BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!

Ny vecka, 39+0

Ny vecka, 39+0

Då var det dags för den sista veckouppdateringen denna graviditet, tror jag i alla fall.

Det blir nog den kortaste hittills, för om Knyttet har apparna inget att säga utöver att hen är klar nu. Nästan 98 % av graviditeten är avverkad, och det enda som händer med Knyttet denna vecka (utöver den där eventuella födelsen, då) är att hen lägger på sig ett hekto eller två. Det har blivit december, och Knyttet har nått sin födelsemånad!

Själv har jag under veckan mått som jag mått ett antal veckor nu. Sömnlöshet (detta skrivs 04.45, och jag har varit klarvaken i en timme), halsbränna och tilltagande svårigheter att gå och stå. Magen blir hård som en basketboll och öm, och nervsmärtan ger sig tillkänna, efter bara ett par hundra meters promenad, och det släpper inte förrän jag kommit fram och satt mig ner. Det tog mig 35 minuter att gå 1,5 km igår… Varierande aches and pains, men inget som direkt tyder på en annalkande förlossning. Den glupande aptiten har mattats av lite de senaste två dagarna. Brösten ömmar och har börjat producera mjölk.

Det fungerar okej att jobba (skrivbordsarbete) så länge jag i vart fall fått lite sammanhängande sömn, men annars duger jag inte mycket till. B har nog inte riktigt förstått (eller orkat med) mitt behov av avlastning under graviditeten, men nu är det bara tvärstopp, så han får göra det som ska göras eller skita i det, för jag kan bara inte göra annat än sätta mig i soffan om kvällarna. Jag orkar inte ens tjata, så diskberget får torna upp sig bäst det vill.

Och ett ”besvär” jag glömt att nämna, men som blivit extremt den senaste månaden eller så: det knakar så in i bomben om hela den nedre ryggen/höften om nätterna. Varje gång jag rullar/kravlar ur sängen för att kissa knakar det så jag nästan blir full i skratt!

Knyttet rör sig som vanligt oberäkneligt, med lugna dagar varvade med aktiva sådana, och i det avseendet ska det bli så skönt när hen kommer ut – att direkt kunna se om hen mår okej, istället för att gå runt halva dagar i stöten och undra om hen lever.

Från imorgon kväll finns enbart du på mitt officiella schema, mitt lilla Knytt, så det är bara att komma ut!

Ny vecka, 37+0

Ny vecka, 37+0

Då var vi här, vid den magiska veckan då Knyttet räknas som helt färdigbakad och klar, och alltså inte skulle anses vara prematur om hen föddes.

Idag är det också världsprematurdagen, så det är ju passande att vi idag kan fira att Knyttet oavsett vad som händer i övrigt garanterat inte kommer att bli en prematurbebis! (Det är också min födelsedag idag, och jag var faktiskt en prematurbebis, som egentligen skulle ha kommit en liten bit in på det nya året, och inte redan i november, så vi kan även fira att jag, trots födsel genom katastrofsnitt och flera veckor i kuvös med sond i näsan, blev en ganska frisk och normal person, tack vare att sjukvården redan 1980 faktiskt kunde rätt mycket om att vårda för tidigt födda barn.)

Om jag får bestämma  – vilket jag vet att jag förstås inte får –vill jag helst att Knyttet håller sig kvar i magen fram till i vart fall den 3:e december, så att jag hinner städa av det sista på jobbet under nästnästa vecka, och att H hinner med i vart fall de första inskolningsdagarna på nya förskolan innan han blir storebror. Jag har faktiskt ingenting emot att hen väntar till några dagar efter BF heller, men helst inte senare än till helgen på BF-veckan, den 10:e-11:e december, dels för att det känns läskigt att gå över tiden, dels för att det vore skönt att hinna landa lite innan det blir jul. Kan du tänka dig att dyka upp under den tidsperioden, Knyttet? Det är ju ändå nio dagar som du kan välja helt fritt på, från fyra dagar före BF till fyra dagar efter. Väldigt lagom, tycker jag.

Apparna har inte längre så mycket att säga om Knyttet, utöver att hen är fullgången och nu mest lägger på sig lite vikt de kvarvarande veckorna. Hen väger drygt 3 kilo och är ca 48-49 cm lång. Om mamma sägs det mera, saker som att förlossningen närmar sig, barnet borde fixera sig och att mamman därmed borde få lite lättare att andas och äta i takt med att magen sjunker. Det pratas om sammandragningar och förvärkar och obehag i bäckenbotten när barnets huvud stöter mot den.

