Vecka två som förskolefamilj

Vecka två som förskolefamilj

Ja, då är vi igång på riktigt med den nya fasen i vårt familjeliv – förskolefasen. Vi är inte längre oh-så-speciella-förstagångsföräldrar (i våra huvuden, alltså) med en bebis hemma, utan en helt vanlig barnfamilj som ska jonglera hämtningar och lämningar, och förhoppningsvis kunna jobba lite mellan vabb-perioderna.

Vi har inget att skylla på längre. Inget ”Ja, du förstår jag jobbar ju bara H-A-L-V-T-I-D just nu, för vi har en B-E-B-I-S hemma…”. Från och med nu ska vi fungera som alla andra, utan ursäkter. Förskolepest möjligen undantaget.

Apropå den så är den en gift som bara keeps on giving – idag bjöd den på komatrötthet och ont som f-n i bihålorna, så att pannbenet höll på att gå i kras varje gång jag hostade till. Vilket jag inte har någon kraft kvar till, så det blir bara små ynkliga torrhostningar. På vägen hem från jobbet hade jag en liten känsla av ont i ryggen när jag andades djupt. Varför inte en vända ner i lungorna också? Skitvirus!

Men barnet mår bra och stortrivs på förskolan. Det blir andra veckan som han går heldagar nu. Idag hade han varit lite gnällig vid vilan, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln. Personalen kommenterar nästan varje dag vilken glad unge han är. Hemma var han glad hela kvällen ikväll också, så fort han fått amma i alla fall.

Min medkrigare tycks ha stupat i strid ikväll, a.k.a. somnat under nattning, så jag får roa mig på egen hand. Ska nog avnjuta lite högkvalitativ egentid med att plocka i ordning köket och byta ut ett par trasiga adventsstjärnor.

God natt, och sov gott!

En förunderlig morgon

En förunderlig morgon

Klockan var efter midnatt när jag kröp ner i sängen igår. Jag ställde om väckarklockan på mobilen och gav mig själv en timmes sovmorgon till 06.00. Jag somnade snart, nyduschad och varm.

När morgonen nalkades började en förnimmelse av att något inte riktigt var som det skulle krypa in i mina drömmar. Det var små grymtningar och ljud som kom från ett annat håll än förväntat. Min mans varma rygg som låg närmare mig än det normala nuförtiden.

Sakta vaknade jag till och orienterade mig i rummet. De där grymtningarna igen. Inte från vår säng utan till vänster om mig. Och då slog det mig: BARNET SOVER I SIN SPJÄLSÄNG! Klockan var 05.45, och inte en enda gång hade han vaknat. Inte en enda gång hade han gnällt, gråtit, ställt sig upp och velat komma upp till mig. Han hade sovit obrutet sedan klockan 20.

Efter att jag halvsatt mig upp för att kolla klockan på mobilen tog det såklart inte lång tid innan det kom ett gällt gnyende, och barnet ställde sig upp i spjälsängen, tittade på mig och sa ”omnumnumnum”. Dags för tutte. Jag bara älskar att hans begäran om att ammas är samma som när han ser mat han tycker om.

Han tuttade en liten stund och somnade sedan om med huvudet lutat mot min mage. Jag puffade på B för att han skulle vända sig, och lade upp den lille mot hans far, där han genast fann sig tillrätta och i sömnen började pilla på pappas skägg och stryka över hans hår.

Där lämnade jag dem och for till kontoret.

När jag kom hem igår kväll satt lilleman i full färd med att äta middag som hans far lagat åt honom – fiskpinnar med pasta och gröna ärtor. Han petade i sig en hel tallrik med fyra fiskpinnar och en massa pasta och ärtor, följt av ett plommon och några mandarinklyftor.

Hittills har alltså förskolestarten inneburit en unge som är glad hela tiden, äter massor och sover hela nätter. Vi har en lugn, glad, trygg och social liten son. Vad mer kan en önska? Jag är så glad och tacksam över att det går så bra nu.

