Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Så kom den.

Så kom den.

Den första natten som hon sov sig igenom helt och hållet.

Klockan är halv sex på morgonen, och bara mamman är vaken.

Igår var jag på jobbet hela dagen, och hade missat att pumpa. Så när jag kom hem vid 18-tiden, och fram tills det att hon somnade vid strax efter 20, ammades det rätt rejält. Detta kvällsmål har hon alltså stått sig hela natten på.

Hon. Har. Sovit. I egen säng. Hela natten.

Jag har glömt att sänka huvudänden på hennes sidosäng efter att hon var lite förkyld där för några veckor sedan. Så under natten har hon hasat ner lite, och ligger med fötterna ovanpå kanten på babynestet.

Det verkar hon tycka är skönt, för hon alltid har sovit bra i vår Cocoonababy sovbädd, där benen också ligger lite höjda. Nu är hon mer än tre månader (redan fyra, faktiskt!) och har enligt sin far lyckats vända sig från rygg till magen minst en gång, så cocoonababyn är tyvärr redan överspelad.

Hon kommer nog trivas bra i Donkeyns ”ergonomiska” sittdel när det är dags att byta från liggdel. Inte än på länge hoppas jag. Tänk att L redan åkte sittdel vid den här åldern! Så skönt att ha fått en bebbe som älskar att åka vagn, och bara sover så fort vi går ut och promenerar.

Nu gnurfas det lite här bredvid. Dags för morgonamning snart. Jag kan inte fatta att jag sovit ensam i min säng (så när som på en katt) från någon gång efter 23 till 05.30.

Helt oavbrutet i sex timmar. Så här utsövd har jag inte känt mig på evigheter.

Skänker en tanke på de barnlängtande svågrarna, som gruffade lite över att våra lekande barn väckte dem vid 9-tiden hemma hos barnens farmor på påskdagen. Oj, vilken omställning om och när det blir dags för barn för deras del! Men en vänjer sig, och plötsligt sover även en bebis natten igenom.

Oj, hör nu L på nedervåningen också, på väg upp!

Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Så var hon här, vårt sista lilla underverk. Just när jag hade börjat misströsta om att bebis skulle hinna anlända i vettig tid före julafton, så kom värkarna smygande under natten till onsdagen den 19/12. Vecka 39+5.

Efter att ha anat något i nedre delen av magen som gick i vågor, som ebb och flod, men inte alls smärtsamt, kring midnatt, så stod det vid 03-tiden klart att det faktiskt var ett värkarbete som påbörjats. När värkarna började göra ont blev de regelbundna nästan direkt, med 2-3 minuter emellan, precis som vid de tidigare två förlossningarna.

Så när klockan blev 04 hade jag hunnit väcka både mamma och make, och vi rullade iväg mot DS i vinternatten. Precis som när vi åkte in förra gången, för två år sedan, så lugnade värkarna ner sig i bilen, och kom med uppemot fyra minuters mellanrum. Det gjorde att resan in kändes lugn och avslappnad, och jag kände mig taggad och skämtade mellan värkarna. Jag ringde förlossningen efter att vi åkt och sade helt sonika att vi var på väg in och tänkte föda barn där på morgonen. Det mötte inga protester när det kom från en tredjegångsmamma med sju mils resväg.

Ganska precis vid 05 på morgonen var vi framme vid förlossningen på DS. Vi fick komma in i ett rum och hälsade på vår barnmorska, en jättegullig ung tjej som var nästan färdigutbildad, men som hade en mer erfaren kollega som var officiellt ansvarig, och en undersköterska som bodde i vår kommun som stannade och pratade lite. Värkarna hade börjat göra rejält ont, och jag hade svårt att småprata.

De satte en CTG-apparat för att kolla värkarna. Det konstaterades snabbt att jag hade fem värkar per tio minuter och att det var som det skulle; fler än så borde jag inte ha. Bebisen ville inte samarbeta och avslöja sina hjärtljud utan att någon tryckte dosan mot magen, så under hela förlossningen övervakades bebis bara genom manuell avlyssning då och då. Och hjärtljuden låg alldeles utmärkt hela tiden.

En första (och enda) vaginal undersökning gjordes. Enligt journalen så tidigt som 05.35, men det vette tusan om det stämmer, för jag blev inskriven 05.23, och min minnesbild är att det ändå gick en viss tid mellan det att de tog CTG-kurvan och att undersökningen gjordes. Journalen är väldigt knapphändig, så mina lätt dimmiga minnesbilder är till stor del vad jag har att gå på. Precis som vid förlossningen med L så verkar journalen till stor del ifylld i efterhand.

Status. Allmänstatus : u.a. Yttre palpation: Hövänt längsläge, huvudläge, rörlig i bäckeningången. VU (05:35) cervix bib 0,5 cm, modermunnen öppen 6 cm. Ffd huv palperas i bing. Buktande hinnblåsa palperas. Ingen vattenavgång. Liten teckenblödning på handsken. Flj: 145 slag per minut fosterljud normala.

Värkarna gjorde så ont vid det laget, och jag började misströsta totalt. Med L var jag öppen 10 cm vid den första undersökningen, och när barnmorskan nu pratade om att ”se hur det ligger till om en timme” kände jag mig nästan panikslagen. Nej, jag vill inte hålla på en timme till! Jag ville att de skulle ta hål på hinnorna, men då måste jag vara fullt öppen först. Och de måste ju ta vattnet om något ska hända, så hade det ju varit båda de andra gångerna. Men jag insåg också att jag inte skulle få någon hjälp före skiftbytet vid 07. Det märktes att saker stod lite still just inför detta. Jag fick order om att ”trycka på knappen” om vattnet gick, på grund av risken för klämd navelsträng, så de kunde kolla det.

