Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Kräkbarn (ode to the Dregglis)

Kräkbarn (ode to the Dregglis)

I början gick vi runt och förundrades över hur lite L kräktes, i jämförelse med våra minnen av storebrors spädbarnstid. Tänkte att hon nog inte var ett kräkbarn.

Ack så fel vi hade. Nu när hon toppfylls med flaska tre gånger om dagen, för att säkra att hon går upp tillräckligt i vikt, så kräks hon hela tiden och överallt. Både direkt efter maten, och ett par timmar senare, då vi börjat andas ut och blåst faran över.

Allt  är nedkräkt. Hon går igenom 3-4 outfits om dagen. En inneoverall eller två. Någon omgång ytterkläder. Någon pyjamas. Amningskudden och stolen är helt marinerade. Nya bärselen måste snart i tvätten. Allt är fuktigt och luktar surt.

Och hur jag än håller henne lyckas hon alltid rikta en perfekt stråle antingen ner i min urringning eller över min arm och ner på mina byxor. Som grädde på moset dregglar lilla fröken ganska friskt också, när hon blåser salivbubblor och gojsar med hela den lilla näven i munnen.

Vi försöker hålla tvättberget nere, och hennes stackars bröstkorg något torrare, med hjälp av dregglisar.

Sedan gammalt vet vi att det bara är en sort som duger. De från Pippi, i tjockt dubbelt collegematerial med veckningar som ska hindra kräket från att nå halsen. Det går åt minst 3-4 stycken av dessa också om dagen, och hon har en remarkabel förmåga att rikta strålen över dregglisen, men de hjälper i alla fall något, och bättre än alla andra vi provat.

Med H, som var en lugnare bebis, fick jag gå ner i tvättstugan flera gånger om dagen, och det dussinet eller så vi hade räckte alldeles utmärkt. Men eftersom L är en sådan bebis som mest vrålar när mamman försöker lägga bort henne så har vi haft en konstant brist på dregglisar.

Ett dussin till beställdes sålunda raskt (Babyland har 4 för 100), så nu ska vi förhoppningsvis klara oss lite bättre.

Det blev ett gäng rosa denna gång också, för de hade vi inte sedan tidigare. De övriga är dubbletter, och vi har röda, orange och gula och flera olika gröna och blå också.

Vi räknar med att dessa kommer att få jobba hårt de närmaste fyra månaderna eller så. För i vart fall med H så fortsatte kräkningarna fram tills vi slutade flaskmata kring åtta månader.

Return of the dregglis

Return of the dregglis

H har börjat dregla alldeles kopiöst, det bara rinner ur munnen på ungen, och hela halsen blänker av saliv. Tand nummer fyra har brutit igenom, en övre sidoframtand på höger sida, och båda övre framtänderna bryter igenom närsomhelst. Det jag trodde var en hörntand är nog bara en sidoframtand till, som sitter rätt långt ut. Han verkar få rätt breda framtänder. Då går allt faktiskt helt enligt schemat.

Jag hag fått dyka ner i lådan med undanstoppade och urväxta kläder och plocka fram alla dregglisarna igen. Vi använde dem ju förr för att H kräktes konstant, och plockade undan dem i och med att han slutade kräkas för ett par månader sedan.

Eftersom han inte dregglade nämnvärt när de första tänderna kom trodde vi inte att vi skulle behöva dem igen. Ack så fel vi hade!

IMG_3339

I övrigt har jag och H inte gjort särskilt mycket idag. Vi tog med oss återvinningen och gick sedan och handlade. Då är Buffalon verkligen bra att ha.

IMG_3341

Moraltanten i mig fick också ett plötsligt ett uppvaknade. Vår nya TV är en sån där smart sak som man kan installera appar på. Jag, som saknat musikvideor sedan MTV sadlade om till realityskräp, hittade en gratis musikvideoapp, som jag genast tankade ner. Såg ett par videor och kunde konstatera att det var ännu mer bröst och rumpor än jag mindes från förr. För att sedan sätta kaffet i vrångstrupen när det kom upp en musikvideo med en tjej som visade allt. Alltså nakna bröst och skrevande UTAN TROSOR. Herregud, vad chockad jag blev. Och sedan kom en video där J-Lo var snudd på naken och kråmade sig med nån yngre förmåga. När hände detta? Nog för att musikvideor typ alltid objektifierat kvinnor, men så här extremt? Plötsligt känner jag mig som den snudd på medelålders mamma jag faktiskt är. Nakenchockad.

Mer positiv hade utvecklingen av Mumin-barnprogrammen varit. Jag testade att köra de nyare programmen från Netflix på nya TV:n, och det var helt sjukt snyggt. Fantastiska miljöer, och alla figurer ser ”rätt” ut, men så mycket bättre än de gamla tecknade serierna. Jag kommer nog titta mer på Mumin än vad H kommer att göra!

IMG_0367