Sagt upp förskoleplatsen. Och tackat ja till den nya.

Sagt upp förskoleplatsen. Och tackat ja till den nya.

Nu har jag sagt upp H:s förskoleplats i vår gamla kommun. Idag kom nämligen det formella platserbjudandet avseende förskolan i den nya kommunen. Jag har tackat ja, registrerat inkomster och angivit önskat antal timmar/vecka.

Sitter med tårar i ögonen, och hade tidigare ikväll ett samtal med B om hur otroligt sorgset och nostalgiskt det känns att lämna den gamla förskolan. H:s första, och vår första som föräldrar. En sådan där typisk sak som jag aldrig hade förställt mig sitta och böla över pre-parenthood.

Det är ju en så himlans stor grej egentligen, det här att lämna bort sitt barn en så stor del av barnets och ens eget liv. Förskolan har varit en del av min trygga vardag lika mycket som H:s. Jag har vetat att han haft det bra där, och har därför kunnat fokusera på arbetet.

Jag hoppas så innerligt att han kommer att trivas lika bra på den nya förskolan, och att de kommer att tycka om honom där. Han är så full av energi och bus, och så envis. Tänk om de inte alls ser honom som det glada charmtrollet som de gjort på den gamla förskolan, utan tycker att han är jobbig? Tänk om han inte kommer att trivas i de mindre lokalerna, och sakna den stora gården på den gamla förskolan?

Vi ska påbörja inskolning den 29/11, en dryg vecka innan Knyttets BF. Jag har satt upp heltid till att börja med, även om det nog inte blir många dagar det kan bli aktuellt. Efter födseln har vi en månad på oss att registrera ett nytt schema för föräldraledigheten. Sedan har vi möjlighet att ha H på förskolan i upp till 30 timmar i veckan under föräldraledigheten med syskonet. Det är relativt generöst, 6 timmar mer i veckan än i den gamla kommunen, och kommer nog att vara riktigt bra för hela familjen.

Nya förskolan vill att barnen är på plats senast 8.15 på morgonen, för att deras ”arbetsdag” börjar 8.30. Så H kommer väl i så fall att vara på förskolan 8.15 till 14.15 under föräldraledigheten. Eller från lite tidigare, beroende på om han ska äta frukost på förskolan, och när det i så fall är. Då hinner han vara med på allt väsentligt som händer på förskolan under dagen och få stimulans och social kontakt med andra barn, medan hemmavarande förälder inte behöver jonglera två barn själv mer än några timmar på eftermiddagen.

Just nu sitter jag på kontoret och borde ta tillvara på chansen att jobba i ett par timmar till. H sover nämligen över hos farmor idag, och B är iväg på ett middagsevenemang. Det är inte ofta jag kan sitta kvar på kontoret och vända papper hur sent jag vill på kvällen utan något gnagande dåligt samvete över att lämna familjen i sticket.

Det är  ytterligare en sådan där sak som jag inte insåg innan jag blev förälder – hur tungt föräldraansvaret faktiskt ligger på ens axlar. Dygnet runt, varje dag. Det är bara vid ett sådant här tillfälle, när jag vet att H är jätteglad över att få sova över hos farmor och inte kommer hem förrän imorgon, som jag kan sitta kvar på jobbet ”after hours” och inte känna att jag nog egentligen borde vara hemma.

Nej, nu ska jag ta tillvara min kvällsarbetstid. God kväll!

Förskoleplats!

Förskoleplats!

B ringde mig tidigare med fantastiska nyheter – vi har fått en förskoleplats i vår nya hemstad!

Det har sett mörkt ut så länge. Nya kommunen har ingen som helst samordning avseende förskoleköerna, utan varje förskola sköter sin kö, och det enda sättet att få information om platstillgång är att som förälder ringa runt till de olika förskolorna och tjata på verksamhetscheferna.

Det är dock kommunen som sköter datasystemet där man ställer sig i kö (behöver jag säga att det är lite ”hallå, nittiotalet ringde och vill ha tillbaka sin webbportal”?), och det är bara tillåtet att köa till tre olika förskolor samtidigt, som ska rangordnas i första-, andra- och tredjehandsval.

Platsgaranti finns bara om en köar till minst en kommunal förskola, och platsen som sedan ska erbjudas inom fyra månader kan vara varsomhelst i kommunen, på en kommunal eller fristående verksamhet.

