Ny vecka, nya tag?

Ny vecka, nya tag?

Oj, här är visst inlägget jag började skriva i måndags. Nu är det redan onsdag torsdag, och veckan är inte så ny längre…

Förra veckan blev lite av ett lågvattenmärke i en redan stressfylld period. Onsdagens panik med Doris, som övergick i torsdagens panik med Kajsa, som övergick i lördagens reprispanik med Kajsa.

Efter att vi fått hämta hem lilla kattungen, som nu nog permanent fått namnet Kajsa Kavat, i fredags så trodde vi att faran var över för hela vår lilla kattfamilj. Efter tre dagar med skytteltrafik till djursjukhuset var vi alla tre ganska slut, och lördagen inleddes med en sovmorgon som hette duga. Klockan var efter tio när vi vaknade, och vi hade en mysig familjedag inplanerad. Vi skulle ta oss ner på stan, där det pågick en massa barnvänliga aktiviteter denna helg, och inleda med en kafébrunch. På kvällen skulle vi ta oss hem och grilla, bara vi tre.

Men när vi kom upp på övervåningen och skulle släppa ut småkatterna från rummet de sover i så var Kajsa lika illa däran som på torsdagskvällen. Återigen bara låg hon platt på golvet, och hade kräkts en massa. Det blev ilfart till veterinärkliniken igen, och vidare till Albano. De stunder hon varit uppe på benen bara vinglade hon rakt fram tills det tog stopp, och där körde hon huvudet i väggen och bara satt/låg. Jag var återigen säker på att det var kört.

De kollade henne lite och hittade inga direkta fel, ett snabbt ultraljud över magen gjordes för att kolla så att hon inte hade något fel på tarmarna, men inget syntes utöver kanske, kanske lite mycket celler i urinen i urinblåsan (eventuell urinvägsinfektion). Men å andra sidan så fanns det inga klara riktlinjer för hur normal urin ska se ut på små kattungar. Veterinären sa att det de kunde göra för små kattungar i princip var vätskedropp och antibiotika. Hon fick vätska samt sockerlösning insprutat i nackskinnet, och ett e-recept på antibiotika skrevs ut.

Veterinären tyckte att vi lika gärna kunde åka hem med henne och försöka ge henne vätska genom en spruta i munnen, och ta till antibiotikan om hon inte blev bättre. Som en sista åtgärd, liksom, eftersom den också kunde ställa till det med magen. Jag tyckte det kändes lite sådär att åka hem med en nästan medvetslös kattunge, även om veterinären inte tyckte att de kunde göra så mycket mer än vad vi skulle kunna göra hemma. Vi kom överens om att vänta och se om vätskan hjälpte.

B och H fick åka iväg och äta, och jag satt kvar i undersökningsrummet med lilla, lilla Kajsa invirad i en lätt nerkissad filt i min famn. Jag var helt säker på att hon skulle dö. Efter en lång lång stund började jag dock få känslan av att hon nog sov snarare än var medvetslös. Sedan vaknade hon plötsligt till av något ljud, och krånglade sig ur min famn för att vingla runt på undersökningsbordet. Fortfarande väldigt ostadig och liksom konstig i rörelserna, men helt klart mer vaken än hon varit sedan vi åkte hemifrån. Blicken var liksom ”med”, och hon tittade på mig. Veterinären kom in, men tyckte att Kajsa borde ha reagerat snabbare och bättre på vattnet om inget annat var fel. Han skulle kalla in sin kollega som var expert på neurologiska sjukdomar för att göra en bedömning.

Neurologiexperten visade sig vara samma veterinär som tagit hand om Doris några dagar tidigare, och som vi också träffat första gången vi var och hämtade hem Kajsa. Hon var lite bekymrad över att Kajsa inte lyfte huvudet ordentligt, och att reflexerna i ena bakbenet var lite sega. Vid det här laget kände jag mig dock hoppfull. Doris hade ju också haft symtom som veterinären på den lokala kliniken tolkat som eventuell ryggmärgsskada, men som gradvis hade försvunnit efter dropp.

