BM-besök vecka 36+0

BM-besök vecka 36+0

Idag, eller igår är det väl vid det här laget, var det dags för det (troligtvis) näst sista barnmorskebesöket för denna graviditet.

Vi sammanfattade graviditeten och kom fram till att alla normala kontroller varit bara bra, och så även glukosbelastning och tillväxtultraljud. BM var imponerad över att jag mått så bra hela tiden och aldrig klagat (haha, jag tror B har en annan bild!), och att jag bara gått upp tre kilo.

Hon skrev in mina önskemål om förlossningen i journalen, och det blev helt enkelt följande:

  • Smärtlindring: kvaddlar, och bara kvaddlar!
  • Oro: att inte hinna in i tid, på grund av lång resväg, och typ ingen latensfas förra gången.
  • Övrigt önskemål: att få stanna kvar tills man sett att amningen fungerar, på grund av att H gick ner mycket i vikt, och det i kombination med lång resväg tillbaka till sjukhuset gör att jag är rädd att bara oron över eventuell viktnedgång skulle kunna göra att amningsstarten försvåras om vi åker hem tidigt.

Ja, det är nog de önskemål jag har, så något eget förlossningsbrev vet jag inte om jag bryr mig om att skriva. Att jag vill gå sönder mindre och blöda mindre är ju knappast något som behövs skrivas. I den mån det överhuvudtaget går att begränsa detta så gör väl förlossningspersonalen alltid vad de kan i det avseendet… Resten tar jag som det kommer, jag har ju förhoppningsvis mål i mun och kan berätta vad jag vill utifrån vad som händer. Och har jag inte mål i mun är jag väl medvetslös och får räkna med att personalen gör det som är bäst…

Dagens kontroller utvisade:

  • Blodtryck på 110/75.
  • SF-mått på 36, vilket innebär att den tidigare nästan rakt uppåtrusande linjen nu lagt sig rakt framåt och smack på den övre normallinjen. Men det skulle vara normalt med en utplaning nu.
  • Knyttets hjärtslag låg på 150-155, och BM tror att hon väckte bebis när hon började leta efter hjärtslagen, därav att pulsen hoppade uppåt
  • Blodsocker på 3,6
  • Hb-värde på 133 (Det här kan du föda barn på utan problem, tyckte BM, så jag behöver inget järntillskott, men trycker nog i mig de Hemofer jag har hemma ändå)
  • Viktuppgång 3 kg sedan inskrivningen

Knyttet har dock inte sjunkit ner så mycket, utan ligger med huvudet högt upp och helt rörligt. BM sade att jag om vattnet skulle gå genast ska lägga mig ner platt på golvet/marken och ringa förlossningen för ambulanstransport. Detta eftersom det finns risk att navelsträngen kläms, eller att en hand lägger sig före huvudet. (Det var därför det var en så stor grej att ta hål på hinnorna vid förlossningen med H, som krävde läkares närvaro, eftersom han då också låg högt och rörligt.) Fixering är kanske inget mina barn sysslar med, rent generellt? Jag har dock för mig att jag läst i något sammanhang att det är gamla rekommendationer, det där att en måste lägga sig på marken, men det får jag väl kolla upp… Statistiskt sett, och med hänsyn till att vattnet vägrade gå av sig självt med H, trots att jag varit helt öppen i tre timmar, så lär väl knappast den här förlossningen heller starta med ett ”splash!”.

BM gissade att jag led av halsbränna utan att jag behövde säga något, på grund av var i graviditeten jag befinner mig och att jag är kort…

Nej, nu måste jag verkligen sova. Imorgon ska vi ut och åka tåg!

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Knyttet – en riktig medelmåtta!

Morgonen började inte bra imorse. B hade legat och vridit sig i magsmärtor hela natten, och ett par timmar innan jag vaknade hade han tagit sig till akuten.

De hittade tack och lov inga stora fel på honom, och han återvände hem på morgonkvisten. Det enda problemet var att han efter en sömnlös natt inte var i skick att köra H till förskolan och oss till DS. Vi hade ju både tillväxtultraljud och barnmorskebesök inbokat på förmiddagen.

Klockan var redan närmare 8, och att jag skulle hinna ta bussen till DS med H i släptåg, byta buss och åka för att lämna honom till förskolan, och sedan tillbaka till DS igen före klockan 10, kändes lite som en chansning. Till barnmorskan kunde han ju följa med, men på ultraljud brukar de inte vara glada i att en har med sig barn. Nödlösningen hade fått bli att han fick följa med i barnvagn och sitta fastspänd i den med en padda i handen, och hoppas att de på Ultragyn skulle ha överseende med det.