Jag har så här nästan vid målsnöret på min andra graviditet fortfarande inte riktigt fattat hur vare sig sammandragningar eller förvärkar känns eller ska kännas. Många säger ju t.e.x. att de får sammandragningar när de t.ex. går för snabbt eller överanstränger sig under graviditeten. Jag har ofta fått ont när jag går för snabbt, men det känns för mig inte som en ”sammandragning” av livmodern utan mer bara en skärande smärta som ett band längst ner i magen, precis över ljumskarna, och har inte känts som livmodern, utan mer ”utanpå” och mer som en sträckning. Nu har jag börjat känna vad som för mig känns som just sammandragningar av livmodern, och det är en känsla av att toppen av livmodern (som nu är precis nedanför brösten) drar ihop sig och blir spänd en stund. Det gör inte ont alls, utan känns bara som en muskel som drar ihop sig mitt över magen.

Med förvärkar verkar de flesta mena sammandragningar som gör ont eller lämnar efter sig smärta, och som kommer mer regelbundet, utan att nå upp till ”riktiga” värkar, och att de i regel går bort vid vila eller en dusch, och således inte direkt följs av en förlossning. Sådana tror jag inte att jag känt av (ännu). Den senaste veckan har jag ibland haft lite molande smärtor i rygg och nedre delen av magen, men det har varit lindrigt, kortvarigt och utan samband med någon kännbar sammandragning av livmodern.

I övrigt börjar jag nu få lite svårt att gå. Nervsmärtan i ena överlåret drar igång redan efter en knapp kilometers promenad, och det gör lite ont i svanskoteområdet. En något smärtsam, eller i vart fall obehaglig, tyngdkänsla över underlivet har också börjar kännas när jag går.

Halsbrännan är fruktansvärd, men hålls någorlunda i schack med Novaluzid. Sedan förbättras den förstås inte direkt av att jag drabbats av DEN STORA HUNGERN, och mer än gärna smäller i mig saker som köttbullar och kebabtallrik. Allt med fett och undermåliga köttprodukter känns plöstligt lockande. Samtidigt som jag, som idag, inte har orkat ordna vare sig frukost eller lunch, utan sitter och jobbar med lite choklad och mineralvatten som dagens enda bränsle.

Jag har nämligen samtidigt som enorm hunger fått sämre aptit på något sätt. Kan inte tänka mig att leta fram en halvtorr macka ur skåpet på jobbet och äta med bara smör och ost, utan det måste liksom vara något riktigt mastigt och matigt för att jag ska vilja äta. Och tycker att det är för tungt och jobbigt att ta mig någonstans, så jag bara sitter här vid mitt skrivbord och äter bara lite godis för att hålla yrseln stången. Det enda som finns riktigt nära jobbet är en halvtaskig sushirestaurang, och det går också bara bort på grund av inte tillräckligt matigt.

Idag har jag väldigt ont i typ svanskotan, lite konstigt tryckande sådär så att det nästan känns som att jag inte riktigt kan röra mig. Hoppas att det inte är ett tecken på att något är på gång inom den närmsta tiden, utan kanske bara att Knyttet äntligen är på väg att tränga sig lite längre ner i bäckenet. Det vore ju kul om hen inte låg så väldigt högt upp, och kanske till och med var ruckbar eller fixerad, när det är dags för nästa barnmorskebesök om en vecka.

Knyttet har även denna vecka haft en stillsam period, som orsakade stor oro förra helgen, för att sedan ha varit riktigt aktiv alla dagar fram till idag. Idag har det varit lugnare igen, men inte helt stilla. Lilla skrutt, tänker du aldrig inpassa dig i någon sorts schema eller fast dygnsrytm?