Direkt när vi skrivit under köpehandlingarna för huset i våras ställde vi oss i kö på de tre förskolor som låg bäst geografiskt, egentligen de enda tre som skulle vara möjliga rent praktiskt för mig som inte har körkort (kommer jag någonsin att få det…?), och med beaktande av att vi kommer att ha en liten bebis hemma som också ska tas med vid hämtning och lämning. Ingen av dessa är kommunal, och det kändes inte heller aktuellt att ”offra” en av tre önskade förskolor bara för att få en garantiplats wherever inom fyra månader. Så vi har väntat. Och väntat.

B har fått uppgiften att ”ta tag i” förskolesituationen. Han ringde till vårt andrahandsval. H hade plats nummer 35 i kön nu efter ett halvår. De hade minst två syskonförturer på väg in. Och totalt 15 platser… Hoppet hade börjat falna när B för ett par-tre veckor sedan fick fatt på den ansvariga på vårt förstahandsalternativ. Men där såg det faktiskt lite ljusare ut. Hon var inte på plats och kunde inte lova något, men kanske, kanske kunde det finnas en plats till vårterminen.

Vi har inte vågat hoppas, och veckorna har gått. Han ringde och påminde henne förra veckan, och då hade hon inte glömt oss, men skulle ta upp saken på ett personalmöte idag. Och nu hade hon ringt upp B och meddelat att vi får en plats. Redan från den 1 december dessutom! Kanske skulle inskolningen kunna påbörjas någon dag tidigare, eftersom den första är en torsdag.

Nu väntar jag spänt på att platserbjudandet ska dyka upp i kommunens webbportal, så att jag kan acceptera det, våga tro på att det är sant, och säga upp platsen på den gamla förskolan.

Sedan blir det kanske ingen lätt sak för vare sig oss eller H att påbörja inskolning på en ny förskola en vecka innan syskonet är beräknat att komma. Inskolning brukar ju ta ett par veckor, och mitt i det kommer syskonet, och vi ska sedan också upprätthålla någon sorts kontinuitet på nya förskolan under december, då vi hade tänkt att vara hemma båda två. Egentligen var vi rätt nöjda med att ha H hemma då även på grund av infektionsrisken med en nyfödd hemma.

Men, men. Det får lov att gå helt enkelt. Det är INTE läge att sätta sig på tvären. Jag hade ju inte tänkt att jobba i december, så jag kan ju pyssla med inskolning i väntan på Knyttet. Förutsatt att hen inte kommer tidigare. Och sedan får väl morfar ställa upp och följa med på inskolning om förlossning och BB-tid kommer emellan för oss föräldrar.

Stackars lilla H kommer att få sin värld helt ställd på ända samtidigt, men han skulle inte ha gått på den gamla förskolan i december ändå, så det kanske är bra att han får något kul att göra utöver att vara hemma, något som är hans eget. Vi får göra en grej av att det minsann bara är han som får gå till nya förskolan, och inte bebisen. Han är ju ändå en väldigt trygg och social liten kille som har lätt att knyta an till nya människor, så det borde gå.

Förskolan är en ganska liten montessoriförskola bara fem-tio minuters promenad från mitt jobb, ungefär halvvägs till kontoret hemifrån. Det finns ingen riktig gård som hör till den, men stora lekparken och ett litet skogsparti ligger i princip utanför dörren, och barnen får gå ut varje dag. Den har fått bra omdömen i kommunens nöjdhetsundersökningar, och jag hoppas och tror att det kommer att bli riktigt bra.

Även om jag redan sörjer den gamla förskolan lite. H har haft ett fantastiskt år där, och trivts som fisken i vattnet. De rymliga nybyggda lokalerna och den jättestora gården har inget motstycke på någon förskola i vår nya kommun. Och att H blir av med sin favoritfröken, som är precis lika förtjust i honom, det gör ont i hjärtat. Det har känts så tryggt och bra att veta att det funnits någon där som verkligen tyckt om honom, på riktigt.

Du vet att du är färsk som förskoleförälder…

Du vet att du är färsk som förskoleförälder…

… när du klär ungen i små söta matchande outfits varje dag för att hen ”måste ju vara fin på förskolan”.