Även denna gång fick jag en infart i handen, just eftersom bebis var högt uppe och rörlig, och de kanske skulle behöva ge t.ex. värkstoppande läkemedel om navelsträngen kom i kläm.

Jag fick in en pilatesboll att sitta på, och en saccosäck på sängen att luta mig mot. Jag fick till en rätt bekväm ställning och kunde ta ett par värkar med ansiktet inborrat i saccosäcken, vilket kändes ganska bra. Men JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA vad värkarna började ta. Någonstans här kom nästa barnmorska och presenterade sig, och en yngre barnmorskestudent. Jag var knappt pratbar, men fick nog ur mig att jag ville få det här klart nu, och kunde de kanske ta hål på hinnorna? Och kunde jag kanske få kvaddlar? Visst, absolut, det skulle de förbereda.

Jag hade tappat min perfekta ställning, och barnmorskestudenten hade fått i uppdrag att lyssna på bebisen, så jag skulle behöva sätta mig på sängen igen. Barnmorskan gick ut. Vid det här laget hade jag börjat svettas i pannan och skaka i hela kroppen i slutet av varje värk. Jag mindes det läget från förlossningen med L – det var då den erfarna barnmorskan fick bråttom att få upp mig i sängen för att göra kontrollerad amniotomi.

Precis som med L så tror jag att kroppen i det läget faktiskt börjar krysta, trots bebis i högt läge, och jag tror att barnmorskan vid L:s förlossning (som inte var ”min” barnmorska, utan som inkallats för att hon var expert på just kontrollerad amniotomi) märkte det, och hellre då utförde den förberedda amniotomin än att vänta på det som strax skulle ske under min tredje förlossning.

Jag försökte flytta mig upp på sängen trots de sjuka värkarna. När jag satt ner ena skinkan och lyft upp ena benet slog en värk ner som en bomb, och jag spände rumpan så mycket att det kändes som att jag lyfte hela bäckenet halvvägs upp till taket. Och det gjorde så ont och jag kunde inte vare sig göra klart förflyttningen upp i sängen eller kliva ner igen, och värken var så stark och jag sa att ”Bebisen kommer att komma nu!” och sedan kände jag hur vattenballongen i mitt underliv kramades ihop, och varmt vatten sipprade mellan mina ben.

Barnmorskestudenten försökte få mig att komma upp på sängen ordentligt, och sa att jag skulle lägga mig på sängen när värken släppt. Men den släppte inte, den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte, och jag kunde inte röra mig och det kändes som att hela min nederdel vänts ut och in. Eventuellt kissade och bajsade jag på mig här också? Det kändes i alla fall inte som att det bara var lite fostervatten som sipprade, utan att ALLT bara exploderat. Att det borde ha varit typ en kaskad av blod och fostervatten och kiss och bajs. Men det kan ha varit bara en känsla också.

07:16 Förlossningsförlopp. Notat. Notering: Sida i säng. Vattenavgång. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår spontant.

Barnmorskestudenten ville göra något, kanske kontrollera bebis läge efter vattenavgången, men jag sade bara att ”Den kommer nu!”. För det var verkligen helt uppenbart av hela den kraft som pressade neråt. Studenten hade ringt på barnmorskan, och hon kom rusande tillbaka in. De gjorde någon ansats att förbereda allt det där som brukar förberedas när bebis är på gång. Förkläden och underlägg och sånt. Men inte hanns det med. Jag tror de klippte upp de där kasslertrosorna som jag i all fall hunnit få på mig någon gång…

07:18 Förlossningsförlopp. Kontraktion. Krystvärkar.

Jag ville ta mig upp på alla fyra och stå lutad mot sängryggen, som med L, men jag kunde inte röra mig. Kroppen var som i ett skruvstäd. Jag kunde nätt och jämt till slut få upp mitt andra ben och vrida mig i ett hjälpligt sidoläge. Och krystade för kung och fosterland. Och hade så ONT! Jag höll hårt i B:s ena tröjärm och jämrade mig ”Aj, aj, aj!” i de mikroskopiska värkpauserna.

07:20 Förlossningsförlopp. Ffd hv framföds långsamt flåsandes.

Det kändes som att det höll på i en kvart, ungefär, men det var visst bara tre minuter totalt. Barnmorskan sa till mig att flåsa. Jag lyckades någon gång få upp det övre benet i ett benstöd. Och jag flåsade och flåsade, och det kändes som att ungen aldrig skulle komma. Tills hon plötsligt kom.

07:21 Födelse. Kön: Flicka framföds spontant. Apgar 9-10-10. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. Förlossningsförlopp. Perinealskydd. Muntlig guidning och klassiskt handgrepp hålles.

Barnmorskan och undersköterskan yrade om hur fantastiskt det var när allt gick så naturligt och precis som det skulle. Jag kände mig sur och tänkte att då kunde de ju göra det själva, om det var så jävla fantastiskt, för så kändes det då rakt inte för mig.

Jag vet inte exakt vad som orsakade min känsla. Dagen efter när de bad mig betygsätta min förlossning inför hemgång gav jag den en 6:a. Jag vill minnas att jag gav de andra 8 eller 9. På papperet var detta en drömförlossning. Snabb, och helt ”naturlig” utan några påskyndande ingrepp, ingen bedövning, allt skedde i den takt kroppen och bebisen ville, jag fick inte minsta lilla skada i underlivet, blödde nästan inget och kände mig återställd nästan direkt efteråt. Bebis var helt frisk. Allt egentligen precis som jag ville.

