10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Slapparlördag

Slapparlördag

Idag har vi hittills bara tagit det lugnt. Käkat pannkakor till frukost och pysslat med lite tvätt och städning i sakta mak.


Ungarna har ömsom röjt runt kring benen på oss, ömsom sovit (L) eller kollat Netflix på paddan (H). L är så himla nära att börja gå på egen hand nu – hon står själv lääänge, och tar ofta ett steg innan hon sätter sig på rumpan eller tar tag i nästa stöd. Idag tog hon till och med två små steg innan hon kontrollerat satte sig ner.

Hon är extremt mammig, och börjar storgråta så fort hon ser mig när jag varit borta, och visar ofta att det bara är mamma som gäller. På kvällarna är hon extremt svårsövd, och vill helst röja runt fram till 22-tiden. Måttligt kul för mamman, som själv är tröttare än vad hon är…

H har drabbats av stor regression, och sitter och förväntar sig att vi ska ooo:a och aaa:a när han pekar och säger ”titta där!” också. Vill ofta bli matad, och börjar gny och gnälla när L gör det. Lite sött, men rätt jobbigt. Pottan går det dock framåt med, och både kiss och bajs hamnar oftare däri än i blöjan. Plötsligt händer det!

Kvällen bjuder på kalas för min del, då vi (jag och kollegorna) ska åka hem till en vagt bekant för att fira hennes nya jobbtitel. Hon, och flera andra som ska dit, har jobbat på min förra, vidriga, arbetsplats. Any enemy of my enemy is my friend, så att säga, så vi dricker nog lite vin och snackar kopiöst med skit om übernarcissisten vi haft som chef. Kan bli kul!

Familjen tar sin tillflykt hos nästangrannarna medan jag är borta. Med lite tur är jag hemma först och får lite ensamtid innan de kommer tillbaka…

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Så var det ny vecka igen, och äntligen en sådan vecka då allt bara är enligt rutinen. Mammaledig måndag och onsdag, och kontoret tisdag, torsdag och fredag. Jag ska iväg på en tillställning på lördag, men då är B hemma, så det är ju inget som krånglar till rutinerna nämnvärt.

Förra veckan var ju minst sagt hektisk, med konferens och fest och barnvaktspremiär för L. Med bara en enda dag på kontoret, som dessutom blev kort eftersom både jag och H skulle frisera oss på tisdagseftermiddagen, är det en hel del jobbgrejer som jag släpar efter med. Detta har bidragit med en ångest som legat och bubblat under ytan och givit magsyra och dålig sömn. Men det är ju bara att bita ihop och komma igen. 

Konferensen var jättetrevlig, och avslutades på torsdagen med massage innan avfärd. Det var första gången för mig, för jag brukar undvika situationer som innebär kroppskontakt med främmande människor in i det längsta. Det är möjligen frisören som jag klarar av utan mer än lindrigt obehag. Det var jätteskönt med massage rent fysiskt, men psykiskt var obehagsfaktorn ganska hög. Jag äcklas själv av min kropp, och vill inte se på den och inte ta på den. Alltså är det än mer obehagligt när jag utsätter andra för att behöva ta på min kropp. Jag skämdes och tyckte så synd om massörskan som säkert hade det jättejobbigt med att behöva knåda igenom späcklagren. Säkert var hon äcklad också. Men det kändes väldigt skönt i kroppen efteråt, även om jag fick konstig värk i underarmarna och fingrarna en stund senare, och axelpartiet kändes som att det var solbränt – varmt och ömmande – hela nästa dag.

Lördagens fest blev superrolig, en kombinerad 40- och 30-årsfest för den manliga halvan av nästangrannarna och hans lillasyster. Drygt 100 personer i festlokal med fördrinksmingel, god tvårättersmiddag och efterföljande kaffe och chokladpraliner innan det blev bar och dansgolv. Jag hade mycket roligare än jag förväntat mig att ha, (med anledning av allmän trötthet och nervositet över att ha lämnat lillan hemma) och ville egentligen inte alls åka hem när klockan var 01 och vår skjuts hem väntade. H hade inte somnat förrän vid midnatt, men L hade somnat som vanligt och alla hade varit glada och nöjda hemma, så det här med att ha barnvakt ibland är nog en bra grej.

