Sexmånaderskontroll på BVC

Sexmånaderskontroll på BVC


Den här lilla bönan fick godkänt på sin 6-månaders läkarkontroll idag.

Vi fick svara på frågor om hon vände sig (Ja, hon rullar), tog upp saker (Ja), flyttade saker från ena handen till den andra (Ja), pratade (Ja, mycket, men bara vokaler än så länge), tittar efter saker som hon slängt ner på golvet (Ja, om det var en intressant sak), börjat äta (Ja). 

Hjärta och lungor avlyssnades, och fontanell och mage klämdes på, utan anmärkning. 

Hon vägde in på strax under 7,3 kilo, och är i princip på medelkurvan på vikten nu. 

Däremot blev det ingen längdmätning, så jag vet inte hur hon ligger till där, utöver att hon var nästan 63 cm sist, och håller på att växa ur det mesta i storlek 62, och har vuxit i det mesta i storlek 68. Jag mejlade dock BVC-sköterskan  i eftermiddags (vi träffade bara läkaren idag), och bokade en extra tid för mätning om ett par veckor, för annars blir det ingen mätning förrän vid åttamånaderskontrollen i augusti (då vi samtidigt ska ha treårskontroll för H 😱).

Hemmadag idag

Hemmadag idag

Bloggen fungerade igen imorse, så det verkar som att problemet för en gångs skull låg hos webbhotellsleverantören, och inte något tillägg som kraschat WordPress. Skönt att slippa mecka med det igen!

Igår var jag återigen på kontoret en liten sväng på förmiddagen, för att få lite sammanhang i livet, och lite socialt umgänge. Att arbeta går då rakt inte med lilla fröken i släptåg…

En liten stund, efter mycket skrik, sov hon faktiskt i bärsjalen. Jag hade med den mjuka sköna bambutrikåsjalen från Aldoria. Lööv it!

Kolla vilken läcker liten virvel hon har, lillpluttan! (Och hon är inte halvflint, utan börjar successivt bli blond.)

Tre dagar denna vecka har jag hälsat på på kontoret, och tre olika vagnar har fått följa med. Mina kollegor skakar på huvudet. En har inga barn, och den andra har lagt småbarnsåren bakom sig, och brydde sig tydligen aldrig om det där med vagn, när det begav sig heller (hur det nu är möjligt?).

Igår eftermiddag var vi på BVC och träffade läkaren. Att veta om lillan verkligen är mjölkallergisk eller inte är tydligen i princip omöjligt, men så länge hon mår bättre utan mjölk är det ju bara att köra på mjölkfritt, och testa mjölk igen efter ett tag för att se om hon klarar det. Tyvärr hade vågen stått i princip helt stilla sedan förra veckan.

Och det är ju bara att ge upp tanken på helamning nu. Även om det går att komma med ”ursäkter” som att hon varit förkyld under veckan som varit, och att hon var nybajsad vid vägningen, så känner jag att jag inte kan vägra ersättning längre. Att hon går upp lite långsammare tror jag inte är någon fara så länge hon mår bra och utvecklas, men hon ska inte stå still i vikt.

Vi fick med oss en burk Althera att prova, och om vi upplever att den ersättningen fungerar bra ska vi höra av oss till BVC och få ett ”recept” utskrivet för att inte behöva betala multum för den. Den är gjord på komjölk, men är… hydrolyserad (?) tror jag det hette, vilket innebär att de gjort …något… med proteinerna som gör att den fungerar även för de flesta överkänsliga.

Budet var att toppa upp med så mycket hon vill efter amning. Hon slök typ 80 ml igår kväll, efter en väldigt misslyckad amning. Jag hade börjat fixa mat efter att B nattat H, vid 20.30-tiden. B var sur och tyckte jag var dum i huvudet som skulle laga mat så sent. Jag hade sett fram emot att testa ett nytt recept. L blev grinig, och jag fick stå och försöka skära grönsaker med henne i famnen, ammandes. Ville inte ha hjälp från den griniga karlsloken som pissade på min regnbåge. Han blev ännu surare för att jag inte bad om hjälp, utan stod där och försökte enhandsstrimla salladslök. Ja, ni hör ju – stämningen var inte på topp, och mjölken ville inte direkt flöda.

