Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Jag tror jag tar och firar lillasysters treveckorsdag med att lägga ut förlossningsberättelsen, som tagit sin tid… Men nu är den klar! (Lillan verkar inte heller bli namnlös för evigt, vi har kokat ner listan till tre finalister…)

Värkarna började som sagt vid strax före 6 på morgonen den 5 december, då jag vaknade. Mellan 06 och 07 klockade jag värkar med 2-3 minuters mellanrum, men då och då upp till 4 minuter.

Vid 7-tiden var jag säker på att det skulle bli bebis, och ringde över morfar, sms:ade kollegorna om att jag nog inte skulle komma in till kontoret ändå, samt ringde förskolan och berättade att morfar fick sköta
dagens inskolning.

Sedan ringde jag förlossningen. De sade att det för omföderskor inte var så noga om värkarna var regelbundna eller inte, och att jag skulle gå på hur kraftiga de kändes. Jag sa att de var ju värkar, och de kändes… Att det gått rätt snabbt sist, och att jag med hänsyn till resvägen gärna kom in och kollade läget. Jag var välkommen in, men kunde gott ta mig tid att äta frukost i lugn och ro först, tyckte de.

Jag hade redan druckit en kopp kaffe och tryckt i mig två saffranskokostoppar när jag gick upp för att börja ringa runt, så jag struntade i frukost. Värkarna kom varannan, var tredje minut, och var hanterbara, men ändå så att jag var tvungen att pausa det jag höll på med för att andas och hänga mot valfri köksbänk, vägg eller sängkant.

Jag gick ner och väckte H och såg till så att han fick ny blöja och kläder, och var förberedd på att morfar skulle komma och ta honom till förskolan. Han var genast glad över att det var dags att gå till ”nya dagiset”, (sorry, alla förskolepedagoger där ute) och att han skulle få visa morfar leksaksgaraget med dörrar i olika färger.

Vad gjorde B mitt i allt detta, undrar ni kanske? Jo, han packade sin väska och sprang omkring och röjde lite här och var inför morfars ankomst. Uppstressad, nervös och lite förvirrad undrade han om inte vi skulle hinna lämna H på förskolan som vanligt. Eh, nej… vi ska åka in och föda barn nu, och det är dessutom inte bara att lämna av H nu under inskolningen…

Mellan 07 och 08 klockade jag värkar med 2 minuters mellanrum. Jag började känna att det var dags att komma iväg, och vi lämnade hemmet vid strax före 8. Under bilresan var värkarna tacksamt nog lite glesare, var tredje-fjärde minut, och den något längre vilan emellan gjorde att resan in kändes lugn och fin. Jag var inte ens stressad över att vi hamnat mitt i rusningstrafiken en måndagsmorgon, och dessutom råkade ut för två köbildningar på vägen.

När vi kom fram släppte B av mig vid förlossningens entré. Jag valde att stå kvar utanför och få lite frisk luft, medan jag tog värkarna, som så fort jag reste mig upp ur bilsätet intensifierades och kom med intervaller om 1,5-2 minuter. Vi gick in, och jag slutade klocka värkar kl. 09.06.

Enligt journalen är den första anteckningen gjord 08.55: ”Förlossningsförlopp, Riskbedömning: Grön. Inga riskfaktorer föreligger.”

Journalen känns dock väldigt skissartad, vilket kan bero på att det mesta skrevs in i efterhand, eftersom allt gick så mycket snabbare än vad jag tror att personalen förväntade sig. Anteckningen om inskrivningen är till synes gjord nästan en och en halv timme efter att lillan föddes.

Vi blev mottagna av vårt ”team”, en barnmorskestudent och en ung undersköterska. Vi pratade lite, och jag fick lämna ett urinprov. Det är enormt smärtsamt att sitta på en toalettstol med värkar…

Jag blev undersökt ganska snart, och det konstaterades att bebis låg högt uppe och rörlig ovan bäckeningången (favorit i repris…), att jag hade buktande hinnblåsa (ännu en favorit i repris), och att jag var…helt öppen?…och tappen utplånad?… Eller? Den buktande hinnan gjorde att barnmorskestudenten inte var säker. Hon kom inte åt att känna efter om det kanske fanns någon kant kvar, eller så kanske det var hinnan som tryckte på, och jag skulle vara mindre öppen om vattnet gick. Hon skulle be sin handledare, den formellt ansvariga barnmorskan, kolla också.

Det konstaterades att jag nog var helt öppen. Jag berättade om min förra förlossning, och att det var bäst att ta hål på hinnorna så snart som möjligt, i och med att min förra förlossning stod helt stilla i över tre timmar i detta läge, utan att bebis sjönk ner eller att vattnet gick. Den här gången verkade det inte behövas läkare för detta (ändrade rutiner?), utan det kom in ytterligare en äldre barnmorska, som jag antar var expert på detta.

Ur journalen: ”09.50 Inskrivning, Orsak: Inkommer p.g.a. värkar i graviditetsvecka 39+4 (BP enl UL 161207, BP enl SM 161202). /…/ Status: Allmänstatus: u.a. Yttre palpation: huvudläge, rörlig över bäckeningången. IU (09:52): cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm, buktande hinnblåsa.”

Barnmorskestudenten hade föreslagit att jag skulle upp och stå för att kanske få bebis att sjunka ner med hjälp av tyngdlagen, och undersköterskan kom in med en gåstol. Så jag fick upp och stå medan de ändå skulle sätta en nål i min hand, för det ville de ha på plats innan en amniotomi. Värkarna var i det här läget väldigt smärtsamma, och jag sade att jag gärna ville ha kvaddlar så fort det passade, men hade redan börjat ana att det inte skulle finnas tid för det.

Värkarna hade blivit superstarka och fick mig att kvida av smärta. Svetten lackade, och jag började skälva i hela kroppen i slutet av varje värk. De fick till slut in nålen i handen, och höll på att trassla med ctg och värkmätare. Den äldre barnmorskan som skulle utföra amniotomin började bli angelägen om att jag skulle upp på sängen (jag undrar om det var så att jag började uppvisa tendenser till att krysta, och det ville de ju knappast att jag skulle göra med hänsyn till bebisens läge och innan vattnet gått).

”10.00 Förlossningsförlopp Pga högt och rörligt huv beslutas om kontrollerad amniotomering. Sätter PVK+bas test. Informerar sekt led.”