Kajsa fick en omgång vätska i nacken till, och sedan åkte vi hem med en nästan återhämtad – om än lite matt – kattunge. Den här gången hamnade notan på närmare 5 000 kr. De totala veterinärräkningarna från förra veckan landade på dryga 30 000 kr. Roligare sätt finns ju att spendera sina besparingar under sommaren! Tack vare att Doris var försäkrad täckte dock försäkringen nästan hälften av totalsumman. Numera är även Kajsa och hennes bröder försäkrade…

Nu har alla varit hemma och friska i några dagar. Vi hämtade ut recept på både mjölkstoppande droppar till Doris, och antibiotika till Kajsa. Ingen av medicinerna har använts ännu. Det kändes onödigt att ge antibiotika till Kajsa när hon återhämtat sig helt av bara vätska, med en onödig risk att medicinen skulle sätta hennes mage ur spel igen. Och Doris? Ja, det är jättesvårt det där. Å ena sidan ökar Kajsas chanser att fortsätta må bra om hon får fortsätta dia och slipper gå över på mat för fort, samt får antikroppar via mjölken som stärker hennes outvecklade immunförsvar. Å andra sidan så går det inte att hindra även de andra två från att dia, och Doris riskerar att eventuellt få akut kalciumbrist igen.

Vi balanserar så gott det går; uppmuntrar pojkarna att äta så mycket mat som möjligt och erbjuda alla ungarna mjölkersättning i skål flera gånger om dagen. Kajsa har successivt fått börja äta mat igen, i små mängder. Doris är också förtjust i mjölkersättningen, men den borde ju bara vara nyttig för henne också. Så vi håller tummarna och vakar över vår lilla kattfamilj.

En hemsk dag med hoppfullt avslut

En hemsk dag med hoppfullt avslut

Vilken dag vi har haft idag! B åkte iväg till jobbet på morgonen, för första gången på nästan två veckor.

Jag och H skulle ligga kvar och mysa i sängen, gå upp och äta frukost tillsammans, och sedan ta en långpromenad till 4H-gården och titta på djuren. Sedan skulle morfar ta över medan jag tog ett jobbmöte på eftermiddagen, och H skulle få äta middag där. Så var planen.

H vaknade dock och grät för att pappa gick. ”Mamma bått!” hette det plötsligt. Han lugnade snabbt ner sig, men det stod klart att det inte skulle bli någon sovmorgon. Doris kom in i rummet och gömde sig under sängen och jamade. Lite märkligt, men sedan kom hon fram och lade sig på golvet i H:s sovrum.

Han började sin vanliga omilda behandling, som börjar med klapp och kram, men oftast slutar med att han ligger på katten, eller sitter på henne. Och hon är så snäll att hon varken morrar, fräser, rivs, skriker, eller ens springer iväg. Jag drog bort honom från henne, och återgick till bestyren med att plocka fram kläder och blöja.

Sedan såg jag plötsligt att Doris låg och flämtade och dreglade på golvet. Hon bara kved när jag lyfte upp henne, och var helt slapp i kroppen. Jag fick panik och ringde veterinären. Som tur var hade den lokala kliniken hunnit öppna för morgonen alldeles en liten stund innan, och de sa att vi fick komma in akut.

Där stod jag med en oregerlig nästan tvååring, en uppenbarligen allvarligt sjuk/skadad katt, inget körkort, ingen bil, och ingen bilbarnstol. Jag fick rycka min pappa från frukostbordet och be honom komma och köra katten till veterinären, så att jag kunde gå efter med H i barnvagnen.

När jag kom fram var Doris redan inne hos veterinären. Jag bytte av min pappa i undersökningsrummet, och lämnade över H till honom. De höll på att försöka få in en kanyl i hennes framben, och förklarade att de hade det svårt med det, eftersom hon hade jättedåligt tryck i ådrorna. Att hon var i chock och att de måste häva chocken för att hon ska ha någon chans alls. Hon fick till slut smärtstillande och dropp med koksaltlösning. De tog lite prover och hörde efter om hon kunde ha fått i sig något, eller ramlat. Hon hade röntgats innan jag kom, men det enda konstiga som de sett var en förstoppning, som knappast kunde ha orsakat hennes mående.