För att få undan både barn och grinig gubbe från min matlagning sade jag till B att fixa en flaska och mata sin dotter. Och det gick ju rätt bra. L började gråta även efter att hon ätit sig proppmätt, men nöjde sig när hon fick en napp att snutta på. Och vi föräldrar delade en väldigt god gado gado-sallad ur en gemensam skål. Hur gott som helst (utöver att B avskyr tofu i alla former, och jag inte heller är helfrälst). Jag testade detta recept från Allt om Mat, som verkade vara en bra, förenklad instegsvariant.

Skälet till att jag överhuvudtaget ville testa gado gado var dock att jag sett Jamie Oliver göra en något mer komplicerad variant när jag satt utsvulten framför teven. Nästa gång provar jag hans recept, även om det jag gjorde igår också var kanonbra. Det blev väldigt gott och matigt med en tjock jordnötssås till salladen, så jag tänker nog prova fram en ”husets” gado gado, vad det lider. Men den får nog bli utan tofu (kanske tzay istället? eller bacon, om en inte är noga med att det ska vara vego). Kombinationen strimlad rödkål, papaya och avokado blev dock jättehärlig rent färgmässigt, och mycket snyggt upplagt på trendigt ”bowl”-vis, och med såsen runt skålens insida som Jamie Oliver gjorde. Tyvärr blev det inga bilder, för när det väl var klart var klockan 22, och vi ville bara äta.

Idag fick jag nyss äta rester av salladen till lunch medan den lilla ligger i Yoyon och sover. Vi har inte ens packat upp Inovi-sängen igen efter resan, för Yoyon fungerar så bra som ”dagbädd”. Hon fick i sig nästan 50 ml ersättning efter frukost, men skulle absolut snutta på brösten även efter att det verkligen inte gick att truga i henne mer ersättning, så nog är sugbehovet en stor del av hennes ”klängighet”, alltid.

Det dröjde dock till efter klockan 12 innan hon, efter mycket prat och snuttande, somnade så pass att jag kunde lägga henne ifrån mig. Så ersättningen verkar inte direkt vara någon mirakelmedel för att få henne att somna. Men kanske sover hon ett tag nu? Hoppas hoppas hoppas.

Läget idag

Läget idag

Oj, vad jag har försummat bloggen på sistone! Mer än vad jag någonsin gjort under de två år jag lyckats hålla den vid liv hittills. Vilket är jättetråkigt, eftersom en av de stora anledningarna till att jag alls håller på är att den är min dagbok, en behållare att förvara alla dessa minnen från småbarnsåren i.

Eftersom vad som hände förra veckan redan är en grötig massa utan sammanhang i mitt huvud. Barnafödande, amning och allmänt småbarnskaos har allvarligt skadat både mitt kort- och långtidsminne så pass att jag glömmer det mesta som inte skrivs ner. Jag har blivit seriöst dum i huvudet; helt oförmögen till komplexa tankar och med så dålig simultankapacitet att jag måste spola tillbaka teveprogrammet bara jag råkat tänka på något annat. Än värre om jag kollat på telefonen – då är jag helt omedveten om vad som pågått på teven under tiden. Jag som brukade kunna plugga, äta mat och följa en teveserie samtidigt…

Mitt nöje under amningssessionerna i soffan är nämligen att titta på mat-tv – Jamie Oliver, Per Morberg och Leila Lindholm på 7:an, och Masterchef Australien på TLC, alla tack och lov med playfunktion på digitalboxen, så att jag kan titta när det passar mig OCH spola tillbaka hundrasjuttiofemton gånger när jag inser att jag zoomat ut och inte har någon som helst aning om vad som hänt på skärmen. Älskar den där unga killen som har ett matlagningsprogram på 9:an också (Donall?), men missar det alltid på grund av ingen playfunktion. Och med hänsyn till ovan missar jag det ofta även när jag tittar, så att säga.

Lillskruttan blir tre månader till helgen, och jag har inte hunnit sammanfatta hennes andra månad ännu.

