Återbesök

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Mammavak

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.

Sov, människa, sov! #2

Sov, människa, sov! #2

Nämen vad nu? Här sitter jag i soffan klockan tre på natten!

Det är tyst i huset, så jag antar att man och storbarn sover där nere. Lillan ligger och sover mot min mage, stödd av amningskudden. Det var där hon var när jag vaknade för snart tre timmar sedan också. Jag måste visst ha somnat framför teven vid 22-tiden, och B låtit oss ligga/sitta här.

Katterna gör inte heller något väsen av sig. Doris ser jag i fåtöljen tvärs över rummet, övriga två har väl hittat natthärbärge någon annanstans.

Jag har en knappt fungerande hjärna, och minns inte ens om och vad jag skrivit om de senaste dagarna. Sammanfattningsvis har H varit febrig och trotsig, L har vrålat och ammat, jag har försökt överleva, och däremellan lekt med min inlånade mammaleksak, Babyzen Yoyo+ 0+. Det kommer såklart en recension framöver!

Veckan hittills i bilder:

Måndag: Vegeterar i soffan med utsikt över barnen, L börjar bli ljushårig under det mörka (hon är alltså inte fläckvis flintskallig).

Tisdag: Får ett avbrott i sjukstugan när vi träffar farmor på lunch. Hunden Mimmi är med, och lillasyster rullar mellan bil och restaurang.

Onsdag: Den soliga vårvinterpromenaden blir äntligen av! Vår Thule Urban Glide 2 har försetts med babyskyddsadapter, och chassit till Babyzen Yoyo+ ligger i varukorgen. H somnar snabbt, men L ligger och plirar, sedermera vrålar, tills…

… vi träffar pappan på lunch, och storvagnen lämnas i foajén medan L rullar in på restaurangen i yoyon. Hon får en tutte i munnen och sover…i 3,5 minuter. Sedan levererar hon veckans första bajslass, och får ny blöja. Skötväskan med skötdynan var tursamt nog med!

Vi tänker gå hem och ta bilen till matvaruaffären, men inser att nu när vi är två kan ju lillasyster åka i lillvagnen till affären, och storvagnen utgöra varutransport, så vi skippar bilen och handlar direkt.

H har fortfarande feber, så han lär väl bli hemma resten av veckan…

Two down?

Two down?

Här ligger jag sömnlös och bloggar igen. Bredvid mig ligger en fullkomligt kokhet liten kille och andas ansträngt, efter att ha vaknat och gråtit och gnytt ynkligt ett par gånger nu framåt morgonkvisten. Tre dagar ”magsjuka”, en dag på föris, femton dagar vattkoppor, fyra dagar på föris, och vad nu? Jag får flashbacks till förra året, då vi alla just vid den här tiden insjuknade i Förskolepesten, som golvade hela familjen fram till nyår. Jag trodde ett tag på allvar att jag aldrig skulle bli frisk igen…

Försöker tänka att det bara är bra om han klämmer in säsongens alla sjukor nu innan syskonet kommer, men är så rädd att själv bli sjuk nu när BF börjar närma sig på riktigt. Undrar om influensavaccinet jag tog i tisdags börjat verka ännu?

One little man down, alltså. Någon som också kanske rör sig nedåt är Knyttet. Igår besvärades jag hela dagen av en tilltagande svanskotevärk. Mot seneftermiddagen eskalerade den till en känsla som var kusligt lik hur jag kände mig vid förlossningen med H, dock minus själva värkarna.

Det var känsla av hur hela kroppen mellan revben och ljumskar/svanskota satts i ett skruvstäd och klämts åt. I sig inte direkt smärtsamt, utan mer en känsla av avsaknad av kontroll av hela mage/bäcken-området. En överrumplande och liksom …besatt känsla, som jag minns så väl kom som en väldig chock när förlossningen med H startade. Att inte kunna röra sig ordentligt, och ”sitta fast” utan att någon höll i en.

Igår började det (efter en viss svanskotesmärta hela dagen) den sista timmen eller så på jobbet, och eskalerade sedan när jag gick och handlade lite, innan B plockade upp mig för att ta oss hem och fixa en liten middag med morfar och fru som gäster. Alla runt omkring i affären gick så jättesnabbt, och jag var plötsligt jättekänslig mot att ha folk i närheten av min stenhårda mage. Behövde minst en meters avstånd till allt och alla.

