Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Här sitter jag med anledningen till att det varit tyst här i några dagar igen. Är det två hela veckor den varat nu, den här fasen med stökig sömn?

Hon har lugnat ner sig på nätterna de senaste dagarna, och är inte klarvaken och far omkring i sängen mitt i natten. Men hon vaknar på småtimmarna och gnäller och gnyr, och väcker mig med gråt och gnäll en gång i kvarten efter det, känns det som. Knöl  och bök och stök med napp och tutte och klapp på lilla huvudet och lugnande smekningar över lilla ryggen. 

Sedan blir klockan fem. Och då är det godmorgon. Ingen idé att hålla på med napp eller tutte mera. Så jag har fått införa en för-frukost, med en flaska ersättning. P.g.a vem orkar göra gröt klockan fem på morgonen?

Sedan försöker jag lägga ner henne i vagnen. Med blandat resultat.


Förr eller senare somnar hon igen, och sover en stor del av förmiddagen. De senaste dagarna har det dock inte hänt innan H plötsligt kommer upptassande vid halvåtta-åtta. Han har sovit hela nätter i sin egen säng mer än inte den senaste veckan, och när han kommer upp och ser att mamman inte är kvar i sängen skippar han sin vana stt krypa upp och sova lite mer i stora sängen. 

B sover obekymrat vidare till 10 när han får sovrummet för sig själv, medan jag är ett vrak resten av dagen. *bitter* Varför jag inte bara lämnar över till honom vissa morgnar? För att jag inte litar på att han kan vakna och hålla sig vaken så tidigt på morgonen. Då gör jag det själv istället för att ändå behöva bevaka så att han inte  somnat ifrån vaken bebis. Men jag hade ju hoppats på lite mer förståelse och service resten av dagen…

Somna vid midnatt, parera gnäll och gråt mellan 03 och 05, gå upp och mata och vakta tills barnet förhoppningsvis somnar om, ta hand om storebror från 08. Vid 10 är alla vakna och det är dags för frukost. Det är tärande.

Lillasyster är gnälligare än vanligt även på dagarna, och det verkar vara fler tänder på gång. Hon vaknar ofta från middagslurarna med gäll gråt, dreglar och småkräks mycket. Att hon är inne i en intensiv utvecklingsfas är också tydligt – hon ställer sig upp och står mot allt: bord, tevemöbel, fönsterbänkar, soffan, föräldrarnas ben. Igår kväll tog hon också sina första steg med stöd: två-tre små steg längs med soffan för att nå fram till pappan! 

Hon ålar blixtsnabbt och har börjat att själv ta sig från rum till rum. Plötsligt har hon tagit sig in till lekrummet och sitter och leker med storebrors leksaker. 

Hon blir stor, min lilla. Och jag är trött. Undrar om hon hinner somna innan de andra två kommer upp för att starta jobb-förskola-veckan om en halvtimme?

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Läget med lillasyster

Läget med lillasyster

Den här bloggen är som en kär vän/dagbok som har försummats lite för länge. Att bara dyka in i rutinmässigt babbel om vardagen känns lite fel, när så lite har skrivits om vad som hänt bakom de ögonblicksmässiga instagramuppdateringarna.

Så jag skriver några ”catch up”-inlägg, med förhoppningen att kunna komma igång med mer regelbundna uppdateringar igen.

Lillasyster är fortfarande en ganska krävande bebis. Men det är så mycket som har förändrats till det bättre sedan det var som värst där för snart två månader sedan.

Hon har börjat få någon sorts rutin att faktiskt sova middag en längre stund på dagen. Ofta somnar hon precis innan förskolehämtningen av storebror, men sover sig i bästa fall igenom påklädning och nedpackning i vagn, hämtningen och sedan en rätt bra stund. Självklart innebär detta att hon sover just den enda tid på dagen då hennes sovande är of no bloody use för mig – jag kan varken jobba, blogga, städa eller förbereda mat, men bara det ATT hon sover sammanhängande på dagen är ju ett stort framsteg. Om vi är ute och går med vagnen (Phil & Ted’s Vibe är det som gäller för damen) kan det bli 2-3 timmar!!! Det bådar i alla fall gott för mina planer på parkhäng med storebror när det blir tillräckligt varmt…

Hon får tillskott tre gånger om dagen, och äter då ca 80-120 ml ersättning från flaska efter amning. Vi blandar alltid på 120 ml vatten, för att hon ska toppfyllas tills hon verkligen inte orkar mer. Efter ”dåliga” amningar händer det att hon slukar hela flaskan, men i regel lämnat hon 20-40 ml kvar. Hennes viktkurva skuttade rejält uppåt efter två veckor med tillskott, så det är ju positivt.