Ganska snart kommer du att lära dig att ta på barnet de sämsta och mest halvsmutsiga och slitna kläder du kan hitta hemma. För det är ingen som kommer att tänka på att ta på barnet en annan tröja än den nya ljusa fina bara för att det står vattenlek (a.k.a. sand-och gyttjebad) på schemat för dagen, eller ta på grövre byxor när det ska springas i skogsbacken. Så klart är det så. Pedagogerna har inte tid att tänka på hur fina, nya eller ömtåliga kläder alla femtioelva ungarna har innan det är dags att gå ut. Du kommer att lära dig att inte ta på barnet det nyaste finaste till förskolan.

Jag har tagit steget från färsking till luttrad, och lägger halvskitiga kläder i en särskild hög benämnd ”äsch-det-där-duger-till-föris”. Söta outfits kan han ha när vi ska avlägga visit hos far- och morföräldrar.  Däremot kan jag fortfarande bli lite grinig när jag tar på barnet nya gympaskor på morgonen, efter att noggrannt ha konstaterat att det är torrt ute, och ingen regnrisk föreligger enligt prognoserna, för att sedan få hem ett barn med före detta blå gympaskor, som nu är genomleriga och genomvåta, efter att det varit vattenlek. Just där tänker jag att skor tas ju ändå på av personalen vid utgång, och det finns gummistövlar att välja på på hyllan bredvid gympaskorna, och att de kanske borde väljas i första hand när det ska lekas vattenlek. Eller att de får vara barfota nu när det ändå är varmt. Men det kanske bara är jag som stör mig på sådant?

Smutsiga kläder har jag dock inga problem att ta hand om längre. Jag har fått en jättefin tvättstuga!

IMG_2126

Här finns alltså en tvättmaskin och torktumlare, båda från Miele. Det tänds en lampa i torktumlaren när jag öppnar den! Det finns även bänkar, överskåp med hyllor och underskåp med trådbackar. En diskho. Ett fönster. Ett frickin’ torkskåp! De enda som inte finns är golvvärme, men jag tänker att en trasmatta nog duger bra också.

Detta är så mycket bättre än i gamla huset, där en vrå i källaren, brevid trappan, var försedd med en gammal tvättmaskin och en torktumlare som aldrig torkade torrt på första försöket. En diskho där blandaren var felmonterad och en var tvungen att komma ihåg att göra tvärtom om en inte ville få kallt istället för varmt och vice versa. Där kondensvatten från värmepumpen i en angränsande skrubb rann under diskbänken och tvärs över golvet framför maskinerna (i lite olika riktningar varje gång, så att en aldrig kunde få in i muskelminnet var en skulle kliva över rännilen, med blöta strumpor som regelbunden följd), ner i en gammal golvbrunn som saknade gallerlock (som i vart fall var på samma plats jämt, så att en lärde sig att inte snava på den). En av katterna älskade att dränka sina leksaker i den golvbrunnen. En annan brukade stå och dricka det rostiga vattnet. Där källarens gula plastmatta från 1970-kallt släppte här och var, och allt var så gammalt och ingrott smutsigt.

Det är plöstligt tusen gånger roligare att tvätta. Idag får vi kanske ett matbord, så att hushållsbestyren äntligen kan utökas till matlagning också.

Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Lämningstraumat: bakslaget har kommit.

Idag var det jag som lämnade lilleman på förskolan, eftersom B fortfarande är sjuk och emlig och gärna ville sova ut. H hade haft små tendenser till att bli ledsen redan när B lämnade igår, och idag var det berömda bakslaget ett faktum.

Vi fick veta redan vid inskolningen att de flesta barn – även de som haft en helt problemfri inskolning – får ett bakslag efter en tid på förskolan, då det blir mycket ledsamt att bli lämnad. Det hade vi litegrann förträngt, och tänkt att det nog inte händer med H, som aldrig varit annat än glad åt att få komma till förskolan. Men nu var det dags. Nyhetens behag har försvunnit,  och insikten om att det är så här det ska vara nu har slagit rot. Mamma och pappa försvinner iväg hela dagarna.

Han ville vända i dörren till frukostmatsalen, och klättra tillbaka upp i min famn. Han grät och sparkade och spretade med benen när jag satte ner honom i matstolen. Det lilla ansiktet var högrött och tårarna forsade. Han blev inte det minsta distraherad av frukostsmörgåsen som serverades.