Ett tag var jag faktiskt rädd att det var förlossningen som dragit igång, men insåg snabbt att, nej, det är inga värkar inblandade här. Den smärta som var var lindrig och helt konstant. Inga vågor. Fick det vid eftertanke till ont i/tryck mot svanskotan kombinerat med enorma och ihållande sammandragningar. Kanske var det helt enkelt så att Knyttet äntligen börjat borra sig ned i bäckenet? En stund efter vi kommit hem släppte skruvstädet sitt tag, och bara en öm svanskota kvarstod.

Var (såklart, jag är ju ändå jag) orolig för Knyttet en stund, men hen var sedan ganska livlig under kvällen, och har krafsat och puttat lite därinne även nu på morgonkvisten.

Jag har fortfarande ont i svanskotan, men blir upplockad av kollegan idag, och ska försöka ta det lugnt.

Ikväll ska jag och B fira min födelsedag med en middag på tu man hand på en av ”finkrogarna” här i småstan, medan morfar med fru kollar lilleman några timmar.

(Har lite ont i halsen, men förnekar det stenhårt för mig själv, eller försöker i vart fall intala mig att det bara är en liten vaccinationsbiverkning, att kroppen bara kämpar lite med vaccinet, eftersom jag är rätt öm och svullen på stickstället på armen också.)

Nä, nu har klockan ringt, och jag ska upp och göra mig iordning innan kollegan kommer. Hinner kanske ta en kaffe och en bit överbliven tårta också, nu när familjen sover och jag får göra mig iordning i fred.

Jodå, det är B som får vabba igen. Han har ett väldigt flexibelt jobb, min man, vilket lett till att vi faktiskt har ett läge där pappan hittills tagit ca 2/3 av vabbandet, och jag bara 1/3. Trots att han är den i familjen med högst inkomst.

Det är mycket nu…

Det är mycket nu…

Jag pep in till kontoret i förmiddags (15 minuters långsam promenad, woohoo!) och fick några måsten avklarade. Sedan gick jag hem för att fortsätta uppackningen, men fick ta en paus för att pusta ut. Somnade i en fåtölj, där jag sedan vaknade till av att jag dels hade ont i nacken p.g.a. nedhängande huvud, dels hade dregel i mungipan, och dels att man och barn klev in genom ytterdörren.

De var något tidigare än tänkt, för förskolan hade ringt B redan vid 11 för att meddela att H hade ”feber” (hela 38 grader gudbevars!) och var något lojare än normalt, samt hade ätit dåligt till lunch. Nu behövde B inte komma förrän vid 15 ändå, eftersom han inte kunde komma ifrån direkt, och det ändå var dags för vila. Det här är dock tredje gången på någon månad de ringer hem H med ”feber”, och tempen visar bara lite drygt 38 grader, barnet är glatt och leker, men är kanske något lugnare än normalt och har lite dålig aptit. Vi får hem en (vad vi tycker) frisk unge, och någon måste stanna hemma en hel dag till efteråt, då han alltid är feberfri. Jag kan inte låta bli att tycka att detta är pjoskigt och helt onödigt. Okej om han faktiskt var riktigt hängig och ledsen, men så har det ju inte varit.

Nåväl, vi har fortfarande varken uppackade kökspryttlar eller något matbord (hallå Mio, ”början av veckan” är väl senast tisdag, sedan är det ju mitt i veckan!) så det blev utekäk igen. Jag längtar ihjäl mig efter ”riktig” mat. Efter middagen tog vi en liten (5 minuter!) promenad till den närbelägna stranden, och lät H leka lite i sanden medan vi drack medhavt kaffe. Som jag kan dricka nu!

Knyttets inverkan på mitt liv just nu är minimalt, förutom tröttheten. Men så kan det tydligen vara, eftersom hen ändå fanns där vid ultraljudet förra veckan, vilt viftande. Jag har inte direkt känt några mera fosterrörelser, men har å andra sidan inte haft mycket tid till att känna efter, heller. Och det är ju early days fortfarande.

Sedan somnade jag vid nattning, och sov till gott och väl efter kl. 23. Nu sova igen. Godnatt!