Jag hade laddat för BVC-besöket förra veckan, med min lista på symptom och sättet de avklingat på under den mjölkfria perioden. Fortfarande osäker på om det verkligen var avståendet från mjölk som orsakat de gradvisa förbättringarna, eller bara allmän mognad och normala variationer i en bebis varande och mående. Men jag hann inte längre än till att berätta att vi (sedan det senaste besöket fem veckor tidigare) hade haft fortsatta problem med att L inte gått att lägga ifrån sig utan skrik, och att jag haft en mjölkfri period, men att jag var lite osäker på effekten, innan vår sköterska raskt sade att vi minsann skulle ha märkt direkt om det var mjölkallergi, för folk beskriver det som att de fått en ny bebis. Och att det där att bebisen inte går att lägga ifrån sig är typiskt när man kan se en planande kurva, som det visade sig att L hade, och det betyder att hon inte äter sig mätt, utan somnar när hon ätit nog för att upprätthålla vätskebalansen, men inte nog för att lägga på sig som de ska. För att snart vakna och upprepa beteendet. ”Ge ersättning efter varje amning så att hon blir mätt!” blev budet. Och jag blev så ställd att jag började gråta. Försökte säga att hon ju faktiskt har börjat gå att lägga ifrån sig, och vara nöjd och vaken längre stunder, men upplevde att allt jag sade bara viftades bort.

Efter de tidigare två veckorna då hon hade gått upp dåligt hade ju trenden vänt, och hon hade gått upp de hundra gram i veckan som jag tidigare fått höra var en okej viktuppgång. Och detta när hon för första gången helammades, utöver den där första levnadsveckan, då inget gick som det skulle. Borta var inställningen att en ska ha is i magen när det gäller amning, trots att fråga är om en frisk (och i alla fall ibland glad) unge, som vuxit fint på längden (även om hon inte gått att mäta p.g.a Von Rosen-skenan så har hon de senaste veckorna vuxit ur kläder, nästan vuxit ur sitt babynest, och de på ortopeden påpekar alltid att hon är lång) och utvecklats precis som hon ska med ögonkontakt, leenden/skratt, försök att få tag i leksaker och ett allt mer varierat joller.

Jag krisade rejält den dagen, skrev ett långt mejl till BVC-sköterskan om vad jag hade velat berätta om/diskutera, ventilerade på instagram, och kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen, som tack och lov stöttade mig i tanken att strunta i BVC:s råd om ersättning tillsvidare, och istället amma på och eventuellt göra bröstkompressioner (jag har dock svårt att få kläm på det, no pun intented). Hjälpmamman trodde att det kunde vara bara frånvaron av ersättning som gjort att L börjat må bättre, i och med att många bebisar kan vara känsliga för att äta mjölk direkt, men inte nödvändigtvis skulle reagera på de små mängder som kom via bröstmjölken.

Lillan hade dock varit väldigt gasig och uppenbart skrikig på grund av magont, sedan ett par dagar efter att jag började äta mjölkprodukter igen förra lördagen, och sedan hade även prickarna på kinderna så smått börjat komma tillbaka, och bajs hade helt uteblivit sedan söndagsmorgonen. Så jag började återigen tro att det nog kan vara mjölken som är problemet, även den som jag äter. BVC-sköterskan hörde av sig dagen efter, och vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta mjökfritt och amma på fram tills onsdag denna vecka, då hon ordnat en läkartid på BVC hos en barnläkare som även är allergolog. Hon ska undersöka Lillan och se vad hon tycker.

Om det skulle behövas kan hon skriva ut mjölkfri ersättning på recept. Och det känner jag mig fine med. Nu har vi ammat på en vecka till. Om kurvan inte har fortsatt bättras på så finns det inte så mycket annat val än att ge upp tanken om helamning för denna bebis också. Väldigt tråkigt, men inte mycket att göra något åt. Det fungerar inte för alla att helamma, hur gärna en än vill. Om kurvan däremot har bättrat sig så är det ju jättekul, och jag kommer då att satsa på en helamning den sista perioden som kvarstår innan det är dags för gröt och puréer. (Det går ju så fort!!!)

I helgen gjorde vi en utflykt till Sigtuna för att äta lunch på stadshotellet och flanera lite, för att uppmärksamma H:s mammas födelsedag tidigare i veckan. Det var en fantastiskt vacker – men ack, så kall! – dag, och Sigtuna är väldigt mysigt. I vanlig ordning var det nästan bara barnvagnsbilder som fastnade i min kamera. (B och L fick skymta förbi i mitt barnvagnsfotograferande, men H sprang runt och busade med farmor och farbröderna, och gick alls inte att fånga på bild.)