Det är ändå skönt att ha de där två sakerna ”avklarade”, och en helt vanlig vecka som väntar. November kommer att bli en hektisk jobbmånad, men flera stora saker inplanerade, så resten av oktober behöver jag bara få ordning på hemmet, mig själv och de mindre sakerna på jobbet. Mitt bästa nya arbetsredskap, en iPad Pro med tillhörande tangentbord och penna, gör det så lätt att kunna slänga iväg ett mejl, ögna igenom utkast från vår assistent o.s.v. att den nog kommer att kunna bli till ovärderlig hjälp när det gäller att komma ikapp med allt. Pennan är så skön att skriva med (framför allt i appen GoodNotes) att jag ska försöka ge mig på att bli ytterligare lite mer digital och hålla mina mötesanteckningar, och kanske även min Bullet Journal (som försakas så ofta att den blir ytterligare en börda) på paddan. Vi får se hur det går.

Idag är det äntligen vanlig måndag, vilket betyder att jag ska planera veckans mat. Även det får paddan hjälpa till med. Lilla L har nyss somnat, men innan dess for hon omkring i köket en bra stund på egen hand medan jag satt och drack kaffe och lekte med paddan. Så länge en förälder finns inom synhåll är hon oftast nöjd med att själv utforska saker. Just nu är frysarna spännande (tyvärr lyckas hon också öppna dem ibland), och hon satt en lång stund och påtade med några klädesplagg och filtar som låg på golvet, som hon travade in och ut ur babyskyddet. Annars är böcker riktigt roliga, framför allt sådana med luckor och flikar som går att öppna. Igår satt hon i en e-v-i-g-h-e-t och bara tittade i Toto-boken ”Var är nappen?”, och det är verkligen ovanligt att hon sitter stilla mer än någon sekund annars. 

Det där lilla vildsinta, otåliga och envisa barnet som vi fått… Sedan hon lärde sig att rulla runt för flera månader sedan har knappt ett enda blöjbyte skett utan att det blivit en wrestlingmatch. Det är bara när hon är nyvaken eller nyduschad som hon ligger någorlunda lugnt på skötbordet. Hon avskyr intensivt att bli torkad i ansiktet eller snuten. Nu är hon inne på sin fjärde (femte?) förkylning sedan mitten av augusti, och snoret rinner och rinner. Och när vi försöker torka blir det först slagsmål för att hon försöker vrida sig bort/slå bort oss med all sin kraft, och när vi lyckas hålla fast henne blir det omedelbara vrål och hjärtskärande skrik. När hon inte får något hon vill ha låter det som att hon blir torterad. Hon älskar att busa, och skrattar bara åt alla förmaningar om att inte dra i blomkrukan, inte slita kattens päls, inte äta kattmat, inte riva mamma i ansiktet eller bita henne i tårna. Det är först nu vi inser vilken lugn och ”foglig” bebis H egentligen var… Hon står själv långa stunder, och byter lätt stöd när hon är ute och går: vänder sig från soffan och tar steget över till bordet, därifrån över till pallen som hon sedan går iväg med.

Ute är det fortfarande lite kvar av den vackra delen av hösten, innan det bara blir mörker och slask och elände. H:s treårsballong svävar fortfarande över köksbordet, två månader senare, och katten Doris vill inte vara ute längre.

Från vagnen kommer snusande andetag, och jag ska rulla in henne i gästrummet innan jag fortsätter med veckans matplanering. Hon sover fortfarande kanonbra i sin Babyzen Yoyo 0+, och jag kan inte nog uttrycka hur nöjd jag varit med den här vagnen. Det är så lätt att bara låta henne somna där det passar (henne), och bara kunna rulla iväg henne till ett annat rum när hon somnat. Det går ju inte att promenera ute med henne i den längre, eftersom hon då i regel är vaken och vill sitta, men som sovvagn hemma fungerar den klockrent även nu vid 10 månader.