På dagarna märker jag tyvärr redan av att hon föredrar flaskan när hon är riktigt hungrig, hon har dåligt tålamod och släpper taget om bröstet gång på gång, kastar sig bakåt och slänger bak en arm och utstöter klagoljud på ett högst teatraliskt vis. Men efter middagsflaskan vid 17-18 ammas hon enbart fram till frukostflaskan vid 8-9, och verkar helt nöjd med detta.

Vi har valt att göra på detta sätt med ersättningen för att styra in henne i familjens matschema redan nu, med tre större mål om dagen. Det blir då smidigt att göra som med storebror och fasa ut ersättningen relativt snabbt så snart hon börjar äta fast föda, genom att byta ut ersättningen mot mat på de tider hon redan är van vid en rejäl bukfylla, och behålla amningen före och mellan målen. Storebror slutade helt med ersättningen vid ca 8 månaders ålder, men ammade till ca 19-20 månader.

Nattsömnen har tack och lov fungerat klockrent länge nu. Förutom någon enstaka natt med magknip och skrik så sover hon. Någonstans vid 20-21 somnar hon i min famn i soffan, och kan i regel läggas ned i ”innevagnen” i hallen (Babyzen Yoyo+ 0+) utan att hon vaknar. Kring midnatt eller någon timme innan går vi ner till sovrummet. Eventuellt vaknar hon till och ammar en kort vända innan hon somnar om och läggs i sin säng.

Och hon har äntligen blivit tre, snart fyra, månader. Hon är inte längre så liten och skör, och enligt statistiken innebär samsovning inte längre någon ökad risk i hennes ålder. Som en skänk från ovan har storebror också börjat sova nästan hela natten nästan varje natt, så vi liggammar och samsover. När jag vaknar till och vill sova för mig själv en stund lägger jag bara över henne i hennes säng; inga problem!

En dålig dag vaknar hon klockan 6 på morgonen, och en bra dag efter klockan 7. Eftersom det är vid 7 hela familjen går upp på vardagarna för att storebror ska hinna äta frukost innan förskolan. Möjligen hade hon sovit längre annars. Så på den fronten har jag verkligen inget att klaga på — jag lider inte av sömnbrist annat än självförvållad sådan. (Som när jag efter en amning börjar mobilblogga vid 05 istället för att somna om.)

Dagarna har blivit mer harmoniska hemma. Hon är överlag glad och mysig, MEN jag får inte göra annat än att ägna mig åt henne. Max 10 minuter åt gången kan hon tänka sig att sitta i stol, babysitter, bärsjal eller -sele eller ligga i babygymmet innan hon blir apsur. Så det är: fixa kaffe, springa på toa, borsta tänder… typ sådant som hinns med i luckorna. Ingenting annat hinner göras klart. Varje dag hinner hon få spel medan jag fixar/äter frukost, klär på mig eller fixar lunch. Men det är nog inte riktigt lika många minuters panikskrik om dagen längre. Så länge jag gör som hon vill.

Hon vill sitta i knät. Med betoning på sitta. Skillnaden i att sitta vid köksbordet i sin något tillbakalutade babyinsats på Stokke-stolen och att sitta precis bredvid den upprätt i mitt knä är tydligen skillnaden mellan panikskrik och förnöjt joller… Hon är stark och kan nästan dra sig upp till sittande genom att hålla i mina fingrar. Från halvliggande i famnen sätter hon sig upp obehindrat och utan hjälp. Hon älskar leksaker och greppar dem riktigt bra, för dem till munnen och smakar på dem.

Hon äter mycket på fingrarna också och dreglar kopiösa mängder. Jag började nästan tro att det var tänder på gång. Tills jag läste det här inlägget om H:s första tand, och såg att han var likadan vid samma ålder trots att tanden inte kom förrän vid sju månader. (Det är ju för sådant här jag älskar att ha bloggen, jag är så sur över att det blir så många luckor i dokumenteringen av L:s första tid, trots att bloggen nu varit med från start.)

