Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

They see me rollin’

They see me rollin’

…my double stroller…

I förmiddags var det dags för ytterligare en vagn att, inte gå hädan, men väl gå vidare till en ny familj. Tredje vagn iväg var min Mountain Buggy Terrain V3. Ytterligare en vagn som jag verkligen tyckt om, men som inte använts så mycket på sistone. Och som ska få ge plats åt något nytt snart, hoppas jag…

Så snart affären var överstökad gav vi oss ut, hela familjen. Tjejerna ner i Donkeyn och ut och rulla har visat sig vara det enda som ger någorlunda sinnesro. Det enda som garanterat ger två sovande barn en sammanhängande stund just nu.

Det bara måste vara en utvecklingsfas. För V bor på mig just nu. Dygnet runt. Förutom när vi är ute och rullar vagn.

Igår: dagens start vid 10 (!) bredvid mig i sängen, och strax före dagens slut (21) i sele.

De två stora vaknar tidigt om morgnarna, men nu när jag sover på övervåningen med bebis kan jag få sova vidare lite ändå på de lediga dagarna. L dyker upp vid 06-07 (tack och lov inte lika ofta vid 05 längre) och H ofta samtidigt eller något senare.

Då masar jag mig upp, förser L med en grötklämmis och Greta Gris på teve, medan H i regel sysselsätter sig själv med padda/lego. Sedan kryper jag tillbaka till sängen med bebis, och småslumrar vidare med dörren öppen så att jag kan höra vad de andra gör (i regel ingenting utom att titta på valfri skärm/bygga lego). Vid 08-tiden brukar deras besök i mitt sovrum bli tätare = dags för frukost. Men imorse fick jag ligga kvar till 10(!) och till och med pappan hade blivit väckt tidigare.

Men eftersom jag mest samsover och liggammar mig igenom nätterna med V så är jag rätt trött på morgonen. Jag tror att hon äter mest på nätterna, medan jag är i halvdvala. De kan ta och stoppa upp sina rekommendationer om samsovning där solen inte skiner, för de flesta bebisar (3 av 3 för mig) köper inget annat än att få amma sig igenom natten, och mammor måste ju också få sova…

Nåväl. Idag gick vi till stadens hotell, ställde vagnen med två sovande töser utanför fönstret, och fick äta restauranglunch med ett glas vin och bara fyraåringen som sällskap. Jag var nöjd med vår första restaurangupplevelse med alla tre barnen, men B påstod att det inte räknades när två låg och sov utanför. Och det som jag tyckte var det allra största beviset på våra trebarnsskillz!

Vagnsovare

Vagnsovare

Lilla V är inte alls som L var. Hon är så mycket lättare på nästan alla vis. Och hon ÄLSKAR att åka vagn.

Eller… jag vet ju inte hur hon faktiskt känner för det, men hon somnar i alla fall i sin liggdel (både Emmaljunga Edge och Bugaboo Donkey) innan vi ens rullat ut från infarten. Och sedan sover hon.

I måndags somnade hon på väg till kontoret före 10, och sov till efter 14.

Idag gick jag ut på en promenad vid 11-tiden, med bebis som redan somnat i hallen, kom hem vid 13.30 med sovande bebis, som sov kvar i vagnen i hallen tills en bra bit efter klockan 16.

Hon har såklart varit vaken sedan dess, men det är ju inte heller märkligt. Det är dock märkligt, hur instinktivt en som förälder hela tiden anpassar sig, nästan omedvetet, efter bebisens utveckling.

För nu när hon har längre vakenperioder, och liksom inte kan äta sig igenom hela sin vakna tid, så har jag utan att tänka på det börjat bära runt henne framåtvänd, med armen över hennes magen och ett grepp runt grenen. För hon vill fortfarande INTE sitta/ligga själv, då går Stora Larmet direkt. Och att sätta henne i sjal när hon är vaken och aktiv känns lite halvtaskigt. Och hon sitter lugnt och avslappnat och tittar. Så nackstark, och plötsligt ganska alert.

Men här kan hon ligga. Timmar i sträck. Och bara sova.

Just idag låg hon i Donkeyn. För jag hade även storasyster med på turen. Som också blivit något av en vagnsovare, så här på ”äldre dar”, och sov från avfärd vid 11, till hemkomst vid 13.30. Hur bra som helst.

Barnvagnslogistik, snöskottning och röviga nattningar

Barnvagnslogistik, snöskottning och röviga nattningar

I torsdags hade vi en sådan där dag då det krävdes lite eftertanke, och precis rätt gear, för att allt skulle klaffa. En sån där dag som får barnvagnsnörden i mig att jubla.

Jag skulle gå till förskolan med H och L på morgonen, och fortsätta till kontoret, som vanligt. B och V stannade hemma en stund till, för att sedan plocka upp mig med bilen för att åka till BVC. Sedan skulle vi äta lunch tillsammans på stan innan jag gick tillbaka till kontoret med V. Sedan skulle B hämta H på föris med bilen, och jag hämta L senare, med V i släptåg.

