Alicante – hemresan

Alicante – hemresan

På fredagen var det redan dags att lämna Alicante. För denna gång. Efter två resor finns fortfarande mersmak för denna fantastiska stad. Sol, underbar mat och dryck och en fin badstrand mitt i stan. Kan knappast bli bättre.

Vi tog en avslutande frukost på stället i gränden, och packade sedan in oss i ett par taxibilar och satte av mot flygplatsen. Inga glömda väskor denna gång, och incheckningen gick supersmidigt. Först ville de sätta bagagelappar på våra två Babyzen Yoyo, men när vi sa att de var handbagage var det inget problem.

Mina två små på Alicantes flygplats i Babyzen Yoyo 6+ och 0+.

Ombordstigningen gick bra, och denna gång hade vi tack och lov fått en egen rad att sitta på. Tyvärr gjorde vi ett misstag med placeringen, och satte H vid fönstret (för att han skulle få se hur världen ser ut uppifrån, och kunna se ner på molnen), mig med L i knät i mitten, och B längst ut. Det var INTE en bra placering. Jag kunde inte hjälpa H med saker när jag hade L i knät, och det blev en del kladd och spill och tappade leksaker. Nästa gång sätter vi föräldern utan bebis i knät i mitten, så att hen kan serva både storbarnet och den andra föräldern.

Äntligen fick jag också ta en bild på en Babyzen Yoyo+ i planets bagagehylla. På nerflygningen stoppade personalen in vagnarna i de små skåpen precis framme vid cockpit, och så även den ena på hemflygningen. Men en Yoyo i bagagehyllan fick jag till slut testa!

Det var bökigt och stökigt med maten (HATAR de där fyrkantiga lådorna som SAS börjat med) och drycken. Efter kaffet hade jag sett fram emot att hälla i mig en G&T för att klara av sista etappen av resan med förståndet i behåll. Men sedan hände något. Hela familjen bara slocknade. Samtidigt. Det måste ha varit minst ett par timmar kvar av resan, och vi vaknade inte förrän planet började tappa höjd och högtalarna började prata om vädret i Stockholm. Que?

Även sista biten gick bra för barnens del, trots att inflygningen var allt annat än smeksam. Jag fick dock panikont i öronen eftersom det gick så snabbt nedåt, och trodde huvudet skulle explodera. Att tugga, svälja och gapa och röra käkarna hjälpte föga, och när jag till slut tryckutjämnade genom att hålla för näsan och blåsa liksom visslade det ur det ena örat. Sjukt obehagligt. Men barnen var lugna som filbunkar.

Lillan satt i selen (Ergobaby Stowaway) hela tiden, utom under start och landning, då hon var tvungen att tas ur och sättas framåtvänt. Skönt att kunna somna och veta att hon satt där hon satt.

Bagagehämtningen gick snabbt och smidigt, och det var verkligen enkelt att checka in (och hämta ut) babyskyddet som specialbagage också. En buss till bilen vid Linds krog, och sedan hemåt. Inga bekymmer.

Jag ger att flyga med två småbarn 3 stjärnor av 5. Inte direkt njutbart, men ändå helt okej, och slutresultatet var bra (de måste ju ändå tas med på semestern).

SparaSpara

SparaSpara

Alicante. Nedresan, eller En man som heter Per-Åke åker flygplan.

Alicante. Nedresan, eller En man som heter Per-Åke åker flygplan.

För en dryg vecka sedan var vi äntligen på väg mot vår första riktiga utlandssemester som tvåbarnsfamilj.

Vår vana trogen hade vi varit ute i sista stund, och spenderat hela natten till söndagen med att packa väskor. Stupat i säng efter 04, och sedan släpat oss upp vid 08 för att slutföra packning, förbereda hemmet för några dagars katt- och blomvakt i form av morfar och slutligen se till att allas magar fylldes med frukost innan avfärd.

Barnvagnarna, tog ungefär samma plats som EN resväska.