Och jag vet ju att en inte får dra ut på avskedet. Att det bara blir värre då. Men att bara krama om honom där han satt i stolen, med små ömhetsord och en försäkran om att pappa skulle komma och hämta sedan, och sedan bara gå därifrån. Fy f-n, vad ont det gjorde! Det går så tvärtemot alla ens föräldrainstinkter att bara gå ifrån sitt gråtande barn.

Jag som alltid gått på magkänslan och haft honom nära när han har behövt vara nära, låtit honom sova med oss när han verkat behöva det. Alltid reagerat snabbt på varje skrik och varje snyft. Fortfarande flera timmar senare vill varje fiber i min kropp bara krama om den där lilla människan som är min son. Bara hålla om honom och säga att mamma aldrig kommer att lämna honom igen. Även om det inte kan vara så.

Jag har nog lite av ett bakslag själv, och känner att det inte är rätt se så lite av honom. En kort stund på kvällen, och nästan alltid behöva smyga iväg medan han sover på morgonen. Ett par hämtningseftermiddagar som mest går åt till att handla och förbereda middagen.  Helgerna som bara flyger förbi.

Jag är ju tvungen att arbeta. Dra in pengar till vår försörjning. Men det tar emot. Det gör det banne mig.

IMG_0798

Uppföljningssamtal på förskolan

Uppföljningssamtal på förskolan

Igår morse var vi på möte på H:s förskola, en sorts uppföljning på hur allt fungerar nu när han hunnit vara där ett tag.

Kontentan av det hela var att allt är bra  – vi har en väldigt glad, väldigt trygg och väldigt busig liten kille. Han äter och sover som han ska, är lika förtjust i alla i personalen och har börjat leka med de andra barnen. På ettåringars vis så klart: de leker ännu mer bredvid varandra än med varandra. Men han passar fint in i gruppen på alla vis.

Förskoleläraren trodde att det faktum att han är så trygg med alla i personalen kommer sig av att vi delat på föräldraledigheten i princip från start, så att han är van vid att det är flera som tar hand om honom. Men jag vet inte jag, med hänsyn till hur mammig han varit i perioder här hemma… Han är nog mest bara en glad och social liten person i grunden, som vi tack och lov inte lyckats förstöra (ännu).

Sedan busar han precis lika mycket på föris som hemma, och gör allt han vet att han inte får, samtidigt som han slår på stora charmen och ler, och bara skrattar när han får tillsägelser. Jag vet inte vad som hände här; alla sa ju att vi säkert skulle få ett lugnt barn eftersom vi är lugna och rätt sävliga båda två. H:s första tid i livet styrkte detta antagande – han var en rätt nöjd liten bebis som inte höll sina föräldrar vakna om nätterna eller skrek speciellt mycket. Men nu är han som en guttaperkaboll som bara far omkring i hela huset och drar ner allt som kommer i hans väg; sitter inte still en sekund hemma förutom när vi sjunger eller läser för honom. Inte ens Drömmarnas trädgård på teven kan få honom att sitta still mer än någon minut längre.

Kvällarna efter förskolan är hemska. Han är så uppe i varv och bara röjer, samtidigt som han är gnällig och börjar gråta för allt som går honom emot. Den av oss som hämtat är helt slut när den andre kommer hem, och hemmet ligger i spillror.

Jag tänker att han kanske skulle behöva hjälp att varva ner när han kommer hem, men samtidigt har en ju själv bråttom att komma igång med middag o.s.v. Hämtning kl. 16 innebär efter påklädning, promenad hem, avklädning, blöjbyte och servering av frukt till mellis att klockan hunnit bli 17 innan vi ”landat” hemma. Vid 18.30-19.00 kommer den andra föräldern hem och middagen ska helst stå på bordet då, eller i vart fall vara förberedd så pass att den snabbt blir klar. Ofta ska en då först tömma diskmaskinen på ren disk, plocka in smutsdisk och röja av i köket innan matlagningen kan börja. Det går liksom inte att klämma in lugn och avslappnad lek i detta, och det är klart H inte kommer ner i varv när föräldern mest dyker ner för lite lek och någon bok några minuter här och där medan något kokar upp eller ugnen blir varm.