Barnmorskestudenten och undersköterskan var allmänt virriga hela tiden, hade svårt att få utrustningen att fungera (”Oj, sladden var visst inte i!”) och var inte helt med på noterna. ”Ska hon skrivas in på förlossningen eller som poliklinikpatient?” undrade barnmorskestudenten när de nästan var i färd med att ta hål på hinnorna. Det fanns inte vatten eller saft på rummet, och när jag väl hade gastat om att jag var törstig typ 150 gånger och undersköterskan kom med saft hade jag redan skrikit åt B att jag vill ha vatten NU, och han hade kommit på att vi i vart fall hade sportdryck med oss. Mycket annat saknades också på rummet, för den stackars undersköterskan fick springa och hämta än det ena, än det andra.

Till slut sade jag och den äldre barnmorskan nästan i munnen på varandra att de kunde strunta i ctg:n, för de skulle ju ta vattnet nu och sätta fast en skalpelektrod på bebisen. Värkmätaren fick de nog aldrig att fungera, för alla var på och härjade på mig mitt i värkarna hela tiden. ”Ser ni inte att jag är mitt inne i en värk? Prata inte med mig, rör mig inte och be mig inte göra något just nu!” Värkarna var riktigt, riktigt smärtsamma nu, och jag blev så förbannad när jag varje gång var tvungen att skrika ”Nej!” och till och med ”Värk!” efter det ibland.

De tog hål på hinnorna, och vattnet var mekoniumfärgat (favorit i repris ännu en gång). Jag minns inte om jag hann ställa mig upp igen som hastigast här, och sedan blev ombedd att lägga mig på sidan, eller om jag fick lägga mig på sidan direkt. Jag minns bara att barnmorskestudenten började tjata om att ”jobba med lägesförändringar” och jag bara tänkte ”men herregud människa, bebisen kommer ju nu!”. För nog var hon på väg ut. Det var ingen tvekan om att jag var redo att krysta. Den här gången kände jag det tydligt.

10.25 Amniotomi: Bm Lena T amniotomerar kontrollerat med kobaktnål. Mekoniumfärgat fostervatten avgår, skalp kopplas. 10.26 VU: Ffd huv ovan spinae. Ej uppskjutbart. Retraherad. 10.28 CTG: Skalp CTG-reg inledd.”

På ett ställe i journalen finns antecknat att krystvärkar startade 10.24, så kanske var det verkligen så att jag var på väg att börja krysta även före amniotomin. Den ansvariga barnmorskan var kvar i rummet, och jag märkte på henne att hon fattade hur landet låg. Stämningen i rummet hade blivit sådär spänd som den bara blir när det börjar bli dags. Dessutom blev bebisens hjärtljud mindre bra (ännu en favorit i repris), och de ville att jag genast skulle ställa mig på alla fyra i sängen. Mitt i en värk, när jag knappt var förmögen att röra mig.

Värkarna var nu inte ett dugg hanterbara. Smärtan var fruktansvärd, och jag ville inte alls vara med längre. Men insåg samtidigt att det händer ju nu, det finns ingen annan än jag själv som kan ta mig ur den här smärtan. Även om jag skulle be dem skära upp mig och plocka ut ungen så skulle det ta mycket längre tid än att bara trycka på och få det överstökat.

Så jag tog mig runt och bara tryckte. Hörde den ansvariga barnmorskan säga ”Om inte … mummel, mummel… så vill jag ha in mer personal här.” ”Så fan heller!” tänkte jag och tryckte på lite mer. ”Följ kroppen. Om du känner att du vill trycka på lite, så gör det.” säger barnmorskestudenten. Det orkade jag inte ens besvara i tanken.

Jag stod där på alla fyra och tryckte på för kung och fosterland. (Jodå, det kom en klutt bajs först den här gången också – det är en sjukt ovärdig syssla, det här med att föda barn.) Den här gången kände jag smärta även i krystskedet, men den kunde jag lätt kanalisera in i mitt tryckande. Jag vet inte hur många gånger jag krystade. Det var tungt, den här gången också, och den sista krystningen innan hon kom ut var jag glad åt barnmorskorna som unisont peppade mig till att orka trycka bara lite till.

”10.31 Kontraktion. Krystar först oforcerat, därefter forcerat under guidning. Perinealskydd hålles. Varm handduk.”

Och sedan sade det ”splosh!” när mer vatten for ut, och efter det en bebis. Därefter ”splosh!” igen, med en stor dusch vatten till. Min bebis lades ner mellan mina ben och in under mig, och jag skymtade ett par blygdläppar och total brist på snopp innan hon virades in i en handduk. ”Det är en flicka!” utbrast jag, lika förundrat som när jag såg att H var en pojke.

”10:36 Födelse: Kön: flicka, Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt.”

Amniotomin gjordes 10.25, och bebisen konstaterades omedelbart efteråt fortfarande stå ovan spinae. Elva minuter senare var lillasyster född. Jag hade ingen smärtlindring över huvud taget denna gång, men kan inte direkt påstå att jag kunde hantera smärtan, för det kunde jag inte. På de elva minuterna typ krystade jag ner lillasyster genom bäckenet och sedan ut?

En del av mig var nyfiken på hur en helt obedövad förlossning skulle kännas, efter att jag haft sterila kvaddlar som enda smärtlindring förra gången. Jag hade dock haft siktet inställt på att få kvaddlar även denna gång, men det hanns inte med. Den här förlossningen var så snabb och så intensiv och så smärtsam att jag fortfarande nästan tre veckor senare inte riktigt fattat vad som hände.

Navelsträngen klipptes av efter en liten stund, varpå jag fick trycka ut moderkakan, som kom ut hel och som den skulle. Dock skulle barnmorskan visa den för någon kollega för att det fanns någon sorts blodblåsa på den, som hon inte sett tidigare och undrade vad det kunde vara.

Sedan konstaterades att blödningen bara var 325 ml (en tredjedel av förra gången!) och att jag knappt hade några bristningar alls. Jag fick ett ynka litet stygn uppåt mot urinröret (den enda riktning jag inte syddes i sist, tror jag…) och kände mig på det stora hela bra. Kan det ha varit fyrfotaläget istället för gynställning som gjorde det? Det kändes i vart fall mycket bättre att föda på alla fyra – det var jag som hade kontrollen över krystskedet, ingen annan.

”11:00 Förlossningsförlopp. Bristning/suturering. Grad 1 bristning. Slemhinnerift strax ovan uretra. Suturering: 1 st. ytligt. Palperat rektum u.a. /…/ 12.30 Efterskötning. Mamma. Bltr 120/65, total blödning 325 ml (175+150). Uterus väl kontraherad vid navelplan. Har kissat, duschat. Inga riskfaktorer enl checklista. Barn. Barnet. Sugit. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 36,7. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår i samband med partus annars inga riskfaktorer enl checklista.”