Som tur var lyckades vi dock få tag på morfar och jaga honom från frukostbordet, så att han kunde hämta H och släppa av mig vid bussen. Stackars B fick ligga kvar hemma och sova.

Så jag fick åka ensam på ultraljudet. Men det var ingen stor grej nu. Med hänsyn till Knyttets aktivitet de senaste dagarna har jag varit rätt säker på att det är en välmående bebis som bor därinne. Mest lite nyfiken på storlek och läge.

Efter mätningar konstaterades att Knyttet ligger smack mitt på normalkurvan, eller ja, +0,3 % då, och väger drygt 2,1 kilo just nu. Mängden fostervatten var normal, och navelsträngen verkade fungera precis som den skulle. Huvudet låg nedåt, och kroppen som en banan på min vänstra sida, och fötterna ut på min högra. Det stämmer väldigt bra med hur rörelserna varit de senaste dagarna. Något stort som vrider sig och ibland hoppar till vid naveltrakten, och tydliga mindre kroppsdelar som petar och knuffas ute till höger. De små krafsningarna jag känner långt ner till vänster är då säkert en liten hand som ligger uppdragen nära huvudet. Knyttet sov sig dock igenom det hela idag, och ville inte demonstrera några rörelser.

Så. Knyttet är snäppet mindre än H vid motsvarande tidpunkt. Eventuellt kan ultraljudsbarnmorskan vid ett tillfälle ha sagt ”och där har hon ett lårben”. Jag kan ha hört fel, och frågade så klart inte eftersom jag inte vill veta i förväg. Men kanske är det en liten tjej därinne den här gången?

Hos barnmorskan var det smooth sailing – hjärtljud bra (ca 145), magmåttet fortsatte uppåt på kurvan (33-34 beroende på om barnmorskan eller studenten mätt ”rätt”) men det var bevisligen inget bekymmer med hänsyn till ultraljud samma dag, blodtrycket bra på 125/65, blodsockret bra (glömde kolla siffran) och min vikt 2 kilo över inskrivningsvikten. Knyttets huvud rörligt och rätt långt uppe fortfarande.

Jag fick beröm för vikten, dock helt oförtjänt eftersom jag äter en massa skräp och inte tränar. Har inte avstått någonting jag velat ha under hela graviditeten. Utom vin, sprit, chark och mögelostar då… Min ämnesomsättning tycks helt enkelt fungera väldigt bra när jag är gravid. Till skillnad från annars.

Nästa BM-besök är om tre veckor. Då blir det sammanfattning och nedteckning av önskemål inför förlossningen.

BM-besök vecka 30+0

BM-besök vecka 30+0

Efter att glukosbelastningen avklarats fick jag lunch och fika i Mörby C med B. Sedan var det dags att gå till MVC.

Besöket gick bra. Värdena från glukosbelastningen var bra: 4 komma någonting i utgångsläget, och 6 komma någonting två timmar efter intag av sockerlösningen. Inga konstigheter.

Blodtrycket var också bra: 110/65. Magmåttet hade skenat iväg lite, upp till 30 cm, och skapade en tvärslå uppåt på diagrammet snarare än en kurva. Men det kan ju ha varit croissanterna… Vikten hade gått upp två kilo sedan förra besöket. Men det var ju fem veckor sedan, varav två på semester, så det var ingen katastrof ändå. Ligger på kanske ett kilo plus sedan inskrivning nu.

Knyttets hjärtslag låg på runt 150 slag i minuten, som de brukar, och vi fick lyssna extra länge den här gången, eftersom det var en barnmorskestudent med också, som fick träna lite på att få in ljudet rätt. Det skulle höras ett litet snärtigt ”pock” efter varje ”swish” för att vara helt säker på att det inte var mammans hjärtslag.

Sedan bokade vi in de resterande besöken också: ett efter TUL om drygt två veckor var redan inbokat, sedan blev det ett sammanfattningsmöte i v 35, ett besök i v 38, och sedan ett i v 40+2 (lär ju knappast bli av). Målet närmar sig…

BM-besök v. 25+4

BM-besök v. 25+4

Idag (igår har det hunnit bli – gå och lägg dig människa, du ska upp och jobba imorgon!) var det dags för besök hos barnmorskan igen. Det fjärde hittills denna graviditet, om jag inte missminner mig? Inskrivning vecka 9, ett besök vid vecka 12 samma dag som KUB, ett besök veckan efter första RUL-tillfället, och sedan idag. Jo, det blir fyra.