Den enda lösningen jag kan komma på för att H ska få lite mer odelad uppmärksamhet på eftermiddagarna, och således kanske göra mindre bus, är att försöka samla ihop ett antal vardagsrätter som är riktigt übersnabba att laga, typ 10-15 minuter. Men det är inte det lättaste att göra om en helst undviker hel- och halvfabrikat. H älskar dock både små delikatessköttbullar och falukorv, men vi försöker ändå begränsa intaget av processade charkprodukter. Jag ska dock försöka påbörja en supersnabbmiddagsreceptsamling…

Världens längsta vecka

Världens längsta vecka

Jag har lite grann vant mig vid hur otroligt snabbt veckorna flyger förbi när en hattar fram och tillbaka mellan föräldraledighet och jobb i veckorna. Det har varit typ ”Hej kontoret! Hej barnet! Hej kontoret-barnet-kontoret-barnet. Fredag kväll.”

Nu plötsligt går H på förskola fyra (snart fem) dagar i veckan, och jag får jobba fyra eller fem dagar i veckorna. Och jag vet knappt vad jag ska göra av all tid på jobbet, även fast jag slutar vid 14.30 för att hinna hämta på förskolan kl. 16 två dagar i veckan.

(Eller jo, jag vet vad jag ska göra på jobbet – jag måste ta mig upp till full fakturering igen, så jag inte går bankrutt nu när mitt leverne inte sponsras av Försäkringskassan mer än någon enstaka kvarvarande föräldradag. Men det går see-heegt, p.g.a. dum i huvudet p.g.a. sömnbrist p.g.a. dum i huvudet som inte går och lägger mig tidigt på kvällen när barnet faktiskt sover.)

Men känslan av tidens gång när en går upp tidigt varje dag, masar sig till jobbet, tar sig hem/till förskolan, lagar mat, somnar, repeterar? Det är onsdag idag men i mitt huvud borde det ha varit fredag igår. TVÅ arbetsdagar kvar den här veckan. You’ve got to be kidding me !?!

Hemma hinns det såklart inte med någonting, men uppsidan nu är att jag verkligen kommer att få möjlighet att komma ikapp med jobbet, och kanske få in lite vardagsträning utöver promenader. Jag har ju planer på att lära mig springa nu under våren… För några år sedan körde jag ett intensivträningsprogram av crossfit-typ i sex veckor, som i vart fall fick mig från att kunna springa 0 kilometer till att klara 2,5 (med undantag för ett par slitiga uppförsbackar). Inte för att det gick snabbt eller såg snyggt ut, men det gick. Och med träning fokuserad på löpning borde jag ju faktiskt kunna lära mig att springa längre än så på samma tidsperiod. Målet får vara att i vart fall smålunka mig igenom vårruset i år.

Jag har varit ett klantarsel och glömt nyckelknippan på jobbet. Så idag fick B avbryta sin arbetsdag tidigare för att komma och släppa in mig och H i hemmet efter föris. Och imorgon kommer jag inte med alla ambitioner i världen att kunna kompensera tidig hemgång p.g.a. hämtning med att komma till kontoret i svinottan, eftersom kollegan inte kommer att släppa in mig på kontoret förrän 8.30.

Det för dock med sig att jag kanske får tummen ur och går och motionssimmar imorgon bitti. Det finns inget bättre sätt att starta dagen, och något jag verkligen saknat att inte ha tid med. Det har fått prioriteras bort för att komma till jobbet tidigare om morgnarna.

H kommer väl att vakna och tjuta inatt igen. Det gjorde han igår, till ingens förvåning alls. Men jag tyckte allt att det kändes som att det gick lite fortare och lite lättare att få honom att somna om, så det KAN ha vänt nu. Igår var han vaken och tjöt kanske en halvtimme vid halv två-snåret. Mycket bättre än 2-3 timmar klockan tre, fyra, fem! Det kan vara inbillning, men jag väljer att inte tro det.

Nej, nu går jag och packar badväskan!

(Ny plan: simma två gånger i veckan. Promenader till och från jobb/hem/förskola/affären VARJE dag, med långisar i skogen eller till köpcentrat på helgen. Under våren lägga till löpträning en stund några kvällar i veckan. Kan ge mig ut efter att H somnat, och sedan sjunka ner i fåtöljen med en kopp kaffe mer välförtjänt än nu. Det borde kunna klämmas in i kalendern utan alltför stora besvär.)