Nu är det bara slutspurten kvar

Nu är det bara slutspurten kvar

Måndag förmiddag, och jag har installerat mig på kontoret för att inleda arbetsveckan. Kaffemuggen och ett stort glas mineralvatten står redo bredvid mig. Håret har fortfarande en rätt-ur-sängen-frisyr, måste komma ihåg att kamma till mig innan jag har möten…

img_1784
Pigg och alert måndagslook…

Knyttet vaknade till slut till och gjorde några halvhjärtade buffar på seneftermiddagen igår, för att sedan rocka loss ordentligt efter middagen på kvällen. Så skönt, även om det fortfarande stör mig att det inte går att hitta någon särskild rytm i rörelsemönstret. Hur ska en kunna veta om fosterrörelserna minskar när de aldrig gått att sätta in i någon sorts schema?

Hen har ofta en aktiv period på kvällen. Men inte alla kvällar. Ibland en stund på förmiddagen, ungefär så här dags. Men inte alla förmiddagar. Ibland går det en kväll, en natt och nästan en hel dag innan jag känner något som jag kan säga säkert är Knyttet. Och de gånger hen har en lång stilla period är det som att hen liksom bara lägger sig platt längst ner i magen, och det känns jätteläskigt. Vissa dagar är det full rulle varannan, var tredje timme ett helt dygn eller två. Barnmorskan poängterar varje gång jag är där att jag genast ska kontakta förlossningen om rörelserna minskar, men det känns inte som om jag kan veta om de gör det?

img_1779
Liten skrutt blev väldigt trött på väg till tåget. (Handtagsskyddet på Buffalon har sett bättre dagar, ska nog beställa det nya uppgraderingssetet med läderlook som Bugaboo har släppt. Synd att det bara finns i svart, dock.)

Hemresan gick bra igår, även om H nog är trött idag, för klockan var närmare åtta när vi kom hem, och skulle äta middag och bada innan vi kunde stupa i säng. Idag ska han till förskolan efter nästan tre veckors sjukdom, om en räknar bort det lilla mellanspelet han gjorde mellan ”magsjukan” och vattkopporna. Så här i efterhand ser det ut som att magproblemen nog bara var en förvarning om de kommande kopporna, eftersom det inte var som en riktig magsjuka.

Han har bara två veckor kvar på gamla föris nu. Och jag har bara två hela arbetsveckor kvar, sista veckan blir ju lite himpa vimpa med inskolning och planen att gå hem när det blir december. Det är skönt att helgen hos mormor är avklarad och gick bra, för nu är det bara jobb och förskola som vanligt i två veckor, och helgerna obokade förutom brunchen på söndag.

Jag ska handla det sista jag behöver inför Knyttets ankomst (fler mjukis-/pyjamasbyxor, ytterligare några amningstoppar och sköna, stora trosor samt oparfymerade hygienartiklar) och packa min förlossningsväska (måste komma ihåg att handla sportdryck och vilket godis jag nu är sugen på denna gång, tror det kan bli kexchoklad) och en väska till H inför vistelse hos farmor eller morfar i några dagar. Hemma ska jag tvätta upp alla de små, små kläderna i storlek 50/56 och vagga-/vagnlakanen, ställa upp Knyttets säng i sovrummet, tvätta klädseln till babyskyddet och förbereda barnvagnarnas liggdelar. Jag lär väl koka nappflaskor och pumptillbehör också…

Beträffande logistiken med H inför förlossningen så antar jag att vi måste sätta upp någon sorts jourschema för morfar och farmor, så att de får vara beredda på att ta emot/hämta H eller åka hem till oss med kort varsel olika dagar.

Men nu ska jag ta itu med det andra väsentliga jag har kvar att göra – se till att jobba ner mitt arbetsberg inför förlossningen, och känna att jag har läget någorlunda under kontroll inför i vart fall en månads total frånvaro. Vi kommer tack och lov att ha en mycket kompetent sekreterare/assistent på plats när det väl är dags, så jag vet att jag kommer att kunna släppa allt och räkna med att hon kontaktar mig om det är något jag måste lämna besked om.

Även om jag tänkt vara föräldraledig helt i tre månader denna gång så kommer jag nog att behöva planera in totalt en dags arbete i veckan, utspritt på ett par timmar här och var. Aldrig i livet dock att jag lämnar min sexveckorsbebis för hela dagar borta igen. Det var alldeles för tidigt med H, och jag var inte redo.