Men jag kände mig minst nöjd med denna förlossning. Jag upplevde den som klart smärtsammast, men hade ändå inte velat ha någon annan smärtlindring än kvaddlar även om jag hade haft möjlighet. I och för sig så undrar jag varför jag inte fick kvaddlar på en gång. Säkert skiftbytet…

Och så tror jag att den första barnmorskan inte riktigt förstod att det skulle gå snabbt. Där hade jag kanske kunnat vara tydligare, och sagt att det där med att ”kanske se hur det ser ut om en timme” nog inte var den bästa idén, skiftbyte eller ej. Visst, det tog faktiskt en timme till innan bebis kom, men det blev så intensivt så snabbt och jag hade nog gärna sett att slutskedet inte kom som en total överraskning för alla.

Istället för att bara känna mig uppgiven och delvis övergiven, trots att jag själv egentligen inte trodde att de sista centimetrarna skulle ta någon tid. Men just när en är mitt inne i värkarna och mest bara försöker överleva från en värk till en annan är det inte alltid det lättaste att uttrycka sig klart och tydligt.

Förlossningen tog ganska precis lika lång tid från första riktiga värk till bebis ute som förlossningen med L gjorde. Fyra och en halv timme. Jag visste längre innan vad som var på gång, eftersom de smärtfria sammandragningarna som började tre timmar innan själva värkarna var ganska tydliga signaler på att något var på gång. Detta stadie har jag uppenbarligen sovit mig igenom de tidigare gångerna. Det var helt klart skönt att få lite mer förvarning.

Vi var inne på förlossningen en timme tidigare än med L, nästan två och en halv timme totalt. Vilket ändå var tur med hänsyn till det explosiva förloppet. Fem minuter till bebis från spontan vattenavgång med bebis rörlig ovanför bäckeningången är inget en hade velat chansa med, om en säger så… Men visst kändes det ändå lite surt att ”bara” vara 6 cm öppen vid ankomst, jämfört med 10 cm, som med L.

Så mest är det nog bara smärtan och explosiviteten och känslan av att vara ensam i det hela som gjorde det. Jag menar, den stackars unga barnmorskestudenten hade ju ingen aning om vad som var på gång. Jag tror att jag kände mig mycket tryggare med L just för att den äldre barnmorskan som hade specialinkallats till rummet för amniotomin hade stenkoll. Jag är säker på att hon märkte att krystvärkar var på gång trots bebis högt uppe, och såg till att ta vattnet som planerat (hon var verkligen mycket bestämd i att ”nej, nu vill jag ha upp henne i sängen på en gång!”) för att inget skulle gå snett, och hon visste att bebisen var på gång direkt och stannade kvar.

För även förra gången var det studenter som hade hand om mig primärt, och även om de varit jätterara så vill jag nog helst ha stödet av någon som varit med ett tag när jag föder. (Är det inte så vi människor alltid gjort – haft en äldre vis och erfaren kvinna med vid förlossningen?)

Men bebisen jag fick upp på mitt bröst var såklart helt fantastisk. Precis lika fantastisk som de tidigare två. Jag märkte på en gång att hon var en liten en. En liten tjej på bara 3255 gram och 49 centimeter.

07:45 avgick placentan, och innan dess hade jag fortsatt rätt ont. Ville få det avklarat så jag kunde fokusera på bebis. Det konstaterades att min totala blödning var 100+40, och att ingen bristning syntes.

Därefter var det ett par timmars bebisgos och fikabricka, som brukligt. När det kom personal för att hjälpa mig med att komma upp till första toalettbesöket hade jag redan varit och kissat själv två gånger, och höll på att klä på mig. Sedan for vi vidare mot BB-hotellet.

Där tog jag den där underbara efter-förlossningen-duschen, och sedan sov vi några timmar allihopa på eftermiddagen, och dagen efter var vi redo för hemfärd.

Dygnet på BB-hotellet var mysigt, och läkarbesöket gick bra. Inte minsta antydan till någon höftproblematik. Jag hade helst varit kvar en natt till, för att försöka få till en lugn amningsstart utan två små storasyskon att ta hänsyn till, men det var tydligt att vi inte var välkomna att stanna mer än en natt. Den här gången var plastbaljan på hjul – som vi älskade så med H – helt oanvänd när vi åkte hem. Bebis låg i babynest när vi sov, och när vi gick till matsalen hade jag henne i bärsjal varje gång. Det var så mysigt att ha henne nära, nära.

Nu när det gått tre månader känner jag att jag var orimligt avog till denna tredje förlossning, och skulle nog uppgradera den till en 8:a.

+ Snabbt

+ Mestadels enligt plan (vaginalt och utan medicinsk smärtlindring)

+ Inga skador alls

+ Fin frisk bebis

+ Det var skönt att inte vara uppkopplad till maskiner, och (troligen) slippa höra bebis bli stressad under utdrivningen. För det har de andra varit, och tacka f-n för det när de ligger och guppar förnöjt där ovanför bäckeningången för att sedan bara pressas ut sådär helt apropå…

+ Vattnet gick spontant?!?

– Vattnet gick. Och sedan var det full gas. I fem minuter. Och jag kunde inte röra mig. Det var mindre kaotiskt när det blev kontrollerad amniotomi.

– Aj. (Inga kvaddlar, heller.)

– Känslan av att jag var ensam i det (trots att B var med hela tiden och mumlade stöttande ord så gott han kunde).

Trysil – dag 2

Trysil – dag 2

Vi börjar komma in i semesterlunk. Trodde jag, i alla fall. Åt frukost, V somnade i vagnen. Storbarnen fick leka i lekrummet en stund.

Natten var prövande. Med V som vaknade 00:30 och sedan härjade på tuttarna på ett missnöjt vis. Sedan började L rulla emot bebis, vaknade till och blev kränkt över att flyttas nära pappa, och började sparka mot bebis. Sedan var klockan 03, och H kom trippande. Före 04 sov jag nog igen, men vid 06:20 vaknade barnen för morgonen.