Middagsmisären

Middagsmisären

Tjoho, två dagar av fem avklarade, och jag är redan slut som artist.

Igår lämnade jag avkomman på förskolan på morgonen, damp in på kontoret mitt på förmiddagen och jobbade fram till 17, då jag skyndade hem för att avnjuta familjemiddag klockan 19. Det har tidigare varit den magiska gränsen — senare än så har barnet förvandlats till en mogwai som matats efter midnatt. Middagen stod på bordet bara några minuter efter sjuslaget, men till ingen nytta. Telningen smakade inte ens på maten, krisade och grät över att han inte fick mer ketchup och senap på sin ugnsbakade falukorv (brukar vara en stor favorit annars) efter tredje gången vi fyllt på utan att han ätit något, att han inte fick dricka ur min nyöppnade Loka-flaska utan att jag höll en stöttande hand. Och så vidare, och så vidare… Bara att natta.

Inatt/imorse vaknade han och propsade på att amma tre gånger, varav den tredje efter att min klocka ringt och jag hade bråttom iväg. Men hade såklart inte hjärta att lämna ett panikskrikande barn med sin förkylda och vresiga far. Så jag var sen till jobbet igen imorse. Hämtningsdag, så jobbet blev 10-15. När ska jag hinna ta igen all denna tid? Det jobbiga nu är att det inte går att få någon kompensation för den arbetstid jag förlorar vid hämtning och lämning, eftersom jag inte kan ta ut föräldraledighet när det inte är vård av barn, utan snarare pendlingen i kombination med förskoletiderna, som gör att arbetsdagarna minimeras. Så jag måste hinna göra ett heltidsjobb på halvtid, annars går jag bankrutt!

Så iväg från jobbet mitt på eftermiddagen, svimma lite av trötthet på bussen, promenera till förskolan, hämta unge, handla mat, promenera hem. Trots enormt snabblagad mat (kryddpanerad torsk, bulgur samt tzatziki vi hade kvar från söndagens souvlaki) och middag redan 18.30 blev det samma visa igen. Han krisade ur redan över att pappan försökte sätta honom i stolen (som han inte kommer upp själv i), fortsatte krisa när vi plockade bort babyinsatsen på stolen så att han kunde klättra upp själv (han tycker det är obehagligt att sitta i stolen utan den skyddande bygeln). Stod sedan och illtjöt och klängde på mig medan jag åt min mat. Sin egen mat hade han inte ens kollat åt. Idag kände jag att ”Nej, nu får det vara nog! Han måste lära sig att respektera att jag sitter och äter och att han får vänta med att komma upp i famnen.”

Jag fick i mig maten, men inte är det harmoniskt direkt, att behöva skyffla i sig maten med någon som skriker hål i huvudet på en. Sedan tog jag upp honom i soffan och kramades, och då var han så trött att ögonen gick i kors. Stackars lille snutt, det hade visst varit en lång dag för honom idag!

Nu återstår nog bara att ge upp det här med att äta middag tillsammans. H är alltid tokhungrig direkt efter förskolan, och äter en massa till mellis. Idag blev det en banan på affären, och en grötklämmis och en yoghurtbägare när vi kom hem. Strax innan middag förvisso, men vis av igår tänkte jag att det var bättre att han fick äta så mycket han ville innan, än att han kanske ändå skulle krisa vid middagen och få somna hungrig. För att inte tala om hur mycket han skulle gråta och skrika i väntan på maten…

Så det får bli en egen enklare middag till honom framöver (hur i allsindar ska en få ihop något hyfsat nyttigt och balanserat på en mikrosekund efter förskolan samtidigt som en planerar för en middag för oss vuxna nästan direkt efter?), och sedan sömn direkt. Trist för den av oss som inte hämtar att inte ens hinna träffa honom på vardagskvällarna också. Men det går ju inte att ha en situation där han inte bara vägrar äta middag, utan dessutom skriker bort all vår matro också.

Imorgon blir det varken hämta eller lämna, så då kanske jag hinner få undan lite på jobbet. Men kanske inte ens hinner se barnet. Sjukt otillräcklig känner jag mig.

 

H:s sextonde månad

H:s sextonde månad

En hel månad sent tänkte jag äntligen komma mig för att sammanfatta den sextonde månaden i H:s liv.

