Så var långhelgen slut…

Så var långhelgen slut…

Tänk att det redan är måndag kväll på nationaldagen! En vecka efter flytten.

Vi har inte gjort så mycket, utan helgen har mest rusat förbi. I fredags kväll var vi hos gamla vänner och nya nästan-grannar och käkade grillat till middag. Det var mycket trivsamt, och vi behövde knappt bry oss om H på hela kvällen, för deras 11-”och snart ett halvt!”-åriga dotter J var helt frälst i honom, och lekte med honom ända tills han var så trött att jag blev tvungen att lägga honom i vagnen och köra några varv runt kvarteret tills han somnade.

I lördags drog vi ner på stan efter att vi vaknat, för att få i oss lite frukost (livet utan matmöbler…). Sedan flanerade vi runt , och shoppade lite. Åt sushi till lunch innan vi gick hem.

image

Dagens fynd utgjorde en vit bricka i laminerad formpressad papp, och två vita emaljskålar med gråblå rand, från Åhléns. Det blev en ny matstation till katterna, tillsammans med en tidigare loppisfyndad skål från Rörstrand, med  Picknick-mönstret, som får tjänstgöra som vattenskål. Sedan kunde jag inte låta bli den lilla tavlan med ugglan, som vi hittade på en liten inredningsbutik. H var nöjd med att åka vagn, och fick också stanna och titta på ”kackorna”.

På eftermiddagen lämnade B mig och H själva, och åkte in till storstan för en konsert. Jag och H sov middag tillsammans i två timmar, och sedan tog vi en långpromenad för att äta middag på donken. (Ljuva lördagslyx…)

H har dock utvecklat någon konstig hamburgarfobi. Det började under flytthelgen, då vi köpte med en cheeseburgare till honom på väg till gamla huset, där vi skulle sova natten innan flyttlasset gick. Han åt halva med god aptit, men började sedan plötsligt panikgråta och kasta hamburgaren ifrån sig. När vi försökte ge tillbaka den tittade han på den och skrek som att den bitit honom, och inte vice versa. Sedan var han helt otröstlig en lång stund, bara skrek och sparkade.

I fredags hade B inte hunnit äta lunch, och körde förbi Max på hemvägen från Stockholm efter att ha hämtat H på föris. H brukar ju alltid vara tokhungrig efter hämtning, så B köpte en cheeseburgare var till dem. H satt i baksätet och åt förnöjt på sin burgare. Tills han plötsligt började vråla och skrika. När B stannade bilen för att kolla till honom hade han kastat halva burgaren, ville inte ha tillbaka den, och bara skrek.

Den första incidenten avskrev vi som en reaktion på att ha flängt mellan gamla och nya huset och morfars hem en hel helg, med obefintliga mat- och sovrutiner. Men nu verkar han ha utvecklat någon form av hamburgarskräck.

Igår tog jag därför ett happy meal med chicken nuggets till honom (obs, med frukt och mjölk, ej pommes och läsk, vi försöker att inte totalfördärva honom i så unga år). Själv tog jag en QP. (Jag brukar avsky McDonalds hamburgare, men knyttet verkar gilla dem…) Och barnet börjar peka och vifta mot MIN hamburgare, och skrika i högan sky. Jag funderar på om han kanske hade velat ha burgare ändå, och sträcker fram den mot honom. Då skriker han ännu värre och försöker vifta hamburgaren ur mina händer. Fortsätter skrika och slå efter all mat på bordet och vara nästan okontaktbar ända tills en i personalen rycker in och kommer med en ballong till honom. Sedan äter han sina nuggets och sin frukt som om ingenting hänt (då har jag ätit upp burgaren). Jag fattar noll?!?

Igår fick vi återigen ta oss till stan för frukost, shoppade lite till (p.g.a. kalla vindar och glömd jacka till barnet). Sedan försökte vi oss på lite parklek, men vindarna drev oss hemåt ganska snart.image

Mycket randig liten kille i nyinköpt tröja från Kappahl, hatt från H&M och byxor jag reafyndade redan förra året från Hust & Claire.

Vi packade upp de sista kartongerna i köket, och är nu bara en matgrupp ifrån att kunna laga och äta riktig mat igen.

Idag har jag varit på årets traditionsenliga besök på Zetas handelsträdgård med kollegan och exkollegan, som dock flyttats fram till nationaldagen i år, efter att alltid ha varit på kristihimmelfärdsdagen tidigare. Det blev bara krukor och – örter att ha i dem – i år, eftersom vi inte hunnit känna in och planera den nya trädgården ännu. Och en ny fin grep som jag ska använda till att vända runt min nya avfallskompost. Jag är så pepp på att börja kompostera allt matavfall, det ska bli en spännande erfarenhet!

B var i gamla huset och hämtade saker, och H fick hänga med farmor. Nu är de på väg hem, och det blir middag ute innan sängdags.

Vårruset 2016

Vårruset 2016

Igår var det dags för årets vårrus. Detta blev inte heller året då jag sprang runt banan, eftersom graviditeten kom och omöjliggjorde träningen som skulle ha krävts för att få upp konditionen tillräckligt.

Illamåendet och andfåddheten har gjort så att jag inte ens kunnat satsa på en snabbare gång, så den enda förberedelsen har varit mina vanliga promenader i vardagen, 2+1 kilometer till jobbet på morgonen och sedan 1+2 kilometer tillbaka  på kvällen. Så igår blev det en hyfsat rask promenadtakt med barnvagn, och de fem kilometrarna avverkades på lite drygt 50 minuter. Tillräckligt för att en kortbent tjockis som jag ska bli både lite andfådd och rejält rödmosig i ansiktet under promenaden, och ha en lätt träningsvärk i ändalykten idag efter att ha knuffat barnvagn uppför backarna.

Jag kände att det var viktigt att gå loppet även fast det blev i snigelfart, för att få in traditionen att Vårruset s k a genomföras varje år. En dag s k a jag springa banan runt. 2018 kanske, om knyttet kommer till oss i december i år, annars kanske redan 2017.

Vädret var strålande, och vi hookade upp med en mamma från vår gamla vattengympagrupp inom projektet för överviktiga gravida jag var med i under graviditeten med H. Förra året var vi ett helt lag, men engagemanget i gruppen var lågt i år (vi har fortfarande en Facebookgrupp fast projektet varit nedlagt i snart två år). Så vi två som ställde upp i år fick ta med egen picknick, som vi kalasade på innan loppet.

H sprang överlycklig runt i gräset med den nästan två år äldre F efter maten, och senare bar det iväg runt banan med H i vagnen.

image

Sedan tog vi tåget hemåt, och allt var frid och fröjd. Tills vi klev av tåget. Då började H gråta hejdlöst. Han grät hela vägen hem och fortsatte gråta hemma och under nattningen med B. Han somnade till slut, för att vakna efter en halvtimme-timme och fortsätta gråta.  Och gråta och gråta och gråta. Han grät tills han somnade av utmattning efter någon timme. Och vaknade någon vända till och grät och grät och grät. Antingen hade han magknip, eller så tog dagen, med intrycks-overload och sen sänggång, helt enkelt ut sin rätt. Vi har i pricip inte haft några episoder med helt otröstlig gråt med H, så vi stod helt handfallna och undrade om han behövde åka in till akuten. Men han somnade till slut och förblev sovande, och var sitt vanliga glada jag imorse, så vad det än var hade det gått över under natten.

Nu sista arbetsdagen före flytten. Måste köra på så det ryker nu.

Ha en bra dag!