Så jag tänkte rulla tillbaka den sovande V till rummet. Lägga mig och sova middag i sängen med L. Men V vaknade. Och ville inte somna om. På hela dagen. Farmor kom tillbaka efter att ha lämnat H på skidskolan, och erbjöd sig att passa henne lite så att vi fick sova. Men det blev bara en liten stund, sedan vaknade L och hörde att H kom tillbaka från skidskolan.

Vi gick till badet medan farmor hade V, sedan åt vi middag på hamburger/bowling-restaurangen. Jag och L avvek direkt efter varmrätt, eftersom vi båda desperat behövde sova. V hade ÄNTLIGEN slocknat i sin vagn, och fick stanna kvar med sällskapet.

Nu är det natt, och jag har legat vaken i ett par timmar efter att ha tagit upp V för nattens amningspass. Ska försöka somna om, men tror bebis har bajsat, så måste nog styra i det först. Hon fick rätt mycket ersättning igår, tre ”hundraflaskor” efter att ha varit nöjd med bara en flaska om dagen i några dagar med mycket amning. Det är sällan hon får flaska mer än två gånger de dagar vi är tillsammans hela tiden, men det varierar så klart. Vissa dagar är hon hungrigare än andra.

Första resdagen med lilla V – packningssammanbrott och en bajskatastrof i Dala-Järna

Första resdagen med lilla V – packningssammanbrott och en bajskatastrof i Dala-Järna

Så packade vi ihop oss för vår första resa som trebarnsfamilj. En vecka i Trysil med B:s familj hägrade.

Det blev trångt i bilen, var det första vi kunde konstatera. Vi har lyckats hitta en kombo av tre stolar som går att skohorna in på rad i baksätet – Maxi-Cosi Pearl XP med Family Fix-basen åt L bakom förarplatsen, Maxi-Cosi Cabriofix åt V, fastspänd med bälte i mitten bak, och sedan en BeSafe iZi Flex Fix i-Size till H, framåtvänd bältesstol. Och det går preeeecis.

Och pappan står och svär och skakar av frustration när allt äntligen är på plats. Han skriker på mig, jag skriker på honom och barnen skriker på allt medan vi färdigställer den sista packningen av bilen. Bebisen är trött och vill komma till ro och gastar ända tills vi åkt iväg. Då somnar hon. Sedan somnar V, men först efter en stund. H är vaken nästan ända till lunchstoppet på Dala-Järna Hotell.

Jag läste om stället på nätet; att deras lunchbuffé skulle vara ett trevligt hemlagat alternativ till snabbmatställena mellan Stockholmstrakten och Sälenfjällen. Vi hamnar annars alltid på donken i Ludvika, eller på hemsk-kantinmats-stället Flottaren i Vansbro, så vi var redo att testa något nytt. Bebis satt rätt nöjd i bilstolen, medan jag åt TRE portioner färsbiffar med pepparsås och potatis. Den första för vanlig hunger, den andra för amningshunger, och den tredje på rent okynne. Verkligen gott och sådär gammaldags hemlagat, i en sån där superenkel och helt ostajlad miljö som inte är mycket för världen.

Barnen åt en del ris (båda), kokt potatis (bara L), majs, oliver och bröd med smör. Som hemma, ungefär…

Bebis började kinka mot slutet av måltiden. Jag kände mig inte helt bekväm med att amma där, men det var bara ett sällskap kvar utöver oss, och lunchen var på väg att stänga, så jag tänkte sätta mig med ryggen mot de andra.

Det blev dock lite fördröjt, för bebis var omisskännligt blöt på kläderna på ena höften. ”Kissläckage?” tänkte jag förhoppningsfullt, innan jag såg den gula tonen på fläcken, och kände en doft av sur bulldeg. Bajskatastrof.

Som de rutinerade trebarnsföräldrar vi är hade vi såklart ett ombyte till den lilla i skötväskan. Nehej, inte det? Oookej… Ganska rutinerat och relativt obrytt fick vi dock in den lilla på toaletten, som saknade skötbord. Som en väloljad maskin samarbetade vi – en höll upp bebis, en tog av blöjan. En spolade av bebis i handfatet, en gjorde sig av med blöjan. En höll upp bebis, en torkade henne med en spylapp från Ikea och satte på en ny blöja, och det som kunde räddas av kläderna. Strumpor, mössa och en dregglis…

Sedan gick jag och satte mig och ammade med den tjusigt ekiperade bebisen i famnen, medan B sköljde ur bajsiga kläder i handfatet. Alla hennes kläder låg i min resväska långt ner i packningen, och med 17 mil eller så kvar att åka var vi glada över hennes fleecewrap i bilstolen.

(En behändig sak från Lodger, som jag Traderafyndade inför L:s ankomst, som en tjock fleecefilt med öppningar för stolens bälte, som sedan kan vikas in över bebis, eller lämnas öppen. Bra att ha öppen i den varma bilen, och sedan bara vika över när hon ska bäras ut i kylan, och med dragsko så att överdelen går att göra till en ganska tätslutande ”luva”.)

Det blev en skrikfest kring Malung också, och vi fick till slut stanna utanför Hjulslätts gårdsbageri för att panikamma på parkeringen. Detta ställe har nämligen ALLTID stängt en halvtimme-trekvart innan vi kommer dit, det slår aldrig fel. Men sen gick det ändå rätt bra, med bara en liten stunds skrik till.

Pappan var stressad och tyckte att det ju var typiskt att tredje barnet inte skulle kunna åka bil, när det nu gått så bra med de övriga, och jag fick stilla påminna om en skrikfest just på väg till Trysil när H var ett halvår eller så, och ytterligare en året därpå, och L:s otröstliga skrik hela vägen från Ikea i Uppsala och hem vid minst två tillfällen. För en första heldagsresa vid bara 3 månaders ålder tycker jag att det gick riktigt bra för V.