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

H:s femtonde månad

H:s femtonde månad

Ja, jösses, det går utför här! Sammanfattningen för H:s femtonde levnadsmånad har helt glömts bort, och nu är det mindre än två veckor kvar tills hans sjuttonde månad börjar.

IMG_5175

Det är en lite stökig månad, som inleds med orolig sömn och uppvaknande redan tidigt under småtimmarna för att komma upp i vår säng, och nästan oavbruten amning därefter.

Från att ha ätit allt blir han plötsligt kräsen med maten. Det är svårt att hitta saker han både vill och kan äta själv. Han är enormt uppmärksam på allt runtomkring, vet att det finns kanelbullar på kaféet, bananer i matvarubutiken och vet precis en pizzakartong innehåller. Vi försöker hålla någon form av balans i att ge honom sådant han äter, men inte falla till föga och låta honom leva enbart på våfflor och pizza.

IMG_5351

Han ammar fortfarande en del, fortfarande främst på småtimmarna och tidiga morgonkvisten. Pekar på tuttarna och säger ”nomnomnom”. Det börjar kännas som att det inte finns så mycket mjölk kvar, det tar allt längre tid för honom att få igång utdrivningen, och det är bara pyttekorta stunder som det hörs att han verkligen klunkar. Jag hoppas på att det snart ska bli dags att lägga ner amningen, men har inte hjärta att driva på honom i den riktningen, när han tycker att det är så mysigt.

IMG_5073

Han busar och struntar blankt i alla former av tillsägelser, trotsar en del rent av, skulle man nog kunna säga. Kan demonstrativt se oss i ögonen medan han håller en bit mat i handen, och sedan släppa ner den, när vi precis sagt att han inte får kasta mat på golvet. Titta på oss och flina stort när han vräker ner något på golvet som vi just sagt åt honom att inte röra. Han har redan genomskådat oss: ”Vad tänker ni göra om jag struntar i vad ni säger?”, och svaret är… Ja, vad kan en göra när barnet är för litet för att förstå såväl hot som mutor? Vi kan flytta honom bort från från ställen där han inte får vara, och ta ifrån honom saker han inte får ha. Inget mer.

IMG_5101

Han pratar fortfarande inte, men jamar och gör pruttljud. Han kommunicerar vad han vill på andra sätt, som att klappa händerna och peka mot teven för att säga till oss att han vill se Makka Pakka. Pekar och säger ”Åmnomnom!” när han vill ha något att äta. Säger ”bwum bwum” när han ser allt som med lite fantasi skulle kunna antas ha en motor och/eller hjul.

Kläderna i storlek 86 är lagom, det mesta i storlek 80 är urvuxet. Han har storlek 22 i skor. Blöjorna kör vi storlek 4 om det är Pampers, 5 om det är Libero. Längd och vikt har vi ingen aning om, eftersom vi inte varit på BVC på länge.

Han börjar få alltmer kontroll över sin kropp. Går stadigt och kan både springa och klättra upp och nerför trappor utan bekymmer. Han börjar liksom äga utrymmet omkring sig på ett annat sätt, och kan lägga sig med amningskudden och slappa på vardagsrumsgolvet när han tittar på tv. Börjar träna mer på finmotoriken också, genom att vilja skruva på locken på klämmisarna igen hellre än dricka innehållet, lägger saker i varandra och provar vad som passar i vad.IMG_5251

Mot slutet av månaden är han lite hängig, och dagarna innan det är dags för inskolning på förskolan får han en febertopp som följs av blåsor runt munnen och rumpan helgen innan inskolningen. Efter kontroll med BVC och förskolan tycker de ändå att det är okej att börja inskolningen på måndagen.

IMG_5315

Och han trivs på förskolan som en fisk i vattnet, vår son! Han börjar två dagar före sin femtonmånadersdag, och allt går hur bra som helst.

(Sedan kom dagispesten och golvade hela familjen en vecka senare, men den berättelsen hör till en helt annan månad.)

