Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Ett välkänt fenomen bland småbarnsföräldrar är hur centralt bajs plötsligt blir i ens liv så fort ens förstfödda barn kommit till världen. Förutsatt att en själv haft en någorlunda välfungerande mage är det kanske inget en ägnat någon större tanke åt förut. En – om än kanske äcklig och stundtals pinsam – kroppsfunktion.

Men så blir en förälder. Och ens liv handlar plötsligt till stor del om just bajs. Svart bajs, grönt bajs, gult bajs. Ryggbajs. Uteblivet bajs som en går och väntar och väntar på. Bajs som hamnar överallt. En gul fläck på handleden? Äsch, det är bara lite bajs. Bajs diskuteras över frukosten, lunchen och middagen. SMS-konversationer om bajs. Långa googlings-sessioner om bajs.

Därför är idag en stor dag. Idag var nämligen dagen då vår lillfia plötsligt pekade på pottan medan mamman satt på toaletten och morgonkissade. ”Vill du gå på pottan, L?” Ett bestämt nickande och hennes lilla grymtande, uppfordrande ja-ljud. Av med pyjamas och blöja, lite hjälp att placera sig rätt på pottan. Mamman fortsatte med sina egna bestyr. Sedan reste sig barnet plötsligt upp. Och där i pottan låg den! En alldeles perfekt bajskorv – den allra första som inte hamnat i en blöja eller på annan, oönskad, plats.

Detta lilla barn får mig att häpna nästan dagligen. Hon har fått provsitta på pottan ett fåtal gånger, och vi har med ljudeffekter och gester försökt förklara vad hon ska göra där. Men hon har inte verkat fatta grejen, så vi har bara slutit oss till att hon inte är mogen för pottan ännu. Sist var säkert ett par månader sedan, eftersom jag då tänkte att vi kunde ta upp det hela när hon blev 18 månader (den ålder då H började gå på pottan, även om det sedan dröjde lääänge innan det blev ett regelbundet inslag i vardagen).

Ibland när vi läst någon bok där någon gått på pottan har jag frågat henne: ”Ska L börja bajsa och kissa i pottan snart?” Ja-grymtet och den bestämda nicken har alltid varit svaret på frågan. Och idag hade hon helt sonika bestämt sig för att hon skulle gå på pottan. Och så gjorde hon det.

Jag sörjer över att jag inte orkat blogga mer om denna finurliga, förunderliga lilla tös vi fått. Vild, glad och argsint. Bestämd och påhittig. Så vaken och alert och hela tiden redo att gå vidare, ta nästa steg. Ett humör som är ombytligare än aprilvädret, och en oresonlig upptäckarlusta helt utan självbevarelsedrift. Hon går ditt näsan pekar, och gör vad hon vill. Struntar i alla förmaningar. Vår Lilla My, vårt lilla troll. Lilla Crooden. Vår Spot.