 

Stressade och inte särskilt utsövda satt vi till slut i bilen någon timme efter tänkt avfärd. (Mamman dessutom med en nyanländ och oväntad månatlig besökare som funnit det lämpligt att dyka upp fem minuter innan vi lämnade huset. Murphys lag och allt det där…)

Vi skulle ju vara helt färdigpackade i god tid i lördags och avnjuta en mysig frukost innan, med god marginal och siktet inställt på en lång och lugn vistelse i SAS-loungen innan vi strosade mot gaten. Jo men tjena…

Väntar på transferbuss från Linds krog
I hissen till terminalen

 

Vi dumpade bilen på Linds krog, kom iväg med en transferbuss och äntrade terminal 5. Vid gott mod ändå. Ännu fanns lite tid för loungehäng när vi ställde oss i kön till incheckningen. Noterade belåtet att vi hade Babyzen Yoyo nummer tre och fyra bara i den korta kön som var. Men. Precis innan vår tur byttes personalen vid bagagedisken.  Och en sur farbror tyckte att barnvagnar måste vi allt checka in. Vi förklarade att de minsann viktes ihop till handbagage, och att två likadana vagnar just seglat förbi. Men nejdå.

På terminal 5
Väntar på incheckning

 

Under en inte oansenlig mängd muttrade svordomar fick jag plocka ur H ur hans vagn och demonstrationsvika den. Vissa ehm… hormonella omständigheter, och att jag som förstagångsflygande förälder var fullkomligt panikslagen att behöva släppa ut vildbasaren mitt i terminalbyggnaden, gjorde att jag var något argare och mycket svettigare än vanligt. Vek ihop vagnen, pekade på L:s, sade att den blev likadan, och att vi då hade ett handbagage per resenär med sittplats plus en skötväska till bebis. Fick vänta på att farbrorn, som verkade ny i tjänst, hämtade en kollega. Som genast vinkade oss vidare med vagnar och allt. Nemas problemas.

Snabbt vidare till specialbagage för att lämna av babyskyddet, vilket gick smidigt. Sedan dags för säkerhetskontrollen. Mindre smidigt. En enda röra av barn som måste tas ur vagnar, elektronik och barnmat att förevisa separat, vagnar att fälla ihop och lägga på bandet, och sedan på något sätt försöka återmontera oss på andra sidan.

Till slut kom vi ändå till loungen. Där hade vi femton gloriösa minuter av lugn och ro. Eller inte. På femton minuter skulle vi försöka få i lilla barnet en burk barnmat, stora barnet något i magen (det blev chips, salta pinnar och morotsstavar) och även något för att stilla hungern på oss vuxna. Ett glas öl och ett glas rödvin som hälldes i mamman för att lugna nerver som var lite all over the place. Sedan en språngmarsch mot gaten, där vi efter ihopfällning av vagnar kom på sist av alla.

Vi hade även fått tre helt utspridda säten, så kabinpersonalen (helt underbara människor!) fick stuva om lite så att vi i alla fall fick två platser på varsin sida av mittgången till far och son, och ett säte på raden bakom till mor och bebis. Puh!

Väl på plats visade det sig att jag var tvungen att knöla ut bebis ur sele för att ha henne framåtvänd i det särskilda bebisbältet under starten. Det kändes hundra gånger osäkrare än att ha henne i selen, för bältets ögla i mitt bälte var lång, och hon hamnade långt fram om jag inte höll henne fast nära mig.

Och det var här han gjorde entré. En man som hette Per-Åke. Eller möjligen bara Åke. Eller Gunnar. Han satt längst in på vår rad, med hans östeuropeiska fru mellan oss. På bred västkustdialekt började han bräka när kabinpersonalen instruerade mig om bebisbältet. ”Men de beräääknade G-kraafterna..? Barnet klaaarar ju inte det. Barnet dööör ju! Krooossad av sin mamma!”

