Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Klockan är efter två på natten. Jag har precis gått ner till nedervåningen och sängen, där en man, en pojke och en katt redan sovit i flera timmar.

Detta är vad som hände idag. Jag gick 13 000 steg knuffandes barnvagn med ett eller två barn och delvis tunga matkassar. Jag tog hand om förkyld bebis. Jag röjde i köket. Jag tvättade tvätt. Jag planerade veckans mat. Köpte salva till bebisen på apoteket. Handlade veckans mat (med två barn i släptåg). Lagade dagens mat. Duschade och nattade storebror (duschade av lillasyster där emellan också). Somnade nyduschad och utmattad med mitt lilla troll, som bara vill sova i ”stora sängen” just nu.

End of story…? Nej! Just när jag sjunkit ner i den mjukaste av sömn lämpar någon ner en väldigt vaken, och inte det minsta sovsugen, bebis i spjälsängen vid min sängsida. Brutalt släpas jag tillbaka till vakenlandet av det där mest enerverande gnället, och att någon står bredvid mig och hoppar och kastar napp på mig. Bebisen som inte vill kramas till sömns.

Vad händer? ”Klockan är tio och det blir inget mer gjort idag och vi ska sova allihopa nu.” ”Men. Hon sover ju inte? Har du inte nattat henne?””Nej, vi ska sova nu.” ”Sen när har det NÅGONSIN fungerat? Har hon inte somnat däruppe först?” ”Nej.”

Ilskan börjar bubbla i mig. Det är på min sida spjälsängen står. Barnet kinkar och hoppar. Jag lyfter upp henne och försöker krama om henne. Hon tjuter och börjar slita och dra i den sovande storebrodern. ”Jaaag får väl gå upp med henne då!” kommer det från den andre. ”

Min ilska fortsätter bubbla. Hur faen har han mage att skita i att natta ”sitt” barn, och bara lämpa över henne på mig! När jag redan gjort mitt nattningsjobb. (En hel visbok, en pekbok, en Alfons och en Julia, thank you very much.) När jag efter en helg av idel tidiga morgnar (för mig) äntligen fått somna inför min veckas första arbetsdag.

Jag stormar upp med barnet. Han följer tafatt efter och ska stå bredvid och dutta när jag kör min nattningsprocedur. Till slut går han. Lillbarnet sover sött i sin vagn en halvtimme senare. 

Och här ligger jag vaken och arg. Max fyra komma fem timmar tills det är dags att sitta vid frukostbordet inför jobbdagen. Festligt.

Jobbar lite jobb och surar

Jobbar lite jobb och surar

Idag är jag på jobbet. Fick lov till att sitta kvar sent, eller rättare sagt, meddelade att jag tänkte sitta kvar sent. Fick stående ovationer hemifrån. Nej, så var det ju inte. Jag fick tystnad, djupa suckar och förebråelser. För jag är ju mamman, och kan inte bara vara borta från hemmet hursomhelst.

Att jag knappt kunnat jobba på sju månader och får slåss som satan för att kunna (och orka) vara med och dra någon liten del av lasset med företaget räknas inte.

Att jag varit själv hemma (och bortrest) med båda barnen vid flera tillfällen räknas inte. För inte ska väl pappan behöva klara en hel dag OCH en hel kväll själv med båda barnen?

Eller är det för att jag begär en egen kväll för att JOBBA? Är det en sämre ursäkt än att åka iväg på konsert/musikevent/whatever i nöjeskategorin? För jag har aldrig ensam sovit borta från mina barn sedan H föddes. H har vid 4-5 tillfällen övernattat hos farmor/morfar när vi båda föräldrar behövt göra något, typ under flytten, och vid L:s förlossning, och någon gång för att han gärna ville sova hos morfar. Men jag har aldrig ensam åkt iväg för att göra något under dessa tre år; B har aldrig tagit med sig barnet/barnen för att övernatta någon annanstans utan mig. En eller möjligen två-tre kvällar har jag kommit hem sent, vid 23 eller så, sedan H föddes i augusti 2014.

Det är fullkomligt orimligt att jag inte ska kunna lämna över hela ansvaret på B någon kväll ibland, oavsett anledning. Ändå sitter jag här vid mitt skrivbord och känner mer skuld än ilska. Stackars, stackars barn, och stackars, stackars man!