(Väl medveten om att det säkert kommer bakslag med förskoleglädjen, aptiten och sömnen, men en måste passa på att glädjas de här perioderna då allt bara flyter.)

Inskolning, H på egen hand

Inskolning, H på egen hand

Dagen är till ända. Mitt barns allra första dag i sällskap med människor som inte är hans föräldrar, eller tillhör den närmaste släkten.

Det har gått bra. Pappan lämnade, och gossen var inte ledsen alls. Pappan hämtade, och gossen var fortfarande glad. Han hade inte gråtit någonting, och personalen konstaterade att han är  en trygg och social liten kille.

Han hade lekt och haft kul, haft svårt att äta tomatsoppa till lunch (Seriously? Tomatsoppa till ettåringar? Svårt att äta och väldigt… rött), men kompenserat med smörgås, somnat snabbt på fröken L:s arm, sovit i nästan en och en halv timme, busat, ätit pannkakor till mellis, och busat lite till. Glad hela tiden.

Mamman har förstås varit nervös och gråtnära hela dagen. Men det har gått bra. En ny fas i familjelivet har börjat.

Inskolning, andra och tredje dagen

Inskolning, andra och tredje dagen

Nu är de tre inskolningsdagarna med förälder närvarande avklarade, och i skrivande stund sitter H och äter lunch på förskolan, för första gången utan något päron bredvid.

Den andra dagen var det B som var med, och den förlöpte enligt rapporterna ungefär som den första. H var glad och sprang runt och lekte. Åt fiskpinnar och ugnspotatis med god aptit, men återigen var det de svarta oliverna som enligt honom var måltidens största behållning. Ni vet de där svarta, urkärnade av låg kvalitet, med en bismak av bränt gummi? Yup, de är tydligen hårdvaluta på förskolans småbarnsgrupp. Fyra ettåringar runt ett bord som exalterat pekar med knubbiga fingrar och yttrar saker som ”däh!” ”oouh!” och ”ääh!”, och sedan frustar glatt när de får påfyllning av det svarta guldet. Sedan sov H under vilan, efter lite inledande stök. Mera lek, mellanmål som bestod av smörgåsar den dagen. Lättare för H att äta än fil, och han provsmakade prickigkorv för första gången, och det var tydligen godkänt. Lite till lek, och sedan var dagen slut.

B var precis som jag nöjd med förskolan, och vi konstaterade båda två att det var tur att vi tänkte utanför den snäva geografiska ram vi hade från början, när vi absolut ville att H skulle gå på förskolan två hus bort från där vi bor. Det är inte ens tio minuters promenad, och känslan i magen är bara… lugn och bra. Precis som jag blev han också helt kär i avdelningens enda tjej bland ettåringarna, docksöta och buscharmiga lilla A. Hon och en av killarna, godmodiga lilla W, känns som att de kommer att bli jättebra kamrater till H. Så sjukt söta ungar!

Igår var det återigen min tur att hänga på förskolan. Dagen förflöt precis som de två övriga. Glad unge som inte nämnvärt brydde sig om mig. Han åt okej av pyttipannan med rödbetor och stekt ägg till lunch (men mest svarta oliver, så klart!), även om mellanmålsfilen återigen var lite väl svår för ett barn helt utan skedkompetens. Men havrefras och torkad frukt petade han i sig i alla fall.

Utöver småbarnslek à la plocka med leksaker och springa omkring planlöst fick de även ”dega” = leka med någon modernare variant av trolldeg, som var mer som Play-Doh, och rita med kritor. Den stolta modern fick med sig sonens allra första konstverk hem.

IMG_5338
H:s första teckning. Den lila rundade linjen och de tre gula, gröna och röda strecken var mina bidrag, när jag demonstrerade hur kritor används. Sedan gick han lös med brunt, blått, lila och orange.