Annars har det inte hänt så mycket under min långa frånvaro. Jag tog Yoyon ner till kontoret igår, och fick för första gången testa det medföljande regnskyddet. Det var lätt att sätta på även utan att ha kollat någon beskrivning, det fungerade intuitivt och verkade täcka allt som skulle täckas. Det fästs med kardborrar runt handtaget, och två stroppar ner runt en ”knapp” på chassit. Plasten är tunn och mjuk, och det har ett luftningshål på vardera sidan framför suffletten. Den enda nackdelen är just att det är i klarplast, och således tar plats. Ett plus är dock att det kommer i en medföljande påse, och att den får plats i nätfickan på undersidan av liggdelens fotsida, så det behöver inte stjäla utrymme i varukorgen.

H fick gå hem från förskolan igen, och det gjorde han med glädje, glatt hoppandes i alla vattenpölar längs vägen, men ändå snällt hållandes sin mor i handen när vi går längs bilvägarna hemåt. Vid hemkomsten åt vi alla mellis, och sedan behövde H en ny blöja. Lillasyster låg snällt på badrumsmattan medan storebror fick hjälp på skötdynan (det går verkligen inte alls framåt med pottan nu…), och sedan gjorde storebror bus och släckte lampan för oss. Ibland fungerar det ändå rätt harmoniskt att ta hand om båda barnen. De är så fina, mina små!

Idag lämnade jag på förskolan, för att gå och ha lite häng på kontoret innan det är dags för hämtning igen. Med Groundation och ”Silver Tongue Show” i mina nya lurar var det en skön promenad trots gråväder och vårvinterslask. Vi ska gå och handla efter hämtning, så idag behövdes syskonvagnen.

Igår blev det lite sämre rull till kontoret, men fördelen med att ha den lilla smidiga Yoyon inne på mitt rum. L har ju även vant sig vid att sova i den. Idag blev det kungligt rull i fina Donkeyn med de stora lufthjulen, men vagnen får vänta i farstun. Varukorgen behövs till matvarorna och kan inte härbärgera Yoyon.

Jag har tagit min Phil & Ted’s Cocoon XL till kontoret för att slippa plocka åkpåsen ur Donkeyns liggdel när L ska sova inne. Och det gick ju det med. Nu har L äntligen, efter tre timmar, somnat i mjukliften på mitt ena skrivbord.

Det blir inte direkt något jobbat under en förmiddag på kontoret, men det är skönt att komma ifrån amningssoffan och umgås lite med kollegorna ändå.

Det blev ett långt och spretigt inlägg detta. Jag måste försöka hinna blogga lite oftare!

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Idag var det dags för dotrans (den ännu namnlösa, stackaren!) första läkarbesök på BVC.

Mamman hade såklart redan varit hypernervös i några dagar avseende viktuppgången. Säkerligen hade Lillan inte gått ner, men tänk om hon stått stilla, eller bara gått upp litegrann? Vi hade ju i det närmaste fasat ut en av flaskorna också, och bara tillskottsmatat 3 x 30 ml de flesta dagarna den senaste veckan.

Vi kom in i rummet och hälsade på läkaren. Lade en mycket förorättad bebis på skötbordet, endast iförd blöja. Helt enligt instruktionerna hade vi klätt av henne redan i väntrummet (läkarminuter är dyra…), och hon var INTE glad.

Läkaren lyckades ändå få henne att följa en gosedjurspanda med blicken, kände igenom henne och godkände nackstyrkan, höfterna (ingen glidning !) och lyssnade på hjärta och lungor. Inga bekymmer.

Sedan var det dags för vägningen. 3928 gram! Det är nästan 300 gram på två veckor, vilket är en bra viktuppgång. En betryggande bit över födelsevikten också, så nu växer hon alltså på riktigt! Vi fortsätter med 3 x 30 ml ersättning per dygn? och ser hur det ser ut när vi träffar BVC-sköterskan om en vecka.

Och längden? 55,7 cm, alltså 2,7 cm plus på två veckor!

Vi var så lättade och nöjda efteråt.

Inför läkarbesöket fick Knyttan sitt första baljbad också, efter att bara ha torkats av med ljummet vatten och babyolja med tvättlapp tidigare. Bebisen var lite skeptisk inledningsvis, men verkade sedan trivas rätt bra. Att bli upplockad ur det ljumma vattnet var omysigt, men sedan var det desto mysigare (för att inte tala om sövande) att få somna med handduk och filt vid mammans bröst.

Vi hade kvar badbaljan från Ikea och badstödet från Biltema från när H var bebis. Fungerade bra till denna bebis också.