Vi var där i drygt ett par timmar. Större delen av den tiden stod jag bara handfallen och klappade på en Doris som var helt borta. Slapp i hela kroppen, med ansiktet liggandes halvt ner i handduken och ögon som bara stirrade rätt ut. Ömsom bara flämtade hon snabbt och rossligt, ömsom kved hon helt hjärtskärande. Veterinären kom in och sa att prognosen var väldigt dålig. Doris visade inga tecken på känsel i bakbenen, och bara kissade rätt ut utan kontroll på blåsan. De trodde att hon antingen hade något trauma på ryggmärgen, eller att hon fått någon sorts blodpropp som vandrat från hjärtat och satt sig i ryggen. Det såg väldigt mörkt ut. Om hon skulle ha minsta chans behövde hon intensivvård på stora djursjukhuset. Veterinären skulle kolla om de kunde ta emot oss.

Jag stod där och grät helt hejdlöst. Det enda jag kunde tro var att mitt barn hade gjort Doris så illa i ryggen att hon nu skulle behöva dö ifrån sina små bebisar. Att kattungen, som var min ”bebis” året innan H kom, nu skulle dö på grund av min bebis. Varför FÖRSTÅR han aldrig att han inte får vara hårdhänt med katten, hur många gånger jag än säger till? Varför har jag inte varit ännu mer vaksam när de varit i samma rum, hållit dem isär mer? Varför, varför har Doris aldrig sagt ifrån? Har hon nu så snällt tålt hans misshandel ända in i döden?

Veterinären kom in och meddelade att djursjukhuset kunde ta emot oss. När sköterskan kom in för att plocka bort droppet var Doris plötsligt lite mer alert. Örat som låg uppåt var liksom mer spänstigt och vaket, och blicken i ögonen lite mer närvarande. Jag tänkte att smärtan och chocken kanske blivit bättre av droppet och medicinen, men visste ju att en förlamad katt inte kan överleva, så det gav mig inget hopp.

Men så när droppet drogs ur började Doris plötsligt försöka kravla bort från sköterskan. Hon tog sig ur burbotten hon legat i, och försökte hoppa ner på golvet. Rörelserna var förvisso klumpiga och okoordinerade, men det var inget som helst tvivel om att hon hade använt både bakben och svans. Veterinären kom in och klämde på tassarna och sade att de kändes varmare. Doris var piggare än hon varit sedan hon kom in på kliniken, men veterinären vågade ändå inte vara annat än avvaktande beträffande hennes tillstånd.

Efter att ha bestämt att pappa fick åka före med Doris, och jag och H skulle vänta in B, som var på väg från stan med bilstolen, skulle vi bara lasta in Doris i pappas bil. På parkeringen började hon rumstera om vildsint i buren, och plötsligt hade hon tryckt upp luckan och hoppat ut! Hon sprang runt på parkeringen och ville inte bli infångad. Helt klart med funktion i alla ben, om än lite svajig i bakdelen. H sprang också runt på parkeringen. Där sprang jag, gravid och chockad, och försökte fånga in den kanske döende katten som skulle in på intensivvård, samtidigt som jag försökte hålla koll på det vilda barnet, som inte fått frukost den dagen, och spenderat två timmar härjandes med morfar utanför veterinärkliniken.

Jag skrikgrät ”FAN FAN FAN FAN FAN!” i panik, och jagade ömsom barnet, ömsom katten. Lilla pappa jagade med så gott han kunde, men en liten gubbe som närmar sig 70 och är inte helt van att jaga vare sig katter eller barn är inte till jättestor hjälp. Till slut räckte jag över H till honom och sa ”Här! Sätt honom i vagnen eller bara få bort honom”. Sedan hade Doris lagt sig under pappas bil, och jag lyckades dra fram henne. En av mina gamla körskolelärare fanns plötsligt på plats och hjälpte mig att hämta buren och stoppa ner Doris. Pappa körde iväg mot djursjukhuset.

Klockan var nu lunch, och jag och H fick oss lite vatten (och jag kaffe) samt ett par havrekakor i djurklinikens väntrum. Det var det första vi åt och drack på hela dagen. Jag reglerade självrisken (tack och lov att Doris är försäkrad!), och snart var B där. Vi körde mot djursjukhuset, och jag kände mig hoppfull. Doris hade visat på livskraft och kämparglöd, och hon var absolut inte förlamad. Det här skulle de fixa på djursjukhuset!