Men jag har helt andra förutsättningar att varva bebistid och arbete nu när kontoret ligger en kvarts promenad bort, och inte en och en halv timme till fots och per buss. Att jag har ett eget kontor gör ju också att bebis kan följa med om jag behöver uträtta något snabbt på kontoret, utan att vi stör min kollega alltför mycket. Vi får se hur B:s arbetssituation kommer att se ut också, kanske kan det finnas bättre förutsättningar att dela på dagarna denna gång, så att vi kan jobba halvtid istället för att ta varannan dag?

Hemfärdsdag, orosdag

Hemfärdsdag, orosdag

Jaha, då var det dags att ta vårt pick och pack och åka hemåt igen, efter en helg hos mormor som bara rusat förbi.

Vi kom till lunch i fredags, åt thaibuffé på stan helt enligt tradition, tog oss hem till mormor, fixade middag och sov. Det blev lördag, och vi tog oss bussledes ner på stan, lunchade, fikade och åkte tillbaka till mormor. Sov, och sedan var det söndag. Idag har vi ätit frukost, sedan blir det lunch och hemresa. När blev helgerna så här korta? Ingenting hinns ju med på en helg! Trösten är att det nog inte känns lika meningslöst för H, som hunnit leka mycket med mormor och alla roliga leksaker i hennes lådor och gömmor. Tiden rusar ju inte på samma sätt för barn, tack och lov.

Till detta kommer att det är dags för oro över Knyttet igen. Varför kan ungen inte skaffa några fasta rutiner, eller i vart fall gå att hitta någon kommunikationsväg med? Igår var det lugnt, men inte helt stilla, hela dagen. Sedan kom en stunds vild aktivitet på kvällskvisten, så att hela magen hoppade. Och sedan ingenting. Magen känns mindre och liksom slapp och var inte i vägen när jag sov inatt, och det har inte varit svårt att komma ur sängen.

Det här är väl tredje-fjärde gången med samma grej, och det är total skräck varje gång. Men hittills har hen ju vevat igång efter någon dag, och kompenserat med några dagars röj. Och jag har inte hittat något ”knep” som hen brukar svara på.

Med H kunde jag i regel sätta mig i fåtöljen och stödja en bok, tidning eller surfplatta mot magen och nästan alltid få en buff tillbaka. Eller dricka ett glas vatten och lägga mig så att magen klämdes lite. Inget sånt har funkat med Knyttet så här långt, jag har liksom inte fått någon kontakt med bebis ännu. H svarade ofta på beröring av magen, eller spinnande katter i knät. Inte Knyttet. Hela dagar går jag och bara konsumeras av oro, och är bara frånvarande. Jag orkar inte med mer oro nu.

Ny vecka, 36+0

Ny vecka, 36+0

Ja, jäklars vad det går undan nu! Redan framme vid den 37:e graviditetsveckan, och det är  – på riktigt! – inte långt kvar tills det är dags. Drygt 90 % av graviditeten är avklarad.

Efter den här veckan räknas Knyttet till och med som officiellt färdigbakad och redo att födas. Men här ska minsann inte födas flera veckor innan BF, det har jag inte tid med! Så det så.

Veckan som varit har jag mått bra. Det enda graviditetsrelaterade som överhuvudtaget stört mig har varit riktigt jobbig halsbränna och brännande nervsmärta i överlåret precis nedanför vänstra ljumsken/höften, som dykt upp främst när jag stått länge eller när jag haft trosor som haft en kant som tryckt det allra minsta över ljumsken. Annars har jag fortsatt att känna mig bedrägligt lätt och smidig, förutom när jag ska resa mig ur soffan, sängen eller vissa stolar. Ibland får jag till och med för mig att magen är ganska liten. Tills jag ser mig själv i spegeln…

Jag tycker till och med att jag sover bättre än för några veckor sedan. Vaknar inte lika ofta för att kissa, och har inga problem att hitta en bekväm sovställning. Det är fortfarande mest på vänster sida, lite övertippad mot magläge och med en stor gravid-/amningskudde mellan benen och framför magen som gäller. Jag känner inte direkt av några förvärkar eller sammandragningar att tala om – någon enstaka ilning och ibland en känsla av tryck som ett brett band längst ner ovanför ljumskarna, bara.

Knyttet börjar verkligen närma sig färdigbakad storlek, och väger någonstans mellan 2,75 och 3,0 kg, med en längd om ca 46-48 cm. En app säger just att pojkar brukar väga mer än flickor, och andra barnet mer än första, så det är kanske en liten tjej därinne, om uppskattningen vid TUL stämde.