Helt slut

Helt slut

Dagen igår (i förrgår vid det här laget,  jag tycks somna varje gång jag lyfter telefonen för att skriva). Vilken pärs den var! En rad ändrade planer gjorde att förutsättningarna för dagen var att vi hade följande tider att förhålla oss till:

8.15 lämning av H på förskolan

8.15 inlämning av Doris och Kajsa hos veterinären för kastrering

14.15 hämtning av H på förskolan

15.30 BVC med lillasyster

17.00 hämtning av katterna hos veterinären

De olika planändringarna innefattade (utöver att katterna egentligen skulle ha opererats idag, men kliniken ville ändra tiden)  att B hade ett jobbmöte i centrala Stockholm på morgonen, och var tvungen att ta bussen för att slippa morgonköerna. Så han lämnade hemmet vid 07, för att sedan inte kunna ansluta förrän till BVC på eftermiddagen, direkt från bussen.

Och jag… är en loser, baby, jag har inget körkort… Mormor på besök var en underlättande faktor med hänsyn till att hon kunde passa H under eftermiddagens äventyr. Och en försvårande faktor med hänsyn till att det är lite som att ha ett extra barn på besök – mest sitter hon bara och väntar på att bli serverad (specialkost därtill – vego/fisk och diabetikervänligt, d.v.s. lågkolhydrat och lågkalori), alternativt så erbjuder hon sig att hjälpa till, men är mest i vägen eller gör saker på osmidigast möjliga sätt, dräller och spiller och tappar eller har sönder saker. Det är min mamma och jag älskar henne, men gosh, hur osmidig kan en människa vara?

Mormors behov av specialkost motiverade ett besök på mataffären snarast möjligt, eftersom det enda acceptabla vi hade hemma var lite torskrygg i frysen, som blev första kvällens middag. Alla ”lätta” vegogenvägar, som att plocka fram bönor och göra biffar eller gryta på och servera med bröd, går bort eftersom både bönor och bröd är dåligt för mormors blodsocker…

Lämning av H och katter fick lösas med morfars hjälp, han fick köra mig och H till förskolan medan jag lämnade lillasyster hemma med mormor. Sedan tillbaka och hämta katterna, kolla så att lillasyster inte hade nått härdsmälta, och åka och lämna katterna, en kvart för sent.

Efter frukost och amning och diverse hade klockan blivit efter 11 innan jag och mormor hunnit börja traska mot affären. Lillasyster fick premiäråka Buffalon, som åter tjänstgör som liggvagn. Vi hann nästan igenom butiken innan lillasyster hade fått nog och började skrika. Mitt i julruschen, cafeterian var full och det enda stället jag hittade att sitta på var en bänk precis innanför entrédörren. Utstirrad av varenda pensionär i stan satt jag där och ammade mitt kokheta och kräftröda arga lilla knytte. Men så fort jag lade ner henne i vagnen skrek hon igen. Klockan närmade sig en timme före hämtningsdags, och vi hade inte fått lunch.

Jag fick promenera hem med skrikande bebis och ett blödande mammahjärta. Väl hemma lyckades jag mata två vuxna med omelett och en bebis med tutte och flaska på de 25 minuter som vi hade på oss innan vi var tvungna att gå mot föris. Skiftade till syskonvagnen och gick. Återigen skrikande bebis hela vägen hem, efter att ha hämtat H.

Sedan hann jag med en turboamning under den kvart jag hann vara hemma innan det var dags att återigen skifta barnvagn och pinna iväg mot BVC, nästan 10 minuter senare än jag tänkt. Lillan började gasta efter halva vägen.

Det här med att gå med sin skrikande bebis när en inte kan göra något åt det… total ångest och paniksvett!

Väl framme på BVC fick vi i alla fall den glada nyheten att lillasyster fortsatt lägga på sig, ytterligare 75 gram plus sedan sist. Varför har hon gått upp mindre denna gång än förra, och på längre tid, undrade förstås min inre oro, medan resten av mig jublade – det har alltså verkligen vänt! Vi fortsätter med en liten mängd tillskott tills hon kommit upp lite mer i vikt, men det känns okej, för det är verkligen tydligt att hennes huvudföda är bröstmjölk.

Sedan promenad hem, och min stackars nyförlösta kropp hade knuffat barnvagn totalt dryga nio kilometer på en dag! Och knappt suttit ner mellan klockan 11 och klockan 17.