Sedan fick vi in fikabrickan, och nu var det sannerligen gott med frukost! Efter det fick vi vänta länge innan någon brydde sig om oss. Efter ett par timmar kom de och mätte och vägde lillan, 90 gram lättare och 1 cm kortare än storebror, 3760 gram tung och 52 cm lång.

Barnmorskan som gjorde amniotomin kom in, och hon sade att det nog var något med formen på mitt bäcken eller livmoder som gjorde att jag födde mina barn på detta vis; att barnet inte fixeras, och jag öppnar mig helt ganska snabbt utan att barnet sjunker ner. För förloppet var exakt detsamma med H, utöver de tre timmarnas stillestånd i mitten då, när jag var helt öppen och ingenting hände.

Första gången dröjde det 7 timmar från värkstart tills jag var helt öppen, med täta värkar i princip från start. Andra gången: samma sak fast på 3 timmar (eller kortare).

Första gången stod förlossningen still i tre timmar efter att jag öppnat mig helt, men efter att de sedan tog vattnet sjönk bebisen ner på en timme, och sedan krystade jag i sex minuter. Andra gången togs vattnet så snart som möjligt, vilket blev nästan en och en halv timme efter ankomsten till förlossningen. Sedan sjönk bebis ner OCH krystades ut på elva minuter. Total tid från värkstart till födelse första gången var elva timmar, andra gången var det strax under fem timmar. Ingen av gångerna har jag haft någon förvarning om förlossningsstarten innan värkarna startade.

Vid kontroll efter en stund blev det lite oro över att jag blödit igenom jätteförlossningsbindan och ut i sängen, men jag fick i alla fall komma upp och spola av underredet i duschen efter en stund. Sedan väntade och väntade vi igen, tills någon kom och tog mitt blodtryck, som var bra, och sedan blev jag äntligen av med nålen i handen.

Vid 15.30 fick vi äntligen ge oss av mot BB-hotellet, och var så glada att vi slapp BB-avdelning denna gång.

Min första förlossningsberättelse finns här.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Jag hade mått oförskämt bra under större delen av graviditeten, och varit ganska pigg och rörlig in i det sista.

Planen var att jag skulle jobba hela graviditeten igenom och avsluta arbetet fredagen innan BF-dagen, som var på en söndag. Det gick helt enligt planerna; det var också först under min sista arbetsvecka som det blev så tungt att jag valde att ta en anslutande buss istället för att ta den vanliga promenaden på dryga två kilometer till busshållplatsen.

På lördagen hade vi min kollega och en f.d. kollega från en tidigare arbetsplats, båda med respektive, över på middag. Vi startade rätt tidigt så att det inte skulle bli så sent för mig, som inte orkade nattsudda. Vi skämtade om att jag ju skulle föda barn dagen efter, men jag var rätt säker på att jag skulle få vänta närmare en vecka innan något hände. Jag var ju ändå förstföderska…

Den beräknade dagen kom sedan och gick, inte oväntat. På måndagsmorgonen vaknade jag tidigt och hade en liten, liten antydan till mensvärkssmärta, men inget jag fäste något större avseende vid. Dock passade jag på att göra den här skärmdumpen på min gravidapp:

IMG_1071

B åkte till jobbet vid 8-tiden, och jag frågade om han inte borde börja ta bilen till jobbet nu när det snart var dags. Han höll med, men valde ändå att åka buss just denna morgon eftersom han begav sig hemifrån mitt i den värsta rusningstiden och hade bråttom in till ett möte.

Jag gick upp efter att han åkte, drack en kopp kaffe och njöt av min första lediga vardag. Pappa skickade SMS på förmiddagen om att det ju var dags nu, och jag suckade över att det skulle börja tjatas och nötas redan en dag efter beräknad nedkomst. Minst tre-fyra lediga dagar skulle jag nog få, och jag tänkte bara vila och boa hemma inför bebisens ankomst.

Ganska snart kände jag mig väldigt trött och sömnig och lade mig i soffan för en förmiddagslur. Jag låg och slumrade av och till, men strax före kl. 13 började jag vakna till med jämna mellanrum av en molande, mensvärksliknande smärta som kom och gick.

I min enorma sömnighet tog det en stund innan jag fattade; det är ju värkar! Jag tog det med ro först och tänkte att det kändes ju inte så farligt, så det var nog bäst att ligga kvar i soffan och försöka ta det lugnt.

Jag var ju ändå förstföderska, så jag var inställd på att vara hemma med värkar i närmare ett dygn innan det var dags att åka till förlossningen. Jag trodde dagen skulle gå ut på att ligga och glo på film med lite småsmärtor, tänkte att B skulle få plocka med hämtpizza och så skulle vi campa i vardagsrummet tills det var dags att åka in, kanske på natten eller morgonen efter.

Men det tog ingen lång stund innan jag insåg att värkarna kom ganska tätt. Jag bestämde mig för att starta värktimer-appen som jag laddat ner ett par dagar tidigare.

12.57 registrerade jag första värken.

13.02, 13.05, 13.09, 13.13, 13.15, 13.18, 13.22, 13.25, 13.28, 13.30.

13.33. Här tror jag att jag ringde B och sa att det var dags för honom att ta sig hemåt. Jag gick även på toa och märkte att jag blödde en del, ungefär som vid mens.

13.38

13.40 Här ringde jag förlossningen och berättade att jag hade värkar med ett par-tre minuters mellanrum, men att de bara varade i ca 30 sekunder. De gav mig – Hör och häpna! – rådet att ta två alvedon och en varm dusch. Värkarna fortsatte dock att komma så tätt att jag inte kom mig för att ta mig in i duschen. Jag gick runt i huset och plockade planlöst med saker och fick avbryta allt varannan minut för att luta mig mot en möbel. Katterna, framför allt Tjockis, förföljde mig nervöst genom huset.

14.06, 14.08

14.10 Här kissade jag igen. Blödde fortfarande.

14.14, 14.16

14.18 Här ringde min kollega för att fråga något. Jag sa att jag nog skulle åka in till förlossningen snart. Jag kände mig ganska överrumplad över att det blivit intensivt så snabbt. Gick på toaletten igen. Blödde fortfarande. Började noja över att jag inte känt av bebisen röra sig sedan värkarna började. Ringde förlossningen igen och frågade hur mycket det var normalt att blöda och sa att jag inte kände av bebisen. De sa att jag fick komma in för kontroll.

14.32, 14.35

14.37 Här tror jag B kommer hem. Han börjar också irra runt planlöst i huset för att packa sin väska. I efterhand kunde han konstatera att den andra pocketboken var rätt onödig. Den första halvlästa också, faktiskt.

