Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Bebis visar inga som helst tecken på att vilja titta ut, och hen har nu jäst längre än storasyster. Och jag måste gå till det där barnmorskebesöket imorgon.

Note to self (som ju inte behövs eftersom detta är sista gången): fixera dig inte vid ett datum som ligger före officiellt BF, för det kommer bara att kännas som att du går på övertid innan du ens kommit fram till det officiella datumet…

Magen har sjunkit två våningar till, och bebis försöker borra sig ut genom svanskotan. Inte så framgångsrikt, men ganska smärtsamt. Det tyder förstås på att det snart är dags, men det är det ju oavsett i vecka 40. Bara inte nödvändigtvis idag eller imorgon eller ens i övermorgon.

Det gör så ont när hen rör sig nu, och det är så mycket tyngd i bäckenet. Och för varje dag ökar oron lite. Nu vill jag se min bebis på utsidan, tack!

Idag har jag ätit, sovit och tvättat lite tvätt. Saker som borde främja förlossningsstart tycker jag. Vila och oxytocinframkallande gos med trött tvååring. Påfyllnad av massor av kalorier. Lite lätt boande för att känna att jag förbereder för bebis. But nothing so far…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

Nej, den där lilla blodsdroppen verkar inte ha varit något tecken på annalkande förlossning.

Inte en värk eller något som ens liknat en värk har dykt upp under natten, och om två timmar är Hoppsan officiellt senare ut än storasyster. Suck! Hade det inte varit för julen hade det inte känts så angeläget, men nu vill jag verkligen bara få förlossningen överstökad. Snarast möjligt.

Jag har ont i svanskotan och kanske en tillstymmelse till något mensvärksaktigt i magen. Men absolut ingenting som vare sig känns som öppningssmärta eller tryck nedåt (förutom att bebis verkar trycka på svanskotan).

Bebis rör sig, men det är bara krafsanden och små vridningar nu, det är så trångt och bara spänner överallt så fort hen rör sig.

Jag har inte helt givit upp om dagen ännu, men är inställd på att trots allt behöva åka in till barnmorskebesöket imorgon. Det i 39+5 som jag ju aaaldrig skulle behöva komma till… då skulle jag ju snusa bebis redan!

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

6 dagar kvar till BF, och ny graviditetsvecka 39+0

Så var den stora dagen här. Dagen då jag med största sannolikhet för sista gången sammanfattar en gången graviditetsvecka och kikar fram emot vad som kan tänkas hända i en kommande.

Jag har troligen för sista gången läst i graviditetsapparna om den nya veckan. Även om de inte säger mycket så här mot slutet. Bebis är färdig, redo att födas. Stor som en liten pumpa eller en vattenmelon. Genomsnittet är 3,6 kilo och 51 centimeter.

Veckan som gått har varit den första som jag känt mig riktigt höggravid, efter att det smällt till i slutet av den förra veckan. Genomgående har jag varit trött och sömning, vilket kan bero på att jag dels har svårt att komma till ro på kvällarna och är uppe för sent, sedan måste kissa ett par gånger under natten, och dessutom har en mycket morgonpigg tvååring som i bästa fall vaknar efter att klockan blivit fem.

Jag mår nästan precis som dagarna innan L föddes, med orolig och oregelbunden sömn, enorma knakanden i bäckenet, som känns liksom lite löst och extra rörligt, att det börjar bli svårt att gå och röra sig och den generella känslan är att jag är en sådan där rund serietidningsbomb med brinnande stubin, redo att explodera när som helst. Förvärkar kommer lite nu och då, med sammandragningar och små tendenser till ”öppningssmärta”.

Skillnaderna mot hur det var med L vid samma tid är att nervsmärtan bara känns av lite ibland efter att jag gått och stått långa stunder, att jag har ganska dålig aptit, och att Hoppsan rör sig mycket mer än vad L gjorde.