B fick hämta katterna, så nu har vi två trattfior här hemma de närmsta två veckorna. Skönt ändå att de är kastrerade nu, för fler kattungar är då rakt inte önskvärda i detta hus efter sommarens ”äventyr”. Nu har jag haft en kull kattungar i mitt liv. Det räcker så.

Igår var jag generellt mest bara mör efter promenadchocken, men fick ändå ta en extra vända efter hämtning för att uppsöka ett apotek. Smärtlindring till kissarna, syntocinonspray till mig för att främja utdrivningsreflexen vid pumpning, och såklart Lloyds apoteks senap – älskar den!

När jag kom till kassan stod dock katternas e-recept inte att finna. Efter att ha ringt veterinärkliniken och väntat alldeles för många minuter inne på det varma apoteket, iförd fleecetröja och vinterjacka och med tandemskrikande barn i vagnen, kom receptet. Men medicinen var slut…

Igår kväll stressade jag ihop någon sorts saffransknutar (med torrjäst som jag tursamt hittade i skafferiet, eftersom den ekologiska jästen bäst före 26/12 visade sig vara helt genommöglig) och B fick skjutsa mig till ett annat apotek medan degen jäste. Idag blir det fortsatt julstress med matinköp för julafton, och köttbullsstekning, samtidigt som jobbmejlen måste kollas av på förmiddagen så att jag kan lämna instruktioner till vår assistent om något måste fixas nu innan jul (=idag).

Så det rullar på här… Endera dagen ska vi sätta oss ner och bestämma ett namn till lillasyster/Knyttan/fröken/madame/skruttfian, också…

 

Hon har vänt!

Hon har vänt!

Vi hade inget hopp om någon förbättring när vi anlände till BVC idag. Modstulna, och med en trött bebis i babyskyddet, klev vi in på sköterskans mottagningsrum.

Jag grät en skvätt när hon frågade hur det gått, och jag berättade om natten och om hur slö lillan varit.

Sedan klädde vi av Knyttan för vägningen, och i mitt huvud var det bara en fråga om hur mycket ytterligare hon gått ner. Jag var inställd på att gå hem och börja ge henne full ranson ersättning, och med tur och envishet kanske kunna upprätthålla en delamning.

Jag placerade den lilla, lilla varelsen på vågen. Och den stannade på 3350 gram, vilket är 90 gram upp på tre dagar! För första gången i sitt liv hade vår flicka gått upp i vikt istället för ner! Och med den rätt blygsamma mängden ersättning vi ger, 4 x 30 ml per dygn, så kan viktuppgången inte bara tillskrivas tillskottsmatningen. BVC-sköterskan gissade att det rörde sig om kanske 1/3 ersättning nu. Det kan vi jobba med.

Lättnaden är helt obeskrivlig, och som på beställning har lillasyster varit alldeles utomordentligt aktiv och duktig på att amma hela eftermiddagen och kvällen. Under kvällen har hon konstant krävt att få ligga på en tutte hela tiden, och genast förvandlats till en grymtande, arg liten goblin om hon förnekats access till tutte. Hoppas, hoppas att detta håller i sig nu.

Tänk vilken delikat balans det verkar vara, detta med mammans mjölkproduktion och barnets efterfrågan och arbete för att få i sig mjölken.

 

Artonmånaderskontroll på BVC

Artonmånaderskontroll på BVC

Vi tog oss iväg till 18-månaderskontrollen på BVC häromdagen, jag och H. Det var såklart innan jag hade mått illa på något sätt, och vi fortfarande antog att H:s magproblem inte var något smittsamt. B stannade hemma med sin flunsa.

H vägde in på 12,58 kg och är 83,5 cm lång. Vi hade (som vanligt) överskattat både längd och vikt i våra gissningar, men tog hem en delad seger då jag låg närmast i längd, och B närmast i vikt. Enligt BVC-sköterskan är vår pojke helt proportionerlig och som han ska vara (enligt hennes kurvor).

Han demonstrerade duktigt sina klossbyggarskillz, men var inte så sugen på att vare sig prata eller peka på kroppsdelar på hennes befallning. Antingen var han blyg, eller så mindes han sprutan sedan sist och litar inte riktigt på henne. Eller så var han bara helt fokuserad på leksakerna ute i väntrummet, som han sett på vägen in. Han öppnade dörren och var på väg ut flera gånger under besöket, och protesterade högljutt varje gång han hindrades i sitt uppsåt.