14.41, 14.43, 14.45, 14.48, 14.50, 14.52, 14.54, 14.56, 14.58, 15.00, 15.01, 15.03, 15.05, 15.08, 15.10, 15.13, 15.16, 15.18, 15.21, 15.22

15.25 Enligt parkeringskvittot ställde vi bilen utanför förlossningen kl. 15.26. Eller rättare sagt, B ställde bilen medan jag stod utanför förlossningens entré och fokuserade på att andas lugnt. Värkarna var ganska intensiva.

IMG_2811

15.27

15.28 Här kommer vi in till förlossningen. I bilen har jag känt bebisen röra sig några gånger, så jag är lite lugnare.

Vi möter några bekanta i dörren som också ska föda barn samtidigt (!) men jag har så täta värkar så jag orkar knappt prata, och bara hänger på B:s arm och flåsar vid varje värk. Vi väntar en liten stund i foajén innan vi får komma in i ett förlossningsrum. Jag slutar klocka värkarna och överlämnar det åt proffsen. Våra bekanta fick vänta lite till, eftersom vi knep det sista lediga förlossningsrummet.

Barnmorskan (eller var det sköterskan?) undersöker min binda (någonstans här flyger värdigheten ut genom fönstret och kommer inte att återkomma på mycket, mycket länge) och konstaterar att jag blöder lite mer än vad jag borde. De kopplar upp en CTG, och jag tycker det tar en evighet innan de hittar hjärtslagen. Hjärtslagen ligger lite högre än vad de önskar. Jag får direktiv om att gå och byta om till förlossningssärk. Här inser jag nog på riktigt att jag kommer att föda barn i det här rummet, även om jag hela tiden känt på mig att jag inte kommer att bli hemskickad.

Ur journalen: 16.02 Inskrivning Inkommer p.g.a. värkar och blödning i graviditetsvecka 40+0 (BP enl UL 140817, BP enl SM 140815). Ser en större blödning på bindan, startade när värkar startade. Rinner inte men kommer då och då. Mjuk mage. Ömt på hö sida. Ont längst ned i magen, mensmol. Täta smärtsamma värkar.

Efter en liten stund blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag är öppen fem centimeter och tappen är vad det nu är den ska vara när det är dags…mjuk? B undrar lite försynt om vi blir kvar nu. Stackarn är allra sist att förstå att det faktiskt händer. Han levde fortfarande i tron att vi skulle ha en lång latensfas hemma och att vi bara skulle in på en liten koll.

Ur journalen: Status. Allmänstatus: Yttre palpation: huvudläge, rörlig i bäckeningången. IU (16:25): cervix utplånad, modermunnen öppen 5 cm, stor buktande hinnblåsa ovan spinae. Mörkrött blod med lite koagel på handsken. CTG visar basafr kring 155-160 spm, normal variabilitet, acc ses. Inga dec. Något svårt att få in en god yttre reg. 5 kontr/10min.

16.45 skickar jag SMS till de närmaste om att vi är på förlossningen.

De sätter CVK och tar bastest, enligt journalen p.g.a. blödningen. En av mina käpphästar när jag planerade hur jag ville ha förlossningen var att jag absolut inte ville ha nål i handen. Det kom jag ihåg som otroligt störande vid min koniseringsoperation, och var en sak som jag kände var mer sjukvård än good old-fashioned barnafödande. Men det var ju bara att gilla läget.

Vi tillfrågas om vi vill ha något att äta. Jag tackar nej till mat, men vi vill gärna ha mackor och kaffe. B får mata mig med mackor och kaffe mellan värkarna. Vi har också med oss flera flaskor Pripps sportdryck och ett par dubbelnougat, som jag absolut ville ha med mig till förlossningen trots att det är augusti och dubbelnougat blir rätt smetigt när det är varmt.

IMG_2162

Jag ber om sterila kvaddlar som smärtlindring. Det är vanligt vatten som sprutas in under huden för aktivera kroppens egna smärtlindringsmekanismer. De gör ca 20-30 stick, och det känns ungefär som getingstick eller ja, att få sprutor. Jag får dem på ryggen, där jag upplever smärtan som värst. Smärtlindringen kommer direkt när de är klara, det känns lite som att en tyngd lättat från axlarna och allt känns lite lättare och mindre överväldigande. Effekten av kvaddlarna håller ca 45-60 minuter. (Mina tankar och erfarenheter om att föda utan medicinsk smärtlindring har jag skrivit om här.)

Ur journalen: 17.29 Kvaddlar ges med god effekt. Förlossningsjouren B*****dahl informerad om pt blödning m.m. Fortsatt observation. /…/ 18.24 Pt önskar kvaddlar igen. Kvaddlar ges med god effekt. PT står upp vid sängen. /…/ 19.46 Kvaddlar ges.

IMG_2146

Vid 20-tiden undersöks jag igen och det konstateras att jag är öppen 9 centimeter och tappen är utplånad. (Jag tror att någon gjorde en koll vid 19-tiden också, som gav samma resultat, men som inte skrevs in i journalen.) Bebisen däremot är inte fixerad alls, utan faktiskt helt rörlig, trots att min BM sagt att den varit fixerad i flera veckor redan. Den ligger rätt långt uppe, och förlossningsbarnmorskan är lite brydd. Mitt vatten har inte gått, och hinnorna är buktande. Hon vill inte ta hål på hinnorna eftersom bebisen ligger så högt upp, utan vill helst att den ska sjunka ner själv för att täppa till så att ingen liten hand eller navelsträng kan komma ner före huvudet och klämmas. Hon skulle rådgöra med läkaren.

Ur journalen: 20.00 Förlossningsförlopp Gör vu: Stor buktande hinnblåsa palperas. MM öppen 9 som tid. Pt ligger på sidan med benstöd. Andas genom värk. /../ 20.50 Kvaddlar ges med god effekt.

Jag kämpar på. Det gör ganska ont och börjar kännas rätt segt att inget händer. Jag är ju helt öppen, ska inte barnet komma då? Det är två perioder med ganska intensiv smärta under förlossningen, och den första är här någon gång. Jag bekämpar smärtan genom att försöka slappna av, andas lugnt och fokusera blicken på någon specifik punkt när värken är som värst. I början fokuserar jag på en röd lampa bredvid dörren, men när en undersköterska ställer sig framför byter jag till loggan på en tvättsäck som hänger på en ställning längs med väggen. Gud nåde B om han ställde sig framför min fokuseringspunkt!

Smärtan var alltid som värst när jag låg på sidan i förlossningssängen, på inrådan av barnmorska/sköterska. Jag klarade mig mycket bättre när jag stod och hängde på en sådan där gåstol. De insisterade på att sidoläget skulle hjälpa bebisen att sjunka ner, men det gjorde ingen skillnad utöver att smärtorna blev värre.