Och vad mer? Jo, hon kräks. Vi får ju tydligen bara kräkbarn, och med regelbunden toppfyllning med flaska blir det lätt absurt. Jag har beställt ett dussin dregglisar till för att försöka spara på kläderna. Jag är inte kinkig för små kräkfläckar på vare sig henne eller mig, men när kläderna blir genomvåta måste de ju bytas av bekvämlighetsskäl om inte annat. Nu kräks hon ju ofta små kaskader långt över dregglisen och ner över hennes arm och mage och min mage och ben, men mot småblurparna kan i alla fall en dregglis hjälpa så att inte halsringningen blir genomvåt på en gång.

Magen fungerar annars ganska bra, med vissa perioder av knip och gasighet (eventuellt relaterat till att jag ibland fuskar lite med det mjölkfria pga orka inte kunna ta en färdig smörgås på kafé för att det är mjölk i margarinet…) och hon bajsar i regel dagligen.

Hon är stark och stabil, vaken och nyfiken. Hon känns stor, och vi har släppt alla spärrar. Hon får sova i vår säng och vi (eller jag då, B är fortfarande lite novis på denna unge) lyfter och bollar runt med henne lite hur som. En napp på golvet hemma åker rätt in i munnen igen. En napp på golvet ute passerar mammas mun en vända först. Eventuellt efter en torkning om synligt skräp föreligger. Flaskor och nappar kokas…kanske någon gång i veckan? Med avklingande intervaller. Annars åker allt i diskmaskinen eller handdiskas lite lagom noggrant. Det är skönt att ha nått det här stadiet igen!

Första dagen på kraftfoder

Första dagen på kraftfoder

Då är den snart till ända, lillasysters första dag  på ”kraftfoder”. Vid tre tillfällen har hon fått upptoppning på flaska efter amning.

Efter frukost fick hon i sig 50 ml, efter lunch närmare 80 ml, och nu till middag nästan hela 100-millilitersflaskan. (Sedan ville hon absolut till bröstet igen också, vartefter hon kräktes ner mig, sig och halva köksgolvet.) Hon har ammat markant mindre under dagen, vilket ju var väntat, men vi får hoppas att det inte glesas ut så mycket att produktionen går ner. Hon vill gärna snutta på bröstet även efter flaskan för att komma till ro.

I övrigt har det varit i princip som vanligt. Hon sov middag liiite längre än vanligt vid lunch, men det har ändå inte blivit mer än totalt kanske 1,5 timmar under dagen, utöver när hon småslumrat i famnen.

Den mjölkfria ersättningen, Althera, finns bara på pulver, men det har än så länge känts okej att blanda. Med H körde vi ju bara ersättning på tetra, så det blir en lite jobbigare process med matning denna gång.

Mina känslor är blandade: sorg, beslutsamhet, uppgivenhet, lite lättnad, skuld och skam. Det känns hårt att ha misslyckats igen. Vad är jag för en kvinna och mor som – återigen – inte klarar av att göra det som en helt naturligt ska kunna: ge tillräcklig näring åt sitt barn så att det växer och utvecklas?

Det får bli L som styr vad som händer framöver. Hon får obegränsad mängd ersättning 3-4 gånger om dagen, och får amma resten. Verkar hon amma sämre får vi lägga på något ersättningstillfälle. Jag orkar inte ”kriga” mot ersättningen en gång till som med H, då jag slet som ett djur för att upprätthålla typ 50/50.

Det känns knappt värt det att hålla på och späka mig själv med mjölkfri kost när det ändå inte går att helamma. Jag ska försöka se till att hon får amma sitt första halvår, men efter det får det vara med både mjölkfri diet och trugande med tutten. Tål hon att jag äter mjölk då, och är intresserad av att amma, så får hon fortsätta, men annars lägger jag ner. Att hålla på och kämpa för någon halvmesyr känns mest onödigt och desperat. (Jag är rätt mycket av en allt-eller-inget-person.)

Min personliga åsikt/tro är att amning är det bästa för barnet. Självklart är det så, annars hade jag ju inte kämpat så som jag gjort. Jag vet att ersättning fungerar bra också, men det är inget jag hade valt till något av mina barn. Om valet varit mitt. B tycker att det mest varit själviskt av mig att försöka minimera ersättningen; att det rör sig om något sorts egogrej från min sida. Jag ser ju det ologiska i att lägga sådan enorm vikt vid frågan med hänsyn till hur bra det ändå är med ersättning, men jag känner som jag gör oavsett. Den misslyckade amningen med H gör fortfarande ont, och nu blir det en till besvikelse att hantera.

