BM-besök vecka 30+0

BM-besök vecka 30+0

Efter att glukosbelastningen avklarats fick jag lunch och fika i Mörby C med B. Sedan var det dags att gå till MVC.

Besöket gick bra. Värdena från glukosbelastningen var bra: 4 komma någonting i utgångsläget, och 6 komma någonting två timmar efter intag av sockerlösningen. Inga konstigheter.

Blodtrycket var också bra: 110/65. Magmåttet hade skenat iväg lite, upp till 30 cm, och skapade en tvärslå uppåt på diagrammet snarare än en kurva. Men det kan ju ha varit croissanterna… Vikten hade gått upp två kilo sedan förra besöket. Men det var ju fem veckor sedan, varav två på semester, så det var ingen katastrof ändå. Ligger på kanske ett kilo plus sedan inskrivning nu.

Knyttets hjärtslag låg på runt 150 slag i minuten, som de brukar, och vi fick lyssna extra länge den här gången, eftersom det var en barnmorskestudent med också, som fick träna lite på att få in ljudet rätt. Det skulle höras ett litet snärtigt ”pock” efter varje ”swish” för att vara helt säker på att det inte var mammans hjärtslag.

Sedan bokade vi in de resterande besöken också: ett efter TUL om drygt två veckor var redan inbokat, sedan blev det ett sammanfattningsmöte i v 35, ett besök i v 38, och sedan ett i v 40+2 (lär ju knappast bli av). Målet närmar sig…

Ny vecka, 30+0 (direktrapport från glukosbelastningen)

Ny vecka, 30+0 (direktrapport från glukosbelastningen)

Jag sitter i ett provtagningsrum på DS och väntar. En dryg halvtimme sedan jag fick i mig den vidriga sockerlösningen, och illamåendet ligger och pyr lite i maggropen, men är ännu under kontroll. Det är dock inte törsten – jag sittet och fantiserar om klara, porlande fjällbäckar och stora, immiga glas med isvatten.

Knyttet rör sig lite ibland, och för en gångs skull önskar jag att hen skulle vara stilla en stund.  Försöker att inte tänka på sockerlösningen och fokusera bort från min magsäck.

Vi går in i vecka 31 idag, 30+0. Det känns verkligen som att vi närmar oss upploppet nu när vi är inne på 30-talet veckor, det sista tiotalet. (Om jag inte går till 40+0 som med H, eller längre.) Jag tror dock inte riktigt på femdagarsförflyttningen vid RUL, så min känsla är att Knyttet kommer före den 7 december. Kanske inte så tidigt som den 2:a, men inte senare än 4:e-5:e, om jag får gissa.

Veckan som gått har varit bra (graviditetsmässigt). Knyttet visade sig snabbt opåverkad av mitt lilla maghaveri i Champagne, och av den konstiga lilla förkylningen som började med halsont och nu medför främst en nattlig torrhosta med harklingar och känslan av att ha kedjerökt ett paket John Silver utan filter.

Smärtorna i höfterna har varit mycket bättre, men halsbrännan är nog här för att stanna. Jag börjar se gravid ut i ansiktet, lite plufsigare och med småsvullen näsa och läppar. Men jag är inte svullen någon annanstans (ännu). Tandköttet har börjat blöda lite vid varje tandborstning, mycket senare i denna graviditet än den förra, då jag tror jag fick lättblödande tandkött redan runt vecka 20.

Knyttet rör sig allt livligare och kraftigare under sina aktiva perioder. Undrar om hen har vänt sig ännu, får inte glömma att fråga barnmorskan om det när jag ska dit i eftermiddag.

Knyttet är ca 37-43 cm lång, och väger ca 1,6-1,7 kg. Huvudet har nu en diameter på ca 8 centimeter, och fötterna är ca 6 cm långa. Fingernaglarna har vuxit ut till fingertoppen, hen kan fixera blicken och bättre skilja på ljus och mörker. Ögonen är oftast öppna när hen är vaken, och stängda när hen sover. Knyttet kan känna igen och reagera på musik som spelad vid upprepade tillfällen.

Alla organ är snart färdigutvecklade, och det är bara tillväxt kvar. Lanugohåret börjar falla av.

Nu har ytterligare en halvtimme gått, och illamåendet har inte blivit värre. Det har törsten. Jag tittar lystet på regndropparna som hänger längs kanten på taket utanför fönstret. Om en bara kunde få slicka lite? Stoppa ett regnvått blad från trädet där i munnen?

En timme till. Får spela nåt mobilspel för att distrahera mig…

 

Ingen toxoplasmos…

Ingen toxoplasmos…

Idag kom svaren från vårdcentralen, och det visade sig att mina prover inte utvisade någon tidigare toxoplasmos. Crap!

Jag som tänkte att tjugo års kattägande och ett relativt frekvent trädgårdsarbete de senaste åren borde ha garanterat att jag redan utsatts för denna smitta, och således inte behövde oroa mig mer för detta. Men icke!

Så det blir till att noggrant skippa allt vad rosagrillad bistecca, carpaccio och tartar de boeuf heter under kontinentresan. Nåväl, vad är väl en bal på slottet… Det får bli pasta i Italien och ja, vad blir det i Frankrike? Vi åker ju inlands där, så det är ju inte direkt bästa läget för moules. Omelett och quiche, kanske?

I Alsace hoppas jag dock att den tysk-franska mischmaschen ska erbjuda lite haxe. I Colmar serverades den bästa haxen någon av oss smakat sist vi var där. Då var jag gravid med H och klarade knappt av någon mat alls, i alla fall inte kött, och åt typ ost- och sparrissoppa och potatisgratäng med ost. Men jag smakade en liten tugga av B:s haxe och konstaterade att om jag hade klarat av att äta kött hade det varit det bästa någonsin. Men vi stannar inte i Colmar denna gång, så det är bara att hoppas på att Freiburg kan erbjuda lika bra restauranger.

Kallelsen till TUL i vecka 32 damp också ner i brevlådan häromdagen, och denna gång behöver vi inte åka längre än till DS för ultraljud. Skönt, även om frukost/fika på Fabrique i samband med besöken på Ultragyn Odenplan har varit lite av ett signum för den här graviditeten. Men TUL blir först i andra halvan av oktober, så det är ett tag kvar.

Jag har också ringt och bokat in glukosbelastningen veckan efter att vi kommer tillbaka från resan. Urk, ser inte fram emot det! Vidrigt att som gravid vara fastande från 22.30 till 8.30, med bara ett halvt glas vatten däremellan, och sedan detta jätteglas (som jag minns det) med den vidrigaste trögflytande sockerlösning som måste skvalpa runt ensamt i magen i två timmar innan det är dags för att kolla hur kroppen hanterat sockerchocken. Jag minns fortfarande hur illamående jag var, och hur saliven bara rann i munnen. Tvi tvi tvi!

Nej, nu ska denna tjockis gå och knyta sig. Ska försöka hinna med en dusch först, och kanske lite stretchande av de smärtande vaderna i förhoppningen att slippa kramperna fram på morgonkvisten. Imorse fick jag en kramp som gjorde så helsikes ont, och bara vägrade släppa på en halv evighet, och vaden har känts helt trasig hela dagen.