Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Jag tror jag tar och firar lillasysters treveckorsdag med att lägga ut förlossningsberättelsen, som tagit sin tid… Men nu är den klar! (Lillan verkar inte heller bli namnlös för evigt, vi har kokat ner listan till tre finalister…)

Värkarna började som sagt vid strax före 6 på morgonen den 5 december, då jag vaknade. Mellan 06 och 07 klockade jag värkar med 2-3 minuters mellanrum, men då och då upp till 4 minuter.

Vid 7-tiden var jag säker på att det skulle bli bebis, och ringde över morfar, sms:ade kollegorna om att jag nog inte skulle komma in till kontoret ändå, samt ringde förskolan och berättade att morfar fick sköta
dagens inskolning.

Sedan ringde jag förlossningen. De sade att det för omföderskor inte var så noga om värkarna var regelbundna eller inte, och att jag skulle gå på hur kraftiga de kändes. Jag sa att de var ju värkar, och de kändes… Att det gått rätt snabbt sist, och att jag med hänsyn till resvägen gärna kom in och kollade läget. Jag var välkommen in, men kunde gott ta mig tid att äta frukost i lugn och ro först, tyckte de.

Jag hade redan druckit en kopp kaffe och tryckt i mig två saffranskokostoppar när jag gick upp för att börja ringa runt, så jag struntade i frukost. Värkarna kom varannan, var tredje minut, och var hanterbara, men ändå så att jag var tvungen att pausa det jag höll på med för att andas och hänga mot valfri köksbänk, vägg eller sängkant.

Jag gick ner och väckte H och såg till så att han fick ny blöja och kläder, och var förberedd på att morfar skulle komma och ta honom till förskolan. Han var genast glad över att det var dags att gå till ”nya dagiset”, (sorry, alla förskolepedagoger där ute) och att han skulle få visa morfar leksaksgaraget med dörrar i olika färger.

Vad gjorde B mitt i allt detta, undrar ni kanske? Jo, han packade sin väska och sprang omkring och röjde lite här och var inför morfars ankomst. Uppstressad, nervös och lite förvirrad undrade han om inte vi skulle hinna lämna H på förskolan som vanligt. Eh, nej… vi ska åka in och föda barn nu, och det är dessutom inte bara att lämna av H nu under inskolningen…

Mellan 07 och 08 klockade jag värkar med 2 minuters mellanrum. Jag började känna att det var dags att komma iväg, och vi lämnade hemmet vid strax före 8. Under bilresan var värkarna tacksamt nog lite glesare, var tredje-fjärde minut, och den något längre vilan emellan gjorde att resan in kändes lugn och fin. Jag var inte ens stressad över att vi hamnat mitt i rusningstrafiken en måndagsmorgon, och dessutom råkade ut för två köbildningar på vägen.

När vi kom fram släppte B av mig vid förlossningens entré. Jag valde att stå kvar utanför och få lite frisk luft, medan jag tog värkarna, som så fort jag reste mig upp ur bilsätet intensifierades och kom med intervaller om 1,5-2 minuter. Vi gick in, och jag slutade klocka värkar kl. 09.06.

Enligt journalen är den första anteckningen gjord 08.55: ”Förlossningsförlopp, Riskbedömning: Grön. Inga riskfaktorer föreligger.”

Journalen känns dock väldigt skissartad, vilket kan bero på att det mesta skrevs in i efterhand, eftersom allt gick så mycket snabbare än vad jag tror att personalen förväntade sig. Anteckningen om inskrivningen är till synes gjord nästan en och en halv timme efter att lillan föddes.

Vi blev mottagna av vårt ”team”, en barnmorskestudent och en ung undersköterska. Vi pratade lite, och jag fick lämna ett urinprov. Det är enormt smärtsamt att sitta på en toalettstol med värkar…

Jag blev undersökt ganska snart, och det konstaterades att bebis låg högt uppe och rörlig ovan bäckeningången (favorit i repris…), att jag hade buktande hinnblåsa (ännu en favorit i repris), och att jag var…helt öppen?…och tappen utplånad?… Eller? Den buktande hinnan gjorde att barnmorskestudenten inte var säker. Hon kom inte åt att känna efter om det kanske fanns någon kant kvar, eller så kanske det var hinnan som tryckte på, och jag skulle vara mindre öppen om vattnet gick. Hon skulle be sin handledare, den formellt ansvariga barnmorskan, kolla också.