Något som alltid förbryllar mig när jag läser i forum och på andra bloggar från slutet av graviditeten är att så många verkar gå runt och veta att ”jag är si och så många centimeter öppen och tappen är si eller så” redan när det är två veckor kvar, och att det börjar göras hinnsvepningar till höger och vänster. Detta är min tredje graviditet, och min MVC-barnmorska har aldrig någonsin undersökt mitt underliv under graviditeterna.

Efter första förlossningen var det supermärkligt att gå på efterkontroll, och då skulle BM plötsligt gör en gynundersökning, hon som bara klämt på magen innan? (Efter L gick jag aldrig på någon efterkontroll.) Jag vet inte om det är olika i olika landsting, eller om det bara är så att det är det typiska klientelet på typ Familjeliv som tjatar till sig undersökningar och hinnsvepningar i slutet av graviditeten? Jag är alltid glad om jag slipper en gynundersökning, och är helt nöjd med att ingen skådar in i fiffi förrän det är dags för förlossningen och det liksom inte går att undvika…

Graviditeten har i alla fall gått in i det läget där det är tungt, och det börjar kännas riktigt lockande att bara se till att få födandet överstökat så att jag kan få tillbaka min kropp igen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för kvinnor med tuffare graviditeter, som känner så nästan hela graviditeten igenom. 

Idag jobbade jag en stund på förmiddagen, innan vi plockade upp mormor vid stationen och åt lite lunch på stan innan hemfärd. Kort efter lunchen fick jag…. vi nöjer oss med att säga bråttom till toan, va? Magen var sedan i olag resten av dagen. Antingen var det något med lunchen, eller så håller kroppen på att förbereda sig för förlossning, för det är inte helt ovanligt med att det sker en liten… utrensning… alldeles innan, har jag läst.

Jag har också haft en sanslös tyngdkänsla hela dagen, med mycket press nedåt svanskotan. Och jag har sagt till bebis att det är okej att komma ut nu. Nu är det bara att vänta och se.

9 dagar kvar till BF – så var det plötsligt ensiffrigt!

9 dagar kvar till BF – så var det plötsligt ensiffrigt!

Vad långt fram i tiden den kändes, den här dagen, när jag påbörjade min nedräkning för 91 dagar sedan. December, nästan vid Lucia, och bebis som faktiskt på riktigt kan komma när som helst. Nu är vi framme. Den riktiga slutspurten är här, och varje morgon smider jag försiktiga planer för dagen, och funderar på hur det kan tänkas se ut några dagar framåt.

Bara tre dagar kvar till BF baserat på sista mens. Sex dagar till sista-mens-BF-plus-tre, som båda de andra föddes på. Sex dagar till min första lediga måndag, som de två andra också föddes på.

Utöver att gå till jobbet och påta med det jag hinner och orkar finns några hållpunkter till denna vecka. H ska till frisören imorgon. B har fått i uppdrag att se till att den ”nya” teven äntligen kommer ur sin kartong och upp i vardagsrummet senast fredag förmiddag. Och att tillfälligt flytta in sitt hemmakontor i sin mansgrotta till samma tid. Så att båda gästrummen frigörs. Ett för mig och bebis att sova i, och ett för mormor att sova i. På torsdag är det luciafirande på föris. Mormor anländer på fredag. På lördag kanske vi har en liten middagsbjudning. Kanske.

Sedan är det helt tomt på planeringsfronten. Utöver att barnen ska gå på föris även nästa vecka, och att det blir julafton en tid senare. Någon gång under den tidsperioden kommer det troligen att dimpa ner en bebis i hushållet.

Jag sitter (eller gjorde i förmiddags, när jag skrev detta) på kontoret och har just tagit en liten tupplur innan jag ska återvända till pappersarbetet. Supersömnig, och med lite lätta förvärkar som har lite kraft ändå. Ordentliga sammandragningar upptill i magen, som avslutas med lite tryckande smärta ner mot underlivet. Det har börjat kännas riktigt spännande detta, och jag ”lyssnar inåt” varje gång jag känner någon smärta eller märklig känsla. För även om jag inte tror att det är dags riktigt än så kan det ju faktiskt dra igång när som helst nu, det vore inte konstigt eller ovanligt på något sätt.