När vi kom dit hade Doris lagts i syrgas, och veterinären sa att hon var väldigt dålig, och att de var osäkra på vad som drabbat henne. Det lät som att de inte trodde på något trauma eller liknande, utan var mer inne på sjukdom ellet någon sorts förgiftning. Akut diabetes var en teori, för hennes glukosprover hade varit skyhöga på kliniken. De skulle ta nya, och laktatprover för att kolla hennes syresättning. Sedan skulle de avvakta att hon blev mer stabil innan eventuellt hjärtultraljud, nya röntgenbilder och andra tester. Hon var väldigt dålig, sa veterinären, men ville vi att de ändå skulle göra allt de kunde, även om det betydde flera dygns intensivvård? Jag sade tveklöst ja. Hon är bara tre år, och har bebisar som väntar på henne där hemma. Klart vi ska göra allt som går!

Efter ett tag återkom veterinären och sade att de nya glukostesterna var bättre, så det var inte diabetes. Däremot hade de börjat fundera på kalciumbrist, som kan drabba diande kattor. Det kan tydligen påverka hela systemet, och bli riktigt illa, och ändå inte synas på blodprov, eftersom kalciumet i blodet är det sista som försvinner. Cellerna kan ha varit utan länge innan dess, och såväl muskler och annat viktigt i kroppen är beroende av kalcium för att fungera.  De hade satt Doris på kalciumdropp, och skulle avvakta och se om det fick någon effekt. Vi kunde åka, och de skulle fortsätta med grundligare undersökningar när hon blev stabil. Vi skulle nog inte höra av dem förrän nästa dag. Om hon inte blev sämre, för då skulle de ringa direkt.

Jaha. Då kunde vi inte göra annat än att vänta. Doris var i goda händer, och jag hade hela tiden efter att hon försökte rymma från sköterskan känt att visst tusan skulle den katten klara sig! Gnistan hade kommit tillbaka, och hon har ungar att komma hem till.

Vi åt en sen lunch i Täby centrum, och shoppade lite reakläder åt H på Wilma Winter och P.o.P. Sedan åkte vi hemåt. Åt mackor till middag och gick en kvällspromenad. Jag kollade hela tiden på telefonen så att jag inte hade missat något samtal. No news var ju good news i detta läge. Jag hade tänkt att H skulle somna i vagnen så att vi slapp en bökstökig nattning. Men han ville inte sova så klart. När vi var nästan hemma, och klockan var nästan 22, var H fortfarande vaken och satt och tjattrade i vagnen.

Och telefonen ringde. Djursjukhuset Albano, stod det i displayen. Jag hade sparat numret förra gången jag satt och väntade på samtal därifrån. När Trixie hade lagts in och sövts för kontroll och eventuell operation av knölen i hennes mun. Den gången var det dåliga nyheter när de ringde, och jag bävade igår när jag tryckte på den gröna lursymbolen. De skulle ju bara ringa idag om hon blivit sämre!

Men det var inte dåliga nyheter! Veterinären på intensivvårdsavdelningen ville bara uppdatera oss innan hon lämnade över till nattskiftet. Doris hade blivit piggare av kalciumdroppet! Hon hade varit uppe och gått lite, hade kissat och ätit och var väldigt kelen. Det såg ut som att hon var på bättringsvägen. På morgonens rond (ungefär just nu) skulle de diskutera och se om hon kan komma hem idag, och hur man ska göra med kattungarna. De kanske måste avvänjas tidigare, för att inte belasta Doris kalciumnivåer igen. Jag kommer att få besked nu under förmiddagen.

Jag googlade såklart kalciumbrist hos katter (kallas eklampsi när tillståndet är akut med kramper, verkar det som) när jag kom hem, och insåg att det verkligen var en kamp mot klockan där igår. Många katthonor som drabbas dör, eftersom det går väldigt snabbt. På några timmar kan katten vara död, om hon inte får vård genast, med rätt diagnos omgående, och snabbt kalciumdropp. Jag ska självklart uppdatera kliniken här hemmavid också, så att de har kalciumbrist i åtanke nästa gång det kommer in en allvarligt sjuk katthona som har ungar.

B har just åkt iväg för ett nytt försök till jobb, och jag ska äta frukost med H, för att sedan lämna över honom till morfar så att jag hinner jobba lite också. Fick boka av ett bankmöte igår. I eftermiddag ska vi få möbelleverans, så det blir en kort arbetsdag idag.