Det konstaterades att jag nog var helt öppen. Jag berättade om min förra förlossning, och att det var bäst att ta hål på hinnorna så snart som möjligt, i och med att min förra förlossning stod helt stilla i över tre timmar i detta läge, utan att bebis sjönk ner eller att vattnet gick. Den här gången verkade det inte behövas läkare för detta (ändrade rutiner?), utan det kom in ytterligare en äldre barnmorska, som jag antar var expert på detta.

Ur journalen: ”09.50 Inskrivning, Orsak: Inkommer p.g.a. värkar i graviditetsvecka 39+4 (BP enl UL 161207, BP enl SM 161202). /…/ Status: Allmänstatus: u.a. Yttre palpation: huvudläge, rörlig över bäckeningången. IU (09:52): cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm, buktande hinnblåsa.”

Barnmorskestudenten hade föreslagit att jag skulle upp och stå för att kanske få bebis att sjunka ner med hjälp av tyngdlagen, och undersköterskan kom in med en gåstol. Så jag fick upp och stå medan de ändå skulle sätta en nål i min hand, för det ville de ha på plats innan en amniotomi. Värkarna var i det här läget väldigt smärtsamma, och jag sade att jag gärna ville ha kvaddlar så fort det passade, men hade redan börjat ana att det inte skulle finnas tid för det.

Värkarna hade blivit superstarka och fick mig att kvida av smärta. Svetten lackade, och jag började skälva i hela kroppen i slutet av varje värk. De fick till slut in nålen i handen, och höll på att trassla med ctg och värkmätare. Den äldre barnmorskan som skulle utföra amniotomin började bli angelägen om att jag skulle upp på sängen (jag undrar om det var så att jag började uppvisa tendenser till att krysta, och det ville de ju knappast att jag skulle göra med hänsyn till bebisens läge och innan vattnet gått).

”10.00 Förlossningsförlopp Pga högt och rörligt huv beslutas om kontrollerad amniotomering. Sätter PVK+bas test. Informerar sekt led.”

Barnmorskestudenten och undersköterskan var allmänt virriga hela tiden, hade svårt att få utrustningen att fungera (”Oj, sladden var visst inte i!”) och var inte helt med på noterna. ”Ska hon skrivas in på förlossningen eller som poliklinikpatient?” undrade barnmorskestudenten när de nästan var i färd med att ta hål på hinnorna. Det fanns inte vatten eller saft på rummet, och när jag väl hade gastat om att jag var törstig typ 150 gånger och undersköterskan kom med saft hade jag redan skrikit åt B att jag vill ha vatten NU, och han hade kommit på att vi i vart fall hade sportdryck med oss. Mycket annat saknades också på rummet, för den stackars undersköterskan fick springa och hämta än det ena, än det andra.

Till slut sade jag och den äldre barnmorskan nästan i munnen på varandra att de kunde strunta i ctg:n, för de skulle ju ta vattnet nu och sätta fast en skalpelektrod på bebisen. Värkmätaren fick de nog aldrig att fungera, för alla var på och härjade på mig mitt i värkarna hela tiden. ”Ser ni inte att jag är mitt inne i en värk? Prata inte med mig, rör mig inte och be mig inte göra något just nu!” Värkarna var riktigt, riktigt smärtsamma nu, och jag blev så förbannad när jag varje gång var tvungen att skrika ”Nej!” och till och med ”Värk!” efter det ibland.

De tog hål på hinnorna, och vattnet var mekoniumfärgat (favorit i repris ännu en gång). Jag minns inte om jag hann ställa mig upp igen som hastigast här, och sedan blev ombedd att lägga mig på sidan, eller om jag fick lägga mig på sidan direkt. Jag minns bara att barnmorskestudenten började tjata om att ”jobba med lägesförändringar” och jag bara tänkte ”men herregud människa, bebisen kommer ju nu!”. För nog var hon på väg ut. Det var ingen tvekan om att jag var redo att krysta. Den här gången kände jag det tydligt.