Till slut var vi framme, och kunde ansluta till svärmor och farbröder på Radisson Blu Resort, ett systerhotell till Radisson Blu Mountain Resort, som vi besökt ett flertal gånger. Detta är ”storasystern”, beläget nere i dalen vid turistcentret, och med flera restauranger och större inomhusbad.

Vi har hyrt en enda jättelägenhet med plats för oss alla: sex vuxna och tre barn. Vårt rum med jättedubbelsäng och badrum en suite, med dörr efter badrummet att stänga ut mot resten av lägenheten. Ytterligare ett rum med dubbelsäng, och sedan två rum med våningssängar, enkelsängar med en smal överslaf. H får kampera med farmor och sova i överslaf, medan vi får försöka samsova med båda tjejorna.

I övrigt en superlyxig och rymlig lägenhet, med självförsörjningsmöjlighet och stooora sociala ytor. Recension kommer förhoppnigsvis i en blogg nära dig någon gång snart…

Vi fick en tjänlig middag på pasta/pizza-restaurangen. V sov i Babyzen Yoyo, som blev den utvalda hotellvagnen, och övriga barn hölls i schack med paddor.

Första skidsemestern med tre barn! Håller tummarna för att detta ska gå bra.

Hur orkar folk?

Hur orkar folk?

Fredag idag. Barnens lediga dag. Och min…

Vi har en 4,5-åring som pratar utan att synbarligen hämta andan från det att han vaknar på morgonen och ända tills han somnar. ”Mamma, vet du…?” är inledningen på ändlösa monologer om planer på legobyggen, vad han ska se på teve, vad han ska ha på morgondagens frukostmackor, och mycket, mycket mer.

Han är dramatisk som få, och uttalanden som ”Jag får ALDRIG titta på teve/bestämma vad som ska visas på teven”, ”Det här var den BÄSTA/TRÅKIGASTE dagen!”, ”Ni kommer ALLTID att äta upp mina tomater (någon gammal oförrätt, tydligen)” duggar tätt.

Så gullig, men jag blir onekligen trött i öronen av det konstanta nötandet.

Vi har också en 2-åring, som antingen ska vara med och ”hjälpa till” med allt. Den enkla sysslan att plocka ur diskmaskinen förvandlad till en sådan där tecknad serie där en figur (mamman) slänger sig som en fotbollsmålvakt för att med att hinna fånga flygande tallrikar, när hon plockar ur maskinen snabbare än jag hinner ställa in i skåpen. Eller så går hon omkring och söker jäkelskap hon kan hitta på. Allt hon kan fuppla med och göra kaos med, fupplar hon och gör kaos med. Ingen möjlighet till bus går obemärkt förbi.

Hon drar ut alla servetter ur hållaren. Hittar memospelet som legat gömt uppe på en hylla 3,5 sekunder efter att jag tillfälligt lagt det längre ner, och sprider ut alla bitar i soffan. Nyper av orkidéernas knoppar. Äter tandkräm och kattmat. Tjyvar legobitar av storebror och springer iväg med ett flin. Drar kattorna i svansen. Lyssnar inte alls på förmaningar, oavsett hur skarpt tonläge de levereras i, men börjar störtgråta när det brister för en, och hon får skäll.

Och om hon inte busar är hon ett litet plåster, som förföljer en med pallen för att kunna nå upp för att kramas och ”gosa” (arm ner i gosobjektets urringning).

Ja, vi är ju inte dumma, och inser att det generellt är uppmärksamhet hon vill ha. Men… there’s only so much to go around, liksom. Och hon vill ha MYCKET uppmärksamhet. Helst all uppmärksamhet, hela tiden.

Utom på tidiga morgonen, då hon är rätt nöjd med klämmis och teve medan jag får snooza med bebis. Annars hade jag nog överlevt överhuvudtaget, om jag var fortfarande var tvungen att starta dagen på riktigt vid 05 varje dag, efter 4-5 timmars sömn med konstant ammande bebis. L:s extrema morgonpigghet har hållit i sig i mer än ett år nu, så den är nog (tyvärr) ett personlighetsdrag som vi får leva med.

Jag drog dock gränsen när hon härjat upp mig häromdagen. Hon börjar med att typ sitta på sin pappas huvud och tjata tills han släpper ut henne ur sovrummet där nere. Sedan kommer hon in i mitt och bebisens tillfälliga nattkvarter i övervåningens gästrum. Hoppar upp i sängen och härjar omkring, upprepandes ”Greta-Gris-Klämmis-Ja-Tack-Snälla-Mamma”. Jag masar mig upp, hämtar grötklämmis, fixar teven. Klipper med ögonen och undrar vad de konstiga siffrorna på tevemenyn betyder. 01:47. 01:47? 01:47?!?!? Förgrömmade onge! Då skickade jag ner henne till pappa och storebror i sovrummet igen.

Och så den stackars bebisen mitt i allt. Som mest är en alldeles föredömlig liten bebis, men trots allt bara är två månader, och kräver omvårdnad därefter. Och hon blir SÅ störd. Hon kan varken amma eller sova när syskonen är hemma. Det går överhuvudtaget inte att få henne att somna så pass att hon förblir sovande efter nedläggning. 3 dagar av 7.

Energinivåerna i huset sådana här dagar är liksom helt outhärdliga. H och L jagar igång varandra, och det är konstant oväsen och bråk och bus och rörelse, och jag blir trött i huvudet och får ont i magen redan vid frukost. Det är svårt att beskriva, men det är en konstant stress och oro i luften. Att försöka äta frukost och amma när två tjutande barn med jämna mellanrum slamrar förbi i raketfart på en åkbil och skjutsandes en gåvagn… Maniska skratt och tjut.