Men OM jag skulle få ett tredje (och garanterat sista) barn framöver så tänker jag bara ge amningen EN ärlig chans. Aldrig att jag viker bebisbubblan till vikt- och amningsångest igen. Tvi för det!

Hemmadag idag

Hemmadag idag

Bloggen fungerade igen imorse, så det verkar som att problemet för en gångs skull låg hos webbhotellsleverantören, och inte något tillägg som kraschat WordPress. Skönt att slippa mecka med det igen!

Igår var jag återigen på kontoret en liten sväng på förmiddagen, för att få lite sammanhang i livet, och lite socialt umgänge. Att arbeta går då rakt inte med lilla fröken i släptåg…

En liten stund, efter mycket skrik, sov hon faktiskt i bärsjalen. Jag hade med den mjuka sköna bambutrikåsjalen från Aldoria. Lööv it!

Kolla vilken läcker liten virvel hon har, lillpluttan! (Och hon är inte halvflint, utan börjar successivt bli blond.)

Tre dagar denna vecka har jag hälsat på på kontoret, och tre olika vagnar har fått följa med. Mina kollegor skakar på huvudet. En har inga barn, och den andra har lagt småbarnsåren bakom sig, och brydde sig tydligen aldrig om det där med vagn, när det begav sig heller (hur det nu är möjligt?).

Igår eftermiddag var vi på BVC och träffade läkaren. Att veta om lillan verkligen är mjölkallergisk eller inte är tydligen i princip omöjligt, men så länge hon mår bättre utan mjölk är det ju bara att köra på mjölkfritt, och testa mjölk igen efter ett tag för att se om hon klarar det. Tyvärr hade vågen stått i princip helt stilla sedan förra veckan.

Och det är ju bara att ge upp tanken på helamning nu. Även om det går att komma med ”ursäkter” som att hon varit förkyld under veckan som varit, och att hon var nybajsad vid vägningen, så känner jag att jag inte kan vägra ersättning längre. Att hon går upp lite långsammare tror jag inte är någon fara så länge hon mår bra och utvecklas, men hon ska inte stå still i vikt.

Vi fick med oss en burk Althera att prova, och om vi upplever att den ersättningen fungerar bra ska vi höra av oss till BVC och få ett ”recept” utskrivet för att inte behöva betala multum för den. Den är gjord på komjölk, men är… hydrolyserad (?) tror jag det hette, vilket innebär att de gjort …något… med proteinerna som gör att den fungerar även för de flesta överkänsliga.

Budet var att toppa upp med så mycket hon vill efter amning. Hon slök typ 80 ml igår kväll, efter en väldigt misslyckad amning. Jag hade börjat fixa mat efter att B nattat H, vid 20.30-tiden. B var sur och tyckte jag var dum i huvudet som skulle laga mat så sent. Jag hade sett fram emot att testa ett nytt recept. L blev grinig, och jag fick stå och försöka skära grönsaker med henne i famnen, ammandes. Ville inte ha hjälp från den griniga karlsloken som pissade på min regnbåge. Han blev ännu surare för att jag inte bad om hjälp, utan stod där och försökte enhandsstrimla salladslök. Ja, ni hör ju – stämningen var inte på topp, och mjölken ville inte direkt flöda.

För att få undan både barn och grinig gubbe från min matlagning sade jag till B att fixa en flaska och mata sin dotter. Och det gick ju rätt bra. L började gråta även efter att hon ätit sig proppmätt, men nöjde sig när hon fick en napp att snutta på. Och vi föräldrar delade en väldigt god gado gado-sallad ur en gemensam skål. Hur gott som helst (utöver att B avskyr tofu i alla former, och jag inte heller är helfrälst). Jag testade detta recept från Allt om Mat, som verkade vara en bra, förenklad instegsvariant.