Alla system är i princip färdigutvecklade och fungerande, utom matsmältningssystemet som kommer att mogna först efter att Knyttet fötts och börjat inta föda. Hen håller dock fortfarande på att samla på sig mekonium till de där första blöjladdningarna med segt, svart guck. Mestadels genom att inta det lanugohår och fosterfett som hen fällt ut i fostervattnet (eeeew ändå…)

Det kan hända att barnet fixerar sig nu, men det är inte alls säkert nu när jag är omföderska. H låg (enligt BM) så fint fixerad många långa veckor före BF, för att sedan vara fullt rörlig och långt uppe i bäckenet när det väl var dags, så det kan ju bli hursomhelst, det där. Att Knyttet har flyttat sig mycket längre ner är dock uppenbart med hänsyn till min ökade känsla av komfort och smidighet. Än så länge tycker jag inte att det orsakat några jätteskillnader i trycket nere i bäckenet, heller, eller ens ökad kissnödighet.

img_1712

I brist på lämplig spegel för magselfies får det bli en liten sittande magbild tagen med framkameran på mobilen. Kaggen i vecka 36+0. Inte så liten som den känns.

Knyttet var oroväckande lugn ett par dagar i början av veckan som gick, men har tagit igen det sedan genom att rumstera omkring och böka rätt ordenligt. Det gillar jag! Det är inte så mycket sparkar längre, utan mera krängningar med kroppen och lite krafsande nästan nere i ljumsken. Jag tror att fötterna ligger mer uppåt än ute till höger nu, för det är små rörelser längst uppe på magen också, nästan in under bröstet.

Idag ska vi till barnmorskan för (troligen) näst sista gången. Vi har en tid inbokad sex dagar innan BF, och en tid två dagar efter. Jag tror inte att den andra tiden kommer att bli aktuell, men gärna den första. Och imorgon ska jag ge mig iväg på min sista resa som enbarnsmor, då jag ska ta med mig H på tåget och besöka mormor i Örebro över helgen. Sedan rör jag mig inte längre än till Stockholm resten av tiden.

Onsdagsblandning

Onsdagsblandning

Ja, vad ska en säga en dag som denna, när en vaknade upp inte bara till femton centimeter nysnö, utan även till nyheten att folket i USA har utsett Donald Trump till sin president? Det är skrämmande att ett av världens mäktigaste länder ska styras av en komplett pajas med klart rasistiska och kvinnofientliga åsikter.

Jag var chockad när de både valde och sedan till och med omvalde George W. Bush, som – milt sagt – inte var den skarpaste kniven i lådan, men det här är många, många snäpp värre. Surrealistiskt, och ytterligare en sak som får mig att känna att filmen Idiocracy är på väg att bli verklighet. Vart är världen på väg?

Vi fick till slut vinterväder här i vår lilla stad också. Efter att har sett bilder på snö och pulkaåkning på sociala medier i flera dagar, utan att det här kommit mer än enstaka flingor som inte legat kvar på maken, så vaknade vi upp till ett riktigt snötäcke på någon decimeter igår morse.

Idag hade det kommit halvannan decimeter till, och jag pulsade iväg till jobbet längs oplogade gator. Dock väl utrustad med täckkjol, rediga vinterkängor och broddar. Det är skönt att en inte är rädd för att vara tant längre!

04762ca0-4d2d-4f62-b961-d8281bc2c229

Morfar hade kommit över med min gamla snowracer medan jag var på jobbet igår, och H hade fått komma ut och leka i snön en stund. Det var väldigt populärt att åka ”snöskoter”, som H tyckte att det var. Vattkopporna är nu nästan historia, förutom för ett par i blöjzonen som inte är hundra procent torra ännu.

Igår läste jag Testfaktas undersökning av duschprodukter till barn, och höll på att sätta kaffet i halsen när jag såg att Burt’s Bees skumbad fick rött ljus och var värst i test (tillsammans med tre andra produkter) på grund av att det innehöll allergent parfymämne (limonene) och parfym, som kan vara allergent. Vi har använt Burt’s Bees produkter till H sedan han var nyfödd, och jag känner mig arg och lite dum som bara läst ”safe-effective-natural”, ”pediatrician tested” och ”hypoallergenic” på flaskorna och utgått från att det var en bra och ofarlig produkt.

