Bebin på jobbet

Bebin på jobbet

Måndagsmorgonen började med ett samtal från förskolan. Det är alltid oroväckande när telefonen ringer 07.21.

Personalbrist på grund av sjukdom – kan vi ha våra barn hemma idag? (HELL NO!!! säger ryggmärgsreflexen.) Ja, jo, javisst, det får vi lösa. Vad kan en annars säga när vi har en förälder hemma? Men att ha tre barn under fem år hemma med en förälder en hel dag låter sig inte riktigt göras (utan psykbryt). Ännu. Hos oss. Det blir totalt kaos, och är en prövning även när vi är två föräldrar hemma.

Så förskolebarnen fick stanna hemma med pappan, och bebin fick följa med mig till jobbet. Som tur var hade jag inga möten inbokade. Hur det gick? Som smort.

Jag fick rulla min nyförälskelse-vagn i vackraste möjliga vinterväder på vägen till kontoret.

Barnet somnade i princip när vi rullade ut från infarten. Och sov och sov och sov. Jag hade kunnat få hur mycket som helst gjort, om jag inte hade varit tvungen att leka datatekniker.

Min mac hade nämligen vägrat starta redan i torsdags, efter att ha varit trött och seg ända sedan operativsystemet uppdaterades till Mojave. Hela torsdagen, alltså stunden på morgonen före BVC, och stunden efter, med bebis på kontoret, gick åt till att försöka starta om, starta i diverse olika lägen för återställning och reparation.

En nyinstallation av operativsystemet verkade frysa halvvägs, och jag försökte starta om. Inget hände, eller samma sak hände igen, och jag fick lämna datorn till synes stående fastfrusen mitt i en uppdatering.

Men på måndagsmorgonen möttes jag ändå av en startskärm. Lyckan blev dock kortvarig, för när jag efter en del segande fick skriva in lösenordet så hände inget mer än att en färgglad disk snurrade, och snurrade och snurrade.

Så det blev ytterligare en dag av datorfix. Men. Hundra omstarter, en hårddiskradering och en ominstallation senare så hade jag en dator som faktiskt startade. Och sedan ominstallation av alla appar, och alla tweaks och inställningar för att få det hela fungerande.

Innan det hela var klart hade bebis vaknat. Hon var alltså en mycket kompetent kollega, men omständigheterna gjorde att dagen blev mycket improduktiv ändå.

Att tysta sin inre femåring

Att tysta sin inre femåring

På H:s förskola finns en pojke. Vi kan kalla honom för O. Han är en av femåringarna. Avgångsklassen. Som niorna, eller tredjeringarna. De som ”rule the school”, eller pre-school, i det här fallet.

Han har vid flera tillfällen sagt att H haft ”tjejfärger” på sig, och ligger bakom att H ibland kommit hem och sagt att ”killarna är bäst”. Han ser alltid till att få den enda blåa galgen att hänga overallen på.

Idag när jag hämtade hängde han och en annan av killarna ute i hallen när H skulle klä på sig ytterkläderna, och den andra killen (en söt unge som annars verkar genuint rar) frågade O om H:s tjocktröja/underjacka var ”cool”. Nej, tyckte O. Den är inte cool. Och H försökte visa att den är vändbar, med traktorer på ena sidan, och möss på den andra. Och den är blå. Nej. Inte cool.

Jag hatar O. Det jag helst av allt ville säga var att hans glasögon är fula och att hans öron står ut. (Glasögonorm! Vingmutter! skanderade min inre femåring.)

Jag vill bara täppa till ungen. Trycka till honom lite, och få honom att fatta att han inte är så jävla cool själv.

Men det gör jag ju inte. Såklart. En ska ju inte sjunka till en femårings nivå som vuxen. Och att lära mina barn att racka ner på andras utseende är ju det sista jag vill.