10.25 Amniotomi: Bm Lena T amniotomerar kontrollerat med kobaktnål. Mekoniumfärgat fostervatten avgår, skalp kopplas. 10.26 VU: Ffd huv ovan spinae. Ej uppskjutbart. Retraherad. 10.28 CTG: Skalp CTG-reg inledd.”

På ett ställe i journalen finns antecknat att krystvärkar startade 10.24, så kanske var det verkligen så att jag var på väg att börja krysta även före amniotomin. Den ansvariga barnmorskan var kvar i rummet, och jag märkte på henne att hon fattade hur landet låg. Stämningen i rummet hade blivit sådär spänd som den bara blir när det börjar bli dags. Dessutom blev bebisens hjärtljud mindre bra (ännu en favorit i repris), och de ville att jag genast skulle ställa mig på alla fyra i sängen. Mitt i en värk, när jag knappt var förmögen att röra mig.

Värkarna var nu inte ett dugg hanterbara. Smärtan var fruktansvärd, och jag ville inte alls vara med längre. Men insåg samtidigt att det händer ju nu, det finns ingen annan än jag själv som kan ta mig ur den här smärtan. Även om jag skulle be dem skära upp mig och plocka ut ungen så skulle det ta mycket längre tid än att bara trycka på och få det överstökat.

Så jag tog mig runt och bara tryckte. Hörde den ansvariga barnmorskan säga ”Om inte … mummel, mummel… så vill jag ha in mer personal här.” ”Så fan heller!” tänkte jag och tryckte på lite mer. ”Följ kroppen. Om du känner att du vill trycka på lite, så gör det.” säger barnmorskestudenten. Det orkade jag inte ens besvara i tanken.

Jag stod där på alla fyra och tryckte på för kung och fosterland. (Jodå, det kom en klutt bajs först den här gången också – det är en sjukt ovärdig syssla, det här med att föda barn.) Den här gången kände jag smärta även i krystskedet, men den kunde jag lätt kanalisera in i mitt tryckande. Jag vet inte hur många gånger jag krystade. Det var tungt, den här gången också, och den sista krystningen innan hon kom ut var jag glad åt barnmorskorna som unisont peppade mig till att orka trycka bara lite till.

”10.31 Kontraktion. Krystar först oforcerat, därefter forcerat under guidning. Perinealskydd hålles. Varm handduk.”

Och sedan sade det ”splosh!” när mer vatten for ut, och efter det en bebis. Därefter ”splosh!” igen, med en stor dusch vatten till. Min bebis lades ner mellan mina ben och in under mig, och jag skymtade ett par blygdläppar och total brist på snopp innan hon virades in i en handduk. ”Det är en flicka!” utbrast jag, lika förundrat som när jag såg att H var en pojke.

”10:36 Födelse: Kön: flicka, Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt.”

Amniotomin gjordes 10.25, och bebisen konstaterades omedelbart efteråt fortfarande stå ovan spinae. Elva minuter senare var lillasyster född. Jag hade ingen smärtlindring över huvud taget denna gång, men kan inte direkt påstå att jag kunde hantera smärtan, för det kunde jag inte. På de elva minuterna typ krystade jag ner lillasyster genom bäckenet och sedan ut?

En del av mig var nyfiken på hur en helt obedövad förlossning skulle kännas, efter att jag haft sterila kvaddlar som enda smärtlindring förra gången. Jag hade dock haft siktet inställt på att få kvaddlar även denna gång, men det hanns inte med. Den här förlossningen var så snabb och så intensiv och så smärtsam att jag fortfarande nästan tre veckor senare inte riktigt fattat vad som hände.

Navelsträngen klipptes av efter en liten stund, varpå jag fick trycka ut moderkakan, som kom ut hel och som den skulle. Dock skulle barnmorskan visa den för någon kollega för att det fanns någon sorts blodblåsa på den, som hon inte sett tidigare och undrade vad det kunde vara.