Vi får mackor och kaffe igen någon gång under kvällen. Jag äter med god aptit mellan värkarna, och tror det hjälpte mig massor att jag fick i mig mat och vätska genom hela förlossningen.

Jag får kvaddlar totalt fem gånger. Barnmorskorna och sköterskorna är impade över att jag vill ha flera omgångar kvaddlar och klarar av att få dem även mellan värkarna. Jag har hört folk som tyckt det var fruktansvärt att få kvaddlar, men jag tyckte nästan det var skönt att ha den stickande, svidande känslan i huden att fokusera på istället för den molande, dova värksmärtan.

På kvällen är det skiftbyte. Min barnmorska har jag knappt sett till tidigare, men de gånger hon varit inne har jag gillat henne. Väldigt mjuk och snäll, och hon visade en akupressurpunkt i pannan man kunde trycka på för att slappna av och hjälpte till med andning och avslappning. Nästa barnmorska är en mindre vän person, en stadig finlandssvenska som sveper in och tycker att nu får det räcka, här ska vi sticka hål på hinnorna. Jag har då varit helt öppen i minst tre timmar utan att vattnet gått eller bebisen kommit längre ner. Hon går iväg för att hämta läkaren, som tydligen måste vara med när barnets läge är sådant att det finns risk att något kläms när vattnet går. Här har jag en liten panikkänsla, eftersom de säger att det kommer att bli mycket mer intensivt när de tar  hål på hinnorna. Kommer jag verkligen att klara det utan medicinsk smärtlindring? Jag kräver påfyllning på kvaddlarna först.

Ur journalen: 22.12 Kvaddlar ges. 22.15 Högt rörligt huvud, buktande hinnblåsa, ingen progress av nedträngande av huvud. Ska kons. dr H***ini, ev. kontrollerad amniotomi.

Läkaren kommer in, men barnmorskan får äran (?) att sticka hål på hinnan. Det forsar ut varmt vatten mellan benen på mig, en mycket märklig känsla. Barnmorskan eller en sköterska kör sedan upp halva armen i mitt arma underliv för att lotsa bebisens huvud neråt utan att något kläms. Jag bryr mig inte längre om vad som görs därnere. Värdighet och kroppslig integritet har ingen plats i en förlossningssal. De sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Första gången kommer de snett och får göra om det.

Ur journalen: 22.35 Notering: står. 22.40 Amniotomi. Mekoniumfärgat fostervatten avgår.

Bebisen hade tydligen bajsat i fostervattnet. Jag såg inte vattnet och minns inte att någon sade något till mig om detta. B säger att han såg att det var grönaktigt och förstod att det var mekonium, eftersom jag haft högläsning ur ”Att föda” för att han skulle vara beredd på det som komma skulle.

Jag ställer mig upp igen och blir snabbt överrumplad över hur det trycker på plötsligt. Jag känner mig nödig och tror att bebisen ska ploppa ut där och då. Men riktigt så lätt blir det  förstås inte. Jag har svårt att stå ordentligt, och vill instinktivt knipa ihop benen istället för att öppna upp bäckenet så mycket som möjligt.

Sköterskan tvingar upp mig på britsen igen och tycker jag ska ligga på sidan med benet i bygel. Jag förklarar att jag tycker det är skit att ligga så, att jag försökt tidigare men att det bara gjort mycket mer ont och inte har det påskyndat något heller. Hon insisterar och värkarna gör rejält ont. Jag fokuserar blicken på loggan på tvättsäcken vid väggen och kämpar på. Jag säger till B att jag nog nästan är i kattungeläget nu. (Efter passagen i Gudrun Abascals bok ”Att föda” där hon berättar om kvinnan som när smärtan är som värst säger att hon inte vill mer, hon vill ha en kattunge istället.) Det här var den andra riktigt smärtsamma perioden under förlossningen.

Rätt var det är stormar barnmorskan in och säger att nu börjar bebisen bli stressad. Hjärtljuden som varit för höga, men legat jämnt hela tiden, var nu FÖR jämna. De tyckte att bebisens hjärtljud borde följa värkarna mer och stiga under värkarna, men det gjorde de inte. Hon sa att nu fick jag faktiskt prova att krysta för att se om den ville komma ut, annars skulle läkaren komma och ta ett laktatprov. Jag hade inte känt av något som liknade krystvärkar, och fick aldrig den där känslan av att jag bara måste krysta och inte kunde stå emot eller känslan av att kroppen skötte sig själv.

Ur journalen: 23:03 Notering: tappning 5 ml konc. urin. Notering: på sidan i benstöd. 23.45 Kontraktion. Krystvärkar.

Jag fick lägga mig i gynställning (som jag ju absolut inte hade velat, men vid det laget orkade jag inte käfta emot) och prova att krysta. Jag tyckte det var jättesvårt att hitta rätt, och framför allt att göra det utan att bröla. Inte av smärta, utan av ansträngningen. Men på andra eller tredje försöket hittade jag rätt, men då hittade jag lite för rätt, för då sa barnmorskan att jag skulle sluta. (Gissar att det var här jag gick sönder.) För att hitta rätt var jag tvungen att släppa kontrollen och låta det gå som det går, och jag kände hur en liten klutt bajs trängdes ut framför bebisens huvud. Det var jag jättenervös för innan, men när det väl hände kunde jag faktiskt inte bry mig mindre. Undersköterskan torkade snabbt och diskret bort det med en våt handduk, och B märkte det inte ens.

Det är tungt att trycka och det känns att bebisen är på väg ut, men jag kan inte för mitt liv begripa hur det ska gå till. Jag tycker fortfarande inte att jag känner några krystvärkar, och jag kan inte minnas att jag kände någon smärta alls, bara hård ansträngning. Men jag tar i och trycker till när barnmorskan säger att jag ska, och plötsligt lättar trycket och det känns hur bebisen slinker ut. De lägger upp honom på min mage. Klockan är 23.51.

Elva timmar från första känning tills bebisen var ute – inte vad jag väntat mig som förstföderska! Jag ser på en gång att det är en liten pojke. När de lyfter honom från mellan mina ben och upp på magen är det omisskännligt en liten pung och snopp som dinglar ner under bebisen. Jag frågar ändå ”Är det en liten pojke?” och får höra att det är det, och att han inte är så liten.

Jag kan inte fatta att det redan är över. Det var så otroligt intensivt mot slutet, och i journalen kan jag sedan se att krystskedet varade i bara sex minuter. Det lilla diagrammet över bebisens huvuds läge visar också på hur intensivt det blev efter amniotomin; 22.30 är huvudet fortfarande över spinae, en dryg timme senare är han ute.