Dagens sötaste var lilla W. När den andra ettåringen T (samma som knuffades och tog leksaker i måndags) knuffade till H på förmiddagen, sprang W fram och knuffade till T. Okej, kanske inte bra att möta våld med våld, men det var så himla gulligt att W instinktivt ville försvara sin nya kompis. (Ingen blev skadad, det var bara lösa puffar.) På eftermiddagen sprang W fram och gav H en snabb kram. Jag sade till H, ”Nämen, fick du en kram av W?”, och då fattade H galoppen och kramades tillbaka. Han har fått sin allra första kompis. Det är stort.

Jag tror det blir bra med lille T också, han behöver nog bara vänja sig vid ”den nya ungen”. Han har en storasyster hemma, och det vet en ju hur sådana kan vara, så han är nog van med knuffar och leksaksstölder hemifrån. (Jag är storasyster själv, och det var inte nådigt hur elak jag kunde vara mot lillebror när vi var små). Sedan finns också en liten M, som dock har varit sjuk hela veckan, så honom har vi inte hunnit träffa. Fem ettåringar på avdelningen, och en eller ett par till börjar i dec/jan.

H har verkligen fått aptit igen nu efter att ha varit sjuk, och med mer händelserika dagar. Vi svängde förbi mataffären på vägen hem, och jag skulle bara plocka upp lite blöjor och ett par saker till och hastade igenom butiken. När vi gått förbi frukt- och gröntavdelningen började H plötsligt att gråta. Jag förstod snabbt vad som var fel – ”Nämen, glömde mamma bananerna?”, utbrast jag, ”Vilken tokig mamma!”, varpå barnet sken upp och skrattade hela vägen tillbaka till korgen med barnbananer.

IMG_5351
Barnbananen i mataffären. Det bästa som finns.

Vid hemkomsten åt han en kokt varmkorv med bröd. Först brödet, och sedan korven, efter att jag klickat ur köttet ur skinnet, som han tyckte var segt. Och efter ytterligare någon timme började han tjata om middag. Gå runt i köket och peka och säga ”Åmmnåmmnåmm!”, ända tills pannbiffen med potatis och löksås serverades. Han åt bra av det också, med rårörda lingon och pressgurka till. Törs en hoppas på att det vänt nu, med matkrånglet?

Så här glad är han efter en dag på förskolan. Vid hemkomst vill han genast sätta sig i min fåtölj eller i soffan, och gestikulerar åt föräldern att det är dags att köra igång ”Drömmarnas trädgård” på YouTube.

IMG_5371

Nu har lunchen på förskolan övergått i vilan. Undrar hur det går… Hoppas, hoppas att han kan somna även utan oss där!

På morgonbussen

På morgonbussen

Idag sitter jag på bussen på väg till kontoret, och pappan och gossen sover ännu.

B:s tur att vara med på förskolan idag och se hur sonens vardag ska se ut framöver.

Känner mig gråtmild. Dags att börja skifta fokus, både för dagen och rent generellt. Dags att låta mitt yrkesjag ta mer plats igen, och låta mitt mammajag lämna över till andra.

Känner mig inte så peppad på det just idag. Vill bara krama ungen min.

Inskolning, första dagen

Inskolning, första dagen

Jo, det blev inskolning idag, trots allt.

Jag var uppe med tuppen och ringde förskolan redan strax efter att de öppnat. Den lärare som ansvarar för H:s inskolning hade inte kommit ännu, men jag förklarade läget för den som svarade. Hon menade att det nog bara var att komma ändå, och om jag inte hört något från ansvarig lärare var det bara att komma dit vid 9 som planerat.

För säkerhets skull jagade jag rätt på BVC så fort de öppnade, och beskrev sjukdomsförlopp och prickstatus. Sköterskan trodde på höstblåsor; det hade cirkulerat på flera av förskolorna i området på sistone. Med hänsyn till god allmänstatus men ännu relativt färska blåsor, om än på återgång, tyckte hon att det var ett gränsfall, som förskolan fick avgöra. Även från BVC var rådet således att gå till förskolan, och så fick de skicka hem oss därifrån om de skulle tycka att prickarna verkade ”farliga” i smitthänseende.