Men jag är så arg. På att jag inte längre försöker sätta på H något rosa (och jag alltid har varit fegare än vad jag önskat vad gäller att låta H ha ”flickigare” kläder), och själv plockar fram de kläder jag vet att H gillar för att de godkänts som coola på förskolan. Den där lilla skitungen har ju därmed utövat sin femåringsmakt över mig också.

För jag vill inte att H ska bli retad. Han är en rätt känslig kille, och bara tanken att han blir illa behandlad gör mig gråtfärdig och rasande. Att han försöker vara cool enligt någon annans standard. Jag vill att han ska passa in. Men även att han blir trygg i att vara annorlunda, om han vill det, och acceptera att andra kan vara annorlunda. Jag vill inte att han ska stängas in i gamla unkna machoideal.

Jag nöjde mig med att säga att tröjan ju var ascool. Till H har jag sagt att O inte verkar vara så snäll, och att han har fel i att det finns kill- och tjejfärger. Att alla kan ha alla färger, och att O kanske helt enkelt fått lära sig fel hemma.

Men helst vill jag typ lipa till O och säga att han är ful.

Same new, same old

Same new, same old

Vi har redan kommit in i någon sorts välbekant vardagslunk.

Jag går upp, lämnar storbarnen på föris, går till jobbet, jobbar lite och träffar eventuellt man och bebis på lunch. Eller äter vid skrivbordet med bröstpumpen flåsande bredvid mig.

Hämtar storbarn, går hem, äter middag. Medan B nattar storbarn går jag på nästa ”arbetspass” innebärande maratonamning och bebisgos i soffan hela kvällen, och sedan lite hushållsarbete efter att den lilla kommit till ro, innan jag kraschar vid midnatt.

Och det fungerar ganska bra, utöver uppenbara problem med att få tiden att räcka till. Just idag är jag stark, i alla fall.

Som belöning blir det en lyxig, ledig långhelg fredag till söndag. Nej, skoja ba, då är ju alla tre barnen hemma. Så det är lika delar ren kärlek och …röv.

Den här helgen ska jag prova på att vara själv med tjejerna, så att H kan få hänga med pappan och farbröderna för att åka skidor. Det kan nog bli spännande…

Familjefredag

Familjefredag

Idag var det dags för den första av mååånga lediga fredagar framöver. Barnens övergång till 30-timmarsvecka på förskolan har ju gjort att timmarna bara räcker till fyra dagar.

Jag vet inte när (om någonsin…) någon av oss kommer att känna sig bekväm med att vara hemma själv en hel dag med tre barn, så planen framöver är att vi är hemma allihopa på fredagarna. Jag får jobba ikapp det på något sätt…

Och det kan ju vara både en mysig förlängning av helgen, eller hell on earth. Idag blev det lite som en extralördag, med en lite lat start och sedan städning med barn i varierande stadier av kris inför att nästangrannarna skulle komma på middag.

H tyckte att det skulle bli spännande att få vara hemma en extra dag och se vad bebisen gjorde. Till hans besvikelse, får en anta, så har hon inte börjat göra så mycket nytt på de fyra dagar som han varit åter på förskolan. Hon äter, bajsar och sover. Ligger och ser sig omkring ibland. Men vill om hon är vaken helst bara få lägga sig med ett bröst inom huggavstånd och somna om igen. En napp kan vara okej en kort stund. Men när hon somnat ordentligt och är mätt så sover hon faktiskt bra på egen hand. Timmar i sträck mitt i familjekaoset.

Vi har inte lyckats trappa ner ersättningen, då hon plötsligt blivit hungrigare och dricker upp allt vi blandar (70 ml per flaska) efter att tidigare ha lämnat 20-30 ml. Fyra gånger om dygnet, ungefär, får hon tillskott efter amning. De gånger hon verkar helt mätt och nöjd efter amning får hon inget tillskott. Och inte hinner jag pumpa. Max en gång om dagen blir det, och nästan alltid så vaknar hon och det är bara att avbryta och ge henne det jag just pumpat ut på en gång. Ca 50 ml kan jag pumpa ut på 10-15 min. Så det blir en blandkost för denna unge också, det är ju bara att inse. C’est la vie…

Godmorgon, vardag! På väg till Karolinska…

Godmorgon, vardag! På väg till Karolinska…

Då så. Då var vardagen 2019 igång. En mjukstart för oss, eftersom jag inte tänkte hänga på kontoret i någon större utsträckning förrän nästa vecka.

