10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂

Första titten på myggnätet till Babyzen Yoyo+ 0+

Första titten på myggnätet till Babyzen Yoyo+ 0+

Igår packade jag upp tillbehören från Babyzen som kom i paketet från Babyland häromkvällen. (Lillasysters nya matstol med tillbehör är fortarande ouppackad due to ostädat kök…)

Det jag ville komplettera våran Yoyo-duo med inför kommande Spanien-resa var myggnät och mugghållare till båda vagnarna, samt ett soloparasoll till L:s vagn (påminn mig inte om att jag redan köpt ett parasoll som oanvänt skickades med på köpet när jag sålde min första Yoyo). 

Myggnät eftersom jag tänker mig att barnen kommer att sova i vagnarna på kvällarna medan vi befolkar uteserveringar. Jag vet inte hur det är med insekter i Alicante egentligen, men myggnät känns som bra avskärmning för sovande barn alldeles oavsett. Mugghållare för att kunna ha med sig dryck lättillgängligt, såklart. Och solparasollet för att skydda min lilla blekfis mot solen, lika uppenbart… H kommer ju att röra sig omkring mer, och där  blir det väl snarare solskyddskräm som får utgöra skydd från solen.

Hursomhaver, igår packade jag alltså upp myggnätet till L:s vagn. Det var ingen instruktion med, men det var ganska lätt att intuitivt begripa hur det skulle sitta. Jag var lite osäker på den svarta textilremmen under ”bågen”, men den verkar inte kunna sitta någon annanstans än under madrassen, så det var där den hamnade. 


Överkanten av myggnätet är lite elastisk och träs över suffletten, sedan är det två flärpar med knappar på båda sidorna som knäpps mellan suffletten och liggdelstyget. I nederkant finns en kardborreremsa som också bara verkar kunna fästa i kardborren på madrassens undersida.

Myggnätet har bra passform och bildar en mysig liten kokong i och med att det har en båge på mitten. Det kommer i en likadan liten påse som regnskyddet till vagnen, men tar ännu mindre plats i och med att själva myggnätet är mindre än regnskyddet. 


Lillasyster yster sparkade dock ner myggnätet efter cirka två minuter (drog ner det från suffletten med fötterna), eftersom hon är mitt i ”fötterna-upp-i-luften”-fasen, och alltid vill ha fötterna på liggdelens svarta textilsidor när hon är vaken. Och sedan blev det en kamp när hon sparkade än vildare när jag försökte sätta tillbaka myggnätet. Så…Vi smyger nog på det när hon precis håller på att somna/har somnat framöver. 🙂

Hon är snart 7 månader och är ju i gränslandet där liggdel snart inte kommer att fungera, men jag hoppas vi kan fortsätta rulla Yoyo 0+ hela sommaren i alla fall. Hon kan ännu inte sätta sig upp själv från liggande, och det är inga problem storleksmässigt, så jag är förhoppningsfull.

Gullet #2

Gullet #2

Den här lilla. Som också blir mer och mer av en liten människa för var dag som går. 

En riktig liten klump att hålla i famnen numera, och så stark att jag knappt orkar hålla emot med en hand när hon vill vrida sig på skötbordet (det vill hon alltid).

Hon pratar och skrattar och tjuter nästan jämt, och det är en fröjd att se hur hon lyser upp så fort hon får se storebror. De har börjat leka lite med varandra, typ tjuta mot varandra och skratta och leka tittutliknande lekar. Hjärtat bara smälter när jag ser dem ihop.

39+4 – Ett till måndagsbarn?

39+4 – Ett till måndagsbarn?

Jag vaknade 05.45 av en diffus känsla i kroppen. Sedan tyckte jag mig ha lite magknip. Gick upp till toaletten och tänkte att jag kanske behövde göra nummer två. Nej.

Började känna som ebb och flod i magknipet, och tanken ”Värkar!” for genom mitt huvud för första gången. Gick ändå och gjorde nummer två efter en liten stund (sorry for too much info). Men magknipet var kvar.