Så vi gick dit, och frågade om vi var välkomna, eller om det bara var att vända på klacken och gå hem. Och veteranen på avdelningen, som är 70+ men fortfarande jobbar kvar för att fylla upp luckor i personalstyrkan, bedömde att det gick bra att vara kvar. Så vi körde på.

Förmiddagen spenderades i ”hemvistet” – medan alla barn och fröknar utom ansvarig fröken och tre barn gick ut och lekte fick H möjlighet att göra sig hemmastadd under lugna former. Det var en ettåring till inne, en bastant krabat som var en månad äldre än H, men rejält större, längre och mer försigkommen. Han tog saker från H, och knuffades. Jag knöt näven i fickan och hindrade mig själv från att gå fram och ruska om ungen. Vara elak mot min lillgris! Fy!

Sedan smyggrät jag en skvätt här och där, när separationsångesten slog till. H var aldrig det minsta ledsen, utöver lite protesttjut när han inte ville sitta still vid sångstunden.

Efter sångsamling med båda småbarnsavdelningarna var det lunchdags. Och H åt ris med kycklinggryta med god aptit, samt majs och svarta oliver med ännu bättre aptit. Tänka sig!

Efter lunch var det dags för vilan. Jag fick ligga på en madrass bredvid H. Att somna var inget han var superintresserad av, och när alla barnen sov var han alltjämt vaken, och ville inte hålla sig på sin madrass. Så jag var nästan beredd att ge upp. Det är trots allt mycket begärt av en ettåring att han ska somna på en helt ny plats efter bara ett par timmar, med spännande nya barn som ligger runt omkring och rör sig och låter i sömnen. Jag satt kvar en stund med honom i famnen. Och plötsligt sov han! Jag lade ner honom och tassade ut.

Sedan sov han cirka en halvtimme, satte sig upp och såg sig tyst omkring. Jag såg honom genom fönstret och gick in och hämtade honom. Glad liten kille!

Det blev ny sångstund, och mellis, efter att alla vaknat. H fick inte sig så mycket av filmjölken, stackarn, men petade i sig en del torkad frukt. Sedan lekte alla barnen i hemvistet, och H hade jätteroligt. När klockan var strax före tre började han se trött ut, så då gick vi hemåt.

Den lilla tröttmössan somnade i vagnen på väg hem och sov i en timme,  då jag väckte honom.

Sedan ville han mest sitta i soffan eller min fåtölj och titta på teve tills det var dags att sova.

image
Före och efter första dagen på förskolan. Det tar på krafterna!

 

 

Sista mammalediga tisdagen

Sista mammalediga tisdagen

Ja, så var den plötsligt här. Den sista tisdagen som mammaledig. Sista gången för tisdagshandlingsrutinen.

Veckans mat planerades in i förmiddags, och efter H:s sovstund gav vi oss ut i höstsolen, och kom hem med tre kassar fulla med mat.

Tänkte på hur lyckligt lottad jag är som kan gå och köpa precis vad jag vill i mataffären. Som har varit föräldraledig på halvtid i över ett år, och min partner likaså. Som fick en räkning på ett stycke förlossning á 400 kr efter att jag fått mitt barn på sjukhus och haft helpension i fem dagar därefter. Som snart ska lämna över den dagliga vården av mitt barn till utbildade pedagoger, och för en heltidsplats som inkluderar frukost och lunch som tillagas på plats av en kock (ekologiskt till och med) betalar vi bara 1 200 kr i månaden. Vi har det bra.

Nej, nu ska jag sätta en gryta på spisen till morgondagens middag. Då blir det kött en masse för att blidka mannen, eftersom dagens middag blir vego. Imorgon: Lammgryta med korv och bogfläsk. Idag: Rödbetsbiffar.

IMG_5258

Hos oss är det så stereotypt att mannen gruffar och mumlar om ”riktig mat” nästan varje gång det serveras vegetarisk middag. Ska det vara så svårt att få sig en helt vanlig grytjävel? Så imorgon blir det grytjävel till middag. Och till lunch i ett par dagar därefter…

IMG_5255Trevlig tisdagsafton!