Och jag kom på den perfekta lösningen. Jag gick till föris med Donkeyn i monoläge.

L i sittdel, och H på ståbräda. Sedan tog jag med den tomma vagnen till kontoret, där den fick vänta i tamburen medan jag jobbade.

Vi åkte bil till BVC, och åter till centrum för att äta lunch. Sedan tog jag V till kontoret. Här kom tyvärr den första missen, för tanken var att jag skulle ha burit V i liggdel från lunchrestaurangen hundra meter från kontoret. Den hade jag ställt fram i hallen, med skötväskan i, för att förstärka att den skulle med när B och V åkte hemifrån. Så blev dock inte fallet.

Så jag fick bära V till kontoret i babyskyddet, och B åka förbi och lämna liggdelen när han och H skulle resa mot fjällen. Jag fick ju det jag behövde, kunde klicka ut chassit till duoläge, klicka på liggdel och rulla iväg för att hämta L på eftermiddagen.

Så allt väl. MEN, min perfekta logistiska lösning fläckades av att det nu står ett babyskydd på fel plats, för det fick jag ju lämna kvar på kontoret. Hade jag övervägt att just ta adapter och babyskydd istället för liggdel, för att jag då själv hade kunnat ta med adaptern i varukorgen på morgonen och sedan fått bebis serverad i babyskyddet? Ja, det hade jag, men tänkte att det var lättare att hantera den kalla väderleken i liggdelen…

Hur det går här hemma, ensam med spädis och 2-åring? Jodå, det går. Dagen är, precis som igår, relativt lugn. Om en bortser från att tvååringen passar på att jävlas varje gång jag sitter med hungrig/grinig bebis i famnen. Då tar hon saker hon vet att hon inte får ta, och springer iväg med ett brett flin. Ett yatzy har spridits för vinden, några blockljus har smulats ut över vardagsrumsgolvet, och en väska med sådana där taggiga byggklossar i plast har kräkts ut sitt innehåll i soffan. Så lite oroligt, men hanterbart.

Nattningarna har varit röv både torsdag och fredag, så till kvällen vill jag väl dränka mig i viken. Men dagen? Helt okej.

Jag hade paket att hämta på mataffären, så en barnvagnspromenad var påkallad. Perfekt tillfälle för L att sova middag också, utan att jag behövde genomgå en extra nattning.

Men det visade sig att jag hade jobb att göra först. Sådär typiskt könsuppdelat så är det B som brukar skotta hemma hos oss. Idag var det dock min tur…

1,5-2 decimeter blötsnö. Att jag bara skottade halva infarten beror naturligtvis på att barnen vaknade, och inte att jag var helt färdig…

Som tur var så somnade de om, och jag fick knuffa dubbelvagn i snömodd i närmare fem kilometer. Efter skottning. Puh!

Donkeyn visade sig dock vara en riktigt bra snövagn, när jag låste framhjulen. Plöjde fram som en traktor. Jag har nog aldrig låst framhjulen förut, så det var en positiv överraskning. Framför allt eftersom det ”lösa” chassit och handtaget, som annars stör mig med denna vagn, hjälpte till bra med styrningen med fasta hjul.

Uppdrag utfört!

Déjà vu

Déjà vu

3 februari 2017, vs

21 januari 2019.

Allt är så lika. Och så olika. Den lilla på den övre bilden, som bara skrek och skrek. Är nu den stora på den nedre bilden, som är världens goaste (om än full med bus och kan-själv-kriser). Och den lilla på den nedre bilden, så galet lik den stora på den övre bilden som bebis, både beträffande utseende och ett lugnt temperament. Vagnen densamma.

Men den stora på övre bilden är nu långt ifrån lugn, och långt ifrån bebis. Det är en tuff period. Mest för honom, men inte mycket mindre för oss. Även förskolan hade uppmärksammat att han varit konfliktbenägen idag, och inte lyssnat.

Eventuellt nådde jag fram till honom med ett litet prat innan sängdags, om att vi alla hade det jobbigt just nu, men kanske mest han. ”Mmm… för att jag aldrig får ha mamma för mig själv.” tyckte han. Och jag berättade att vi älskar honom, och att vi älskar honom även när han är bråkig och när vi skäller och är arga på honom, och att vi aldrig kommer att sluta älska honom. För enligt B var vår lilleman ovanligt snäll och gullig vid nattningen strax efter.

Jag har jobbat idag. Var hemma på lunch för att amma, men bebis sov. Hon är bra på att sova när hon är hemma med pappa om dagarna. Och det är ju bra.

I någon sorts nystartsambition så här vid årets början har jag planerat och handlat för veckans middagar. Den första, laxpudding med citron och fänkål, totalsågades (som typ allt annat) av H, men L åt i alla fall lite grann under glada utrop. Vi vuxna gillade smaken, även om äggstanningen inte riktigt stannat trots fem minuter extra i ugnen, och fänkålen råkat bli lite överkokt.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Ett välkänt fenomen bland småbarnsföräldrar är hur centralt bajs plötsligt blir i ens liv så fort ens förstfödda barn kommit till världen. Förutsatt att en själv haft en någorlunda välfungerande mage är det kanske inget en ägnat någon större tanke åt förut. En – om än kanske äcklig och stundtals pinsam – kroppsfunktion.