Månaden börjar med inskolning på förskola, som påbörjas ett par dagar före 15-månadersdagen. Det går bättre än vi någonsin vågat hoppas, även om vi haft på känn ett tag att vår lille vildbasare förmodligen skulle må bra av en mer stimulerande miljö än hans ganska lata och bekväma föräldrar orkar erbjuda. Inte en gång gråter han när vi börjar lämna honom själv, inte en gång får vi höra annat än att han är en riktig liten solstråle. Det märks att personalen tycker om honom, vilket så klart är en lättnad när vi ska anförtro den dagliga vården av honom till andra.

Inskolningen för med sig en tids flyt, med glatt humör, bra aptit och bra sömn. Glädjen blir tyvärr kortvarig, för efter en och en halv vecka på förskolan kommer han hem med dagispesten, och det blir VAB-premiär. Hela familjen blir helt utslagen, och innan sjukan slår till ordentligt, och vi förstår att det inte är en vanlig liten förkylning, har jag och H hunnit ta oss till mormor i Örebro där vi spenderar en miserabel helg. Och smittar ner mormor på köpet.

Sedan var hela familjen utslagen i en hel vecka. H blir frisk först, och slussas tillbaka till förskolan medan jag och B gör vårt bästa för att få lite jobb gjort trots att förkylningen hela tiden tar nya tag med vansinnesont i halsen, öronen och bihålorna, samt rethosta följt av slemhosta följt av smärtsam hosta och rossel och pip i lungorna. Jag är så sjuk som jag aldrig tidigare varit. H fortsätter att hosta någon fruktansvärt om nätterna ända fram till nyår.

IMG_5526
Sjuk pojke bor på mamman i en dryg vecka.

När H är som sjukast äter han nästan ingenting. Lite grötklämmis och några russin kan slinka ner. Annars bara ammar han. Och ammar. Och ammar. Mamman känner sig lite oförberedd på att plötsligt behöva helamma 15-månaderbarnet, men har inget annat val. Han börjar till och med fylla blöjorna med bulldegsdoftande mjölkbajs igen.. Han är enormt mammig, och jag får knappt en sekund i fred denna månad.

IMG_5462
Stolt kille kan klättra upp på köksstolar själv vid femton månader.

Han lärde sig att klättra på stolar och äta med sked denna månad. Var med om sitt första luciafirande som jordens goaste lilla tomte.

IMG_5653
Liten tomte på förskolans luciafirande, som var utomhus.

Har storlek 86 i kläder.

Mycket mer än så händer inte denna månad, som helt domineras av sjukdom. (Som enligt vårdcentralen är någon sorts virus, d.v.s. bara att vänta ut.)

Gullungen

Gullungen

Igår jobbade jag hemifrån medan lilleman var på förskolan. Det var första gången sedan han föddes jag var själv hemma en hel dag. Jätteskönt att få vara helt ensam i huset. Förutom katterna, då. Som såg till att jag inte blev FÖR bekväm genom att krafsa på dörren när jag gick på toa.

På eftermiddagen hämtade jag, efter att ha installerat den kraftigare åkpåsen från 7 A.M. Enfant i Buffalon. Plutten låg som en liten kåldolme i åkpåse, pälskantad öronlappsmössa och overall. 14 minus är ändå 14 minus. Sedan tog vi en liten promenad förbi torget och hämtade paket. Lite reakläder från Babyshop (i storlek 92!) ett paket från Barnens bokklubb som jag glömt avbeställa (visserligen fina böcker, men de kommer bli liggande ett bra tag innan H är redo att lära sig färger och att räkna), och en massa DVD-skivor med ”I drömmarnas trädgård”.

Ett svindlande ögonblick trodde jag att jag lyckats samla alla 20 DVD-filmer som finns på svenska. Sedan uppdagade jag en dubblett, så lyckan blev kortvarig. De har ju utgått överallt, så det har varit ett himla pyssel att hitta enstaka kvarvarande exemplar i olika nätbutiker och buda in begagnat från Tradera. Den allra sista filmen verkar dock vara knepig att hitta. Orka fastna på 19/20! (Fullt medveten om att H inte rimligen behöver 60 avsnitt att titta på. Men den serien är helt outstanding bland barnprogrammen, och fortfarande det enda som jag tycker är lagom för H:s ålder, så jag vill samla på mig för eventuella ytterligare barn. Och sen har jag kanske en viss perfektionistisk läggning, och tycker om när samlingar är kompletta…)