Jobbdag och föräldramöte

Jobbdag och föräldramöte

Idag var jag på kontoret en sväng, och var seg i huvudet och gjorde knappt någon nytta alls. Petade lite i den pappershögen, och lite i den.

På kvällen var det dags för föräldramötet, mitt allra första. På den positiva sidan: ”fröknarna” verkade jätterara, verkligen personer jag kommer att känna mig trygg i att anförtro min förstfödde åt. Och lokalerna var minst lika fräscha inuti som utanpå, även om jag inte fick se just H:s ”hemvist”.

På den negativa sidan: FOR F*CK’S SAKE, VARFÖR HAR INGEN BERÄTTAT HUR DET HÄR MED FÖRSKOLA FUNGERAR?!? Tydligen är det meningen att alla barn ska börja i augusti. Det nämndes att det var problematiskt att så många barn nuförtiden börjar mitt i terminen, för att gruppen störs när det är nya inskolningar hela tiden. Och nu har småbarnsavdelningen som H ska gå på under hösten fokuserat på att få grunderna att fungera – handtvätt, städa, mest hängt i hemvistet och vant sig med omgivningarna och gruppen. Gruppen som tydligen är jättefin och såå sammansvetsad.

Kul att en inte hade en aning om detta. Verkligen jättekul. Jag trodde de flesta ungar började någon gång runt ett års ålder, oavsett tid på året. Men nejdå, mitt stackars barn ska in i en redan sammansvetsad barngrupp som till stor del skolats in tillsammans och nu haft tre månader på sig att gemensamt träna på grunderna i förskolerutinerna. I vart fall de fem som är från årskull -14. De åtta barnen från årskull -13 antar jag inskolades förra året.

En får väl bara hoppas att det blir bra ändå.

På föräldramötet gick en del tid åt till att diskutera om barnen fick bjuda på något när de fyller år, och i så fall vad. Tack och lov var det bara en mamma som verkade vara fanatisk sockermotståndare, som dock  m ö j l i g e n  kunde tycka att fruktsallad eller popcorn var okej, medan andra nog var mer öppna för, säg, glass eller liknande. En annan var bekymrad över att det skulle bli ett måste att ta med något till födelsedagen. Gruppens beslut blev till slut att det nog räckte med det uppmärksammande som skedde på förskolan (födelsedagsbarnet får en krona, blir sjungen för och får välja sånger på sångstunden etc) men att den andra småbarnsgruppens önskemål fick styra. Oookej.

Vi pratar två småbarnsgrupper om totalt 26 barn. Cirka två födelsedagar i månaden, med något litet extra till mellis, Två dagar i månaden får de gärna skedmata ungen med rent strösocker till mellanmål om de vill. När blev detta en big deal?

Jag kan kräkas när jag tänker på detta föräldrarnas detaljstyrande av barnens vardag på förskolan. Det enda jag vill är att mitt barn ska vara glad, leka med kompisar och utvecklas med hjälp av snälla förskollärare som bryr sig om honom. Om han får en liten glass till mellanmål för att någon fyller år? Det skiter jag fullständigt i!

Sedan började jag nästan gråta när de pratade om uppvaknandet efter vilan. Herregud, det är någon annan som ska välkomna min son tillbaka till världen när han vaknar efter middagsluren hädanefter! Den där stunden när han är sömndrucken, varm och mysig och till och med låter sig kramas en stund utan att orma sig. *Gråter igen*

Nej, nu är det nog för idag, jag går och lägger mig. Imorgon är det jag och mitt barn. Ännu ett tag till är han min, bara min (och B:s).

Utvilad

Utvilad

Jag somnade en bra bit efter 00 inatt, och alarmet var inställt på 05. Trots det sitter jag nu på bussen med känslan av att ha sovit som en prinsessa.

Anledningen? Barnet sov, helt utan uppvaknanden, i sin egen säng till 04.28. Jag plockade då upp honom, ammade i lugn och stillhet, och sedan sov han åter som en stock. Och har han inte vaknat så sover han än… Och jag ba: ”Vad hände?”