Jag fick intyga att han kan rita (det gör de ju på förskolan, även om jag själv inte kommit på tanken att skaffa hem kritor och annat till honom ännu), att han kan kroppsdelarna och att han brukar prata lite. Att det inte var några 8-10 riktiga ord ännu var ingen fara, utan vi skulle höra av oss om han fortfarande inte gjorde det när han blir två. Och med hänsyn till att han började säga ”mamma” och ”pappa” på riktigt först under jullovet så är det uppenbart att han har börjat fokusera på talet nu, för utvecklingen sedan dess har gått jättesnabbt, även om det inte blir riktigt rätt ännu.

Så länge det inte dyker upp något så kommer vi inte att besöka BVC något mer förrän det är dags för treårskontrollen. Om ett och ett halvt år. Lika länge som H levt fram till idag. Tänk vad tiden går, och vad annorlunda det blir att inte alls gå till BVC på ett och ett halvt år efter att ha sprungit där nästan för jämnan under lika lång tid!

Men jag gråter inte direkt blod över det. Jag är ju inte vidare förtjust i vår BVC-sköterska. Hon är för all del trevlig (om man med det menar att hon ler och har en vänlig framtoning), men det känns som att hon bara rapar upp sina (delvis mossiga råd) helt utan lyhördhet för föräldrarna och barnet hon har framför sig, som att alla är stöpta i samma form. Hon går efter sitt lilla schema och vräker ur sig sina råd då schemat säger det.

”Nej, ge ingen ersättning nu. Intensivamma bara i en vecka så löser det sig nog.” Sa hon ett par dagar efter att vi kommit hem från BB, där vi fått stanna extra länge eftersom H tappat för mycket i vikt, och min mjölkproduktion inte riktigt kommit igång, och barnet var trött och helst sov hela nätterna utan att äta. Han tappade all vikt vi kämpat upp med hjälp av ersättnings- och amningsschemat från BB på den veckan.

”Nej, nu får ni öka på ersättningen” Sa hon sedan varje vecka som H inte helt på grammet följde sin kurva, trots att vi förklarat att vi ville hålla ner ersättningen för att inte slå ut amningen, och med vägning varje vecka kunde ju de där felande grammen på vågen vara helt beroende på om han bajsat eller kräkts före eller efter invägningen.

”Ja, nu är han ett halvår, nu ska han kunna klara sig utan att äta på natten, så du kanske ska sluta nattamma.” Sa hon när vi bara undrade om det var normalt att han vaknade och grät många gånger på natten, och just efter att hon (återigen) fått berättat för sig att jag jobbade varannan dag, och mest ammade från kväll till morgon.

”Jaha, ammar du fortfarande? Känns det som att det kommer någon mjölk?” Har hon nog sagt varenda gång sedan H var 8-9 månader. Eh, nej, det kommer ingen mjölk utan jag tycker bara att det är roligt att låta mitt barn ligga och snutta på mina tomma juver. Eller?

Det har varit en hel del annat också, om att vänja honom att somna och sova själv, om att inte låta honom använda mamma som napp och en del annat som bara känns …förlegat, och inte alls förenligt med den föräldrastil som vi försöker hålla, vilket hon skulle ha förstått om hon överhuvudtaget lyssnade på det vi berättade.

(Hon påminner om min BM på MVC på det sättet, tar liksom inte in det en säger utan bara maler på utifrån sin förutfattade mening. Jag var med i ett projekt för överviktiga blivande mammor på MVC, där det hölls lite extra koll på vikten m.m., och min BM satt och tjatade om att jag inte skulle dricka läsk varenda gång vi var där, trots att jag varje gång sa att jag nästan aldrig dricker läsk, och jag dessutom i realiteten gick ner i vikt under graviditeten eftersom jag gick upp mindre än vad graviditeten vägde.)

Den här gången började BVC-sköterskan (efter att det framkommit att jag fortfarande ammar en gång per dygn) mala på om att det var mamman som skulle bestämma när hon var färdig med amningen, och kanske sova borta ett par nätter när hon väl gjort det. Jag fick vänligt men bestämt säga att jag har tänkt mig ett mjukt avslut. ”Ja, det finns ju de barn som hållt på och ammat tills de är tre.”

Frustrerad, är vad jag känt mig varje gång vi har varit på BVC. Så jag är rätt glad att slippa nu. (Ja, jag vet att BVC är frivilligt, men jag har såklart också varit intresserad av att få ett kvitto då och då på att mitt barn utvecklas som han ska, och vaccinationerna ska han ju ändå ha.)