H var som vanligt extremt hungrig efter förskolan, och åt 1,5 stor klämmis, en yoplait-yoghurt och lite rester från gårdagens bulgur och kikärtor till mellis. När B kom hem och det var dags för middag åt H även lite ärtsoppa (med mycket senap!), och avslutade med att moffa i sig 4,5 pannkakor. Han är helt tokig i pannkakor; äter upp dem hur snabbt som helst och gråter efter mer. Av de första fyra pannkakorna gick 3,5 till barnet. (Den halva var egentligen pappans, och barnet förde en högljudd kamp för att få hela den pannkakan också.) Sedan sov han. Tillväxtfas på G eller bara återhämtning efter senaste förkylningen?

Jag lyckades avleda hans intresse för tutte hela kvällen, och även en gång när han vaknade vid midnatt och vi gick till sängs. Jag har uppfunnit en ritual när han vaknar i sängen, som går ut på att jag med stort ståhej letar efter nappen (även om jag vet var den är) – ”VAAAR ÄR NAPPEN?” –letar runt i sängen – ”DÄÄÄR ÄR NAPPEN!” stoppar in nappen i hans mun – ”Här får du nappis, älskling” – stryker över hans kudde (som egentligen är min) och säger ”Här är H:s kudde.”, Varpå han oftast bara dimper ner på kudden och somnar om.

Vid 3-tiden var han dock bestämd i sitt uppsåt att få tutte, och då fick han såklart. Men det var enda gången. Hoppas, hoppas att det kommer gå att trappa ner och avsluta mjukt nu.

Jag tog mig en sovmorgon (läs: råkade stänga av larmet istället för att snooza) och vi fick en gemensam avfärd. Vi väcker H vid halv åtta, och han är idel skratt och kramar. Byter blöja, borstar tänder, klär på, tar på ytterkläder. Allt medan han mest småpratar, ler och gosar. Gemensam lämning, då han sprang upp i fröken N:s famn och genast började vinka åt oss. Han är ju helt enkelt ljuvlig, vår son! (Garanterat helt 100 % opartisk åsikt, hehe…)

Nu lite jobb innan det är dags för helg!

Magiska förskolan

Magiska förskolan

Jag ÄLSKAR att H är tillbaka på förskolan. Mest för att H älskar förskolan. Och för att det gör sådana underverk med honom.

Andra dagen för terminen. Han rusar iväg till matsalen så fort han kommer innanför dörren, slänger sig i famnen på fröken N. Sätts i en matstol och vinkar iväg pappan.

Kramar pappan när det är dags för hämtning på eftermiddagen, men utan någon märkbar lust att gå därifrån.

När jag kommer hem börjar han kinka lite efter tutte, men avleds snabbt när han får sitta i min famn och se vad som finns på spisen. Får börja med delar av middagen i förväg, och äter väldigt glatt kikärtor i tomatsås och bulgur.

(Vi håller då på att laga ”Ljummen bulgursallad med kikärtor och avokado”. Receptet var middagstips i DN häromdagen med receptkälla Allt om mat, men ingen av dessa tidningar hade det på webben. Jag hittade det tillslut här. Supergod och mättande vegomiddag.)

Han sätter i sig en massa kikärtor och bulgur, vill ha mer, äter två (!) ägg när dessa är färdigkokta. Glad i hågen vill han sedan ner, och leker på egen hand med ett par yoghurtbägare i plast med lock för müsliförvaring, som jag fått på köpet i mataffären idag. Vi får äta upp i lugn och ro.

Lite gråt blir det när han bärs iväg av B för att spolas av, och när pappan skrämmer honom med den nya upplevelsen hårföning, men efter duschen är han glad när jag kommer in i badrummet. Jag får klippa naglarna på honom utan protester.

Vi lägger oss ner i sängen och han leker med mitt hår och är supersömnig. Och efterfrågar inte tutte! Detta har nog aldrig hänt förut, och han har nu inte ammat sedan kl 05 imorse. Jag kan tänka mig att han vaknar och är sugen frampå småtimmarna. Men en gång per dygn? Det kan jag leva med, och det är ett stort steg mot att avsluta amningen.

Hoppas han får vara frisk ett tag nu, bara.