H:s fjortonde månad

H:s fjortonde månad

Ja, den har redan både kommit och gått, H:s fjortonde levnadsmånad. Det är inte klokt hur fort tiden går nu, och hur mycket som händer på en månad i hans liv.

IMG_4801

Den fjortonde månaden inleds med att han börjar gå på riktigt. Dagarna innan 13-månadersdagen vågar han till slut släppa taget och börja gå – ett steg en dag, två steg nästa dag, fyra-fem steg ett par dagar efter det, för att sedan slutligen börja gå helt och hållet en dag in på den fjortonde månaden. Från det att han börjar med att gå tio steg över hallen till att han plötsligt kunde springa runt över ett helt lekland utan att sätta sig på ändan en enda gång går det bara ett par veckor. Han överger krypandet helt och hållet på en gång.

Han får MPR-vaccinet i början av månaden, för att vi hade tänkt ge oss iväg på en Europaresa (som sedan inte blev av), och han reagerar inte över sprutan, och får inte heller någon biverkning alls. Vi passar på att få en längd och vikt när vi ändå är på BVC, och vågen slutar på 11,8 kg till en längd om 79,5 cm några dagar in på månaden.

Det känns som att han växer en del under månaden, och många kläder i storlek 80 är nu för små. Eftersom han äntligen börjar spendera den mesta tiden i vertikalt läge börjar vi kunna använda tröjor, och inte bara bodys. Han får sin första tvådelade pyjamas, och – HJÄLP! – vad mycket barn han plötsligt är. De sista spåren av bebis är verkligen borta nu.

IMG_4663

Han får sina första riktiga skor, ett par varmare gympadojor från Ponny, som kostade en halv förmögenhet. Får inte riktigt kläm på att gå med skor, utan vill gärna krypa i lekparken. Gummistövlar går lite bättre, och han stolpar på bra efter en halvtimme i trädgården med stövlar och galonisar.

IMG_4756

IMG_4688

Med gåendet kommer en mängd andra färdigheter, vissa mer önskade än andra. Han slutar begränsa sig till att klättra uppför de första stegen i trappan, och kan plötsligt i raketfart ta sig hela vägen upp. Han lär sig att forcera den barriär av soffa och fåtöljer som vi delat upp vardagsrummet i, för att skydda B:s stereo. Men han lär sig också att ställa sig framför stereon och dansa, vilket kan ha varit det sötaste han gjort hittills.

Vi har en del aktiviteter under månaden, med en vända på vinmässa med efterföljande restaurangbesök (där han mycket uttryckligen ratar ångad torsk och potatismos till förmån för pommes frites), långhelg hos mormor och min syssling med barn på besök över en helg. Utöver vårt misstag att försöka ge barnet fisk istället för pommes så går allt bra, H sover sig igenom tågresa Sthlm – Örebro tur och retur i bärsele, älskar att leka med sin mormor, och är helt överlycklig över att få leka med sin brylling L, 7 år.

IMG_4859

Han beslutar sig plötsligt för att det får vara nog med barnmat och matande, och det finns inget sätt att ändra på det. Så han får börja äta riktig mat på egen hand, vilket resulterar i ett helt nersölat kök och urlortig liten gosse efter varje måltid, men i övrigt är ganska odramatiskt. Han äter det mesta, och får en ny favoritmat i form av våfflor.

IMG_4838

Kvällarna och nätterna är oroliga nästan hela månaden, med kämpiga nattningar och konstanta uppvak och stök och bök i sängen. Det får mig att vilja lägga ner amningen, men jag ändrar mig och kommer fram till att vi fortsätter i vart fall tills inskolning på förskola är klar, och vi kommit in i de nya rutinerna. För den här månaden får vi också besked om förskoleplats, efter att vi ändrat ansökan till en annan förskola, som ligger lite längre bort, men faktiskt känns så mycket bättre.

IMG_4698

Separationsångesten är mycket bättre, men han visar prov på en rejäl dos egen vilja och temperament. Han visar mycket uttrycksfullt när han vill ha något, och när han inte vill ha något, och blir rejält arg och ledsen när han inte får som han vill, när man tar ifrån honom något han vill leka med, eller säger ifrån när han vill ta något, eller säger ifrån när han är för hårdhänt. Det blir skrik och gråt och elände när det inte blir som han tänkt sig. Men han börjar också vilja gosa och kramas, och kan komma och krypa upp i famnen och vila sitt huvud mot ens axel.