Då är det dock en väldigt intensiv jobbvecka, av karaktären saker-jag-egentligen-borde-ha-sagt-nej-till-att-boka-in-en-månad-efter-bebis, men som mitt duktig-flicka-syndrom och min allmänna vilja att vara alla till lags, jämt, naturligtvis gjorde så att jag bokade in ändå.

Men idag var det mest storbarnen som fick starta sin nya vardag. Med frukost hemma, och sedan heldag på förskolan. Och starten med fyradagarsvecka, där familjemys står på schemat på fredagar. (Förtränger här att det varit lite grann av helvetet på jorden att ha alla barnen hemma nu. Det blir kanske bättre när vardagsrutiner och stimulerande dagar på förskolan blandas in i leken…?)

Just nu är vi på väg till Karolinska för ultraljud av V:s höfter. Även om allt kändes bra på BB-kontrollen, så har vi fått en kallelse till barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus, eftersom L hade höftledsluxation, och det finns en viss ärftlighet för medfödd instabilitet i höfterna.

Förhoppningsvis är det ju vara en rutinkontroll, som kommer att gå bra. Men det är ändå nervöst. En barnortoped och en BVC-barnläkare kände ju inte heller några problem med L:s höfter, fast ultraljud senare visade på rätt rejäla avvikelser i båda höfterna. Så det var en barnläkare (på BB) som kände att något var fel, sedan bommade två (varav en specialist) innan nummer fyra (efter det andra ultraljudet) satte diagnos och påbörjade behandling.

Dagen började med att jag glömt ställa väckarklockan, och min mänskliga lilla väckarklocka vaknade en timme senare än vanligt. I brådskan av att iordningställa tre barn inför förskola/sjukhusbesök kissade minstingen på skötbordet. Inte så mycket, trodde jag först, och torkade upp en liten pöl under rumpan med papper. Sedan hittade jag den större pölen, som på grund av bakfall på skötbordet låg runt den lillas bakhuvud. Premiär för heltvätt av bebis i handfatet följde. Sedan saknades halsknappen på body nummer ett…

Nåväl. Barn är lämnade på föris, efter att faktiskt ha ätit upp en skål yoghurt med müsli vardera (full med nötter och torkad frukt, inte så himla pretto som det låter…) som första hemmafrukost före förskola. Vi är på väg in mot stan i en (än så länge) lugn morgontrafik. Håller tummarna för att dagen fortsätter bra.

50 dagar kvar till BF – jobb, utvecklingssamtal och första pumpalyktan

50 dagar kvar till BF – jobb, utvecklingssamtal och första pumpalyktan

En fin jämn siffra idag igen. 50 dagar kvar, 230 dagar avklarade. Det går såå snabbt nu! Det säger jag ju flera gånger i veckan, men det känns verkligen som att den här graviditeten bara flyger iväg.

Och jag vet inte om det är att jag är mer härdad nu när jag redan har två små barn, eller om jag bara lyckats förtränga hur det är att ha en bebis i huset, men jag ser inte Hoppsans ankomst som något som liksom stoppar tiden, utan som en händelse som kommer att inträffa mitt i vardagslivet, som bara kommer att fortsätta. Fast med en extra deltagare.