Att jag kom till kontoret efter 10 imorse efter att ha drabbats av typ…familj…på morgonen, och sedan var iväg 1,5 timmar på eftermiddagen för att klippa håret gör också att jag känner mig totalt slackermässig på jobbet.

Håret har i alla fall fått sig en genomklippning för första gången sedan inför B:s brors bröllop i maj förra året, när jag var nygravid med L. Tjing!

Att vara mamman…

Att vara mamman…

… är att få duscha ett par, kanske till och med tre, gånger i veckan.

Att de flesta av dessa duschar sker med en bebis i varierande grader av nöjdhet sittande i babysitter på badrumsgolvet.

Att om en dusch äger rum i enrum kan det hända att någon annan kommer in i badrummet och viftar med en tung kissblöja. (Underförstått: det var ju såklart mammans jobb att se till att den blev bytt för ett par timmar sedan!)

Att om mamman går upp lite extra tidigt för att hinna duscha på morgonen innan jobbet (med bebis i sittern, såklart!) så kan hon också plötsligt få i uppdrag att duscha och torka det stora barnet.

Att få hoppa över frukosten före jobbet eftersom dusch och torkning av barnet tog den tid som var avsatt till det. Duschen, och att blanda bebisens gröt, för tydligen är det bara mamman som besitter den unika spetskompetens som krävs för att höfta lite olika gryn och vatten i en skål.

Att få gå hemifrån med en gråtklump i halsen efter att… Nej, det behåller jag för mig själv, eftersom jag lovat mig själv att inte bråka med min livspartner genom bloggen.

Men jag vill ändå vädra det andra. Det att även i en förment jämställd relation, med delat ansvar för barn och hem och föräldraledighet och vab och allt. Så är det mamman som aldrig får duscha ifred.

Som alltid måste stämma av och se om det är okej att hon duschar nu? Sover barnen? Är lilla barnet glatt nog för att sitta i badrummet en stund? Som får veckans enda ensamma dusch avbruten för att den andra föräldern absolut måste ta sig ner från övervåningen för att visa exakt hur tung och full storbarnets kissblöja var en lördag då båda var hemma. Som ofta får blaska av sig på 40 sekunder framför handfatet och sätta upp håret i tofs och hoppas att det inte ser alltför flottigt ut eller luktar gammalt matos när hon ska ha jobbmöten. Medan den andra föräldern bara går in i duschen närhelst han känner för det.

Varför är det så här? Varför kan jag inte bara räkna med att familjen sköter sig medan jag duschar? Varför känner inte han ett ansvar för att se till att allt är under kontroll innan han duschar?

Det här handlar såklart inte bara om att få duscha. Men är det inte konstigt att det alltid är mamman som sitter – förvisso nyduschad – på jobbet med en frukost bestående av tre lakritspastiller (hittade i en skrivbordslåda) i magen? Trots att hon steg upp tjugo minuter före alla andra (med bebis förstås, för eftersom bebis vaknar bredvid mamman är det mamman som ansvarar för bebis på morgonen, oavsett vem som ska jobba respektive vara föräldraledig just den morgonen, det är ju sen gammalt).

Bitter, men håret luktar i alla fall gott.

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Mama’s got her working shoes on!

Mama’s got her working shoes on!

Hörrni! Vet ni vad? Jag sitter på Kontoret. Utan bebis. Och arbetar.

(Eller just precis nu bloggar jag, men det är för att jag försöker ringa till skatteverket och fick plats 258 i kön.)

Medan jag har väntat har jag också hunnit shoppa lite. Mer om det en annan gång, men jag kan säga att jag väntat spänt på releasen av Bugaboo by Niark1, den nya begränsade designutgåvan av tillbehör, som Bugaboo skulle ha släppt redan i lördags, men som inte dök upp i webbutiken förrän idag.

Jag har invigt mina nya vårskor, och känner mig alldeles liksom vuxen och seriös med nya skor och kläder helt utan kräkfläckar. Jag älskar bruna skor, och jag älskar broguemönster. Dra-på-skor utan snören och dragkedjor är också grejer jag gillar, för att inte tala om klackar som är alldeles, alldeles lagom för en ganska medelålders småbarnsmamma. Fyndade till halva priset för ett par månader sedan.

Här sitter jag, vid mitt skrivbord, och telefonköar. Har inga möten förrän sent i eftermiddag, så osminkad och med härlig luddigt post-förlossningshår får duga än så länge. Sminket orkar jag nog inte bry mig om sen heller… Men håret ska jag väl försöka få till på något sätt, så jag ser i alla fall halvproper ut när jag har kundbesök.