Skälet till att jag överhuvudtaget ville testa gado gado var dock att jag sett Jamie Oliver göra en något mer komplicerad variant när jag satt utsvulten framför teven. Nästa gång provar jag hans recept, även om det jag gjorde igår också var kanonbra. Det blev väldigt gott och matigt med en tjock jordnötssås till salladen, så jag tänker nog prova fram en ”husets” gado gado, vad det lider. Men den får nog bli utan tofu (kanske tzay istället? eller bacon, om en inte är noga med att det ska vara vego). Kombinationen strimlad rödkål, papaya och avokado blev dock jättehärlig rent färgmässigt, och mycket snyggt upplagt på trendigt ”bowl”-vis, och med såsen runt skålens insida som Jamie Oliver gjorde. Tyvärr blev det inga bilder, för när det väl var klart var klockan 22, och vi ville bara äta.

Idag fick jag nyss äta rester av salladen till lunch medan den lilla ligger i Yoyon och sover. Vi har inte ens packat upp Inovi-sängen igen efter resan, för Yoyon fungerar så bra som ”dagbädd”. Hon fick i sig nästan 50 ml ersättning efter frukost, men skulle absolut snutta på brösten även efter att det verkligen inte gick att truga i henne mer ersättning, så nog är sugbehovet en stor del av hennes ”klängighet”, alltid.

Det dröjde dock till efter klockan 12 innan hon, efter mycket prat och snuttande, somnade så pass att jag kunde lägga henne ifrån mig. Så ersättningen verkar inte direkt vara någon mirakelmedel för att få henne att somna. Men kanske sover hon ett tag nu? Hoppas hoppas hoppas.

Vad är normalt?

Vad är normalt?

Det har knappast undgått någon att vi haft en lite tuffare första tid med L. Och då inte bara avseende hennes höftledsluxation.

Vi har fått till en fungerande amning, verkar det som, även om hon får en liten skvätt ersättning fortfarande, 30-40 ml en gång om dagen. Hon verkar gå upp som hon ska, även om hon viktmässigt ligger lite under medel.

Men jag är lite bekymrad över min lillskrutta. Hon är sällan nöjd med annat än att ligga vid bröstet (även om det blivit liite bättre den senast veckan). Det känns som att hon bara skriker när hon inte sover eller ligger vid bröstet/ammar. Och hon sover inte särskilt mycket.

Nattsömnen var riktigt bra i helgen, 5-6 timmar i sträck, men de två senaste nätterna har det återigen bara varit de vanliga 3-4 timmarna. Resten av dagarna sover hon bara lite längre stunder i min famn (vid bröstet, jag får inte lägga henne upprätt i famnen) och ibland i vagnen om jag går ut och promenerar (efter en stunds skrik).

Sovande i sin dagbädd Inovi Cocoon. Häromdagen pågick det faktiskt en hel halvtimme eller så…

Hon kan ha ammat och verka hur nöjd som helst, och somnat djupt. Men om jag lägger ner henne vaknar hon i regel genast. Och illvrålar. Säkert 80-90 % av alla försök att sätta eller lägga henne någon annanstans än vid mina bröst resulterar i att hon illvrålar, och det är omöjligt att trösta henne på annat sätt än att amma henne. Får jag sammanlagt 10-15 minuter med en glad bebis som jollrar och ler så är det en bra dag.

Dagens glada stund. Underbart är kort.

Hon bajsar bara var tredje dag, men pruttar jättemycket. Dagen/timmarna innan det är dags för bajs är hon extra orolig, skrikig och kräks mycket.

Generellt tycker jag nog att hon är ovanligt ”klängig”, skrikig och grinig, och sover och bajsar för lite. I vart fall i jämförelse med hur det var med storebror.

Men han fick rätt mycket ersättning och var inte lika ”tuttfixerad”, och fick säkert en del av sitt närhetsbehov tillfredsställt av att vi samsov i vart fall halva nätterna. Och alla barn är olika, allt är heelt normalt o.s.v. o.s.v.

Och det är kanske helt normalt. Men den senaste veckan har hon också haft röda utslag i ansiktet. Som ser ut att vara ”hormonprickar”, men som kanske även skulle kunna vara ett tecken på någon överkänslighet?

Så, en skrikig, missnöjd bebis med gaser och utslag, som sover lite och bajsar sällan. Som inte går att trösta på annat sätt än konstant amning. Är det helt normalt, och att tillskriva allmän nyföddhet, de två första utvecklingssprången och lite snorighet? Eller är hon överkänslig mot något?

Ska jag bara avvakta och se om hon blir bättre med tiden?