Det absolut enda som fungerar är att jag drämmer ner de två tjejerna i Donkeyn på förmiddagen, och går ut och går i 2-3 timmar. Då sover båda. L är förstås alltid vaken när vi kommer hem igen, men bebis kan med lite tur sova i ett par timmar till.

Förhoppningsvis hinner vi förbereda middag och göra någon blixtinsats för hushygienen under denna tid, och ge lite uppmärksamhet till de stora. Vanligen genom att B bygger lego med H, och jag stökar i köket med ”hjälp” av L. Även om det tar lång tid att göra saker är det ändå tacksamt att hon lika gärna är med och hjälper till, istället för att vi behöver sätta oss och leka med henne. Men det kommer väl när hon blir äldre. Just nu är hon nöjd med samvaro och uppmärksamhet.

(Väldigt könsuppdelad verksamhet, jag vet. Men rätt nödvändig i och med att B inte klarar av L:s ”hjälpande”. Han har så svårt att hantera kladd och omak i köksarbetet, och tappar tålamodet direkt. Mitt tålamod är något bättre, och jag blir inte så brydd av lite kladdande, bara stressad över hur lång tid allt tar.)

Idag hade B ett par göromål på stan, och jag var själv en del med alla tre. Och det är helt omöjligt! Framför allt just att bebis är så störd, och är vaken och måste vara i famnen, i kombination med en L som blir allt tröttare och behöver sova middag, och således jävlas mer än vanligt, är …festlig.

Efter lunch gav vi oss ut, jag och barnen, för att leka i parken. Det enda sättet att få bebis att sova, flera timmar senare än normalt. L och H fick båda gå. Ja, det slutade ju i att en trött och dyngsur L fick knölas ner i liggdelen med bebis, men var väl i övrigt det bästa som gick att göra.

Innan vi kom ut hade jag dock en ”härlig” halvtimme med två bångstyriga barn som inte direkt samverkade till en snabb påklädning, och en övertrött bebis som illvrålade hela tiden tills vi kom ut.

Stressen med skrikande bebis när en måste hjälpa syskonen… Jag kan inte tänka klart, svetten lackar och jag känner ren panik i bröstet.

Ja, jag vet inte hur folk orkar? Många har inte förskola alls till större syskon, eller betydligt mindre än de 30 timmar vi fått beviljade. Och vi klarar nätt och jämt att överleva de tre hela dagar i veckan barnen inte har någon förskola alls, trots att vi för det mesta till och med är två föräldrar hemma.

Nej, jag kan nog inte i nuläget rekommendera tre barn tätt. Till någon. Och då är ju cirka två år emellan inte ens jättetätt, vissa har ju bara ett eller ett och ett halvt år mellan barnen. Särskilt rövigt är det att ha litet syskon på vintern, då alla utomhusaktiviteter kräver att en inte förväntar sig att bebis ska bli hungrig eller behöva blöjbyte eller bara bli sur medan en är ute. Det är små fönster att passa.

Missförstå mig rätt, jag älskar alla tre barnen så mycket att det gör ont, och skulle inte göra ett enda av dem ogjort. Men jeezus vad tufft det är!

Jag känner av att jag bränt mitt ljus i båda ändar ett tag, i mina försök att klara av jobb, barn och hem. Att jag offrat min sömn och alla former av saker jag gör bara för mig. Jag är så trött att svidet bakom ögonen sitter i flera dagar i sträck, inte bara efter en halvtaskig natt. Liksom dimmigheten en brukar känna innan en hunnit vakna. Den är konstant, och större delen av dagarna känner jag att jag skulle kunna svimma närsomhelst.

Hej hopp, ännu en skön helg att se fram emot! Friyay!

Med henne vid min sida…

Med henne vid min sida…

Nej hörrni, nu har jag hamnat så mycket efter att jag nog bara får vända blad istället för att försöka blogga ikapp.

Det får ju inte bli ett tråkigt måste och dåligt samvete, detta att föra digital och publik dagbok från trebarnskaoset.

Jag har nog aldrig varit så aktiv och upptagen i mitt liv som jag är nu. Därav det dåliga bloggandet.

Som en liten tätting ilar jag mellan kontor och möten, hem och tvättberg och alltid förskolan mitt i allt.

Jag sitter nästan bara ner så som jag gör just nu, med en bebis som somnat i famnen och mig undrandes om det är värt att försöka en nedläggning för att göra det jag vill och måste. Eller om jag ska njuta av fritiden, sådan den är med en sovande bebis i famnen.

En bebis som plötsligt är riktigt harmonisk. Sitter länge själv i köksstolen och tittar uppmärksamt på allt som sker runtomkring. Eller detaljgranskar sina händer, knutna nävar som vänds och vrids framför ansiktet. Kan kinka och genast bli glad igen och prata och le bara hon får uppmärksamhet och ögonkontakt tillbaka.

På nätterna duger inget annat än samsovning och amning. Hon sover på rygg bredvid mig stunderna hon inte ammar, och när hon ammar ligger hon på sidan, mage mot mage. Jag ligger på sidan med en omedvetet justerad lutning och en särskild vikning av fötter/smalben, så att jag inte kan rulla över henne. Det sitter i muskelminnet. Det tjocka duntäcket går till midjan på oss båda, och en stadig arm runt hennes midja ser till att det inte kan åka upp. Mmm… det här är nog så säker vår samsovning blir.

Hon är glädjen i mitt liv, och jag låter mig själv gå upp i nyförälskelsen. De andra barnen fick sin tid av det också.

Men trött är jag, sanna mina ord. Typisk dag:

05.30-ish (ibland 04:22 eller 06:12) kommer L in i rummet. Efter att ha ordnat ”Greta Gris och Klämmis, ja tack, snälla mamma!?” kan jag krypa tillbaka till bebis och snooze-amma en stund.

06.30-ish är även H vaken, och frukost- och påklädningskaoset utbryter.