Och där satt jag. Stressad, svettig, hormonell och aningens livrädd över att för första gången flyga med mina små barn. ”Tack, det var ju precis vad jag behövde höra just nu!” sade jag aningens ampert. Han fortsatte mumla medan frun, vi kan kalla henne Svetlana, försökte tysta honom. En gissning är att det är något hon fått göra ofta.

Vi satt sedan fast i fyrtio minuter på grund av något. Kanske hade vi missat vår slot medan personalen försökte hitta säten åt vår familj. Inte många var villiga att flytta på sig för att en nästan treåring skulle få sitta nära en förälder. Till slut började i alla fall starten.

När planet fick upp hastigheten på marken hände något sällsamt. Båda barnen tvärsomnade, och sov sig igenom hela starten. De vaknade först när bälteslamporna släcktes, och det blev liv och rörelse på planet. Det är bökigt att flyga med en bebis i knät. Nästan omöjligt att äta, framför allt eftersom SAS tydligen börjat servera maten ur helt omöjliga små kuber. Men det gick, och L somnade faktiskt om efter kaffet, så att mamman fick en nervlugnande GT i lugn och ro någonstans på mitten av flygturen.

Lillan sover på planet, i Ergobaby Stowaway

 

Svetlana var hjälpsam och räckte mig saker jag behövde ibland, och höll i saker jag inte behövde ibland. Hon småpratade lite om sina (numera vuxna) barn. Jag tror inte att de barnen var Per-Åkes. Han kan omöjligen någonsin ha varit förälder.

Det fanns andra barn på planet, och Per-Åke blev kränkt över ettåringen i sätet bakom hans, som ibland sparkade in sina små nakna barnfötter i hans stolsrygg. Per-Åke satt och grumsade över detta och berättade för Svetlana hur irriterad han var. Vid något tillfälle vände han sig om och spände ögonen i toddlern och sade skarpt åt henne att sluta sparka på stolen. Barnafadern med den lilla i knät ursäktade sig och försökte hålla fast den ormande ungen. Per-Åke fortsatte muttra. ”Hur kaaan detta ens vara tillåååtet?”

När vi närmade oss inflygning började han återigen högt prata, inte direkt till mig gudbevars, utan bara rakt ut i luften, om hur L skulle dö. Bara för att hon skulle åka gratis. Det var många små barn på planet, och Per-Åke var tydligen ytterligt bekymrad över deras välmående. Inte alls för att han blev störd på sin flight… Ändå var både våra barn och andras ungar på det stora hela väldigt lugna under hela resan.

När vi tog mark såg han hur L åkte framåt i min famn och nästan slog i stolsryggen framför. Per-Åke började återigen prata om hennes snara död av G-krafterna. Jag avhöll mig från att säga att det finns en anledning till att ”vinna på lotto” och ”överleva en flygkrasch” brukar vara synonyma liknelser för något mycket osannolikt, och att vi alla var mer eller mindre rökta om något skulle hända.

”Vi ska aaaldrig flyga med SAS igen”, sade Per-Åke till Svetlana. ”Det här skulle de aaaldrig tillåta på British Aaaairways”.

”Så har vi åkt med Föräääldrakooperativet Snooorkråkan.” fortsatte han. ”Uuundrar vilka sjukdomar vi fått nuuu.”

”Vi har flugit med Liiidl Aaaair.” sade han. (Vi hade inte den känslan efter att ha pröjsat 17 papp för flygresan, L gratis eller ej.) Och när folk började resa sig från stolarna och trängas i gången på det där vansinniga viset som folk alltid gör, med brådska att komma ur planet för att stå och vänta på bagaget, började han muttra. ”Ska hon bara stååå dääär?” tydligt åsyftande mig. Efter ytterligare muttranden började han nöta om att de minsann hade folk som väntade på dem, och att biluthyrningen snart stängde. Han talade fortfarande inte direkt till mig, men Svetlana frågade försynt om jag inte kunde ställa mig på raden tvärs över gången och släppa ut dem. Jag svarade att det skulle jag gärna, men ingen släppte ut mig med L i famnen, och hennes lilla bebishuvud är ingen bra murbräcka. Per-Åke började nu mer desperat hojta i min riktning att de minsann hade folk som väntade.