Han vaknade inte ens under kvällen, så tänk om jag hade valt att gå och lägga mig vid 22.30 istället för att se ytterligare ett avsnitt av ”The fall”…! Men det gjorde jag ju inte…

Att få in sömn och träning i mitt liv igen kommer att vara prio ett nu när H börjar på föris om ett par veckor. Men det får man väl inte säga i det här landet ;-). Skämt åsido så tänker jag inte direkt lämna bort honom för att sova och träna, men med möjlighet att jobba varje dag så behöver jag inte lägga ALL tid då jag är ”ledig” från H på att försöka hålla arbetet någorlunda flytande. Hoppas jag.

Här är förresten fredagens reafynd i köpcentret: långärmad body och dito tröja samt strumpor i blått och orange.

IMG_5203

Byxorna är en länge saknad favorit i repris. Samma märke, modell och färg som hans allra första byxor i storlek 50/56.  De byxorna hade han i fem månader. Från början var de baggy med uppvikta muddar, och mot slutet var de mer som tights med nervikta muddar, men de var lika snygga hela tiden. Och passade till allt.

Allt från Geggamoja, och i storlek 86/92. 86/92. Oj, oj, oj vad han har blivit stor!

(Snart på jobbet, och får väl börja med att logga in på datorn och ladda upp bilden igen, från datorn, för när jag bloggar från telefonen brukar de flesta bilder ligga felvända när jag sedan kollar på datorn. Förutom bilderna från Instagram-appen Layout.)

En månad kvar till förskolestart

En månad kvar till förskolestart

Nu har jag pratat med förskolan som H ska börja på, och vi påbörjar inskolningen i mitten av november. Detta eftersom de hade personalbyte på avdelningen i månadsskiftet, och det är bättre om personalbytet hunnit ”sätta sig” innan han börjar, så det blir lugnt och tryggt för honom.  Kvinnan jag pratade med är den som ska vara ansvarig för H:s inskolning, och hon verkade väldigt rar. Det känns bra.

Fem andra barn i samma ålder var det på avdelningen, fyra killar och en tjej. Stackars ensamma tjej tänkte jag först, men det spelar nog inte så stor roll i den åldern. Förhoppningsvis skulle det ju aldrig spela någon roll, men det kommer det nog ändå att göra. Tyvärr. Men fem små kompisar kommer H i alla fall att få hänga med om dagarna.

De flesta barnen gick hem vid 16-16.30, så vi får försöka planera utifrån det. Om jag kommer iväg tidigt på morgonen hinner jag ändå med en del om jag åker från jobbet vid 15. Jag tror lämningen på morgonen mest kommer att bli B:s göromål, för han åker nästan aldrig hemifrån så tidigt att han inte skulle hinna lämna på förskolan vid 8-snåret. Jag behöver däremot åka hemifrån 5.30-6.30 för att få en någorlunda vettig dag.

Förskolan ligger dessutom på B:s väg till jobbet oavsett om han tar bilen eller åker kommunalt, och det är ju inte så betungande att lämna av barnet när han får frukost på föris. Bara att klä på och dra iväg. Och eftersom B inte direkt har några tider att förhålla sig till jobbmässigt så är det bara bra att han får in en rutin att komma iväg till jobbet i bra tid på morgonen, så vi alla får så mycket tid som möjligt tillsammans på kvällen. Och så får vi turas om att få någon jobba-sent-dag var i veckan. Kanske farmor kan hämta någon dag också.

Inskolningen kommer att gå till så att en förälder är med H på förskolan i tre dagar mellan 9 och 15, och sedan är H själv där samma tider i en och en halv vecka till, medan en förälder är på stand-by hemma. Sedan ska inskolningen vara färdig.

Jag gråter inte längre när jag tänker tanken på att lämna bort min lilla plutt. Han kommer att få kompisar att leka med, och dagar fyllda av bus och aktiviteter i lokaler som är gjorda för småttingar, och en jättefin gård att röja runt på.

Det kommer att bli jättebra det här.