Pratet är mest nonsensljud, eller däh!/dah!/dåh! som kan betyda ”titta där!”, ”ge hit!” eller ”gör det!”, blandat med jamanden ”miiiiiau” och pruttljud.

H:s trettonde månad

H:s trettonde månad

IMG_4014

Livet har sprungit på så snabbt att jag helt glömt bort att sammanfatta H:s trettonde månad, och nu är det plötsligt bara en dryg vecka kvar tills den fjortonde månaden når sitt slut. Men bättre sent än aldrig, här är månadssammanfattningen för förra månaden, den första på hans andra år i livet. Inte klokt.

Vi är på tolvmånaderskontroll på BVC dagen efter H:s ettårsdag, och han väger då in på 11,43 kg och är 77 cm lång. Huvudomkretsen är 48,5 cm. Ettårsvaccinationen går bra, förutom att han får en knöl under huden som stannar kvar i flera veckor. Och att han kissar extremt mycket i ett par dagar efteråt.

Denna månad växer han ur de flesta kläderna i storlek 74, som han faktiskt kunnat använda ett helt halvår! Storlek 80 är inte heller så rymlig längre, och vi köper nytt i storlek 86 och 86/92, som dock fortfarande är ganska stort. Vi använder mest Pampers blöjor, i storlek 4.

Matkrånglet börjar på allvar denna månad, eller snarare matningskrånglet. Han vill inte äta gröt eller burkmat längre, eller vill framförallt inte bli matad, och bara kniper ihop munnen och vrider bort huvudet så fort vi försöker mata honom. Att låta honom äta mer själv hjälper inte något vidare; viljan är större än förmågan, och han får inte i sig så mycket. Förutom smörgåsar, pizza och hamburgare då, som han glatt petar i sig ganska mycket av. Vi tar till distraktion, och plockar fram leksaker och tidningar, dansar en liten dans, sjunger en liten sång. Allt för att peta i honom mat medan han är för upptagen för att tänka på att han blir matad. Tydligen är det helt fel att distrahera ett barn för att få det att äta. Men vad göra man annars?

Han ammar fortfarande ihärdigt på kvällar och nätter. Jag är less på det, men försöker stå ut ett tag till. Men det är inte alls mysigt längre. Han kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, ska ha än det ena, än det andra. Klättrar halvt upp på mig och sliter i kläderna för att förse sig själv.

Mest är han väl en glad liten skit, som börjar leka själv med sina leksaker, börjar peka och fråga vad saker heter, tycker om att gå till lekplatsen, är galen i djur och bilar och säger ähähähähäh när han ser ett får (eller något annat vitt djur) och bwumbwumbwum när han ser en bil. Älskar lampor och förstår sambandet mellan knapp och lampa. Pekar på strömbrytaren på väggen för att få mamman att tända och släcka. Han tycker om att titta på ”I drömmarnas trädgård” och animerade barnvisor från ”Little Baby Bum”, även om de är på engelska.

Men han sover oroligt och matvägrar, samt lider av stor separationsångest/mammighet, vilket får mamman att misströsta vissa dagar, när det känns som att det bara är bråk om allt. Inte vill han sova, inte vill han äta, och mamman får inte ens gå en meter ifrån honom utan gråt och skrik.

Han lär sig att ställa sig upp och stå utan stöd, medan han klappar händerna åt sin egen bedrift. Månadens sista dagar provar han att gå ett-två steg utan stöd.IMG_4161IMG_4165IMG_4085

IMG_4465

IMG_4246

Nu går han! Och en lång helgsammanfattning.

Nu går han! Och en lång helgsammanfattning.

Helgen är redan slut, och jag har inte hunnit skriva ner något alls i bloggen. Men den har varit bra, helgen, och en liten sammanfattning kommer här.