Hälften av dagens måsten är avkryssade, så efter att ha kommit fram till skatteverket är det dags att ta lunch innan jag tar itu med den andra halvan. Bebis och föräldraledig pappa väntar på lunchrestaurangen, och mina bröst håller på att sprängas, så det är dags för paus.

Jobbet, alltså. Vilken semester!

Hit och dit och tillbaka igen

Hit och dit och tillbaka igen

Idag var det en kontrastrik dag.

På förmiddagen lämnade jag min lilla knytta en längre stund för allra första gången. Med sin pappa, förstås, så egentligen inga konstigheter. Med H jobbade jag halvtid när han var sju veckor, och vi hade delat ansvar i princip från start. Men detta är en helt annan bebis, och jag har tvingats ta hand om henne nästan helt själv. För annars skriker hon sig blå.

Men idag bar det av. Med håret i en proper knut och blus utan tuttlucka pinnade jag iväg. Först till förskolan för att lämna H. Sedan vidare för ett snabbt stopp på kontoret för att samla ihop papper, och vidare till sammanträde.

Försökte att inte se ut som en person som mest sysslar med laktation och soffhäng med kronisk sömnbrist. Lyckades kanske nästan se ut som en normal människa, och bete mig som en vettig yrkesperson.

Klarade av mötet oväntat snabbt, och stämde av läget hemma. Förväntade mig kaos, men det hade gått rätt bra. Jag hade tankat ungen ordentligt med bröstmjölk innan jag gick, och B hade fått tillåtelse att zonka barnet med en rejäl flaska ersättning också. Jag känner mig såpass trygg i amningen nu att jag faktiskt inte räds att ta till en hel flaska ersättning så här någon enstaka gång. Hon är ju van att dricka det, och att flaskas, så jag räknade med att det skulle gå bra.

Jag gick tillbaka till kontoret en stund, och fick sedan en tuttsugen bebis levererad, ammade, och åt lunch med B innan vi gemensamt hämtade H. Väl hemma intog jag och barnen soffan medan det var B:s tur att ringa lite jobbsamtal.

Lillasyster var ihärdigt hängande på bröstet resten av dagen. Först på nattkröken fick jag återgå till mitt yrkesjag en kort stund för att dra iväg ett länge uppskjutet mejl till en kund.

Idag kom också ett paket fina kläder som jag beställt tilll barnen från JNY Colourful kids (alltså, babusjka/matrjosjka-mönstret: 😍)(bilder kommer snart!) och ikväll lade jag in en beställning på superrean på Kameleont Design. Helt osponsrade tips om ni som jag gillar färgglada barnkläder!

Nu är det bara slutspurten kvar

Nu är det bara slutspurten kvar

Måndag förmiddag, och jag har installerat mig på kontoret för att inleda arbetsveckan. Kaffemuggen och ett stort glas mineralvatten står redo bredvid mig. Håret har fortfarande en rätt-ur-sängen-frisyr, måste komma ihåg att kamma till mig innan jag har möten…

img_1784
Pigg och alert måndagslook…

Knyttet vaknade till slut till och gjorde några halvhjärtade buffar på seneftermiddagen igår, för att sedan rocka loss ordentligt efter middagen på kvällen. Så skönt, även om det fortfarande stör mig att det inte går att hitta någon särskild rytm i rörelsemönstret. Hur ska en kunna veta om fosterrörelserna minskar när de aldrig gått att sätta in i någon sorts schema?

Hen har ofta en aktiv period på kvällen. Men inte alla kvällar. Ibland en stund på förmiddagen, ungefär så här dags. Men inte alla förmiddagar. Ibland går det en kväll, en natt och nästan en hel dag innan jag känner något som jag kan säga säkert är Knyttet. Och de gånger hen har en lång stilla period är det som att hen liksom bara lägger sig platt längst ner i magen, och det känns jätteläskigt. Vissa dagar är det full rulle varannan, var tredje timme ett helt dygn eller två. Barnmorskan poängterar varje gång jag är där att jag genast ska kontakta förlossningen om rörelserna minskar, men det känns inte som om jag kan veta om de gör det?

img_1779
Liten skrutt blev väldigt trött på väg till tåget. (Handtagsskyddet på Buffalon har sett bättre dagar, ska nog beställa det nya uppgraderingssetet med läderlook som Bugaboo har släppt. Synd att det bara finns i svart, dock.)