Men så blir en förälder. Och ens liv handlar plötsligt till stor del om just bajs. Svart bajs, grönt bajs, gult bajs. Ryggbajs. Uteblivet bajs som en går och väntar och väntar på. Bajs som hamnar överallt. En gul fläck på handleden? Äsch, det är bara lite bajs. Bajs diskuteras över frukosten, lunchen och middagen. SMS-konversationer om bajs. Långa googlings-sessioner om bajs.

Därför är idag en stor dag. Idag var nämligen dagen då vår lillfia plötsligt pekade på pottan medan mamman satt på toaletten och morgonkissade. ”Vill du gå på pottan, L?” Ett bestämt nickande och hennes lilla grymtande, uppfordrande ja-ljud. Av med pyjamas och blöja, lite hjälp att placera sig rätt på pottan. Mamman fortsatte med sina egna bestyr. Sedan reste sig barnet plötsligt upp. Och där i pottan låg den! En alldeles perfekt bajskorv – den allra första som inte hamnat i en blöja eller på annan, oönskad, plats.

Detta lilla barn får mig att häpna nästan dagligen. Hon har fått provsitta på pottan ett fåtal gånger, och vi har med ljudeffekter och gester försökt förklara vad hon ska göra där. Men hon har inte verkat fatta grejen, så vi har bara slutit oss till att hon inte är mogen för pottan ännu. Sist var säkert ett par månader sedan, eftersom jag då tänkte att vi kunde ta upp det hela när hon blev 18 månader (den ålder då H började gå på pottan, även om det sedan dröjde lääänge innan det blev ett regelbundet inslag i vardagen).

Ibland när vi läst någon bok där någon gått på pottan har jag frågat henne: ”Ska L börja bajsa och kissa i pottan snart?” Ja-grymtet och den bestämda nicken har alltid varit svaret på frågan. Och idag hade hon helt sonika bestämt sig för att hon skulle gå på pottan. Och så gjorde hon det.

Jag sörjer över att jag inte orkat blogga mer om denna finurliga, förunderliga lilla tös vi fått. Vild, glad och argsint. Bestämd och påhittig. Så vaken och alert och hela tiden redo att gå vidare, ta nästa steg. Ett humör som är ombytligare än aprilvädret, och en oresonlig upptäckarlusta helt utan självbevarelsedrift. Hon går ditt näsan pekar, och gör vad hon vill. Struntar i alla förmaningar. Vår Lilla My, vårt lilla troll. Lilla Crooden. Vår Spot.

Inskolning, omstartad

Inskolning, omstartad

Hej! Här sitter jag i en soffa på förskolan och dricker kaffe. Barnet sover.

Vi har bara varit inne idag, med ett annat barn som sällskap. L har upptäckt hela lokalen, klättrat på stolar och bord, och jagat den lilla kamraten runt omkring. Sedan kom resten in till sångsamling före maten. En salig blandning av ungar, där en bara vill ta med vissa hem, och typ sätta ut andra i snön. (Ja, jag är en sån där elak mamma som kan tycka att andras ungar är svinjobbiga ibland.) Undrar hur ens egna ungar hamnar på adoptera/sätta-ut-i-snön-skalan för andra föräldrar som är på besök?

Äta mat på föris går…sådär för lillan. Dels har de bara riktiga stolar i miniformat, och det är svååårt att sitta still, dels är hon så trött vid den tiden att hon knappt kan äta.

Om en timme, eller när hon vaknar, är det dags att gå hem för dagen. Storebror får också följa med hem såklart.

Vi är nu kanske nästan återställda. H var ju inte förskolefähig förra veckan, och när vi väl valt att hålla även L hemma från onsdag så visade det sig att hon hunnit dra med något nytt hem efter, vadå…fyra timmar totalt på förskolan? Hon fick plötsligt feber igen på onsdag förmiddag, ackompanjerad av rinnande snor i orimliga mängder. Både ungarna och päronen har haft dålig aptit och varit trötta, men någon sorts uppåtgående trend har det ändå varit under helgen. Slemhostan vägrar dock att ge med sig, och vi hostar och rosslar och väser och piper ikapp om nätterna.

Idag fick jag i alla fall köra förskolelämningspremiär med Thule Urban Glide2 Double, vagnen som ska bli min förskoletransport i vått och torrt framöver. Det är så skönt med en riktigt rejäl terrängvagn i sådana här lägen, när ett ganska rejält lass barn (kanske närmare 30 kg kombinerat nu?) ska forslas över fruset slask snabbt som attan. Jag är helt förälskad i den här vagnen, och har saknat min förra som jag sålde. Den uppdaterade versionen är ännu bättre, och det enda smolket i glädjebägaren är att den blivit ännu ett par centimeter bredare, och att det fortfarande inte är superrymligt under suffletten för lite äldre barn, trots att det var en av de saker som ska ha förbättrats.

10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