Men lilleman verkar i alla fall ha fått OK-stämpeln för 18 månader, och vi kör på och avvaktar att han ska bli lite mer pratglad.

I övrigt är vi friska nu, jag och H, och har lagom till babysimmet imorgon båda passerat 48-timmarskarantänen efter magsjuka. B lider fortfarande av den influensa som än så länge bara drabbat honom, så han får hålla sig på torra land imorgon.

Vaccination avklarad!

Vaccination avklarad!

Det gick hur bra som helst med MPR-vaccinet (mässling/påssjuka/röda hund) i förmiddags. H verkade inte ens känna sticket i armen, utan mest bara tittade nyfiket på vad BVC-sköterskan höll på med. Inte ett pip och inte en tår.

Vi tidigarelade ju vaccinationen, som egentligen ges vid 18-månaderskontrollen, eftersom vi klurar på en liten Europatripp i oktober. Mässling och andra otrevligheter finns ju faktiskt såpass nära som Tyskland. Och eftersom eventuella biverkningar inträffar cirka en vecka efter vaccination så blev det alldeles lagom idag. En vill ju helst inte ha en febrig unge i bilen på Autobahn…

Vi passade på att få en vikt och längd också, när vi ändå var där. 79,5 cm lång och 11,8 kg tung var vår lilla trettonmånadersklump! Lite över medelkurvan på båda parametrarna, men fullt proportionerlig. Alltså 2 cm och 400 g upp den senaste månaden. Tur att vi inte köpt så mycket i strl 80, för den verkar passera snabbt.

Nu är jag på jobbet och ska köra järnet några timmar!

Tolvmånaderskontroll på BVC

Tolvmånaderskontroll på BVC

Helt rätt i tiden var vi — så här dagen efter ettårsdagen — på ettårskontroll på BVC i förmiddags.

Jag hade i vanlig ordning missat att skriva upp tiden, och var i måndags  tvungen att ringa och boka om två kunder jag naturligvis lagt in just i förmiddags. Det var samma sak inför tiomånaderskontrollen. Slarvmamma…!

Vi är ju vi, så vi sprang in på BVC med andan i halsen ett par minuter efter utsatt tid. Halv elva. Det känns som att vi är den enda småbarnsfamiljen i världen som har svårt att hinna någonstans före lunchtid. Efter besöket stötte vi på en av papporna med barn från mammagruppen. Då hade vi satt oss på kaféet vid torget för en frukostmacka. Den andra pappan och barnet åt lunch… H hade visserligen hunnit få sin gröt innan vi gick, men det var ju inte i närheten av lunchdags ännu.

Och resultatet av 12-månaderskontrollen, då? Ståtliga 77 cm lång och 11,43 kg tung, med ett huvudmått om 48,5 cm. Helt som det skulle. Han ligger fortfarande strax över medelkurvan på både längd och vikt, även om viktkurvan ligger lite mer över än längden. Men det var inget att bry sig om, för han är ju på väg att lära sig gå, och då behövs lite att ta av.

Sedan fick han 1-årsvaccinet, och det var ingen höjdare. Han grät till lite vid den första sprutan, med stelkrampsvaccin, men slutade genast. Den andra sprutan, med kombinationsvaccinet, gjorde mer ont, och han tjöt i högan sky. Mamman försökte trösta lite käckt och inte gråta själv. Det är svårt att se sin lillskrutt ha ont, och att en hjälper till att göra illa honom, även om en vet att det är för hans bästa. Han vet ju inte det…!

Efter 1-årskontrollen är det ett helt halvår till nästa BVC-besök. Herregud, vi har en ettåring och ingen bebis längre, och hans välmående är nu helt överlämnat till oss! Hur gick detta till?

Men vi kommer att pipa in till BVC redan om en månad och få mässling-/påssjuka-/rödahundvaccinationen lite tidigare, vilket är rekommenderat om man tänker resa. Och vi har ju lite funderingar på en Europa-tur i höst, så det är lika bra att han får sprutan redan i september.

Och jag måste väl i rättvisans namn ge B cred innan jag avslutar detta inlägg; hans gissning på 77,5 cm och 11,5 kg var mycket närmare verkligheten än min gissning på 79 cm och 11,7 kg. Intressant att vi båda överskattade ändå, trots att han även förra gången ökat mycket mindre än vi trott.