Ur journalen: 23.51 Födelse Kön: Pojke. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. /../ Förlossningsförlopp Framfödes en pojke i framstupa kronbjudning, perinealskydd hålls. Skriker omedelbart. VA 9-10-10. 23.59 Pat. blöder till innan placentas avgång. Placenta utkrystas tillsynes hel med hela hinnor. 

Medan jag bekantar mig med den lilla varelsen som nu hamnat på mitt bröst, blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag fått en djup vaginal bristning, ett par små bristningar på blygdläpparna och en rejäl bristning i mellangården. Hon konstaterar: ”rektum exponerad, men intakt”. Något man helst inte vill höra om sitt eget underliv, men man inser ju att det hade kunnat vara värre. Barnmorskan måste dock ropa in en kollega som handgripligen dubbelkollar om den verkligen är intakt. Kroppslig integritet och värdighet existerar inte i förlossningssalen.

Ur journalen: En bristning har uppstått i labia major bilat, djup vaginal bristning och i perineum. Sfinktern blottad, ber sektionsledaren bm UF att bedöma sfinktern. Sfinktern bedöms hel. Labia sutureras med enstaka stygn. Bristning i vaginalbotten sutureras med fortlöpande och bristning i perineum sutureras med flertal enstaka med Polysorb, vävnaderna lättblödande. PR ua. Uterus slappar något, masseras kontr. sig. Pat får inj. Methergin 1 ml och förstärkt syntocinon dropp. Bltr 110/60. Uterus välkontr. Total blödning 900 ml.

Jag har också blödit mer än önskvärt, ca 900 ml. Jag får en spruta oxytocin (livmodersammandragande) i infarten som jag fått i handen, och som jag varit så negativt inställd till, men ändå accepterat med hänsyn till att jag redan från början blödde lite mycket och att H:s hjärtljud var för ansträngda. Sedan fick jag även ett oxytocindropp. Sedan syr de i ungefär en timme. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det; det gjorde inte så väldigt ont, och jag tyckte inte att den ökända bedövningssprayen var så hemsk, heller. Det sved lite. Punkt. Och jag var så upptagen med att titta in i de stora mörka ögonen som plirade på mig, och beundra den tjocka mörka kalufsen som tittade ut under den lilla vita hjälmmössan som han fått på sig.

IMG_0134

Någon gång lånar de lillen för att mäta och väga honom, 53 cm och 3 850 gram. Allt ser bra ut. Så fort jag är färdigsydd får vi in den fina fikabrickan.

IMG_0135

Det var enormt tryck på förlossningen den där augustikvällen, och direkt när vi fick brickan fick vi veta att vi snart behövde flyttas. Men först måste jag äta och dricka. Sköterskan insisterar på att jag måste dricka juice genast, eftersom jag förlorat rätt mycket blod. Men jag förklarar att jag omöjligen kan dricka något om jag inte får kissa först. Hon tjatar men jag är bestämd. Låt mig bara gå upp och kissa! Jag känner mig lite smått yr, men annars helt ok. Men jag fick inte bara gå och kissa, utan var tvungen att duscha samtidigt som jag kissade. Men det var i alla fall skönt att duscha.

Jag minns att jag var enormt bekymrad över att jag tydligen glömt att packa extra strumpor. Det hade kommit blod på dem jag hade när vi åkte in, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Nu i efterhand verkar det komiskt att jag i det läget brydde mig så mycket om strumpor. Men jag fick låna ett par av B, så det löste sig. Och sedan högg jag in på fikat med full aptit. Det var hur gott som helst med kaffe och macka!

Klockan hinner ändå bli halv två innan de kommer och säger att det är dags att klä på den lille. Sedan lämnas vi själva. Vi blir chockade och förvirrade. Vadå? Ska vi ordna blöjor och kläder på den här lilla varelsen? Utan att någon annan ens är i rummet? Hur gör man? B får av förklarliga skäl ta sig an uppgiften. När han ska lyfta upp den lille från mitt bröst få han hela handen full med – bajs! Han har inte bara bajsat i fostervattnet, utan även på sin mamma efter förlossningen!

Hela situationen är så komisk. Klockan är nu mitt i natten, vi är så trötta och så förvirrade och fulla med bajs, och har ingen aning om hur vi bär oss åt. Till slut tittar en sköterska in och hjälper oss att få lite saker att torka upp med.Och B får till slut på den lille både en blöja och en liten pyjamas vi haft med oss.

Sedan är det dags att flytta från förlossningssalen. De säger att de vill att vi flyttar till en BB-avdelning, och inte hotellet, eftersom jag blödit mycket och de ville kontrollera mig. Det de inte sa då var att de även ville ha koll på lillen, eftersom han bajsat i fostervattnet. Det visste inte jag förrän vi gick igenom journalen på morgonen. Jag ville absolut gå själv, men accepterade att åka rullstol när jag fått förklarat för mig att B skulle bära väskor och flytta bil, och jag skulle få bära lillen. Det tordes jag inte, så jag satte mig i rullstolen med bebis i famnen, och rullades ut från förlossningssalen.

Ur journalen: Efterskötning Mamma Bltr 120/70. Total blödning 975 ml. (900+75). Uterus välkontr. Har kissat. Första barnet, PN, blödning 975 ml. Barn. Barnet. Sugit med rätt sugteknik. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 37,3. Temp och respkontroller p gr av mek.färgat fo.vatten. Annars inga andra riskfaktorer enl checklistan.

Tiden på BB får ett eget inlägg så småningom, för det här inlägget är långt nog ändå.

Förlossningen var det bästa, mäktigaste och mest omtumlande jag någonsin varit med om. Redan dagen efter ville jag bara göra om det igen. Det går inte att beskriva den high man får efter att ha lyckats föda fram ett friskt och välskapt barn.

Att det dessutom gick nästan precis som jag hade önskat – vaginalt utan medicinsk smärtlindring och utan instrumentella ingrepp – var verkligen en ynnest. Jag längtar efter att få föda barn igen!

(EDIT: Och visst födde jag barn igen. Här finns förlossningsberättelse nummer två.)

Mammakroppen första månaden efter förlossningen

Mammakroppen första månaden efter förlossningen

Nu är min tillbakablick nästan framme vid den magiska förlossningen. Men först tänkte jag försöka minnas hur den där första månaden efteråt kändes i kroppen.

De första dagarna efter förlossningen var lätt overkliga. Jag var ganska slutkörd fysiskt, men sov nästan ingenting de första tre dygnen, bara korta stunder. Jag var ju tvungen att titta på H hela tiden. Och han var vaken större delen av nätterna och skrek och såg ut som en mycket arg liten goblin. Någon stund på eftermiddagen/kvällen kunde jag tuppa av någon timme eller två, när jag var säker på att B var vaken och hade koll på H. När jag väl sov kunde man dock ge sig f-n på att personalen kom och väcktes och skulle kolla min temp, puls och blodtryck.