07.45 ska vi gå, men i regel skriker och bråkar vi oss igenom en halvtimme till innan alla är klara. Bebis börjar alltid hungerkrisa samtidigt, och L bajsar i blöjan.

08.35 har jag till slut lämnat förskolan.

08.45 kommer jag till jobbet, och sedan går allt i ett med möten och telefonsamtal och lunch och mera möten och mera telefonsamtal och lite faktiskt arbete på datorn.

15.20 halvspringer jag mot förskolan. Ibland lite senare. Då får jag skäll av förskolefröken om att vi ”30-timmare” minsann inte får komma försent, för då bryter vi avtalet och kommunen kollar minsann att det inte blir för många timmar. Som att jag är en ung lattemorsa som suttit och ätit praliner för länge i soffan och struntat i mina barn. Inte som att jag är en vuxen människa som gör så gott jag kan, men också jobbar med människor och faktiskt inte kan slänga ut folk om mötet dragit ut lite, eller slänga luren i örat på en kund som haft fler frågor än jag räknat med. Inte som att vi betalar fullt pris och maxtaxa även fast våra barn har en begränsad tid de får var där. Och är det timmarna kommunen räknar så vägs det nog upp av att vi konstant är 15-30 minuter sena på morgonen. (De klagar alltså inte på att vi på något sätt ställer till det med deras schema, utan bara principen om att vi ska vara där prick-prick.) Så mysigt ändå att bli uppläxad som ett olydigt barn när en slår dubbelknut på sig själv för att få vardagen att gå ihop…

16-ish är vi hemma efter att barn har krånglat runt i förskolehallen, rymt och fångats in på gården utanför och till slut transporterats hem. Väl hemma börjar vi genast med middagen.

17-ish äter vi, och minst ett barn är redan för trött och bara kladdar och kinkar.

18-ish städar jag av köket medan pappan börjar med att natta L, och bebis kinkar i stol eller sele. När jag röjt undan efter middagen sätter jag mig med bebis och nickar till i soffan medan H tittar på Ninjago.

19-ish blir H hämtad för nattning. Jag försöker få bebis att komma till ro.

22-ish sover bebis, och jag kan roa mig med att hänga tvätt, plocka disk eller vattna blommor. Förbereder för nästa dag genom att plocka fram kläder och ladda kaffebryggare.

01-ish går jag till sängs, och bebis vaknar för att propsa på amning och samsovning. Sedan 4-5 timmar av sweet, sweet sleep. Konstant avbruten för att byta sida när bebis tycker att en tutte är slut och dum, förstås.

Repetera.

Idag hade jag till och med en liten praktikant som ammade under mitt sista jobbtelefonsamtal, och rusade sedan vidare mot förskolan med henne.

Barnvagnslogistiken blev särdeles lyckad med förskolelämning med Bugaboo Donkey med sittdel och ståbräda, vagn till kontoret, leverans av bebis i babyskydd samt adapter till detta, och hem med tre barn i sittdel, babyskydd på vagnen samt ståbräda.

BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

BVC-kontroll och 2-månadersvaccin

I förmiddags var det dags för BVC-kontroll och vaccinering av lilla V. Både påfyllnaden av rotavaccinet och den första omgången av de ”vanliga” vaccinerna. Stelkramp, difteri, kikhosta, hib, polio och pneumokocker.

Hon följde sina kurvor helt perfekt, med en vikt på 4475 gram, en längd på 56 cm och ett huvudmått på 39 cm. Hon fick beröm för att hon är så stark när hon hålls stående, och för att hon pratade så mycket och gav fina svarsleenden. Naveln såg fortfarande fin ut.

Hon slurpade i sig rotavaccinet utan knot, men sedan var det dags för de hemska sticken, ett i vardera låret. Oj, vad hon skrek. Min lilla fina! Men det gick snart över, och hon somnade i babyskyddet efter några minuters tuttande.

Vi brydde oss inte om att höra om eventuell mjölkallergi, för hon har blivit som en helt ny bebis igen de senaste dagarna. Utslagen är nästan borta, hon sover bättre igen och börjar kunna sitta nöjd och se sig omkring allt längre stunder. Verkar ha varit ett utvecklingssprång, helt enkelt. Något har hänt med hennes mage också, för nu har hon börjat bajsa minst en gång om dagen, medan det tidigare kunde gå närmare två dygn utan leverans i blöjan.

Jag fick fylla i det där formuläret som ska uppskatta mammans mående så att hon inte har drabbats av förlossningadepression. Ingen risk för det – jag mår psykiskt mycket bättre än på flera år. Jag har energi och tar itu med saker och börjar långsamt återvinna någon sorts kontroll över mitt liv.

När jag skojade om att det nog var B som borde fylla i formuläret, för att jag nog får bättre poäng än honom, visade det sig att de faktiskt infört någon sorts pappasamtal, som ska bli av nästa gång, om en månad. Det är nog bra.

Bebis har inte reagerat märkbart på vaccinen (ännu i alla fall), utöver lite skrik när hon vaknade upp, som vi tolkade som ont efter sticken i benen.

m

Bättre mamma idag

Bättre mamma idag

Idag hände något smått historiskt. Jag lagade mat. Och båda barnen åt utan knot. Fröken tvåårstrots bad till och med om mer, och åt upp sin andra portion också. H åt hela lass på gaffeln, med allt på. Han satt alltså inte och bara petade ut vissa eventuellt godkända beståndsdelar, utan åt rakt upp och ner.

Det går knappt att beskriva hur oerhört sällsynt detta är! Sist de tyckte om något jag lagat som inte var typ köttfärssås och spaghetti, eller helfabrikat som korv eller köttbullar med pasta, var när jag lagade kalops för – vadå – ett halvår sedan?! Det var lätt tre månader sedan i alla fall.