Puh, nästan lika många frågor och osäkerheter nu som andragångsmamma. Nytt barn, nya bekymmer, tydligen…

Hit och dit och tillbaka igen

Hit och dit och tillbaka igen

Idag var det en kontrastrik dag.

På förmiddagen lämnade jag min lilla knytta en längre stund för allra första gången. Med sin pappa, förstås, så egentligen inga konstigheter. Med H jobbade jag halvtid när han var sju veckor, och vi hade delat ansvar i princip från start. Men detta är en helt annan bebis, och jag har tvingats ta hand om henne nästan helt själv. För annars skriker hon sig blå.

Men idag bar det av. Med håret i en proper knut och blus utan tuttlucka pinnade jag iväg. Först till förskolan för att lämna H. Sedan vidare för ett snabbt stopp på kontoret för att samla ihop papper, och vidare till sammanträde.

Försökte att inte se ut som en person som mest sysslar med laktation och soffhäng med kronisk sömnbrist. Lyckades kanske nästan se ut som en normal människa, och bete mig som en vettig yrkesperson.

Klarade av mötet oväntat snabbt, och stämde av läget hemma. Förväntade mig kaos, men det hade gått rätt bra. Jag hade tankat ungen ordentligt med bröstmjölk innan jag gick, och B hade fått tillåtelse att zonka barnet med en rejäl flaska ersättning också. Jag känner mig såpass trygg i amningen nu att jag faktiskt inte räds att ta till en hel flaska ersättning så här någon enstaka gång. Hon är ju van att dricka det, och att flaskas, så jag räknade med att det skulle gå bra.

Jag gick tillbaka till kontoret en stund, och fick sedan en tuttsugen bebis levererad, ammade, och åt lunch med B innan vi gemensamt hämtade H. Väl hemma intog jag och barnen soffan medan det var B:s tur att ringa lite jobbsamtal.

Lillasyster var ihärdigt hängande på bröstet resten av dagen. Först på nattkröken fick jag återgå till mitt yrkesjag en kort stund för att dra iväg ett länge uppskjutet mejl till en kund.

Idag kom också ett paket fina kläder som jag beställt tilll barnen från JNY Colourful kids (alltså, babusjka/matrjosjka-mönstret: 😍)(bilder kommer snart!) och ikväll lade jag in en beställning på superrean på Kameleont Design. Helt osponsrade tips om ni som jag gillar färgglada barnkläder!

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Idag var det dags för dotrans (den ännu namnlösa, stackaren!) första läkarbesök på BVC.

Mamman hade såklart redan varit hypernervös i några dagar avseende viktuppgången. Säkerligen hade Lillan inte gått ner, men tänk om hon stått stilla, eller bara gått upp litegrann? Vi hade ju i det närmaste fasat ut en av flaskorna också, och bara tillskottsmatat 3 x 30 ml de flesta dagarna den senaste veckan.

Vi kom in i rummet och hälsade på läkaren. Lade en mycket förorättad bebis på skötbordet, endast iförd blöja. Helt enligt instruktionerna hade vi klätt av henne redan i väntrummet (läkarminuter är dyra…), och hon var INTE glad.

Läkaren lyckades ändå få henne att följa en gosedjurspanda med blicken, kände igenom henne och godkände nackstyrkan, höfterna (ingen glidning !) och lyssnade på hjärta och lungor. Inga bekymmer.

Sedan var det dags för vägningen. 3928 gram! Det är nästan 300 gram på två veckor, vilket är en bra viktuppgång. En betryggande bit över födelsevikten också, så nu växer hon alltså på riktigt! Vi fortsätter med 3 x 30 ml ersättning per dygn? och ser hur det ser ut när vi träffar BVC-sköterskan om en vecka.

Och längden? 55,7 cm, alltså 2,7 cm plus på två veckor!

Vi var så lättade och nöjda efteråt.

Inför läkarbesöket fick Knyttan sitt första baljbad också, efter att bara ha torkats av med ljummet vatten och babyolja med tvättlapp tidigare. Bebisen var lite skeptisk inledningsvis, men verkade sedan trivas rätt bra. Att bli upplockad ur det ljumma vattnet var omysigt, men sedan var det desto mysigare (för att inte tala om sövande) att få somna med handduk och filt vid mammans bröst.

Vi hade kvar badbaljan från Ikea och badstödet från Biltema från när H var bebis. Fungerade bra till denna bebis också.