Dagarna på BB avd. 17 var hemska; jätteobekväma galonklädda sjukhussängar och en obekväm fåtölj som jag inte kunde amma i. Ingen TV, delad toalett och mat som jag inte skulle kunna äta hur hungrig jag än var. Hemska små frysportioner som får Felix-lådorna i matvaruaffärens frysdisk att se ut som gourmetmåltider. B fick hämta pizza den dagen vi var där över middagstid. Jag kan inte låta bli att tänka att amningsstarten kanske hade gått bättre om vi hade varit i en mer ombonad och bekväm miljö.

När vi äntligen kom till BB-hotellet åt jag som en häst av den goda maten där, med salladsbuffé och bröd till. Jag tappade ändå tio kilo den första veckan efter förlossningen. De fem som jag hade gått upp under graviditeten och en handfull till på köpet. Men den glädjen blev kortvarig.

Muffamentet var så klart jätteömt och uppsvullet, men inledningsvis var det inte värre än jag väntat mig, med sveda när jag kissade och allmän ömhet samt att jag blödde en del. Läckte igenom jättevuxenblöjorna ett par gånger, och hade rätt svårt av gå på grund av svullnaden och på grund av att jag inte hade någon styrsel i överkroppen, som bara kändes som ett stort hål.

Läkaren som kontrollerade mitt underliv dagen efter förlossningen konstaterade: ”Oj, du måste ha varit väldigt svullen när de sydde ihop dig!”. I kombination med att den hårdföra barnmorskan på sin sakliga finlandssvenska konstaterat ”rektum exponerad men intakt” men ändå känt sig nödsakad att kalla in en kollega för att handgripligen bekräfta denna observation, var det ju ganska klart att min stackars snippa blivit ganska hårt åtgången. Men jag hade ännu ingen aning om hur illa det skulle bli.

Allt eftersom dagarna gick ersattes babianarselsvullnaden och svedan och den allmänt såriga känslan med en allt mer molande värk, som snarare blev värre och värre än förbättrades med tiden. Jag kände av värken när jag stod och gick, men allra mest när jag satt på toaletten eller annars i ett lite hukande läge. Det var som tandvärk eller migrän, som strålade ut längs med blygdläpparnas kanter och upp mot klitoris. Jag fick kissa snabbt snabbt snabbt innan smärtan blev för skarp. Och att bajsa, det var inte det lättaste när man dels kände sig trasig och inte vågade trycka på, och dels fick ont så fort man satt längre än tio sekunder på toaletten.

Allra värst var smärtan dock när jag duschade. Jag kved och grät och stod och trampade, ropade på mamma och visste inte vad jag skulle ta mig till. Kunde inte förmå mig till mer tvätt av underlivet än att försiktigt låta vattnet skölja över det, men redan då var smärtan snudd på outhärdlig. B låg i sängen i rummet intill och grät för att han kände sig så maktlös över att inte kunna hjälpa mig. Jag vägrade ringa sjukhuset för jag stod inte ut med tanken att bli undersökt där nere. Jag kunde inte formulera mina känslor på annat sätt än. ”Jag vill inte mer. Det räcker nu. Inte mer nu.”

Jag åt så mycket alvedon och citodon jag bara fick, men det hjälpte inte så mycket. Samtidigt ville jag ju inte utsätta H för läkemedel och försökte minska ner tabletterna så snart som möjligt. Förlossningssmärtan var en mild bris jämfört med smärtorna jag hade i underlivet veckorna efter förlossningen.

Mjölken rann aldrig till på något märkbart sätt, utan stegrades lite gradvis. Men amningen fick vi inte till ordentligt, mycket tack vare idiotiska råd från BVC. Men detta har jag redan skrivit om.

Psykiskt mådde jag trots allt bra. Supercoolhormonerna satt fortfarande i, och jag var lugn som en filbunke. Jag hade inte en tillstymmelse till depression eller baby blues, även om jag var ledsen över att H tappade för mycket i vikt och att amningen inte fungerade. Mest var jag ändå överlycklig och upp över öronen förälskad i den där lilla varelsen som legat i min mage. Och så stolt över att jag hanterat förlossningen nästan precis så som jag hade tänkt mig.

Folk kan säga vad de vill; jag är faktiskt jättestolt och lite mallig över att jag klarade mig utan bedövning. Det var något jag bestämt mig för, och som jag höll fast i även när det blev jobbigt. Jag känner att det var en prestation, och jag är stolt.  Sedan skiter jag i om andra tar bedövning eller inte;  men för mig kändes det som en stor seger att klara mig utan. Så stark som jag kände mig efter förlossningen har jag aldrig tidigare känt mig.

Att föda utan (medicinsk) smärtlindring

Att föda utan (medicinsk) smärtlindring

Vi gick förbi öppnis en vända efter BVC idag, eftersom de ligger i princip bredvid varandra. Där fördes en diskussion om smärtlindring vid förlossning. Samtliga var ense om att de bara ville/hade velat ösa på med all smärtlindring som fanns direkt när de kom till förlossningen. Det skulle inte tramsas och flummas med några varma bad eller kvaddlar.

Uttrycket ”jag tänkte inte spela hjälte” nämndes, och annat liknande, med andemeningen att man inte ska behöva ha ont om det kan undvikas.

Min ursprungliga inställning, innan jag själv blev gravid, var ungefär densamma.

Men till vilket pris sker smärtlindringen?

Redan första gången jag läste om epidural, under graviditeten, kände jag att det inte var värt det. Att kanske inte ens kunna känna mina krystvärkar, och behöva få berättat för mig av någon annan när det var dags att krysta? Att riskera ett långdraget förlossningsförlopp; att värkarna avstannade, och kanske behöva värkstimulerande dropp, eller sugklocka, eller kejsarsnitt? Att vara fysiskt bortkopplad från min egen förlossning? Nej, det ville jag helt enkelt inte.

Men lustgas då? Det har de flesta jag känner som fött barn pratat sig varma för. En schysst tonårsfylla som plåster på såren, och vilka roliga saker de sagt! Även där kände jag att nej, jag vill inte heller vara psykiskt bortkopplad under min förlossning.

Jag läste Gudrun Abascals ”Att föda” och ”Att möta förlossningssmärtan” och kände att nog fan skulle jag klara av vad kvinnor klarat av i tiotusentals år innan någon bedövning fanns. Min kropp är ju gjord för det här!