Det är både lätt och svårt att föreställa sig hur livet kommer att te sig sedan, med tre under fem. Kanske förenklar jag det hela för mycket i mitt huvud, när jag tänker mig att minstingen mest kommer att haka på. Jag KAN ha tänkt det med L också, och hennes bebistid var egentligen ett rent helvete. Det minns jag ju, även om det känns avlägset nu. Men nog måste väl nästa barn bli lättare? Och nog är jag mycket coolare som morsa nu när jag faktiskt redan haft två olika bebisar med olika svårighetsgrad? Nu när jag vet att den där bebisbubblan är något som bara inträffar på riktigt med första barnet.

Jag väntar mig en liiiten bebisbubbla över jul och nyår (det är väl rätt perfekt med ett decemberbarn ändå?) men sedan är det bara att styra upp en vardag i flyende fart igen.

Idag blev det en kort men intensiv jobbdag, som avbröts efter tvåtiden, av utvecklingssamtal på förskolan för H. Det var ett lyckat samtal, och vi satt i över en timme och pratade och skrattade med den ansvariga pedagogen. Han har det bra på föris, vår lilleman. Vi hade en samstämmig syn på hans intressen (bygga, bygga, bygga), styrkor (byggande, motorik, uppmärksam) och små problem (varvar upp och blir stissig och onåbar när han är trött eller understimulerad), och den lustiga omvändningen att han nu äter sämre på föris, men bättre hemma.

Sedan tog vi barnen och åkte till mataffären. Handlade en snabbis, och åkte hem för den nya institutionen ”frallmiddag”, där vi någon gång var eller varannan vecka köper färska frallor när vi handlar, skippar matlagningen och kalasar på vitt bröd med allsköns pålägg när vi kommer hem. Middagen på bordet på fem minuter. Alla glada och nöjda.

L var dock mycket trött idag, och kastade det mesta av sin smörgås på golvet, efter att ha moffat i sig salami och korv och tomat. Så hon fick gå direkt till sängs med pappan, medan mamma och storebror fick lite godis (H hoppade runt och tjoade ”bus eller godis” redan vid hämtning) och tillverkade familjens allra första pumpalykta. Det gick både lätt och fort, och det är alltid roligt att kunna ge barnen sådan där små upplevelser som skapar barndomens magi. Säger hon som fnös åt allt vad Halloween hette för bara några år sedan. Tindrande barnaögon, spänd förväntan och glada tjoanden förändrade saken radikalt. Nu drömmer jag om att orka och hinna pyssla och baka och hålla Halloweenkalas. Kanske någon gång…

Så nöjd med mitt första försök!

Graviditeten känns knappt av just nu. Magen känns smidigare, och när jag hastade till utvecklingssamtalet var det bara flåset och de ouppvärmda och ovana benhinnorna som sade stopp när jag pinnade på för snabbt. Hoppsan rör sig som vanligt, men det verkar spela otroligt stor roll för mitt mående hur hen ligger för tillfället.

58 dagar kvar – det börjar bli tyngre? Och utvecklingssamtal på förskolan.

58 dagar kvar – det börjar bli tyngre? Och utvecklingssamtal på förskolan.

Idag har jag haft de första känslorna (sedan höftsmärtorna avklingade) av att det börjar bli tyngre att gå. På morgonen halvsprang jag (eller…nåja… gick med stora raska steg) till förskolan med barnen i dubbelvagnen och kände mig rätt sportig.

Men när jag skulle tillbaka till föris efter en stund för att gå på utvecklingssamtal för L fick den raska promenaden det att strama och spänna i nedre delen av magen, och en känsla av tyngd infann sig. Som att ha en jättetung vattenballong hängande över urinblåsan typ… vilket väl är ungefär precis det jag har just nu.

Även på väg till hämtningen var känslan tillbaka, och jag började fundera på om något var fel. Tills jag kom på att det kanske inte är konstigt att det börjat bli tungt. Halvvägs genom vecka 32. Att kunna gå raska promenader helt utan bekymmer är kanske en ganska orimlig förväntning.