Det är märkligt hur den lilla varelsen, som för bara några dagar eller veckor sedan kändes mest som en pytteliten sprattelgubbe långt inne i magen, plötsligt känns som en jättestor klump som trycker på allt så fort hen rör sig det mesta och inte har en millimeter kvar att växa på.

Nu under kvällen har jag inte haft så mycket till förvärkar, men däremot känns det som att min svanskota fått en rejäl smäll.

Jag håller på att tvätta tomtekläder inför lucia, och ska försöka packa varsin liten ryggsäck till barnen ikväll efter att jag klätt på babyskyddets klädsel. Undrar om jag kommer hinna komma till en punkt då jag känner mig förberedd och redo?

10 dagar kvar till BF – sista veckan som gravid?

10 dagar kvar till BF – sista veckan som gravid?

10 dagar kvar. Sista tvåsiffriga dagen idag. I nedräkningen till BF enligt KUB-ultraljudet, förstås. Jag har ju hela tiden trott på bebis den 17/12, så i mitt huvud är jag nu inne i sista veckan. Jag tror att jag har en nyföding i mina armar så här dags nästa måndag. Men det får framtiden utvisa, en väldigt snar framtid alldeles oavsett.

Hoppsan har som vanligt varit lite lugnare under helgen, för att nu leva runt så att jag får hjärtklappning när jag är på kontoret. Troligen för att jag bara sitter rakt upp och ner på en stol hela arbetsdagen, och dels känner alla rörelser bättre, dels klämmer ihop bebis litegrann när jag lutar mig framåt för att nå tangentbordet. Jag har lite småsmärtor fram i magen av och till, men inte som riktiga förvärkar.

Jag nattsuddade till kl. 01 inatt och kände mig för rastlös för att gå och sova, och lilla fröken L vaknade 04.50. Yay. Jag kommer nog inte ha så mycket problem med att anpassa mig till en nyföding beträffande nattsömnen i alla fall… Jag undrar om det börjar bli dags för L att sluta sova middag, kanske skulle hon sova längre om nätterna då?

Strax ska jag hämta barnen på föris och ta mig hemåt. Jag bestämde mig för att köra dubbelvagnen och lämna imorse, och att hämta i eftermiddag också. Förra veckan kändes det som att jag inte skulle orka med att hämta och lämna till fots längre, men imorse kändes det okej, och jag tar verkligen allt dag för dag nu. Det är nog ändå mer positivt än negativt att gå i alla fall ett par-tre kilometer om dagen även nu när det börjar tynga ordentligt och strama och spänna både här och där. Bara jag ser till att kissa innan jag går, för annars gör det bara för ont.

Det jobbigaste momentet är ändå att försöka se till att få på två ungar kläder i förskolehallen, där jag måste sätta mig ner på golvet eftersom jag inte klarar av att böja mig hela vägen ner för påklädning. Och två barn utan undantag springer runt och röjer, och den lilla som behöver hjälp såklart rymmer iväg håller sig utom räckhåll så fort jag satt mig ner, medan den stora vägrar klä på sig och istället springer omkring som en galning. Idag ser jag till att ha vagnen väntande utanför istället för att få med ungarna till vagnsförrådet, och hämtar och gör klart den lilla helt innan jag hämtar den stora. Annars brukar H så gärna vilja följa med och hämta L på lilla avdelningen att jag brukar låta honom göra det. Men nu får jag nog prioritera mig själv och inse mina fysiska begränsningar dessa sista graviditetsdagar.

Nä, mer än så blir det inte idag.