Sedan konstaterades att blödningen bara var 325 ml (en tredjedel av förra gången!) och att jag knappt hade några bristningar alls. Jag fick ett ynka litet stygn uppåt mot urinröret (den enda riktning jag inte syddes i sist, tror jag…) och kände mig på det stora hela bra. Kan det ha varit fyrfotaläget istället för gynställning som gjorde det? Det kändes i vart fall mycket bättre att föda på alla fyra – det var jag som hade kontrollen över krystskedet, ingen annan.

”11:00 Förlossningsförlopp. Bristning/suturering. Grad 1 bristning. Slemhinnerift strax ovan uretra. Suturering: 1 st. ytligt. Palperat rektum u.a. /…/ 12.30 Efterskötning. Mamma. Bltr 120/65, total blödning 325 ml (175+150). Uterus väl kontraherad vid navelplan. Har kissat, duschat. Inga riskfaktorer enl checklista. Barn. Barnet. Sugit. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 36,7. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår i samband med partus annars inga riskfaktorer enl checklista.”

Sedan fick vi in fikabrickan, och nu var det sannerligen gott med frukost! Efter det fick vi vänta länge innan någon brydde sig om oss. Efter ett par timmar kom de och mätte och vägde lillan, 90 gram lättare och 1 cm kortare än storebror, 3760 gram tung och 52 cm lång.

Barnmorskan som gjorde amniotomin kom in, och hon sade att det nog var något med formen på mitt bäcken eller livmoder som gjorde att jag födde mina barn på detta vis; att barnet inte fixeras, och jag öppnar mig helt ganska snabbt utan att barnet sjunker ner. För förloppet var exakt detsamma med H, utöver de tre timmarnas stillestånd i mitten då, när jag var helt öppen och ingenting hände.

Första gången dröjde det 7 timmar från värkstart tills jag var helt öppen, med täta värkar i princip från start. Andra gången: samma sak fast på 3 timmar (eller kortare).

Första gången stod förlossningen still i tre timmar efter att jag öppnat mig helt, men efter att de sedan tog vattnet sjönk bebisen ner på en timme, och sedan krystade jag i sex minuter. Andra gången togs vattnet så snart som möjligt, vilket blev nästan en och en halv timme efter ankomsten till förlossningen. Sedan sjönk bebis ner OCH krystades ut på elva minuter. Total tid från värkstart till födelse första gången var elva timmar, andra gången var det strax under fem timmar. Ingen av gångerna har jag haft någon förvarning om förlossningsstarten innan värkarna startade.

Vid kontroll efter en stund blev det lite oro över att jag blödit igenom jätteförlossningsbindan och ut i sängen, men jag fick i alla fall komma upp och spola av underredet i duschen efter en stund. Sedan väntade och väntade vi igen, tills någon kom och tog mitt blodtryck, som var bra, och sedan blev jag äntligen av med nålen i handen.

Vid 15.30 fick vi äntligen ge oss av mot BB-hotellet, och var så glada att vi slapp BB-avdelning denna gång.

Min första förlossningsberättelse finns här.

39+4 – Ett till måndagsbarn?

39+4 – Ett till måndagsbarn?

Jag vaknade 05.45 av en diffus känsla i kroppen. Sedan tyckte jag mig ha lite magknip. Gick upp till toaletten och tänkte att jag kanske behövde göra nummer två. Nej.

Började känna som ebb och flod i magknipet, och tanken ”Värkar!” for genom mitt huvud för första gången. Gick ändå och gjorde nummer två efter en liten stund (sorry for too much info). Men magknipet var kvar.

Nu har jag klockat värkar i ca 40 min. Fjorton stycken so far. Oregelbunda men relativt täta. Mellan 1,5 och 4,5 minuter emellan, och de har varat mellan 25 och 50 sekunder. Så det blir nog ingen latensfas att tala om den här gången heller… Just nu verkar det börjar bli ett mönster om cirka 3 min emellan, och värkar på 40 sekunder.

Det blir nog bebis här idag. Ett måndagsbarn precis som storebror!