Hemma vid middagsfixandet var magen återigen hård och tung när jag stod vid spisen, och nu på kvällen ilar det ner mot underlivet när Hoppsan rumsterar om därnere.

Kanske är sötebrödsdagarna över nu? Dags för det tunga upploppet? Eller så är det bara någon tillfällig grej? (Nu ska jag inte överdriva, det är inte så att det blivit TUNGT på riktigt, bara att besvären gått från 0 till kanske …3 eller 4, bara över en dag.)

Utvecklingssamtalet, då? Jodå, det gick bara bra. Hon är vaken och hjälpsam och sköter sig allmänt bra i förhållande till sin ålder. De verkade inte bekymrade över hennes bitande i nuläget, utan att det troligen bara är den annalkande tvåårsåldern och pratet som inte riktigt lossnat ännu som orsakar frustration. De tränar på att säga ”Stopp!” och hoppas att hon ska säga ifrån snarare än bita ifrån, även om det nu är oklart vad det är som orsakar betten.

Hon äter tydligen jättemycket till frukost, men orkar ändå frukt innan samlingen bara en stund senare. Har fortfarande lite svårt att fokusera någon längre stund på någon aktivitet, och är lite ”fladdrig”. Utom när hon ritar, då kan hon tydligen sitta jättelänge och rita varje bit av ett stort papper, med alla olika färger. Men blir sur om något annat barn vill ha ”hennes” kritor.

Hon får uppdrag för att uppmuntra hennes vilja att hjälpa till, som att få hålla i sångpåsen och passa runt den till kompisarna, eller att gå och lämna eller hämta papper på ”frökenbordet”. Men även där blir hon skitsur om något annat barn får ”hennes” jobb någon dag. Men hon har ju precis kommit in i ”mitt-bara-mitt”-fasen, så det är inte oväntat.

Hon sysslar fortfarande mest med ”bredvidlek”, men har börjat komma med outtalade lekinviter genom att gå och hämta någon leksak och gå fram till kompisar och ställa sig och lite hålla fram leksaken.

Vi fick inga ”hemläxor”, och förskolan rekommenderade heller inte några ”mål” att sätta upp för henne, så hon verkar vara right on track, helt enkelt. Skönt!

Imorgon är det dags för barnmorskebesök och TUL. Så nu ska jag sova.

70 dagar till BF – tre kvarts färdigbakad bebis

70 dagar till BF – tre kvarts färdigbakad bebis

Sista dagen på 70-talet (är det bara jag eller går dagarna snabbt som attan just nu?) och på pricken 75% av graviditeten avklarad. 210 dagar avklarade, 70 to go. Eller prick 10 veckor och 0 dagar till beräknad ankomst. Många jämna fina siffror idag. 🙂

Jag mår fortsatt bra. Och tänker inte äta upp min hatt. L hade varit helt okej hela dagen igår, och ätit någorlunda. Lite snorig och hostar emellanåt, men ingen feber. Läraren hade dock sagt när pappan hämtade H på eftermiddagen att hon tyckte att L skulle vara hemma en dag till för att ”vila upp sig”. Fortfarande efter att bara ha sett henne en kvart igår morse…

B bara tackade och bockade och sa ”javisst”. För att han ändå inte hade något särskilt inbokat idag. Och för att en sitter rejält i fickan på förskolan, för här är det i alla fall inte bara att byta. En öppen konflikt med dem som har hand om ens barn om dagarna är typ det sista en vill ha.

Men tänk om vi båda hade mindre flexibla arbeten? Om vi båda haft viktiga möten, som jag hade, både för- och eftermiddag igår? Och idag? Det är illa nog med alla riktiga sjukdomar ungarna får, ska det behöva vara så att vi behöver hämta på så här lösa grunder däremellan? Hur ska en familj ens kunna få det att gå ihop praktiskt och ekonomiskt? Idag var L precis som vanligt på morgonen, precis som igår. Men en törs faktiskt inte lämna när en fått besked om att ens barn inte är önskvärt på förskolan. Oavsett.