Att produkterna är parfymerade visste jag ju, men utgick ifrån att den milda honungsdoften kom från något ofarligt. Jag kollade även duschtvålen/schampoot och babyoljan, och det var limonene i dem också (har dock inte hunnit kolla salvan och lotionen som jag också har, men det lär väl vara samma där). Så nu åker alla Burt’s Bees produkter ut! Och det är så tråkigt och sorgligt, för just doften av dessa produkter är för mig så intimt förknippade med när H var nyfödd, eftersom vi smorde honom med babyoljan. Utöver oljan och lotionen använde jag bara parfymfria produkter till oss båda under tiden H var spädbarn. Jag använde babylotionen på mig själv också, och doften ÄR liksom jag och H när han var nyfödd, vår tid i bebisbubblan. Och det är doften av hans lilla blonda kalufs även idag (när den är nyduschad och inte luktar typ halvhärsket smör efter att han torkat händerna i håret vid matbordet)…

img_1698

Jag är ingen fanatiker när det kommer till parfymerade produkter, utan tycker om när saker doftar gott, men drar helt klart gränsen när det kommer till att använda produkter med parfymämnen som är känt allergena till mitt barn. Sedan kommer jag även med Knyttet att köra med enbart oparfymerade bad- och duschprodukter till mig själv under spädbarnstiden, och skippa parfym under hela amningsperioden. Det känns liksom inte rätt att utsätta riktigt små barn för starka dofter just i mammas famn, utan där ska det bara lukta mamma, tycker jag.

Oparfymerat tvättmedel har jag använt hela tiden sedan H föddes, för jag har alltid känt själv att jag reagerar med kliande näsa och nysningar på just tvättmedelsdoft. Vet inte riktigt varför jag ens väntade tills jag fått barn med att skippa parfym i tvättmedlet?

Igår kväll var jag och H ensamma hemma, och både han och jag låg och snarkade i sängen redan klockan sju. Jag masade mig dock upp igen och hade soffmys med lillkatten Kajsa och ”Call the midwife” på Netflix. Det skulle ha funnits glass med i bilden, men den lilla slatt Ben & Jerrys jag hittade i frysen hade helt klart sett bättre dagar och åkte i soptunnan. Men det var rätt trivsamt ändå…

img_1690

Nej, nu får jag ta och sätta lite eld i baken på mig själv och se till att få lite jobb gjort, eftersom morgondagen till hälften går bort på barnmorskebesök, och fredagen ska ägnas åt att resa till mormor.

Idag är det prick fyra veckor kvar till BF! Det är helt galet hur veckorna rinner iväg nu på sluttampen, jag tyckte det var drygt sex veckor kvar för bara ett par dagar sedan. Knyttet har rumsterat om bra de senaste dagarna, och jag hoppas att hen fortsätter så nu, för jag är så less på att vara orolig.

En månad kvar till Knytte?

En månad kvar till Knytte?

Och så var det redan den 7 november, precis en månad före Knyttets beräknade ankomstdatum. (Även om jag tror att hen anländer 4-5 december, och min kollega är stensäker på att det blir redan i slutet av november.)

Något jag alltid reagerar på när jag läser bloggar och internetforum är att det verkar som att de allra flesta höggravida går runt och önskar att deras bebisar ska komma tidigare. Okej, jag fattar det absolut när mamman har enorma fysiska besvär o.s.v., men det verkar som att var och varannan som inte har några särskilda besvär (utöver att de sista veckorna är otympliga och jobbiga generellt) börjar tycka att det är dags att föda redan någon gång efter vecka 35-36. Varför önska sig ett prematurt barn?

Själv skulle jag aldrig i livet önska att Knyttet kom mer än en vecka från utsatt datum, vare sig före eller efter. Gärna så nära BF som möjligt, dock med några dagars förskjutning mot det tidigare denna gång eftersom jag inte riktigt köper femdagarsförflyttningen vid RUL. Jag VET ju liksom när det hände (melodifestival och rosa drinkar var inblandade), vilket också passar perfekt in i min cykel. Så jag tänker mig att ett par-tre dagar från det ursprungliga datumet (2 december) täcker in eventuell fördröjning av att ägget tog fäste, eller att cykeln var lite off och de små simmarna tålmodiga, och önskar mig helst en förlossning i intervallet 2-9 december.