Hemresan gick bra igår, även om H nog är trött idag, för klockan var närmare åtta när vi kom hem, och skulle äta middag och bada innan vi kunde stupa i säng. Idag ska han till förskolan efter nästan tre veckors sjukdom, om en räknar bort det lilla mellanspelet han gjorde mellan ”magsjukan” och vattkopporna. Så här i efterhand ser det ut som att magproblemen nog bara var en förvarning om de kommande kopporna, eftersom det inte var som en riktig magsjuka.

Han har bara två veckor kvar på gamla föris nu. Och jag har bara två hela arbetsveckor kvar, sista veckan blir ju lite himpa vimpa med inskolning och planen att gå hem när det blir december. Det är skönt att helgen hos mormor är avklarad och gick bra, för nu är det bara jobb och förskola som vanligt i två veckor, och helgerna obokade förutom brunchen på söndag.

Jag ska handla det sista jag behöver inför Knyttets ankomst (fler mjukis-/pyjamasbyxor, ytterligare några amningstoppar och sköna, stora trosor samt oparfymerade hygienartiklar) och packa min förlossningsväska (måste komma ihåg att handla sportdryck och vilket godis jag nu är sugen på denna gång, tror det kan bli kexchoklad) och en väska till H inför vistelse hos farmor eller morfar i några dagar. Hemma ska jag tvätta upp alla de små, små kläderna i storlek 50/56 och vagga-/vagnlakanen, ställa upp Knyttets säng i sovrummet, tvätta klädseln till babyskyddet och förbereda barnvagnarnas liggdelar. Jag lär väl koka nappflaskor och pumptillbehör också…

Beträffande logistiken med H inför förlossningen så antar jag att vi måste sätta upp någon sorts jourschema för morfar och farmor, så att de får vara beredda på att ta emot/hämta H eller åka hem till oss med kort varsel olika dagar.

Men nu ska jag ta itu med det andra väsentliga jag har kvar att göra – se till att jobba ner mitt arbetsberg inför förlossningen, och känna att jag har läget någorlunda under kontroll inför i vart fall en månads total frånvaro. Vi kommer tack och lov att ha en mycket kompetent sekreterare/assistent på plats när det väl är dags, så jag vet att jag kommer att kunna släppa allt och räkna med att hon kontaktar mig om det är något jag måste lämna besked om.

Även om jag tänkt vara föräldraledig helt i tre månader denna gång så kommer jag nog att behöva planera in totalt en dags arbete i veckan, utspritt på ett par timmar här och var. Aldrig i livet dock att jag lämnar min sexveckorsbebis för hela dagar borta igen. Det var alldeles för tidigt med H, och jag var inte redo.

Men jag har helt andra förutsättningar att varva bebistid och arbete nu när kontoret ligger en kvarts promenad bort, och inte en och en halv timme till fots och per buss. Att jag har ett eget kontor gör ju också att bebis kan följa med om jag behöver uträtta något snabbt på kontoret, utan att vi stör min kollega alltför mycket. Vi får se hur B:s arbetssituation kommer att se ut också, kanske kan det finnas bättre förutsättningar att dela på dagarna denna gång, så att vi kan jobba halvtid istället för att ta varannan dag?

God morgon onsdag!

God morgon onsdag!

Eller? Visst är det onsdag? Det här med föräldraledighet vissa dagar i veckan, som man dessutom måste byta ibland, orsakar allmän förvirring i min hjärna.

Jag är i vart fall på väg till kontoret. Ibland när jag slumrar till på bussen (nu när det är mörkt oavsett vilket) så vaknar jag till och vet inte om det är morgon och jag är på väg till jobbet, eller kväll och jag är på väg hem.

Tidsuppfattningen och… ja….den allmänna känslan av att ha läget under kontroll, är verkligen något som fått sig en törn sedan jag blev förälder. Jag undrar om den någonsin återvänder, eller om det är så här det ska vara nu?

Jag tar det mesta på volley, och springer hysteriskt runt och släcker bränder, både privat och yrkesmässigt.

Eftersom jag inte på något sätt blivit en mer effektiv och välstrukturerad människa av att bli förälder, utan snarare tvärtom, har jag dock tagit till en enormt effektiv lösning på problemet; jag har helt enkelt sänkt förväntningarna på mig själv, och – vips! –har jag inte längre någon ångest över min virriga, kaosiga vardag.