Jag har börjat känna att jag behöver en liten tupplur runt förmiddag-lunch. Tar mig en hängandes över skrivbordet ibland, men det är inte helt optimalt. Med H vet jag att jag låg på golvet under skrivbordet ibland, när tröttheten blev alltför påträngande. Det är inte alls i närheten av första trimesterns totala trötthetskoma, utan mer bara plötsliga trötthetsattacker. Dock väldigt kraftiga, sådär så att ögonen går i kors. Efter 15-20 minuters dreglande snarkningar är jag fit for fight igen. Skulle behöva en bekväm vilstol eller en tältsäng här på kontoret…

Näeee, det är inte jättemycket som händer just nu, vare sig i graviditeten eller livet i stort, så det blir nog inte mer uppdatering än så här idag. L fick ju vara hemma idag också, så hon och jag och pappan sammanstrålade för ärtsoppa-och-pannkaka-lunch på restaurangen nere vid vattnet. En liten torsdagstradition som vi börjat med de dagar B är kvar hemmavid. En just nu vidunderligt naturskön höstpromenad längs med vattnet, ärtsoppa, pannkaka och kaffe och promenad tillbaka till jobbet. Inte dumt alls.

71 dagar kvar till BF – vardagsförsök avbrutet efter tredje vabben på en vecka

71 dagar kvar till BF – vardagsförsök avbrutet efter tredje vabben på en vecka

Glöm det där jag sade om vardagslunk. Idag fick jag Samtalet redan en kvart efter lämning.

L påstods inte må bra. Mycket konstigt när jag just spenderat närmare 1,5 vakna timmar med henne helt utan några tecken på sjukdom, att hon hinner utveckla ett så dåligt allmäntillstånd på en kvart…? Hon ville inte äta och satt bara och stirrade, tycktes det. Mmmm. Kan ju ha att göra med att hon tjuvade en näve dadlar i skafferiet medan jag satte på mig strumpbyxorna…? Jag ORKAR inte med denna förskola!

Jag är inte en sådan förälder som lämnar en sjuk unge på föris och chansar. Ibland är det såklart gränsdragningsfall i förkylningstider, för snoret är ju nästan konstant från september till maj. Men jag VET att hon var fullt frisk imorse (och igår kväll och inatt), och jag kan faktiskt inte tro att hon på den kvarten hon varit på föris både hunnit bli sjuk och observerats tillräckligt länge för att de ska kunna avgöra det.

Hon äter inte? Nämen, välkommen till min värld – hemma är jag glad om ungarna äter någorlunda varannan, var tredje måltid. Hon sitter och stirrar och är lite sur? Hon är snart två år, klockan är sju på morgonen, och nappen var borta från vagnen på väg till föris. Skulle tro att det är ungefär som att vara nyvaken mamma med PMS och kaffet var slut.

I eftermiddag får jag kanske äta upp min hatt om det visar sig att hon faktiskt blivit dålig, men hela min magkänsla och mammainstinkt säger bara BULLSHIT.

(PS. Lovar att jag SKA äta upp min hatt, i alla fall bildligt, och pudla ordentligt om det visar sig att jag har fel i detta.)

Mycket morgonsur nu. Först stressa, stressa, stressa för att hinna till den där prick-på-minuten-frukosten som FÖRSTÖR VÅRA LIV, eller nåja, är ett riktigt gissel och irritationsmoment vareviga morgon, när jag i rask språngmarsch transporterar barn i dubbelvagn, flåsandes i mitt tämligen gravida tillstånd för att hinna i tid till förskolan, och en stor sorg varje kväll när ungarna är för trötta för att äta middag. (Kan jag skicka tillbaka dem till föris då?)