Dags att ringa över morfar, och kontakta förlossningen. Vi har ju lite restid denna gång…

39+3 – Bara en vanlig söndag

39+3 – Bara en vanlig söndag

Här sker det inga framsteg på bebisfronten. Förvärkarna har lyst med sin frånvaro hela dagen, med undantag för ett par onda rackare nu på kvällningen.

Den pirriga snart-är-det-dags-känslan som uppkom med de kraftiga förvärkarna i torsdags och fredags har ersatts av en känsla av att jag kanske når RUL-BF i alla fall.

Nåväl, jag kan lika gärna fortsätta med H:s inskolning, och förhoppningsvis kunna smita iväg till jobbet några timmar också.

Vi har hunnit börja röja och julpynta lite hemma, haft morfar med fru över på söndagmiddag, och jag har orkat med ganska mycket utan att få särskilt ont.

6c3c3016-b847-459e-8aa1-65b99d0b7786

Jag försöker också att njuta så mycket jag bara kan av det ljuvliga barn vi redan har. Mycket är på väg att förändras för oss alla…

Drömbilden av förlossningsstarten

Drömbilden av förlossningsstarten

Som ni kanske märkt är mina tankar ganska upptagna med den kommande förlossningen just nu, framför allt det ovissa i när och hur den kommer att starta.

Drömbilden jag har är att den startar en dag som igår, på förmiddagen en solig dag då hela familjen vaknat utsövda. Att det börjar med lite glesare värkar så att vi alla hinner äta frukost, i lugn och ro ringa över morfar och sedan packa bilen och åka in mot DS i den strålande vintersolen. Att vi hinner in med god marginal för att välkomna Knyttet lugnt och fint, i trygga händer.

Sedan finns motsatsen. Att det hela startar mitt i natten i en snöstorm. Att det blir ytterligare en pangstart med täta värkar som gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att morfar inte vaknar när vi ringer, och att H vaknar och blir rädd. Att vi inte hinner in, och Knyttet föds vid en trafikplats på motorvägen.

Det kan bli vadsomhelst, och jag kan inte påverka någonting. Blir det inte idag så ökar också sannolikheten för att B inte kommer att vara hemma, utan på jobbet i Stockholm, när det hela börjar. Då måste någon av mina kollegor eller min pappa skjutsa mig in till DS.

H kommer antingen att vara på förskolan, och då måste morfar hinna tillbaka för att hämta om han ska skjutsa. Eller så har H hunnit sluta för dagen (han ska bara gå 8.30-13.30 denna vecka, förmodligen kortare eftersom han hittills – helt som väntat – dissar det där med vila efter lunchen, och förskolan då tycker att det är lika bra att han går hem), och måste åka med i bilen in.

Själva förlossningen är jag inte orolig för, bara vi tagit oss in i tid. Förra gången var jag besatt av tanken på förlossningen, så pass att jag knappt hann tänka på livet efter, med en bebis hemma. Men det är nog inte ovanligt för förstföderskor. Min kollega försökte säga att det inte var någon poäng med att sitta och älta vad jag skulle skriva i förlossningsbrevet och exakt hur jag ville ha förlossningen. Ut kom ju ungen på något sätt, som jag troligen inte kunde påverka i någon större utsträckning, och det handlade om kanske en dag i mitt liv. Det stora var ju livet efteråt.

Till ingen nytta. Det är ju så speciellt, detta att föda barn, och går inte helt att föreställa sig innan en gjort det. Hur ont gör det egentligen? Vad kan inträffa under en förlossning? Vad är normalt och inte? Hur kommer jag att reagera? Därför läste jag varenda Google-träff på ”förlossningsberättelse” under den förra graviditeten. Den här gången har jag bara läst dem som dykt upp i mitt bloggflöde, kanske en handfull.

Andras berättelser känns mindre relevanta än min egen beträffande hur det kommer att bli denna gång. Jag vet att smärtan är hanterbar, att kvaddlar hjälper mig att slappna av, men att jag skulle klara mig utan dem också. Jag vet att jag klarar av att föda, och känner mig trygg i det. Den här gången kommer jag hela tiden att veta vad som kommer härnäst, och därmed kunna känna att jag har bättre koll på läget. Förlossningen kommer inte att vara en flodvåg som bara sveper mig med sig, jag kommer att kunna flyta ovanpå denna gång. Bara vi hinner in.