I fredags var jag mammaledig som vanligt. Mindre vanligt var att vi var uppe och hade käkat frukost färdigt redan vid 09. Då dök det upp några blänkare på Facebook om att det var minst ett par från mammagruppen som tänkte dyka upp på öppnis. Jag var jättetrött och kände inte alls för det, men pallrade mig iväg för H:s skull. Han blir ju så glad över att få träffa andra barn, och leka med alla roliga sakerna där.

Sagt och gjort, vi drog iväg, och kom så klart mitt i sångstunden. Men H verkade inte direkt ledsen över att missa den, utan ville mest klättra på den lilla inomhusrutschkanan och krypa omkring. Det första han fick syn på var ett par golvlampor med ”trampkontakt”. Vi har en lampa med sådan strömbrytare hemma, och H var genast igång med att försöka tända lamporna. Tyvärr var sladdarna utdragna, så han hade ingen framgång. (Lampor är den stora fascinationen nu; han sitter vid middagsbordet och pekar och uppmanar mig att gå och trycka på knappen borta på väggen, så att lampan ovanför köksbordet tänds och släcks. Hur kul som helst, tycker han.)

Efter att ha fått lite hjälp en gång klättrade han uppför trappstegen till rutschkanan helt utan stöd. Han ville också gärna ge saker till de andra barnen, och log stort när de tog emot hans ”gåvor” och sade tack. När ett annat litet barn tappade en boll tog H genast upp den och räckte tillbaka den. Det tar sig ju bra än så länge, det här med socialt umgänge med andra barn. Men jag antar att det kommer mindre sympatiska perioder då han kommer att tycka ”mitt, mitt, mitt” om allt, och knuffa undan alla som försöker ta hans saker.

Jag stötte också på en gammal kompis från sjunde klass! Helt otroligt att vi från samma lilla håla hamnat i samma lilla förortsavkrok 20 år senare. H levde runt så mycket så vi hann inte prata, men vi lär ju stöta på varandra igen.

H var utmattad efter öppnis, och somnade på vägen hem. Sedan sov han kvar i vagnen i hallen i en dryg timme. Sedan briljerade han med att gå 4-5 steg vid flera tillfällen under eftermiddagen. Så jag räknar nog fredagen som dagen då han började gå. På sin trettonmånadersdag och allt!

Jag fick huvudvärk under eftermiddagen, och tappade alla ambitioner på att göra någon nytta, så det blev hämtpizza till middag i fredags, och tidigt sänggående. H levde om i vår säng nästan hela natten, och skulle amma och krypa runt om vartannat. På morgonkvisten vaknade jag tvärt av att han tjongade ner sitt huvud ner på min näsrot med full kraft. Det kändes som att det krasade, men det var nog inget som gick sönder, för näsan ser normal ut. Efter att vi stigit upp gick han plötsligt tvärs över hallen, ca tio steg utan att ramla! Jag fångade det hela på video, och sms:ade stolt iväg bildbevis till alla mor- och farföräldrarna.

Efter frukosten begav vi oss raskt iväg mot stan, för att besöka vinmässan I Enjoy Wine på Fotografiska. H somnade i sin vagn på tunnelbanan, och sov gott och väl en timme in på mässbesöket. Vi gick runt och njöt stort av alla vinerna. Lyckades prata lite men en representant från ett av våra favoritvinhus i Italien, La Spinetta, om att titta in på deras vingård under vår planerade hösttripp, som förhoppningsvis blir av i oktober. De hade inte med några av deras bättre viner på mässan, men det var andra som hade riktigt bra grejor. Mässbiljetten kostade 200 kr, och det var ett vrakpris med hänsyn kvaliteten på smakproven. Vi blev rätt förälskade i ett vin från Famille Perrin i Chateau-Neuf-de-Pape, och ett annat favorithus, Fontanafredda, bjöd på en riktigt bra genomgång av sina Barolo och Barbaresco. Tyvärr hann vi inte alls kolla allt vi var intresserade av på de tre timmar som första passet av mässan varade, men kul hade vi i alla fall!

