Lillasyster 6 veckor

Lillasyster 6 veckor

Min bebis har gått och blivit hela sex veckor gammal, och jag vet inte hur det gått till. Kom vi inte hem med henne alldeles, alldeles nyss?

Ett par bloggbebisar och en gammal kompis bebis har redan hunnit se jordens ljus efter henne, och jag har redan börjat känna nostalgi när jag ser de där bilderna på alldeles nya små människor i små plastbaljor, stolta fäder i vinylklädda fåtöljer och trötta, men ack så lyckliga, nyblivna mammor i förlossningssängar.

Jag kan inte säga att vår tillvaro stabiliserats ännu, och kan inte fatta att jag började jobba halvtid när H var drygt sex veckor gammal!?! Den här lilla fröken vägrar låta sig tröstas av något annat än en tutte in munnen. Aldrig någonsin. Varken jag eller hennes pappa kan krama, vyssja, vagga eller smeka henne lugn. Med lite tur sover hon någon timme eller två i sträck någon gång under dagen, men lika ofta har hon ingen sammanhängande sömn alls, utan bara korta powernaps som ska föregås och efterträdas av en stund vid bröstet, så att allt bara går i ett. Just nu undrar jag hur jag någonsin ska kunna jobba igen?

Tanken är ju ändå att jag ska jobba någon halvdag här och var även nu i januari-februari, och sedan lite mer. Å andra sidan har hon ju aldrig fått äta sig mätt på en flaska, som storebror fick. Jag ska iväg på en jobbgrej nästa vecka, och vara borta ett par-tre timmar, så då får vi se hur det går om hon får en hel flaska med utpumpad bröstmjölk (måste börja pumpträna nu). Kanske kan hon vara nöjd i ett par timmar då? Och om inte av en flaska, kanske när hon erbjuds en till?

Förutsatt att hon fortsatt att gå upp i vikt som hon ska (vi har gått ner till 3×30 ml ersättning per dag, och hoppas på att kunna ta bort en flaska till efter nästa vägning) så kanske amningen kan anses så pass etablerad nu att det går att introducera napp också? Rent logiskt så måste hon ju vara ledsen av annan anledning än hunger ibland, även om amning är det enda som får henne att sluta skrika? Det är ren tortyr för både henne och oss när hon blir ledsen i vagnen utomhus eller i bilen, då vi inte kan göra något annat än att gå/köra på trots att hon vrålar.

Jag har inte vågat ge henne napp, när starten varit så svajig. Men nu flyter allt på, och hon tar bröstet utan bekymmer trots att hon får flaska tre gånger per dag. Jag har köpt ett par yttepyttenappar, och hoppas få okej från BVC på torsdag…

Amningen är dock inte helt oproblematisk, för hon har så mycket gaser, den lilla, att det inte är klokt! Hon fiser som en hel karl, nästan dygnet runt. För det mesta bara pruttar hon, utan att det verkar ge henne bekymmer, men ibland har hon uppenbarligen ont i magen och är besvärad av gaserna. Jag tror att det beror på att hon sväljer väldigt mycket luft när hon ammar, det riktigt hörs hur hon gör det när utdrivningsreflexen är som starkast. Jag försöker rapa henne ofta, men hon blir som vanligt arg som ett litet bi när hon tas ifrån tutten, och börjar skrika, ”slå” på mig med sina små armar och ben, försöka krypa tillbaka ner till tutten och picka med huvudet helt vildsint.

Sedan får jag för mig att det kanske inte är helt bra för magen att hon ammar varje gång något är fel, t.ex. att hon har ont i magen, och att hon många dagar ammar i princip konstant. Om hon har gaser och ont i magen kanske det vore bättre att låta magen vila lite än att amma hela tiden? Det måste ju vara bättre att äta ordentligt med någon/några timmars mellanrum än det konstanta småtuttande hon håller på med vissa dagar? Hon bajsar bara cirka var tredje dag.

Jag veeet att det är normalt att bebisar ibland vill amma hela tiden, med ökningsperioder och sådant, och att många bebisar som ammas fritt vill äta väldigt ofta. Men jag får ändå känslan att det inte är det som det är frågan om med lillasyster, utan att hon vill amma ovanligt ofta för sin ålder, och att det här konstanta ammandet nog ofta är mer tröst/stort sugbehov än hunger och ”mjölkbeställningar”, och att det bidrar till gaser och ont i magen (för att inte tala om en helt uttröttad mamma). Men jag kan ju ha fel, det är bara en magkänsla. Måste prata med BVC om detta också.

Att amning är mer än mat är självklart, men någonstans går väl ändå gränsen för hur mycket en bebis ska ligga vid bröstet? Fast jag vet inte ens om hon verkligen ammar så mycket som det känns ibland, för rätt vad det är kommer det en dag då hon ammar intensivt och koncentrerat, och sedan sover ett par timmar helt lugnt. Och då vet jag inte längre om det varit så himla jobbigt som jag tidigare upplevt det?

Allt är som en gröt, och jag kan inte riktigt skilja dagarna från varandra. Jag minns det från spädbarnstiden med H också, känslan mitt i en jobbig fas att det nog alltid varit så, och alltid skulle vara så, för att en vecka senare inse att det bara varit en jobbig fas, som redan gått över. Sedan kunde jag vara övertygad om att H alltid varit en ovanligt ”snäll” bebis, och att allt flutit på bra hela tiden. Den jobbiga fasen var helt bortglömd.

Sover fridfullt? Nej, laddar bara upp för detta:

 

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.