 

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Tröttman, liten kamin och farväl trädgården

Den här tröttman jag lider av just nu vet inga gränser. Jag kom hem i fredags, åt middag och somnade vid nattning vid 21-tiden. Vaknade till vid midnatt och var vaken en stund för att ta ut linser, borsta tänderna och kolla av mobilen. Sov till 07 och tyckte det var jättejobbigt att H vaknade en stund senare, för jag behövde somna om.

Efter frukost igår lät jag H kolla på ”Stora maskiner” på YouTube medan jag själv låg i halvdvala i soffan. Sov av och till där fram till lunch, så mycket det nu går med en 1,5-åring som klättrar på en. B försökte avlasta, mammigheten vet inga gränser just nu. När jag skickade upp B för att byta bajsblöja låg H och ropade efter mig på skötbordet. Suck, det är som att han känner på sig att jag inte riktigt orkar med honom just nu…

Sedan var jag vaken ett tag medan H sov middag, satt och planerade inför flytten med B, och när H vaknade tog vi en promenad till torget och köpte varmkorv med bröd att äta till lunch, p.g.a. det enda jag kunde tänka mig att äta igår. Vid 16-tiden åkte mina killar iväg för middag hos farmor. Jag, som skulle bli avslöjad som preggo vid första viskningen om att jag inte vill ha vin till maten, skyllde på flyttbestyr och stannade hemma. Synd att inte ha körkort i det läget, chaufförskortet är ju annars den perfekta ursäkten.

Sedan närmast svimmade jag i soffan i en timme till, och fick verkligen tvinga mig upp för att få något gjort sedan. Lyckades ändå jobba på i fyra timmar med att packa ihop mitt rum. När familjen kom hem efter 21 nattades H medan jag åt glass till sen middag, p.g.a. kände avsmak för all sorts mat hela dagen efter lunch. Somnade vid 23, vaknade nyss och känner mig inte utvilad. Hur ska vi få ihop flytten när jag bara fungerar några timmar om dagen? Vojne, vojne.

Två kokta med bröd till lunch och en skål glass till middag. Kosten kan kanske spela in i orken, men vad göra när nästan allt är kväljningsframkallande? Jag vet att jag kommer ha problem att äta ända fram till graviditetens slutfas, men senare mer i en bristande lust till mat generellt, och inte den här totala avskyn för nästan allt. Det borde börja lätta om en månad eller så.

Och träning då? Nej, orken FINNS banne mig inte, jag vill bara sova och flåsar av att gå uppför en trappa. Så tungt, så tungt. Men jag vet att jag kommer att bli piggare snart, och jag vill minnas att den här enorma flåsigheten bara var i början och absolut sista veckorna sist, så det är väl bara att avvakta. Tror det är att kroppen måste anpassa sig till en ökad blodmängd i början, och i slutet…well, när en har en höggravid mage att släpa på blir det liksom tungt av sig självt, plus att bebisen klämmer ihop lungorna. Planerar en aktiv sommar!

Den här tiden på året är trädgården så himla vacker här. Solens och skuggornas spel när det finns många riktigt höga träd på tomten är helt fantastiskt, och ger känslan och lugnet av skog. Och allt fågelkvitter. Och mina vackra balkansippor. Jag kommer att sakna denna trädgård. Den vi flyttar till är mindre och inte alls en naturtomt. Men sjöutsikt kanske är ett bra substitut för skogskänsla när det gäller att framkalla frid i själen?

image

H har för övrigt haft feber sedan i onsdags kväll, över 39,5 de (få) gånger vi kollat. Jag är inte orolig för feber så länge han är okej i övrigt, och han har verkligen varit nästan lika vild och glad som vanligt. Men nu tyckte svärmor att han hade beläggning på tungan och att det minsann kan vara början på scharlakansfeber, så B kom hem från middagen alldeles kollrig. Så nu ska jag ringa VC och försöka få en akuttid idag för att se om han behöver antibiotika.

 

H:s sjuttonde månad

H:s sjuttonde månad

Jag tänkte komma i fas med månadssammanfattningarna igen, så här kommer inlägget om den nyligen passerade sjuttonde månaden i H:s liv!

IMG_0010
Suddig, men glad.