Mera förberedelser

Mera förberedelser

Nej, idag verkar det inte hända något alls på bebisfronten. Knappt en förvärk överhuvudtaget, bara någon enstaka, mild och kortvarig, nu på kvällen.

Jag har vikit in Knyttets kläder i små korgar i en hylla i H:s lilla sovrum. Det får bli Knyttets första garderob.

Sedan bäddade jag dagbädden Inovi Cocoon, eftersom vi fortfarande inte städat sovrumsavdelningen så att jag kan ställa upp Knyttets ”riktiga” säng, en Chicco Bedside Crib, bredvid vår säng. Jag lade in en liten bit plastad frotté på den nedre halvan, för jag minns att de där bajsblöjorna kunde vara förrädiska i början, och gärna läcka upp mot ryggen. Sedan ett enkelt vitt bomullslakan för vagga/vagn, en liten platt kudde med ett vitt bomullsörngott och en vit fleecefilt från Ikea med en nalle på. Myggnätskokongen är utmärkt för att hålla nyfikna katter borta!

70c66ff1-4a38-462c-8d4c-dfc52d7f607f

En viss liten kille blev överlycklig vid mataffären idag, för där stod stadens brandkår och visade upp sig och varnade för juletidens faror med levande ljus och annat. Och H fick komma upp i stora brandbilen! Först var han dock lite återhållsam – jag tror inte han var beredd på att en riktig brandbil var så stor… Sedan krävde han att få komma upp i baksätet inte en, utan två gånger!

39+2 – Utvilad och redo

39+2 – Utvilad och redo

Jag lyckades somna om imorse, och sedan sov vi – hela familjen – fram till efter 10! Då väcktes jag av ett glittrande leende och ett ”Hej mamma!”. Solen sken utanför, och jag kände mig utvilad och harmonisk.

Vi åt en långsam frukost, och åkte och hämtade H:s nya bilstol, plockade upp några saker på mataffären, hämtade mina nya glasögon, som nu kommit, och tog en fika på stan.

Jag har inte haft några förvärkar ännu idag. Det känns på något sätt väldigt bra att det verkar kunna bli en långsam start på det hela denna gång. Förvärkarna har börjat bli riktigt starka och lite smärtsamma, men jag tycker mest att det är spännande att ha möjlighet att känna efter hur de känns. Kanske får jag en latensfas denna gång?

Med H gick jag från inte minsta värk eller förvärk till etablerat värkarbete med värkar varannan minut på drygt 40 minuter, och det var minst sagt chockartat och överrumplande för mig. Speciellt som förstföderska hade jag räknat med en lång latensfas, och att gå över tiden mer än en dag.

Så nu välkomnar jag varje förvärk som kommer, och känner mig lugn och avslappnad. Förlossningen får starta när den vill. Jag är redo, men har inte heller någon brådska.

Rent praktiskt har vi fortfarande en del att styra i, som städning och annat, och jag har en del att fixa på jobbet, men jag känner mest bara… come what may, liksom.

39+1 – Mer jobb än jag trodde, IKEA-besök och fortsatta förvärkar

39+1 – Mer jobb än jag trodde, IKEA-besök och fortsatta förvärkar

Det kom inget Knytte igår kväll eller inatt, trots att jag sagt att det är helt okej att komma ut nu. Men som dagen igår utvecklade sig var det lika bra, och hen kan lika gärna vänta några dagar till.

Förmiddagen på jobbet började nämligen med att ett jobbprojekt som jag trott var nedlagt dök upp igen. Själva arbetsstarten kan skjutas upp till i januari, och det är ganska lågintensivt arbete de första månaderna, så det var inget snack om att nobba kunden, som jag haft kontakt med tidigare. Men det hela tog en stor del av min redan pressade förmiddag, så jag skulle verkligen behöva en halvdag eller två till på jobbet för att känna att saker är någorlunda under kontroll inför Knyttets ankomst.