”Du hinner nog.” sade jag överseende. ”Alla har nog folk som väntar.” Per-Åke fortsatte muttra, men fick till slut komma av efter att jag lyckats tränga mig igenom en lucka i folk- och väskströmmen. Per-Åke muttrandes om att han äntligen skulle slippa alla barnen. Troligen skulle han vidare till Torrevieja. Jag kunde inte avhålla mig från att säga till L att vi skulle stå kvar och släppa förbi alla bittra farbröder.

Vi kom av planet och fällde upp vagnarna och placerade barnen i dem. Äntligen! Bagagehanteringen tog evigheter, och sedan kunde vi till slut gå mot specialbagage för att hämta babyskyddet. För att märka att en av adaptrarna för att fästa det på Yoyon måste ha blivit kvar på planet i den Per-Åke-relaterade stressen att lämna sätet. I all hast hade adaptrarna nämligen lagts i ett ytterfack på skötväskan när vi steg ombord på planet. Skötväskan hade jag haft på golvet framför mig under flygningen.

B var nära ett nervsammanbrott. Jag sprang kors och tvärs över den på kvällen relativt nedstängda flygplatsen. Från disk till disk, viftandes med den kvarvarande adaptern. Till slut fick jag fatt på en kvinna som jobbade på bagagehanteringen, och efter en walkietalkie-konversation fick hon bekräftat att vår adapter hittats på planet. Puh! Jag fick hämta den borta vid gaten, och vi kunde fortsätta ut mot taxistationen.

Mycket smidigt fick vi in L i babyskyddet, H på en lånad bälteskudde som verkar finnas i de flesta taxibilar, och alla väskor och två små vagnar i den lilla bilen. En kort taxiresa senare kunde vi kliva ut i den varma kvällen vid vår favoritpark (från en tidigare resa) i Alicante. Vårt väntande sällskap började flockas runt bilen, och det skulle kramas och bollas runt barn medan bagaget stuvades ur bilen. Som sedan åkte iväg. Med vår skötväska kvar. L:s nappflaska och hela burken specialersättning, borta!

Inget kvitto hade vi tagit, och ingen mindes något utöver taxins färg och bilmodell. Samma som alla andra taxibilar i hela Alicante. Och vi hade blivit avsläppta på gatan utan att chauffören visste vad vi hette eller var vi skulle bo!

B började frenetiskt fråga runt bland andra taxibilar. L var hungrig. Jag gick till en liten supermarket och lyckades hitta en pipmugg, en flaska stilla vatten och en burk fruktpuré, för att få i henne lite näring och vätska. Satte oss med sällskapet i baren i parken och klunkade lite cava. Kände oss lite vilsna utan vår nogsamt packade skötväska. Den mest älskade gamla Bugaboo-väskan av modell som inte längre säljs, som jag köpt på Tradera.

H fick tag på någon på taxistationen, som hänvisade till den särskilda taxistationen för flygplatsbilarna. Någon där bad honom ringa upp om en stund. Och när han gjorde det fick han veta att de lokaliserat rätt chaufför. Och vår väska! En halvtimme senare fick vi kvittera ut väskan för kostnaden av ytterligare en taxifärd från flyplatsen till stan. Men det var det så värt.

Och sedan kunde vi sätta oss på en uteservering för att äta vår första middag på semestern!

Glad L är äntligen framme i Alicante!

 

Vid liv och med allt vårt gepäck inräknat, och med förståndet i behåll. Tack vare all hjälpsam personal på flyg, flygplats och taxibolag. Så den gick ändå bra till slut, vår första flygresa med barn.