Månaden börjar med att i vart fall jag och H fortfarande lider av sviterna från förskolepesten som drabbat oss ett par-tre veckor tidigare. Precis före jul tar vi med H till vårdcentralen för andra gången, eftersom han hostar förskräckligt på nätterna och är väldigt rosslig. Ena lungan låter lite illa, och öronen är lite röda, men annars inget nytt. Helt frisk blir han inte förrän efter nyår, bara några dagar innan nästa förkylning slår till. Hög feber, nästäppa och allmän misär får honom att bara skrika en hel dag, som jag genast utser till den dittills sämsta dagen med honom. Varken nässprej, babymist, näsdroppar, näsfrida, paracetamol, kramar eller tutte hjälper.

Under julen flänger vi runt, med julafton hos farmor, mellandagsmiddag hos morfar, ett par dagar hos mormor före nyåret, som firas tillbaka hos farmor igen. Det fungerar bra för det mesta, och han är glad i att ha mycket folk runtomkring. Efter att ha fått paket till höger och vänster i ett antal dagar börjar han begripa att det kanske finns något roligt i dem, men behöver fortfarande hjälp att öppna dem.

IMG_0098
Julklappsutdelning nummer 2, hemma på juldagen. Alla var till honom!

Vi besöker också Skansen för första gången som barnfamilj på annandagen, vilket nog kan bli en tradition (när vädret så tillåter). H gillade de små lejontamarinerna och krokodilerna på akvariet bäst.

(Vi skaffade ett familjeårskort på Skansen, så det blir nog en del besök framöver. Det är ju verkligen ett bra resmål för dagsutflykter, där en ibland kan slå på stort med mat på restaurang och inträde till akvariet, medan en ibland kanske bara tar med lite matsäck eller korv att grilla, och nöjer sig med att gå runt och titta på djuren ute i parken.)

Han är enormt mammig nästan hela månaden, och pappa duger inte till mycket. Han ammar också väldigt mycket hela månaden, men börjar de sista dagarna trappa ner till en mer ”normal” ska-snart-sluta-amma-nivå på ett par gånger per dygn, under småtimmarna/tidig morgon.

Han börjar äta väldigt bra efter att alla sjukdomar fördrivits. Gröten gör comeback på frukostbordet, och han äter en hel vuxenportion med mosad frukt i. Vi får till och med hjälpa till med en annan sked, så länge han får gegga bäst han vill med sin egen sked. Det håller dock bara i sig någon vecka innan han vid slutet av månaden blir kinkigare igen. Ställer till stora skrik-fester så fort det vankas middag, och är helt oberäknelig i att samma mat kan vara supergod ena dagen, för att helt ratas nästa dag.

Han är dock helt vild i allt vad godis och sötsaker heter, och har riktig falkblick när det gäller att hitta sådant vi försökt hålla undan från honom. Och då ger vi honom i princip aldrig sådant ”med flit”, utan han kan få smaka någon liten bit av en bulle eller liknande då och då, om han kommer på oss med att äta sånt och kräver att få provsmaka.

IMG_0286
Blir påkommen med att ha tjuvat en skumtomte från köksbänken.

Sömnen är generellt orolig, och han vaknar flera gånger under kvällarna. I bästa fall somnar han om med napp och gos, i värsta fall är det bara att välja mellan att ta upp honom en stund (om vi höll på ett kolla på någon film eller så) eller att gå och lägga oss med honom.

IMG_0022
Öppnar dörrar, alldeles själv.

Även om han utvecklas mycket fysiskt, genom att bli snabbare, starkare och stabilare och få bättre finmotorik (springer,klättrar, öppnar dörrar, staplar saker och stoppar saker i varandra), så är det kommunikationsförmågan som utvecklas mest denna månad. De första riktiga orden kommer: ”mamma” som ord och inte bara som lång klagovisa ”ma-ma-ma-ma-ma”, ”pappa”/”baba” gör både pappan och mig varma i hjärtat så här under mammighetens högsäsong. ”Kah” betyder både katt och anka, ”pah” kan förutom pappa även referera till trappa och apa. De ljudhärmande orden ”maomao”, ”nomnom” och ”bwumbwum” hänger kvar.