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

När jag börjar skriva det här inlägget är klockan 04:39 på fredag morgon. Jag får sannolikt avbryta och återkomma ett antal gånger under dagen, men jag vill ha det sagt att klockan nu är före fem på morgonen, att L varit i princip vaken sedan en stund efter tre, och att jag själv var vaken för kissande vid 02:30 efter att ha somnat efter midnatt. Nu har vi just gått upp efter att hon inte gått att få att somna om på en dryg timme.

Jag har lovat kollegorna att gå igenom en jobbgrej över frukost, har ett extremt förnedrande bankmöte vid 10 (där vi verkar tvingas typ söka om våra lån bara för att vi behöver ändra en säkerhet, och hur kul ser mina inkomster ut detta år, med graviditet, två småbarn, och det stora fiaskot i våras?), sedan jobbmöten vid 12:15 (hejdå lunchen!) och kl. 14 innan jag måste ta över sjukt barn vid 15 och hämta friskt barn vid 15.15.

Jag är så trött och så tung och har inte fått sova och är redan så stressad över jobb och ekonomi och behöver göra en massa mer på jobbet och idag är sista jobbdagen jag räknat med på riktigt och jag behöver styra upp månadens fakturering för att kanske kunna få en lön denna månad. Och när som helst nu kan jag föda barn?

Att B (precis som i slutet av förra graviditeten) inte mår bra nog för att jag ska känna att han klarar av att täcka upp med barnen så att jag kan få koncentrera mig på att bereda mig inför barnafödandet gör inte det hela lättare.

Hur som helst så är det ny graviditetsvecka, och det är inte säkert att det hinner bli någon mer veckouppdatering innan det blir bebis. Jag hoppas och tror ju på att gå till någonstans första halvan av vecka 40 (39+3!), men kan inte längre räkna med det.

För de sista dagarna i veckan som gick slog den riktiga höggraviditeten till, och jag fick de första känslorna av riktig tyngd och otymplighet och shit-jag-ska-föda-barn-när-som-helst. Jag får ont av att gå mer än korta sträckor, och om inte kissblåsan är helt tom blir det nästan omöjligt att gå överhuvudtaget.

Jag är konstant sömnig och vill helst bara äta och sova, även om aptiten pendlar mellan noll och hundra.

Läppsprickorna vägrar ge med sig, utan förökar sig, och är ett irritationsmoment utan dess like.

Hoppsan rör sig mycket, och det är trångt därinne nu, så det spjärnar och sträcker och tynger så fort hen är igång.

Bebis är helt färdig. Någonstans kring 3,2 kilo och 50 centimeter. En spaghettisquash och en jackfrukt är veckans jämförelseobjekt i apparna. 95% av graviditeten är avklarade och nu är det bara fråga om när förlossningen ska ske.

Utöver jobb behövs det städas upp hemma, och babyskyddets textilier ska tvättas. Efter hur jag mått de senaste dagarna kan det nog bli svårt att orka med speciellt mycket städning. Och så ska vi ha tårtkalas för L imorgon…

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

20 dagar kvar till BF – ny vecka 37+0 och färdigbakad bebis

Sådär ja. 20 dagar kvar, 260 avklarade, och vi har nått den magiska dagen 37+0, och Hoppsan anses nu vara helt och hållet färdigbakad och redo att födas. Men jag föredrar såklart att hen stannar kvar till ett datum lite närmare BF. Detta betyder att jag nu i min tredje och sista fullföljda graviditet kan andas ut i vetskapen att jag aldrig kommer att bli mamma till ett prematurt barn.