Sedan blev det dags för kontorets sedan länge planerade och efterlängtade IKEA-besök, för att inhandla de sista småpryttlarna som ska få kontoret att kännas lite mer komplett och inbott.

Ja… tre kvinnor, en medelstor kombi och IKEA… Vi var där i fem timmar, och fick i princip baxa in det sista i bilen med skohorn. Jag fick ta av mig vinterkängorna för att få plats med två stora krukväxter på golvet mellan mina fötter, ha två stora ytterkrukor i knät, och satt helt inklämd mellan bildörren och några kartonger med bordsskivor som låg inkörda fram i det halvt nedfällda baksätet. Till mitt kontor fick jag med mig bl.a. en jättestor tavla till min ena, helt tomma vägg, en hurts att ställa skrivaren på och ett par rediga krukväxter. Det kommer att bli väldigt trevligt därinne!

Spridda, men förvånansvärt kraftiga, förvärkar kom och gick under dagen igår, för att precis som igår vara hyfsat intensiva på kvällen. Jag var inte hemma förrän klockan 20, och möttes av en sur karl och ett piggt och glatt barn. Jag blev lite grinig över att B inte – utan att jag hört av mig med instruktioner – kunde ha insett att jag nog skulle bli sen, och givit H middag och lagt honom i vanlig tid, så att vi kunde ha ätit en sen middag själva sedan. När han sedan också hade mage att irriterat undra var jag höll hus flera gånger under matförberedelserna, och kräva att jag skulle ta aktiv del i dem, var jag fly förbannad.

Middagen kantades så klart av en bråkig och trött tvååring som borde ha sovit för länge sedan. Sedan skulle vi alla duscha och sova. B började att duscha tillsammans med H. Jag däckade i sängen under tiden, och somnade trots ganska ihärdiga förvärkar och en ny sorts smärta som trycker ordentligt mot insidan av blygdbenet. Troligen pressas Knyttet nedåt av förvärkarna nu, för det känns som att det är ett väldigt tryck i dem, ganska stor kraft nedåt.

Sedan vaknade jag av att B ropade från badrummet och krävde att JAG skulle komma och torka och förbereda H för sängen medan B duschade klart på egen hand. JAG? Den lidande höggravida? Det är visserligen den rutin vi brukar ha, men jag blev omåttligt sur och KRÄNKT av att inte ens så här i graviditetens absoluta, skälvande slutskede få lite avlastning i vardagsbestyren. Tröttmosig och med ansenlig smärta fick jag bängla ner mig själv på badrumsgolvet för att ge gossen en omgång med handduken. H, stackarn, märker ju att något är galet och försöker både trösta och spexa för att göra mamman glad igen.

Efter att även jag fått en dusch kändes allt bättre, och jag har nu sovit hyfsat från kl. 23 och fram till nu, med bara ett par kisspauser. Är trött och har ont i huvudet, så jag hoppas att jag kan sova en stund till, men det är inte speciellt troligt.

Sista planerade jobbdagen!

Sista planerade jobbdagen!

Jag gick ner och nattade lilleman efter klockan 20 igår, och somnade själv för natten. Och med undantag för uppvaknanden vid 23, 02 och 03.30 för att kissa och knapra i mig Novuluzid har jag faktiskt fått sova. Det gick inte helt snabbt att somna om någon av gångerna, men tog inte direkt lång tid heller, så jag är mer än nöjd nu när jag vaknat och klockan plötsligt är 06. Bästa natten denna vecka!

När jag vaknat till har jag känt av förvärkarna, men mildare än igår kväll, och mer av enstaka karaktär än sådana som kommer och går. En liten mensvärkskänsla har infunnit sig i ryggslutet, och nedre delen av magen och ryggen känns generellt lite som vid mens (men inte när mensvärken är som värst) – lite ömt och mosigt och småvärkande.

Det blir nog bebis ganska snart, tror jag. Men förhoppningsvis först efter en produktiv förmiddag på kontoret och en tripp till Ikea på eftermiddagen så jag får lite gardiner, växter och annat lull på mitt kontor!