Han börjar nicka för ja, och skaka på huvudet för nej, och -shit!- vad mycket han egentligen förstår! Vi hade ingen aning om att han hade så stor koll på vad vi sade, vilket även märks när vi pratar i telefon med andra och pratar om att åka tåg eller om att han äter en massa klämmisar. Då kan vi plötsligt höra ett ”tuff-tuff”-ljud (Ja, det är hans mor som lärt honom att tåget låter som det lät för hundra år sedan: tschuck-a-tschuck-a-tschuck, typ…), eller så står han framför en med en klämmis han hämtat i köket. Han pekar på saker han vill ha, hämtar fjärrkontroller när han vill se på ”I drömmarnas trädgård”, hämtar nyckeln till altandörren när katterna vill gå ut.

Böcker börjar bli intressanta på riktigt. Han hämtar dem och vill att vi läser, eller sitter själv och bläddrar. Helst böckerna om Binta, Babo och Lalo, som ska läsas om och om och om igen.

IMG_0018
Favoritböckerna, ska läsas mest hela tiden.

Det blir ordentligt med snö efter helgerna, och han får sin första pulka, och får pulsa själv i snön för första gången. Pulkan är kul så länge det går fort, och snön är spännande.

IMG_0372
Liten kåldolme på vinterpromenad i vagnen.

Han får en större bilstol till slut, efter att ha vuxit ur babyskyddet helt och hållet. Hur mycket han väger och hur lång han är är oklart, men han har storlek 86 eller 86/92 i allt. Det sistnämnda är rejält stort än så länge, men det förstnämnda känns inte lika stort som det gjorde för någon månad sedan. Men vi får ge oss till tåls till 18-månaderskontrollen innan vi får veta hur han utvecklats. Han var 79,5 lång och vägde 11,8 kg sist vi var på BVC, när han var nyss fyllda 13 månader. Längden har han nog vuxit mycket på, det märks på kläderna, men jag är osäker på vikten. Det har ju varit både matvägran och sjukdomsperioder de senaste månaderna, så han har nog gått ner lite i perioder. Kanske väger han 12,5-13 kilo nu?

Det är inte klokt att denna lilla grabb var en fyra-femmånadersbebis vid den här tiden förra året. Vad mycket som hänt sedan dess, och vad snabbt tiden har gått!

IMG_0123
Stor kille fikar i egen fåtölj på Espresso house efter Skansen-besöket.
Feber, inne på tredje dygnet

Feber, inne på tredje dygnet

IMG_0264

Jahapp. Idag var inte dagen då vi återgick i vardagslunken med jobb och förskola.

En snabbvisit på kontoret på förmiddagen, sedan avlösa pappan hemma. Spenderade FEM timmar på rygg i soffan med barnet som ville amma-ha napp-gråta-amma-rivas-gråta-napp-amma-luggas-gråta-amma-halvslumra i fem minuter och börja om. Hejdlös gråt om han inte fick ligga på mig som ett litet plåster.

Feber runt 39,5-40,5 grader, rosslig men inte så hostig. Ej snorig. Röd om kinderna. Vaken och alert, men gnällig och vill bara vara i famnen. Omtag på den drygt månadsgamla virusinfektionen, som vi trodde äntligen lämnat oss förra veckan, eller ny infektion, det är frågan?

Ringer nog VC imorgon om inte febern ger med sig under natten. Tre dygns rätt hög feber med en helg kommande gör att det nog bör kollas upp om det inte blir bättre till imorgon.

Och jag orkar inte hålla fasaden som en alltigenom vän moder när han vill vara PÅ mig hela dagar i sträck. Tidvis blir jag irriterad och less och skjuter undan honom en stund så jag kan sitta upp och dricka lite kaffe eller vatten. Han gråter och gråter. Jag får dåligt samvete och undrar om han blir helt förstörd av att bli avvisad av mamman när han är ledsen och sjuk. Men jag orkar bara inte ligga som en mjölkrobot och bara gullegulla hela dagar! Det bara kryper i kroppen på mig till slut. Jag blir rastlös och får panik av att inte få ha min kropp i fred en enda sekund.

Varje måltid sitter han och bara tokgråter vid bordet tills han får komma tillbaka i min famn igen. Inte ens äta får jag göra. Han sover inte middag utan bara halvslumrar korta stunder på mitt bröst. Håller fast mig i håret och märker direkt om jag försöker smita iväg på toaletten eller in till köket för att hälla upp en kopp kaffe. Gnällgråter. Gråter. Gråtgnäller. Gnäller.

Och det är så synd om honom, men fy f-n vad jobbig han är! En del av mig vill bara krama och krama den lilla stackaren. En annan del vill springa ut i snön och bara vråla rakt ut.