Nu har jag klockat värkar i ca 40 min. Fjorton stycken so far. Oregelbunda men relativt täta. Mellan 1,5 och 4,5 minuter emellan, och de har varat mellan 25 och 50 sekunder. Så det blir nog ingen latensfas att tala om den här gången heller… Just nu verkar det börjar bli ett mönster om cirka 3 min emellan, och värkar på 40 sekunder.

Det blir nog bebis här idag. Ett måndagsbarn precis som storebror!

Dags att ringa över morfar, och kontakta förlossningen. Vi har ju lite restid denna gång…

39+3 – Bara en vanlig söndag

39+3 – Bara en vanlig söndag

Här sker det inga framsteg på bebisfronten. Förvärkarna har lyst med sin frånvaro hela dagen, med undantag för ett par onda rackare nu på kvällningen.

Den pirriga snart-är-det-dags-känslan som uppkom med de kraftiga förvärkarna i torsdags och fredags har ersatts av en känsla av att jag kanske når RUL-BF i alla fall.

Nåväl, jag kan lika gärna fortsätta med H:s inskolning, och förhoppningsvis kunna smita iväg till jobbet några timmar också.

Vi har hunnit börja röja och julpynta lite hemma, haft morfar med fru över på söndagmiddag, och jag har orkat med ganska mycket utan att få särskilt ont.

6c3c3016-b847-459e-8aa1-65b99d0b7786

Jag försöker också att njuta så mycket jag bara kan av det ljuvliga barn vi redan har. Mycket är på väg att förändras för oss alla…

Drömbilden av förlossningsstarten

Drömbilden av förlossningsstarten

Som ni kanske märkt är mina tankar ganska upptagna med den kommande förlossningen just nu, framför allt det ovissa i när och hur den kommer att starta.

Drömbilden jag har är att den startar en dag som igår, på förmiddagen en solig dag då hela familjen vaknat utsövda. Att det börjar med lite glesare värkar så att vi alla hinner äta frukost, i lugn och ro ringa över morfar och sedan packa bilen och åka in mot DS i den strålande vintersolen. Att vi hinner in med god marginal för att välkomna Knyttet lugnt och fint, i trygga händer.

Sedan finns motsatsen. Att det hela startar mitt i natten i en snöstorm. Att det blir ytterligare en pangstart med täta värkar som gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att morfar inte vaknar när vi ringer, och att H vaknar och blir rädd. Att vi inte hinner in, och Knyttet föds vid en trafikplats på motorvägen.

Det kan bli vadsomhelst, och jag kan inte påverka någonting. Blir det inte idag så ökar också sannolikheten för att B inte kommer att vara hemma, utan på jobbet i Stockholm, när det hela börjar. Då måste någon av mina kollegor eller min pappa skjutsa mig in till DS.

H kommer antingen att vara på förskolan, och då måste morfar hinna tillbaka för att hämta om han ska skjutsa. Eller så har H hunnit sluta för dagen (han ska bara gå 8.30-13.30 denna vecka, förmodligen kortare eftersom han hittills – helt som väntat – dissar det där med vila efter lunchen, och förskolan då tycker att det är lika bra att han går hem), och måste åka med i bilen in.

Själva förlossningen är jag inte orolig för, bara vi tagit oss in i tid. Förra gången var jag besatt av tanken på förlossningen, så pass att jag knappt hann tänka på livet efter, med en bebis hemma. Men det är nog inte ovanligt för förstföderskor. Min kollega försökte säga att det inte var någon poäng med att sitta och älta vad jag skulle skriva i förlossningsbrevet och exakt hur jag ville ha förlossningen. Ut kom ju ungen på något sätt, som jag troligen inte kunde påverka i någon större utsträckning, och det handlade om kanske en dag i mitt liv. Det stora var ju livet efteråt.