Idag är det faktiskt BF beräknat på sista mens. Den BF-dagen stämmer på pricken med när jag tror att jag hade ägglossning, och även när det faktiska liggandet ägde rum. (Rosa drinkar och bubbel, i kombination med ägglossning, var nog samverkande faktorer som gjorde att det faktiskt blev åka av just då…)  Så jag tror inte på femdagarsflytten vid RUL, utan max ett par dagar om en tänker sig att själva befruktningen och äggets fästande drog ut lite på tiden.

Jag tror på bebis i helgen, eller senast på måndag! Och blir det inte bebis så har jag i alla fall saker att göra, som att städa, adventspynta en vecka för sent, och baka. Jag vill göra saffransbullar, saffranskokostoppar och morotskaka. Och laga mat! Köttbullar med potatis och gräddsås och pressgurka och rårörda lingon. Klassisk stek med potatis, gräddsås, gelé och kokta grönsaker. Stryk det där jag sa igår om att den glupande aptiten försvunnit, nu vill jag äta alla bakverk i världen och äta kött, gräddsås och potäter!

Nu är det dags att gå upp och äta frukost med familjen, innan jag åker till kontoret (snälla kollegan P hämtar mig) och B går på inskolning med H. Tredje dagen redan, och allt går bra. Igår hade en av pedagogerna anmärkt att B nog lika gärna hade kunnat gå därifrån, så förhoppningsvis går det bra att börja lämna H på måndag. För hans skull är jag inte ett dugg orolig, det är verkligen en kavat liten pöjk vi har, och det har känts lite knäppt med en planerad inskolning som är mycket segare än den när han började på förskola första gången för ett år sedan.

4937ab78-f514-42d7-8f1c-4c5c6bbfd935

Så här glada var vi när vi sammanstrålade efter inskolning och jobb igår!

BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!

Ny vecka, 39+0

Ny vecka, 39+0

Då var det dags för den sista veckouppdateringen denna graviditet, tror jag i alla fall.

Det blir nog den kortaste hittills, för om Knyttet har apparna inget att säga utöver att hen är klar nu. Nästan 98 % av graviditeten är avverkad, och det enda som händer med Knyttet denna vecka (utöver den där eventuella födelsen, då) är att hen lägger på sig ett hekto eller två. Det har blivit december, och Knyttet har nått sin födelsemånad!

Själv har jag under veckan mått som jag mått ett antal veckor nu. Sömnlöshet (detta skrivs 04.45, och jag har varit klarvaken i en timme), halsbränna och tilltagande svårigheter att gå och stå. Magen blir hård som en basketboll och öm, och nervsmärtan ger sig tillkänna, efter bara ett par hundra meters promenad, och det släpper inte förrän jag kommit fram och satt mig ner. Det tog mig 35 minuter att gå 1,5 km igår… Varierande aches and pains, men inget som direkt tyder på en annalkande förlossning. Den glupande aptiten har mattats av lite de senaste två dagarna. Brösten ömmar och har börjat producera mjölk.

Det fungerar okej att jobba (skrivbordsarbete) så länge jag i vart fall fått lite sammanhängande sömn, men annars duger jag inte mycket till. B har nog inte riktigt förstått (eller orkat med) mitt behov av avlastning under graviditeten, men nu är det bara tvärstopp, så han får göra det som ska göras eller skita i det, för jag kan bara inte göra annat än sätta mig i soffan om kvällarna. Jag orkar inte ens tjata, så diskberget får torna upp sig bäst det vill.

Och ett ”besvär” jag glömt att nämna, men som blivit extremt den senaste månaden eller så: det knakar så in i bomben om hela den nedre ryggen/höften om nätterna. Varje gång jag rullar/kravlar ur sängen för att kissa knakar det så jag nästan blir full i skratt!

Knyttet rör sig som vanligt oberäkneligt, med lugna dagar varvade med aktiva sådana, och i det avseendet ska det bli så skönt när hen kommer ut – att direkt kunna se om hen mår okej, istället för att gå runt halva dagar i stöten och undra om hen lever.

Från imorgon kväll finns enbart du på mitt officiella schema, mitt lilla Knytt, så det är bara att komma ut!