Vecka 38, och Hoppsans ankomst känns så nära och så långt borta. Självklart finns det en inbyggd oro om att något ska gå fel under de här sista, skälvande veckorna av graviditeten. Eftersom jag sett det värsta hända på ganska nära håll en gång tidigare (en kollega på en tidigare arbetsplats som förlorade sin lilla dotter i magen bara ett par veckor innan BF) så finns det i min tankevärld. Det hade det nog inte gjort på samma sätt om jag inte bevittnat det så nära, för då var jag totalt i chock i flera veckor och vaknade varje dag med vetskapen om det som hänt som en kall hand över hjärtat. Visst hade jag väl hört talas om att det kunde hända, men att det faktiskt hände någon jag kände, på riktigt, var en helt annan sak. Att ett barn, en alldeles färdig bebis, som nyss sparkat och snart skulle komma till världen plötsligt låg dött i sin mammas mage, och skulle födas fram utan liv – det var så ohyggligt obegripligt och orättvist och liksom onaturligt. Och då var detta ändå innan jag själv hade en endaste tanke på att själv bli mamma någon gång, något år innan jag blev gravid med H, så graviditet och barnafödande och kärleken till ett barn var ännu bara diffusa, abstrakta begrepp för mig.

Så visst gläds jag åt att Hoppsan fortsätter att röra sig ofta därinne, att jag får bekräftelse nästan konstant på att allt nog är bra därinne. Men det är verkligen annorlunda rörelser nu än de där sparkarna som fick hela mig att hoppa för några veckor sedan. Det är små krafsanden nere i vänstra ljumsken, små puffar upptill på magen, och mjuka buffanden ungefär mitt på magen, oftast lite till vänster, men ibland lite till höger också. Jag är rätt säker på att hen ligger med huvudet nedåt, och att det är rumpan som buffar ut mitt på. Upptill gissar jag att det är små fötter som tjongar utåt ibland, och i ljumsken krafsar nog små händer.

Jag mår fortfarande bra, får jag väl säga. Jag går väldigt obehindrat när jag är aktivt ute och går, som när jag knuffar dubbelvagnen full med barn till förskolan om morgonen eller hem på eftermiddagen. Lite flåsigare än vanligt, men jag orkar knuffa vagnen uppför backarna utan att det blir för tungt eller gör ont någonstans. Jag kan känna liiite ligamentsmärtor, som ett vasst band på undersidan av magen, från ljumske till ljumske, om jag snabbar på stegen. Men det är allt. Däremot börjar kroppen protestera mera när jag är hemma eller på jobbet, och jag känner mig ofta stel och får ont i svanskotan av att stå och sitta, och när jag ska resa mig upp känner jag mig som en 90-åring. Magen börjar bli lite av ett hinder när jag ska resa mig upp från soffan eller sängen, och att typ sitta på golv eller krypa runt på knä är väldigt jobbigt och bängligt. Jag vaknar nu två gånger per natt för att kissa, en gång oftast redan runt 01-02, och sedan en gång vid 04-05, innan det är dags att morgonkissa vid 06-tiden. Har jag tur (eller otur, om det är för att barnen vaknat vid 05-tiden) så är det bara en gång på morgonkvisten.

(Barnen vaknade för övrigt vid 05-05.30 idag igen. L kom tassande, och somnade sedan inte om ordentligt, och plötsligt hade även H vaknat och de ville gå upp och se på teve. Skönt ändå att de är så stora nu att jag kan sätta igång teven åt den ena, och paddan åt den andra (annars är det risk för bråk om vad som ska ses), och sedan bara gå in i duschen själv utan att behöva oroa mig för vad de hittar på. Dock kom L in med paddan i handen och satte sig på badrumspallen bredvid duschkabinen ungefär halvvägs genom duschen. Hon är så mammasjuk, min lilla tjej…)

Den senaste veckan har jag mått lite illa till och från, och aptiten har varit dålig för det mesta. Tills jag plötsligt blir superhungrig och måste äta något jättemastigt, som sedan får mig att må illa i ett dygn efteråt. Men jag kan ändå äta, och måste komma ihåg att äta regelbundet, för jag är superkänslig för blodsockerfall om en måltid blir lite sen. Om jag dessutom rör mig fysiskt på tom mage kommer yrsel, illamående och darriga armar och ben som ett brev på posten. Det blir dock ofta bara en ostsmörgås till lunch, för att jag inte är sugen och inte heller orkar engagera mig i att fixa något annat.