Till ingen nytta. Det är ju så speciellt, detta att föda barn, och går inte helt att föreställa sig innan en gjort det. Hur ont gör det egentligen? Vad kan inträffa under en förlossning? Vad är normalt och inte? Hur kommer jag att reagera? Därför läste jag varenda Google-träff på ”förlossningsberättelse” under den förra graviditeten. Den här gången har jag bara läst dem som dykt upp i mitt bloggflöde, kanske en handfull.

Andras berättelser känns mindre relevanta än min egen beträffande hur det kommer att bli denna gång. Jag vet att smärtan är hanterbar, att kvaddlar hjälper mig att slappna av, men att jag skulle klara mig utan dem också. Jag vet att jag klarar av att föda, och känner mig trygg i det. Den här gången kommer jag hela tiden att veta vad som kommer härnäst, och därmed kunna känna att jag har bättre koll på läget. Förlossningen kommer inte att vara en flodvåg som bara sveper mig med sig, jag kommer att kunna flyta ovanpå denna gång. Bara vi hinner in.

Mera förberedelser

Mera förberedelser

Nej, idag verkar det inte hända något alls på bebisfronten. Knappt en förvärk överhuvudtaget, bara någon enstaka, mild och kortvarig, nu på kvällen.

Jag har vikit in Knyttets kläder i små korgar i en hylla i H:s lilla sovrum. Det får bli Knyttets första garderob.

Sedan bäddade jag dagbädden Inovi Cocoon, eftersom vi fortfarande inte städat sovrumsavdelningen så att jag kan ställa upp Knyttets ”riktiga” säng, en Chicco Bedside Crib, bredvid vår säng. Jag lade in en liten bit plastad frotté på den nedre halvan, för jag minns att de där bajsblöjorna kunde vara förrädiska i början, och gärna läcka upp mot ryggen. Sedan ett enkelt vitt bomullslakan för vagga/vagn, en liten platt kudde med ett vitt bomullsörngott och en vit fleecefilt från Ikea med en nalle på. Myggnätskokongen är utmärkt för att hålla nyfikna katter borta!

70c66ff1-4a38-462c-8d4c-dfc52d7f607f

En viss liten kille blev överlycklig vid mataffären idag, för där stod stadens brandkår och visade upp sig och varnade för juletidens faror med levande ljus och annat. Och H fick komma upp i stora brandbilen! Först var han dock lite återhållsam – jag tror inte han var beredd på att en riktig brandbil var så stor… Sedan krävde han att få komma upp i baksätet inte en, utan två gånger!

39+2 – Utvilad och redo

39+2 – Utvilad och redo

Jag lyckades somna om imorse, och sedan sov vi – hela familjen – fram till efter 10! Då väcktes jag av ett glittrande leende och ett ”Hej mamma!”. Solen sken utanför, och jag kände mig utvilad och harmonisk.

Vi åt en långsam frukost, och åkte och hämtade H:s nya bilstol, plockade upp några saker på mataffären, hämtade mina nya glasögon, som nu kommit, och tog en fika på stan.

Jag har inte haft några förvärkar ännu idag. Det känns på något sätt väldigt bra att det verkar kunna bli en långsam start på det hela denna gång. Förvärkarna har börjat bli riktigt starka och lite smärtsamma, men jag tycker mest att det är spännande att ha möjlighet att känna efter hur de känns. Kanske får jag en latensfas denna gång?

Med H gick jag från inte minsta värk eller förvärk till etablerat värkarbete med värkar varannan minut på drygt 40 minuter, och det var minst sagt chockartat och överrumplande för mig. Speciellt som förstföderska hade jag räknat med en lång latensfas, och att gå över tiden mer än en dag.

Så nu välkomnar jag varje förvärk som kommer, och känner mig lugn och avslappnad. Förlossningen får starta när den vill. Jag är redo, men har inte heller någon brådska.

Rent praktiskt har vi fortfarande en del att styra i, som städning och annat, och jag har en del att fixa på jobbet, men jag känner mest bara… come what may, liksom.