H kom en dag efter officiell BF som sattes vid KUB-ultraljudet, och två-tre dagar efter ursprunglig BF beräknad på sista mens. Vad blir det denna gång, månntro?

Oavsett så vet vi snart!

Knyttet har för övrigt varit aktiv som tusan idag, och jag skönjer ett mönster med två vilodagar som följs av två vilda dagar. Konstigt!

Kämpar på med allt, men snart lättar det nog

Kämpar på med allt, men snart lättar det nog

Förra veckans jonglerande med kontorsflytt och vattkoppsbarn samtidigt som jag väl nu kan klassas som höggravid på riktigt (när räknas en formellt som det egentligen?) lämnade mig i skick som en urvriden trasa.

I fredags drabbades jag plötsligt av yrsel och illamående och total matthet, kombinerat med vad jag tror är en ny sorts halsbränna, en mer konstant brännande smärta i en stor del av nedre bröstkorgen istället för ”eldslågorna” som tidigare mer fladdrat uppåt från magsäcken. Jag har snart knaprat i mig megapacket Novalucol jag köpte för ett tag sedan, och kanske ”byter upp mig” till Novaluzid när det tar slut. Den ska ju hjälpa mot lite svårare halsbränna, och är okej vid graviditet och amning även om en i första hand bör välja Novalucol. Att i tre dagar kräla runt på golvet för att skruva och hamra, och bängla runt nymonterade Ikea-möbler, har väl inte direkt hjälpt halsbrännan…

Till detta kom en liten svidande känsla när jag kissade de sista dropparna. Hela kroppen sade liksom att ”nu får du faktiskt ta och lugna ner dig”. Planen var ju annars att fortsätta fixa hemma i lördags, och kanske ta ett sista tag på kontoret idag. Men när jag vaknade igår hade jag ont i halsen också, liksom för att säkerställa att jag skulle ge upp alla sådana tankar. Gav mig på att börja tvätta igenom alla kuddar och täcken, vilket kändes som ett lagom projekt, och ändå behöver göras innan Knyttet kommer.

Den lilla rackarungen fortsätter att oroa mig, men hen verkar vara en periodare när det kommer till att vara aktiv. Efter oron tidigare i veckan var det full rulle under torsdag och fredag, men sedan jättelugnt igår och hitintills idag. Hen rör sig ju, men sällan, kortvarigt och ganska svagt. Inatt hade hen dock en riktig discodans-session just när oron började krypa under skinnet på mig. Så det går upp och ner, och jag känner mig ena sekunden säker på att vi aldrig kommer att få något litet Knytte, och nästa skrattar jag åt min egen nojighet och tänker att självklart kommer allt att gå bra, och innan vi hinner blinka kommer Knyttet att vara här hos oss. Något säger mig att sådana här känslor förmodligen är vanliga och heeelt normala under graviditetens sluttamp.

Igår testade jag husmorsknepet att bälga i mig tranbärsjuice (min kollega svär att det brukar hjälpa henne om hon gör det direkt när hon får känningar av annalkande urinvägsinfektion), och jag har faktiskt inte känt av några svidande tendenser under större delen av dagen igår eller idag.

Fortfarande lite ont i halsen dock. Men imorgon måste jag jobba, efter att ha haft kontoret stängt i en hel vecka för flytten och inte ens kollat mejlen. (GAH! INKORGSÅNGEST!) Kontoret är dock arbetsklart nu, även om en del småpyssel som gardiner, mattor, växter och insortering av böcker och pärmar kvarstår. Det kommer nog att bli hur bra som helst, detta, när vi kommit i fas igen och fått in rutiner och fått upp produktiviteten så att de nya lokalkostnaderna och lönekostnaderna (om några veckor kommer vi att vara arbetsgivare!) inte kännas så skrämmande som de gör nu.

Vi får se om H är redo för förskola imorgon (hoppas, hoppas). Det har inte kommit några nya koppor på flera dagar, och de allra flesta verkar vara på väg att torka. Men han har haft kvar någon vätskande i mungipan och några vid pungen, som får utvärderas i eftermiddag… Han har inte verkat lida av dem de senaste dagarna i alla fall. Jag pratade med vårdcentralen i torsdags, och de skulle skicka ett läkarintyg så att vi kan få VAB-ersättning för mer än en vecka.