Och visst klarade jag det! Jag fick fem omgångar sterila kvaddlar, som triggar igång kroppens egna smärtlindringssystem. De tog udden av smärtan när den var som värst, och jag tyckte till och med att den ytliga getingsticksliknande smärtan när de sprutade in vatten under huden på ryggen var en bra avledning från den jobbigare och mer djupgående värksmärtan. I övrigt hade jag ingen smärtlindring.

Min dubbla motivation var dels att göra det som gav bäst förutsättningar för en komplikationsfri förlossning, dels att verkligen få uppleva alla dimensioner av förlossningen, utan filter. Det var lite av en utmaning också, att klara detta eldprov.

Närvaro och kontroll var mina ledord.

Efter att H kommit ut var jag så sjukt glad och stolt över min kropp och min prestation. Jag kände mig som superwoman i flera dagar efteråt. Jag gör det faktiskt fortfarande när jag tänker på min förlossning.

Från första lilla förnimmelsen om att det kanske var på gång till det att H var ute tog det strax under elva timmar. Rätt snabbt för en förstföderska (hallå, vad hände med den där latensfasen?), och förlossningen skedde vaginalt och utan instrument.

Det var annat som inte gick exakt som jag ville, men det var sådant jag inte kunde påverka. Som att de fick göra en kontrollerad amniotomi för att H låg för högt uppe och rörlig och vattnet inte gått när jag varit helt öppen i tre timmar, att det blev bråttom på slutet för att H var stressad, och jag fick krysta på kommando utan att känna de där riktiga krystvärkarna som inte går att stå emot. Den påskyndade slutspurten var troligen anledningen till att jag sprack rätt mycket.

Att möta smärtan och besegra den var däremot något jag kunde göra. Så det gjorde jag. Min taktik var helt enkelt att ta det lugnt, andas lugnt och fokusera blicken på något föremål i rummet när värken var som värst.

Det gjorde ont att föda barn, i vart fall ett par stunder var det jobbigt smärtsamt, dels under slutet av öppningsfasen, dels efter att de tagit vattnet och H sjönk ner ganska snabbt. Men när jag krystade ut honom kan jag inte minnas att jag kände någon smärta alls, jag minns bara att det var tungt och svårt att hitta ”rätt kläm” och bara trycka på utan att bröla. Men krystfasen varade bara i sex minuter. Att jag gick sönder kände jag inte alls.

Efter förlossningen, när de höll på någon timme med att tråckla ihop mig, fick jag så klart lokalbedövning. Och den där kylsprejen de lägger innan bedövningen, som jag läst så mycket hemskt om, var inte så farlig. Sved lite, och muffen var ju minst sagt öm och ville helst vara ifred. Men det gick bra, det med. Då hade jag en liten parvel på mitt bröst att fokusera på, som låg och betraktade mig med stora, mörka nyfödingsögon.

Jag längtar efter att få uppleva en förlossning igen, och kommer definitivt att föda naturligt om jag får möjlighet till det.

Min sons födelse var det mäktigaste jag någonsin varit med om.

Hela förlossningsberättelsen finns här.

EDIT: Min nästa förlossning blev helt utan smärtlindring, eftersom det helt enkelt inte hanns med att lägga några kvaddlar. Förlossningsberättelsen finns här.

Den andra förlossningen hade ett väldigt snabbt förlopp – jag var helt öppen när jag kom till förlossningen tre timmar efter värkstart, men hade återigen en högt liggande och fullt rörlig bebis och en buktande hinnblåsa. När vattnet togs efter 1,5 timmar kom dottern på 11 minuter.

Det var bråttom att ta vattnet, så jag hann inte få några kvaddlar. Sammanfattningsvis så hade jag smärtan helt under kontroll under hela öppningsskedet och fram till en stund innan de stack hål på hinnorna – men sista stunden var smärtorna olidliga och jag ville inte vara med längre. Men det var bara en kort stund, för sedan kunde jag kanalisera smärtan in i krystandet, och sedan var det snabbt över.

Jaha, ja (nya rön)

Jaha, ja (nya rön)

Ny forskning visar tydligen att det här med glutenintroduktion mellan fyra och sex månader ”under skydd av amning” är nys. Och här har jag tragglat med mannagrynsgröt i onödan. Tur att plutt tycker det är mumsigt i alla fall.

Det är otroligt vad rekommendationerna ändras hela tiden. Bara under min blygsamma tid som mamma (och blivande sådan) har det dykt upp nya rön beträffande paracetamol (”ät det för guds skull inte om du är gravid, och ge det inte till dina barn, för då får barnen en hel hoper bokstavskombinationer”), napp (”jodå, ge napp från födseln”) och nu gluten.

Eventuellt var det också nu som rekommendationen om smakportioner från fyra månader ändrades till smaksensationer från fyra månader och smakportioner från sex månader?

Och naturligtvis läser man om de nya rönen i tidningarna, för att sedan ändå få motsatta råd vid MVC/BB/BVC. Och där står man som mycket osäker, nybliven eller blivande förälder och vet inte vad man ska ta sig till. Man vill ju inte riskera sitt barn på något vis.

Jag undvek alla värktabletter under graviditeten, fick rådet att ta två alvedon och en varm dusch när jag ringde förlossningen för första gången, men det hanns inte med innan värkarna blev för täta så det sket jag i. Efter förlossningen däremot, åt jag alvedon som godis i tre veckor för fruktansvärda smärtor i underlivet. Det kunde inte hjälpas. (OT: Jag födde barn utan annan bedövning än kvaddlar, sprack rätt mycket på ett par olika ställen, och tyckte inte det var så farligt, men de där smärtorna efteråt höll på att ta livet av mig varje gång jag duschade eller satt ned på toaletten eller hukade. Fy fan vad det var hemskt!)

Napp väntade jag med tills ungen var en månad på BVC:s inrådan. Varför vet jag inte riktigt eftersom han ändå fick ersättning i nappflaska. Han var inte så förtjust ändå när han väl fick napp. Han hade ju utmärkta händer att suga på.

Och gluten har jag nu snällt matat ungen med i lagom och ökande portioner, också på BVC:s inrådan, tydligen helt i onödan.

Det som går som en röd tråd genom alla samtal man har med kvinnor som fött barn för 5, 8 eller 37 år sedan är att alla rekommendationer då var helt tvärtemot vad de är nu. Alla tror lite mer på de rekommendationer som gällde när de själva fick barn. Annars gjorde de ju fel, och det vill man inte erkänna, för då kanske man varit en dålig mamma och riskerat sitt barns liv och välmående eller i vart fall några IQ-poäng eller så…

Jaha, ja. Håhå, jaja. Det blir nog bra med den saken också.