Annars är det mest tröttheten som är ett bekymmer. Hela förmiddagarna är jag som en zombie, och vill helst bara lägga mig över skrivbordet och slumra. Vilket jag också gör, om tillfälle ges. På kvällarna sover jag alltid en stund vid nattning, men brukar oftast vakna till sedan. Och då är jag rastlös istället, och kan inte koncentrera mig på något. Det är nog bebislängtan och förlossningsnerver som börjar ge sig tillkänna.

Vid den här tiden med L hade jag i veckan som varit mer sammandragningar och stora problem med nervsmärtor när jag gick, men hade liknande problem med taskig aptit kombinerat med tidvis glupande hunger på mastig mat. Svanskotesmärtan och halsbrännan var värre då (åt nog inte Omeprazol?). Veckan som kommer packade jag och tvättade och började få lite förvärksaktiga smärtor på kvällarna, samt eskalerande svanskotesmärta. Så jag ligger före på packningsfronten denna gång, och är helt klart rörligare, och framför allt har jag en mycket livligare bebis, och därmed mycket mindre oro än sist.

Apparna har inte just något mer att säga om Hoppsan än att hen är färdigbakad, och mot denna veckas slut bör väga cirka 3 kilo, och vara 48-49 cm lång. Stor som… en honungsmelon eller en pumpa enligt de två appar som sysslar med frukt-och-grönt-jämförelser… Så exakt.

 

Mera extrainsatt gnäll

Mera extrainsatt gnäll

Nääeej. Jag är trött. Och har tråkigt. Och är rastlös. Och orkar inte göra något p.g.a. trött.

Har hittat alla säsonger av Grey’s anatomy på nya tevetjänsten, och det är ungefär vad jag klarar av att göra.

Men rastlösheten slår igenom. Jag hade hellre varit på jobbet, för då hade jag i alla fall haft något att göra som inte är fysiskt ansträngande.

Hemma finns inget att göra som inte kräver gående, stående, krypande, plockande, torkande eller lyftande.

Ingen bok eller något spel eller något på internet eller någonting känns som en tillräcklig distraktion.

Det är till och med tråkigt att ungarna sover. Gud, vad jag älskar de där ungarna! Hur har vi ens kunnat skapa något så fint?

Den nya lilla i magen har varit väldigt aktiv idag. Jag längtar efter hen också. Troligen är det ju hen som ligger bakom denna rastlöshet.

Det är säkert det j-vla boandet. Som jag inte kan få utlopp för, eftersom det enda som är kvar att göra är att tvätta och städa, vilket jag inte orkar göra eftersom graviditeten just nu också gör mig trött och att jag får ont i svanskotan av att gå, och stå, och sitta. Halvligga i soffan klarar jag. Men jag blir så rastlös…

Nej, nu ska jag sluta skriva i cirklar. Men sova kan jag inte nu. Såklart. Det kommer väl när jag är på jobbet med något vettigt att göra…

23 dagar kvar till BF – mamman är lugn och trött, och magen känns liten?

23 dagar kvar till BF – mamman är lugn och trött, och magen känns liten?

Det känns inte som att det så var länge sedan jag började min nedräkning med 100 dagar till BF. Men mer än 3/4 av de sista hundra dagarna har redan passerat, och om bara några dagar till så kommer jag att vara nere på under tjugo dagar. Sjuu-huu-ukt!

Jag känner mig ganska lugn, och tänker inte jättemycket på graviditeten under en vanlig dags gilla vardagsgång. Så länge jag får boa lite, något steg i taget, varje dag, så tänker jag inte jättemycket på förlossningsförberedelerna heller. Jag håller på att ”knyta ihop säcken” på jobbet inför ledigheten, och försöker få till lite vettiga presenter till barnen. För L:s del är det ju även födelsedag om bara några dagar. Lilla skruttan <3

Generellt känner jag mig lite sömnig och tillfreds och allmänt ”zen”. Jag är jättetrött under förmiddagarna, och sveper gärna en ullfilt runt mig och lutar huvudet över skrivbordet en stund efter morgonfikat på kontoret. Det är så skönt att mest bara driva igenom dagarna i ett lite halvtrött dis, och inte bekymra sig över speciellt mycket alls.