”Men så ge dem frukost hemma då, ditt bortskämda fanstyg”, kan en ju kanske tycka. Mmm. Då kommer vi till den delen där barnen inte äter, utan sitter och kladdar och bråkar och gör hundra andra saker utom att just peta i sig sin smörgås. Har vi då givit dem lite sovmorgon (som ju skulle vara vinsten med att äta hemma), så är klockan plötsligt efter åtta, och då ska vi stressa, stressa, stressa för att hinna med nästa tidsbarriär på förskolan. Barnen måste vara där före 8.30, sådana är reglerna, för då börjar deras ”arbetsdag”.

Annars missar de frukststunden på Lilla, eller – gud förbjude! – anländer mitt i samlingen och AVBRYTER (Alla former av Avbrytande ses som en svår synd och nästan irreparabel skada som barnen säkerligen kommer att få bestående trauma av – en gång fick jag knappt hämta H under mellis när vi hade tid på BVC, för då fick han ju Avbryta. Han hade ätit färdigt men fick lämna ett halvt glas vatten, och läraren sade TYDLIGT MED PEDAGOGISK RÖST till alla barnen vid alla borden att H var tvungen att gå iväg med sin mamma och det var därför han fick Gå Tidigare Från Bordet). Och kommer en försent till Stora så kanske kompisarna redan är på väg ut och barnet får stanna inne självt.

Det känns så väldigt kluvet, detta med Montessori-förskola. Denna är förstås den enda Montessoriförskolan jag varit i kontakt med, och jag vet inte hur mycket som kommer av Montessoripedagogiken och hur mycket som är kulturen på just den här förskolan. Jag är enormt positivt inställd till den individualistiska tanken inom Montessori, att barnen ska få välja själva vad de vill göra och själva kunna förse sig med material. Att förskolan ska hjälpa dem att bli självständiga och att de tidigt får komma i kontakt med bokstäver och siffror och att det generellt känns som att det är mycket lärande i förskolan, fast ändå på barnens villkor och initiativ.

Men måste andra sidan av myntet vara den här stelbentheten, kadaverdisciplinen, de otroligt fasta tidsramarna och nästan rituella synen på måltiderna? Jag tilltalas av individualismen i pedagogiken, eftersom jag själv alltid velat styra efter eget huvud, och minns hur jobbigt det var när en på dagis/fritids var tvungen att göra samma sak som alla andra, samtidigt. Men jag tycker om flexibilitet och individualism i övrigt också. Flextider och anpassning efter individ och förmåga. Jag förstår ju att vissa saker måste hållas på benhård rutin när det är en stor mängd ungar som ska äta, eller klä på sig för att gå ut.

Men måste alla ungarna verkligen sitta till bords med händerna i knät när frukostvagnen rullas in klockan 07.00? Kan inte ett bord med frukostmackor vara framdukat någon halvtimme, och barnen droppa in vartefter? Måste även frukosten vara en rituell måltid med en fast början och slut med samtliga inblandande till bords hela tiden däremellan? Blir barnen verkligen upprörda om någon måste smita ifrån mitt i mellis? Om någon kommer mitt i frukosten? Måste en ettåring, alla ettåringar, sitta på en riktig stol och dricka ur riktigt glas? Måste ALLA möbler vara högst trettio centimeter höga? Kan inte ett normalhögt bord med stolar som barn lätt kan klättra upp på fungera lika bra? Kan inte de små barnen lika gärna sitta i hög barnstol vid måltider och pyssel? (Stackars personal som måste sitta på minipallar och äta vid minibord och befinna sig på golvnivå hela dagarna!)

Just det, denna blogg ska ju mest vara graviditetsuppdateringar just nu, enligt rådande rubriksättning. Men detta är vad som upptar den gravida mammans tankar och känslor just nu. Barnet i magen är livligt och rör sig nästan hela tiden, men i övrigt är allt lugnt i gravidkroppen. Inga krämpor alls, nästan, och det är faktiskt flåset som är det första hindret vid snabbare promenader, och sammandragningar och höftsmärtor lyser i princip helt med sin frånvaro. Till och med magen fungerar nu utan anmärkning, om någon undrar.