Ingen bra resa, det här

Ingen bra resa, det här

Barnet, som jag trodde var på bättringsvägen, blev sjukare igår eftermiddag, och än sjukare idag. Äter inte och dricker bara lite.

Dagens mat: en näve russin och ca en halv deciliter vispgrädde. Dagens dryck: kanske en och en halv deciliter vatten, en halv deciliter äppeljuice, några klunkar saft och några klunkar festis. Märk den tilltagande desperationen hos föräldern…

Han har helt ratat nästan all sin favoritmat: pannkakor, pizza, mer vispgrädde, kanelbullar. Återigen, desperationen… Jag tror att det var typ i måndags eller tisdags som han åt en ordentlig portion mat sist. Nu cirka tre dagar på nästan ingenting.

Och han gråter. Och gråter. Och gråter.  Sover mycket, för att sedan vakna och vara aktiv mellan 04 och 07. Varvid han står och pekar mot köket och säger ”nomnomnom”, för att sedan slå iväg allt som erbjuds, gråta, hälla vatten/mjölk över hela sig, gråta lite till. Busa runt medan mamman försöker sova, för att sedan vid 07.30, när mamman tänkt att det ändå är morgon och dags för frukost, bestämma sig för att manisk amning under halvsömn, på alltmer sinande bröst, i två och en halv timme, ändå var vad han behövde. Mina bröstvårtor var lila efteråt. Oh, the joys of motherhood!

Och som grädde på moset – gissa vem som har panikont i svalget och frossa? Nu har H sovit i princip non-stop sedan kl 16, med avbrott för middagsförsök och ett par omgångar tutte. Jag försöker ladda för en stökig natt. Vill bara sova själv.

Det är i vart fall positivt att H:s feber varit avsevärt lägre idag (enligt mina handflator), och just nu är hans panna sval mot mina febriga händer.

Eländes elände. Det blir till att ringa doktorn på måndag om barnet inte kvickar på sig. Kanske är det halsfluss? (Tack föris!)

Försöker hålla mig cool, men det går sådär. Tänker ”feber är inte farligt” (Men tänk om det är någon jättefarlig infektion då?) och ”små barn kan klara sig i veckor utan mat, bara de dricker” (Hur mycket måste han dricka?). Men mest tänker jag att en barnakut är det sista stället jag vill ta mitt sjuka barn till (medvetslöshet, stor blodförlust och liknande undantaget), så det blir till att avvakta till måndag, eftersom han trots allt dricker, är aktiv stundvis och febern inte är konstant hög. Men det är första gången min skrutt är sjuk på riktigt, och lite, lite grann ligger jag vaken nu bara för att höra honom andas.

Imorgon är vi hemma igen. Stackars mamma, som fick hem en hel sjukstuga med väldigt begränsad umgängesförmåga. Hoppas vi inte smittat henne, bara.

Och så lite prickar på det…

Och så lite prickar på det…

Nej, sonen sov inte alls när jag kom hem.

Han satt och matvägrade i vanlig ordning. Det är så svårt att utöver rent allmän matvägran i någon månad även hantera någon sorts sjukdomsrelaterad och nästan total matvägran. Han har redan tunnat ut lite, och har inte alls lika fin hudton som han hade förut när han åt bra. De senaste två dagarna har vi fått i honom  äppeljuice, mjölk och klämmisar. Inte mycket annat. B lät honom till och med få pommes och milkshake på donken idag, för att NÅGOT skulle ätas. Det gick ner, men inget mer.

Jag möttes även av en pojke med fullt av prickar/blåsor runt munnen. Två igår var ett helt gäng idag. Några på rumpan och en samling på ryggen också. Vette tusan vad det är?

Googlar, men blir inte klokare. Vattkoppor verkar vara större och sitta mer individuellt. Kanske virusprickar, om det är tredagarsfeber han haft? Fast bara en dag? Ingen feber idag… Får se hur det ter sig imorgon, och kanske ringa 1177.

Han mår rätt okej. Ville inte somna, utan nötte runt i sängen, grät, ammade och slogs om vartannat. Tills batteriet tvärdog efter en timme, och han föll i instant djupsömn. Men det var nog mest övertrötthet.

Nu sover han i alla fall. Mamman och pappan får ostron och bubbel.