Det är som det är och blir som det blir. Jojomän.

Ha en fin onsdag!

Kaffepaus

Kaffepaus

För andra dagen i rad har jag lyckats ta mig till kontoret till 07.15.

Det enda sättet för mig att få någorlunda hanterbara dagar, då jag hinner med både en rimlig mängd jobb och även hinner umgås med H en liten stund innan han ska ska sova, är att starta dagen tidigare.

Så de senaste dagarna har väckarklockan stått på 05.00. Då har jag tagit lite höjd för att H kan vakna till och vilja amma/gosa en stund efter att jag gått upp och börjat göra mig i ordning. Och vaknar gör han. Tidigare fungerade det i regel att smyga iväg, bara jag gjorde det tidigt. När klockan började närma sig 07 sov han i regel lättare, och var svårare att söva om. Jag trodde att det skulle bli bättre nu på höstkanten, när det blir mörkare på morgongen – men icke!

Strax före 06 är jag redo att gå (om jag duschat kvällen innan), och närmare 1,5 timme senare är jag på jobbet. Väl där har jag tid för en stunds frukost i lugn och ro medan jag planerar dagen.

Och det fungerar riktigt bra. Jag kan klara mig på sex timmars sömn, även när den hackas upp av ammande och närhetstörstande son. Jag längtar fortfarande efter att få sluta amma, men det går ändå rätt okej just nu. Han ligger relativt lugnt, och jag dör en smula av gulligheten i att han numera inte ligger och klöser mig i ansiktet och sliter mig i håret, utan snarare mjukt men bestämt liksom känner av mitt ansiktes konturer med fingertopparna, och håller fast i en hårtest. Försäkrar sig om att mamma finns där, och håller fast så att hon inte ska försvinna. Ibland rullar han över mot B, och ligger och smeker och drar lite i hans skägg. Jo, pappa är där också.

Igår kväll var H svårnattad, och ville inte släppa taget om tutten även fast han somnade, utan vaknade och gnydde så fort jag försökte ta mig loss. En timme senare kunde jag komma ner och göra B sällskap en liten stund innan jag var tvungen att sova själv. Sedan vaknade H vid 02 och ville upp till mig, vilket han så klart fick.

Jag tänker inte försöka hålla honom borta från vår säng när han så tydligt vill sova med oss, även om jag längtar efter att han ska kunna sova en liiite längre tid i sin egen säng, så att jag får mer än tre timmar ensam. Förut sov han alltid i egen säng till 4-5, även om det var länge sedan han hade en så obruten natt nu. Men det är kanske så att han anpassat sig efter att mamma försvinner tidigare, och vaknar tidigare så att han ska hinna få sin natt-/morgonamning och kramas en stund.

Två små risgryn till är förresten på väg upp genom tandköttet. Tand nummer 7 och 8, på vardera sidan om de tidigare ensamma två framtänderna i nederkäken, dyker upp vilken dag som helst, eventuellt har den högra redan brutit igenom en liten, liten bit.

Nu har jag tagit mig en liten kaffepaus, och ska sätta tänderna i lite arbete. Den här veckan blir lite upphackad, eftersom jag och B bytte måndag och tisdag med varandra, och B behövde åka in till sitt kontor på torsdag. Så jag får jobba heldag idag, och arbeta lite hemifrån imorgon istället. Om jag går upp tidigt hinner jag förhoppningsvis få en del gjort innan B ska iväg…

Innan vi fick H tog jag med mig våra Sagaform-muggar med lock till kontoret. Och det var ju typiskt, för de hade varit perfekta att ha under bebistiden. De håller kaffet varmt länge, och det går oftast att rädda upp situationen innan det är kaffe överallt om de skulle råka välta. Jag måste nog köpa ett par till för att ha hemma.

IMG_4665
Jag älskar min kaffemugg!

På återseende, och ha en bra onsdag!

Same shit, different day

Same shit, different day

På väg hem från jobbet, och kan konstatera att jag inte behöver skriva något nytt idag.

Vi tar en repris på den här bara, så blir det bra så.

Telefonsamtal med uppgiven man och förtvivlat barn har dock lyst med sin frånvaro. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken?

Jag lär väl bli varse när jag kommer hem om en halvtimme…

Kram och godnatt!