Aptiten är god, och det värsta fett- och sockersuget som varat i ett par-tre veckor nu, verkar ha lagt sig. Jag vill inte längre äta all världens bakverk varje dag. Däremot har jag börjat få en craving light på avokadosallad från pizzerian, precis som jag brukar ha alldeles i början av varje graviditet (innan illamåendet sätter in ordentligt). Isbergssallad, tomat, gurka, råa champinjoner, lågkvalitetsskinka, riven pizzaost, sladdriga räkor, alltför hårdkokta ägg och avokado. Och vitlöksdressing. Mums, tycker preggot! Just kombinationen av riven ost och vattniga räkor är extra delikat. Tycker matsnobben som annars rynkar på näsan åt alla skaldjur som inte är färska och handpillade…

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

79 dagar kvar till BF – hur vi gör hell hour

Så var vi nere på 70-talet. Igår hade 200 av 280 graviditetsdagar passerat, och när en tar med antalet gångna dagar i beräkningen så känns det verkligen som att slutspurten närmar sig. Innan vi vet ordet av kommer vi att ha en bebis här igen.

(Påminn mig inte om att jag skrivit detta de där pustiga, stånkiga sista 2-3 veckorna, som tycks sträcka ut sig i oändligheten.)

Måndagen förflöt bra, med jobb och hämtning av barn. En promenad med kollegorna hanns med på lunchen, och jag kunde nöjt konstatera att lite flåsighet och små ligamentsmärtor blev enda konsekvensen av ett något ökat tempo.

Jag rullar oftast tom dubbelvagn nästan hela vägen hem numera, eftersom båda telningarna insisterar på att få springa hem. Med hänsyn till ständiga larmrapporter om alltför stillasittande barn låter jag dem oftast göra det.

Hämtning, ja. Bara att ta sig ut från sprickan i rumtiden känd som förskolehallen… En har bajsat i blöjan, en annan ska spela ”köttbullsmål” (från Busiga bebben-boken) med en kastanj som nogsamt sparats sedan morgonen. Båda börjar springa runt, och ingen är intresserad av mammans försök att ordna jackor och skor.

När båda är påklädda börjar båda gasta om ”parken”, och ett första stopp i lekparken måste göras innan hemfärden kan fortsätta. Igår förvånade dock lillasyster genom att komma och säga ”Hem!” efter bara en kort stunds lek. Så hem gick vi.

Storebror var trött och krisade loss över fjorton olika saker på vägen. Värst var när han skulle springa upp en lov i skogen, för att springa tillbaka ner mot gångvägen på ett speciellt ställe vid en sten, där han alltid springer ner. Vanligen hojtandes om att det var en tävling och att han vann. Eftersom L såklart ville springa efter honom distraherade jag henne genom att säga att vi skulle skynda oss och hinna före H till stenen. Vilket vi gjorde, så jag ropade att vi vann!

Oj, oj, oj… maken till kränkt 4-åring har nog aldrig skådats. Han grät och skrek om att han minsann inte ville tävla, och att det bara är han som ska bestämma när det är tävling (andra får oftast inte veta att de varit med i en tävling förrän han meddelar att han vunnit den). Jag var dum, L var dum, och han slogs och härjade.

Vid hemkomst gäller det att bara få middagen klar snarast möjligt, och helst få barnen att titta på teve en stund under tiden. Gårdagens Bompa på SVT Play blir det oftast, för ungarna orkar sällan med att vara vakna ända till 18-18.30, då det sänds på Barnkanalen. Vi försöker ofta gå ner och lägga dem vid 18-tiden sådana där dagar då de är übertrötta. Vilket minst är söndag, måndag, torsdag och fredag. Någon dag mitt i veckan kan det hända att de mäktar med att kolla Bompa efter maten.

Idag var de dock båda uppe med tuppen strax efter fem…