Eftersom Hoppsan rör sig regelbundet är jag inte särskilt orolig över hens mående, men jag har reflekterat över hur ”liten” magen känns. Alltså, jag har ju sett mina egna bilder och vet att den är rätt enorm, men den känns liksom inte sådär superduperhöggravid ännu. Den är en ganska fast och alltmer lågt hängande kula. På sluttampen av de tidigare graviditeterna vet jag att jag känt att ”Nä, nu kan magen inte bli större utan att explodera”, men sen så har den ändå lyckats bli större, och de sista veckorna vet jag att jag känt att min rörelseförmåga har varit riktigt, riktigt begränsad och att huden varit spänd som ett trumskinn, så att det kliat och ömmat. Borde inte den tiden ha kommit nu, med bara tre veckor kvar? Eller var det kanske bara en vecka eller två som det var så? Jaja, nästa vecka är det dags för sista (?) barnmorskebesöket, så jag får väl se då hur magkurvan lagt sig.

I övrigt börjar förlossningspackningen bli nästan komplett. Några småsaker ska fortfarande fixas, men jag är nästan i mål.

24 dagar kvar till BF – bebis om tre veckor?

24 dagar kvar till BF – bebis om tre veckor?

Idag är det tre veckor kvar till den dag som jag stenhårt tror kommer att bli Hoppsans födelsedag. Jag både längtar, och hoppas att det inte blir tidigare än så.

En lugn jobbdag utan möten, med avverkande av skrivbordsjobb, och sedan tidig hemgång för hämtning av barn. Måndagar brukar det vara bäst att jag hämtar, och att hela familjen sedan ses hemma direkt efter förskolan för en snabb, enkel och tidig middag. Ingen i hushållet brukar vara på topp på måndagar, och snabbt i säng för alla brukar vara ett vinnande koncept för att klara av resten av veckan sedan. Fiskpinnar, ärtor och kokt potatis stod på menyn idag. Båda barnen sov strax efter 19, och jag har hunnit få undan lite mer tvätt.

Graviditeten är väldigt händelselös just nu. Hoppsans rörelser är mycket mer diskreta, och består mest av små buffar och krafsanden. Men hen rör sig regelbundet på sina vanliga tider, så jag antar att det är platsbristen som gör att det inte går så vilt till längre.

Jag kan gå och röra mig relativt normalt, även om det börjar kännas som att magen står allt lägre, och att det tynger nedåt med ständig kissnödighet som följd. Det värker lite i underlivet, främst om kvällarna, och känns liksom lite svullet. Troligen även det av att det tynger neråt hela tiden.

Jag har också hamnat i läget där nästan inga tröjor når över magen längre, utan även gravidtröjor gärna vill börja glipa längst ner. Tur att jag har några riktigt rymliga klänningar att bo i.

Jag nattade det här lilla trollet ikväll, och kan inte fatta att hon ska bli storasyster väääldigt snart? Hon är ju nästan bebis fortfarande! Kommer jag att uppleva att hon åldras lika mycket över en natt som jag kände att H gjorde när hon föddes?

Nästa vecka fyller hon 2 år. Samtidigt som hon fortfarande är min lilla bebis är jag ändå förvånad över att hon inte redan är en tvååring. Det är sådan skillnad med andra barnet – hon har mognat så mycket snabbare än H, troligen just för att hon hela tiden har haft draghjälp av storebror som kan göra så mycket mer.

Nej, idag ska jag komma i säng i tid, så jag slipper somna över skrivbordet mer än absolut nödvändigt imorgon.