Och jag tror inte att det är mitt vrålande igår som skrämt de små liven till tyst lydnad. I övrigt beter de sig nämligen precis som vanligt. Ingen bestående skada, utöver att H var nöjd med att pappan var hemma, för han är mycket bättre på att natta. Mamma bara skriker. Hrrrmpf… det är ju en viss skillnad på att natta de stora barnen ett i taget, och att försöka natta båda samtidigt. Med trilskande bebis i famnen.

Nåväl, tillbaka till middagen. Nu var det ju i princip helfabrikat, detta också. Men det var i alla fall inte färdiga köttbullar. Det var Vego enchiladas, enligt recept från Ica. Tortillabröd+färdig pastasås (vi tog en extrastor från Dolmio istället för två, och utan chili för barnvänlighetens skull)+svarta bönor från tetra+majs från burk+riven ost+spiskummin. Vi vuxna toppade vid servering med färsk koriander och jalapeno från burk. Lättlagat, vegetariskt, nyttigt och gott. 5/5 vardagsmatspoäng!

Jag passade sedan på att lämpa över bebis på pappan när han kom upp efter nattning av L, och lät honom ge flaska medan jag nattade H. Det kändes som att vi behövde en lugn och mysig nattning bara han och jag, efter gårdagen. Jag läste Halvan-boken om färjan igen, och sedan kramades vi till sömns. Jag sov också en stund – så skönt!

På jobbet blev det mindre gjort, eftersom jag hade den lilla praktikanten på plats efter lunch, medan pappan var hos naprapaten med sin onda rygg. Och hon sov inte alls denna gång, utan ammade hela tiden. Men jag slapp i alla fall pumpa…

Nu städa klart min sekretär i gästrummet för att möjliggöra hemmajobb vid behov. Sedan en dusch (om bebis fortsätter sova) och sänggående.

Tiden rusar… och lite pumphat

Tiden rusar… och lite pumphat

Om ni undrar varför det är tyst här i flera dagar, för att sedan rassla in inlägg daterade flera dagar tillbaka, så är det för att det helt enkelt är så jag gör. För tillfället.

Jag hinner inte skriva färdigt inlägg dagligen just nu, på grund av närhetstörstande bebis, och att mina dagar verkligen går i ett. Men jag sparar ofta några spridda meningar varje dag, sparar utkastet med ursprungligt publiceringsdatum, men opublicerat. Och sedan avslutar jag och publicerar när tillfälle finns.

För mer än något annat är den här bloggen min dagbok. Med finessen att glömska jag kan googla fram saker jag behöver minnas. T.ex. receptet på Carbonara som i grannbyn, eller när H först fick en liten bissing. Jag skriver in några stödord jag minns, och – Vips! – så är mitt blogginlägg framgooglat. Eller bara gå in genom förstasidans tidsarkiv och välja det år och den månad jag funderar över.

Idag jobbade jag, men hade inga möten, och fick en liten sovande praktikant för en stund medan pappan var hos naprapaten och fick ryggen åtgärdad. Hon sov och sov och vi möttes upp för lunch och hon sov ända fram tills dess att kaffet på maten var nästan uppdrucket. Då vaknade hon, och jag blev själaglad över att för en gångs skull få amma henne mitt på jobbdagen istället för att äta lunch med sovande bebis, och sedan gå till kontoret för att pumpa.

Under mina jobb-, och storasyskonens förskoledagar ägnar hon sig nämligen mest åt att sova. Hon ammar ganska intensivt under den tidiga morgonen, och brukar ofta också få en rejäl flaska när vi går och lämnar henne och pappan själva. Sedan kollar de på morgonteve innan hon får ytterligare en liten flaska, och vid 11-tiden har hon i regel loggat ut. Och vaknar i regel först när jag kommer hem vid 16-tiden. Framför allt om hon fått rulla lite vagn t.ex. över lunchen.

Och det är ju jättebra att hon sover så att pappan hinner pyssla med sitt lite, och att han slipper det mesta av stressen med att inte ha tillgång till bebisens tröst nummer ett (bröst). Även om jag är lite avundsjuk över att hon inte ger mig den fritiden. Alls. Och lite frustrerad över att i vart fall två av fyra arbetsdagar faktiskt ha henne i närheten under lunchen, men sedan ändå behöva pumpa.

För herregud vad det är bökigt och tradigt det är att använda bröstpump! Kan inte rekommenderas till någon alls. Ingen jag tycker om i alla fall. Eller är neutral till. Kanske till någon jag ogillar? Neeej, just i bebistid önskar jag nog inte extra omak till någon alls.

Och då har jag ändå en sådan där extra-allt-deluxe-elektrisk-dubbelpump med batteridrift och hands-free-BH. Det är ändå bökigt och tradigt. Hands-free-BH:n gör i alla fall att jag slipper sitta som en märla och hålla fast plasttrattar över brösten. Men att typ jobba eller så går ju ändå inte. Lite instagramläsande eller mobilspel fungerar. Och att dricka kaffe och äta godis.

Men jag känner ändå mest att ”Damn, har utvecklingen inte kommit längre?” Varför finns det inte pumpar som bara suger fast med ett ordentligt vakuum, som komjölkningsmaskinerna, och sedan sitter fast ordentligt? För man måste sitta försiktigt och justera trattar så att de inte lossnar. Och om en t.ex. behöver böja sig ner för att plocka upp något från golvet är det stor risk att mjölken rinner ut flaskorna. Behöver det också vara så många små delar som ska diskas efter vareviga pumptillfälle? Behöver pumpens flåsande vara så högljutt?

Nåväl, bara några månader kvar nu. Och jag pumpar bara max en gång per arbetsdag, för jag hinner inte slösa mer tid på det. Vissa dagar hinns det inte med, men AJ! vad det hinner börja göra ont.