På vägen från Fotografiska satt H helt hänförd och tittade på en Finlandsfärja som lade till, och åt sitt livs första varmkorv med bröd. Sedan käkade vi en tidig middag på The Flying Elk i Gamla stan. En fantastiskt god råbiff (och mera vin) fick vi i oss. H fick ångad torsk med mos, ärtor och skirat smör. Deras barnmeny kostar 10 kr per år som barnet är, så det blev nästan gratis! Tyvärr kom H ihåg de goda hemgjorda pommes fritesen som han fick på min farbrors födelsedagskalas för en månad sedan. Han satt mycket bestämt och pekade på pommes fritesen till våra råbiffar, och sa ”däh!” med sin mest uppfordrande stämma. Torsken var inte att tänka på…

IMG_4564IMG_4565

Det var en rätt trött liten kille vi åkte hemåt med efter en händelserik dag i stan. Jag hade huvudvärk igen på kvällen, och tog till och med en Panodil för första gången sedan läketiden efter förlossningen. Tredje dagen i rad med huvudvärk, och lite idag också… Men igår blev det kanske värre efter att dels ha blivit skallad av ettåringen, och dels efter att ha druckit en hel del vin under dagen.

H överraskade oss med att sova till 09.30 imorse! Idag har vi varit loja och mest hängt hemma, förutom lite livsmedelsinköp. Och H har såklart övat sina nya skills hela dagen, och stapplat omkring i huset. Tänk att han går nu, vår lille skrutt!

Två steg mot mamma!

Två steg mot mamma!

Strax efter att jag kommit hem igår kväll tog min son TVÅ steg mot mig. Snacka om att mammahjärtat svällde upp till en stor varmluftsballong! Han släppte taget om dörrkarmen för att gå mot mig. Gullesnutten.

Ett steg häromdagen, två steg igår. Snart går han nog som om han aldrig gjort annat.

Sedan fick B söva honom medan jag fixade käk, och det gick faktiskt. Det tog lite längre tid och blev ett par extra uppvak strax efter att han somnat, men inga tendenser till otröstlig gråt efter tutte.

Jag hade ju ändå tänkt lägga mig direkt efter middagen, så jag tänkte att han kunde få komma upp och amma så fort jag gick och lade mig. Så här onsdag och torsdag när jag jobbar två dagar i rad är jag faktiskt rätt glad att ha honom i sängen med mig hela natten mellan arbetsdagarna.

Och jag var i säng före 23, för att vakna relativt utsövd vid 05.30. H hade ammat ett par gånger, och knörvlat runt i sängen ett tag strax innan min klocka ringde, men inget extremt. En bra natt.

Nu har jag redan varit på kontoret i en timme. Huvudvärken är väck, så idag hoppas jag få en del gjort och ändå kunna åka hem i någorlunda tid, så jag hinner träffa H lite innan han ska somna.

Söndagssysslor

Söndagssysslor

image

Slutet på helgen spenderade vi hemma.

Vi krattade ihop all fallfrukt och slängde på komposten, medan H satt i vagnen och betraktade arbetet, och slet av sig strumpan då och då för att få lite uppmärksamhet. Det är ett väldigt roligt bus; han sitter och ser pillemarisk ut och flinar stort när vi frågar var strumpan är.

Sedan gick jag och H in medan B klippte gräset. Vi kollade på lite ”I drömmarnas trädgård” och började förbereda matlagningen. Till middag blev det fläskfilé i senaps- och grönpepparsås med hasselbackspotatis, vilket H tyckte var supergott.

Jag lagade också klart morgondagens middag, ett första försök på en minestronesoppa efter Jamie Olivers recept, som vi hittade här. Vi slänger ihop ostmuffins att ha till imorgon.

H stökade runt i köket, lärde sig klättra upp på diskmaskinsluckan, och försökte faktiskt ta ett steg! Det blev bara ett, sedan satte han sig på rumpan, men han har alltså börjat fundera på att våga släppa taget. Spännande!

Nu ska jag ta en dusch och krypa till kojs. Hoppas natten blir lugn, så jag orkar med jobbet imorgon.