av graviditeten är att så många verkar gå runt och veta att ”jag är si och så många centimeter öppen och tappen är si eller så” redan när det är två veckor kvar, och att det börjar göras hinnsvepningar till höger och vänster. Detta är min tredje graviditet, och min MVC-barnmorska har aldrig någonsin undersökt mitt underliv under graviditeterna.

Efter första förlossningen var det supermärkligt att gå på efterkontroll, och då skulle BM plötsligt gör en gynundersökning, hon som bara klämt på magen innan? (Efter L gick jag aldrig på någon efterkontroll.) Jag vet inte om det är olika i olika landsting, eller om det bara är så att det är det typiska klientelet på typ Familjeliv som tjatar till sig undersökningar och hinnsvepningar i slutet av graviditeten? Jag är alltid glad om jag slipper en gynundersökning, och är helt nöjd med att ingen skådar in i fiffi förrän det är dags för förlossningen och det liksom inte går att undvika…

Graviditeten har i alla fall gått in i det läget där det är tungt, och det börjar kännas riktigt lockande att bara se till att få födandet överstökat så att jag kan få tillbaka min kropp igen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för kvinnor med tuffare graviditeter, som känner så nästan hela graviditeten igenom. 

Idag jobbade jag en stund på förmiddagen, innan vi plockade upp mormor vid stationen och åt lite lunch på stan innan hemfärd. Kort efter lunchen fick jag…. vi nöjer oss med att säga bråttom till toan, va? Magen var sedan i olag resten av dagen. Antingen var det något med lunchen, eller så håller kroppen på att förbereda sig för förlossning, för det är inte helt ovanligt med att det sker en liten… utrensning… alldeles innan, har jag läst.

Jag har också haft en sanslös tyngdkänsla hela dagen, med mycket press nedåt svanskotan. Och jag har sagt till bebis att det är okej att komma ut nu. Nu är det bara att vänta och se.