Men snart kommer både hemmet och kontoret att vara klart, vattkopporna borta och helgen hos mormor (vi åker på fredag) avklarad. Därefter är det, utöver jobbet där jag ska försöka köra på månaden ut, bara boandet i form av tvätt av bebiskläder, fixande av barnvagnar och bebissängar, och packande av BB-väska och väska till H kvar att göra innan Knyttet kommer. Och en mycket efterlängtad barnfri brunch på Berns asiatiska i slutet av månaden, då jag tänker vräka i mig sashimi och ostron som om det inte finns någon morgondag!

Kanske kommer den där andningspausen snart?  Jag börjar i alla fall ana ljuset i slutet av tunneln!

Ny vecka, 35+0

Ny vecka, 35+0

Ny vecka idag, och Knyttet har rört sig mer som vanligt sedan igår kväll, och jag känner mig lättad. Det var en riktig aktivitetsperiod sent igår kväll också, och idag har jag redan känt av rörelser flera gånger. Hen är faktiskt i full gång just nu, till och med.

Rörelserna känns fortfarande lite svagare, men det råder heller ingen tvekan om att hen ligger annorlunda än tidigare, eftersom magen inte alls står lika högt och utåtputande som förut, och jag känner mig mycket smidigare.

Hela 87 % av graviditeten är avklarad, och igår var det precis fem veckor kvar till BF.

Jag mår generellt bra. Det kommer akuta trötthetsanfall då och då när det känns som att jag ska svimma om jag inte genast får sova. Det har passat bra att sitta en hel del i soffan med den vattkoppsprickiga sonen, för då har jag kunnat tjyvsova lite medan han tittat på teve. Inte den mest engagerade mamman just nu, men det får faktiskt lov att vara så. Han får mycket kramar och gos i alla fall…

Annars är nog halsbränna och otymplighet mina enda bekymmer, och det sistnämnda har ju blivit bättre (även om det såklart kommer att hinna bli etter värre under de kommande veckorna). Förra veckans matthet har ersatts av en viss energi, bara jag får krascha en stund mellan varven.

Jag har petat i mig både multivitamin/mineraltabletter, omega 3-kapslar och lite extra järn i veckan. Vet inte om det är det som hjälpt, men det har i vart fall inte skadat. Omega 3 måste jag dock sluta med minst två veckor före BF, eftersom det enligt min BM kan ge ökad blödningsbenägenhet.

Och jag är ju ”lättblödande” redan i utgångsläget. Tog diverse tester angående det både under förra graviditeten och inför min koniseringsoperation, men jag har inget formellt ”fel”, utan är helt enkelt bara något mer lättblödande än genomsnittet. Det visar sig i att jag har väldigt riklig mens, får rinnande blodflöde av minsta papercut, och blödde under hela förlossningen med H utan att det gick att hitta någon anledning till det.

Vissa jag mött inom vården har hänfört det till att jag är lite ”rödlätt” i pigmenteringen, vilket de observerat ofta medför att en blöder lätt. Jag tror dock inte att det är något som är vetenskapligt belagt, men det är väl inte omöjligt att det kan finnas något genetiskt samband, om nu många inom vården noterat ett sådant…?

Knyttet väger 2200-2760 gram och är runt 45-48 centimeter lång. Lungorna har lite utveckling kvar, men annars är det bara bebisfett som ska till för att Knyttet ska vara helt färdig. Om Knyttet är en pojke så ska testiklarna vandra nedåt just nu. (Jag börjar bli så nyfiken på vem det är därinne – en till liten kille eller rentav en tjej?)

Alla apparna nämner denna vecka just ändrade fosterrörelser och/eller att magen står som högst eller sjunker ner just nu, så vi är väl helt enligt schemat, jag och Knyttet. Alla apparna poängterar dock att det bara är själva rörelserna som kan vara annorlunda, och att en ska kontakta förlossningen omedelbums om frekvensen på rörelserna minskar. Men, men, just nu är jag helt nöjd med Knyttets rörelser. Hoppas hen inte skräms som igår igen…

Det är så kort tid kvar nu, och jag vill mest boa och packa väska och allt sånt!