Tänk vad få BM-besök det är denna gång jämfört med förra, då jag gick i princip varannan vecka hela graviditeten igenom! Mest för att kolla vikten då, eftersom jag var med i ett projekt för överviktiga gravida. Denna gång har det varit en gång utöver det ”ordinarie schemat” för omföderskor, också för att kolla så att inte vikten drar iväg.

Vikten har dock hållit sig bra även denna gång (hittills), och jag ligger nog ungefär på inskrivningsvikten nu, minns inte riktigt vad den var. Och då har kosten ändå varit katastrofal denna graviditet… Men min matsmältning och aptit tycks vara riktigt väl justerade när jag är gravid, till skillnad från annars då jag lätt äter mer än vad jag borde, med viktuppgång som följd. Däremot rasar jag inte alls i vikt när jag ammar, som många andra, utan lägger tvärtom lätt på mig då också. Konstigt, det där…

Aptiten har dock återvänt med besked, och jag tycker att nästan allt är gott. Åt 12 bitar sushi till middag och var fortfarande hungrig efteråt. Känns lite farligt med fjorton veckors graviditet kvar… Men, men, barnmorskan var nöjd med mig idag i alla fall.

Järnvärdet låg fortfarande jättebra, 134 eller 136, så jag slipper kanske ta tillskott denna gång. Även blodsockret var bra denna gång, och låg på 3,4. Förra gången låg det ju lite förhöjt, men det var direkt efter frukost med bulle. Så barnmorskan trodde inte att jag behövde oroa mig för den kommande glukosbelastningen, som jag ändå måste genomlida även denna graviditet på grund av mitt höga BMI. Hon ordnade remiss både till det och till TUL i vecka 32.

Det var premiär för magmätning också, och måttet blev 23 vilket BM sade motsvarande 25 veckor, så det var väl också bra. Och sedan fick vi höra lite galopperande hjärtljud också (ca 148-150 bpm), vilket inte var lika känsloladdat denna gång, eftersom jag nu känner av Knyttet flera gånger dagligen, och inte går runt och oroar mig för att hen inte ska leva.

Annars har jag nu två kvällar i rad lyckats natta H sittandes bredvid honom i hans säng istället för att ligga nerkrupen med honom så att han kan greja med mitt hår. Det börjar bli fysiskt svårt att vika ihop mig i den lilla utdragssängen, i vart fall utan att ta all plats från H, så det har varit tvunget att ändra rutinen. Ikväll var jag nere på färdig nattning kl. 20.30, istället för 21.20 igår, så det kommer förhoppningsvis att fungera.

Sedan får han ju komma och kramas så fort han vaknar under natten, så han blir inte helt utan närhet, den lille stackaren. I ärlighetens namn så känns det inte helt rätt i hjärtat att inte ha honom sovande med mig hela tiden, men det kommer ju inte att fungera med Knyttet om inte H alls kan sova i egen säng. Och om han ska göra det så måste det vara en redan inkörd rutin när Knyttet kommer, så att inte H känner sig helt avvisad och blir svartsjuk på lillasyskonet.

De sista hotellbokningarna inför resan börjar trilla på plats, men det är verkligen en djungel det där!

Barnmorskebesök och sista reprisdagen

Barnmorskebesök och sista reprisdagen

Sådär ja, då var jag framme vid 18+5 igen, och kan börja se framåt imorgon. Och på torsdag är det äntligen ny vecka efter den lååånga nittonde veckan.

Vi var hos barnmorskan i förmiddags, och fick först en kalldusch när det visade sig det inte bara var någon enstaka sak som ultraljudsbarnmorskan hade markerat som ”ej bedömbart” i protokollet från förra veckan. Nej, det var (utöver det nämnda utflödet från hjärtat) även ansikte, thorax, rygg, njurar, difragma, fötter, och fler saker som jag inte minns. Återigen var de lugnande orden ”jag ser ingen indikation på att något skulle vara fel” som bortblåsta, och Knyttet hade i mitt huvud förvandlats till en helt missbildad och icke-livsduglig liten varelse.

Men sen fick vi lyssna på det lilla galopperande ångloket som tuffade på därinne, runt 145-150 slag i minuten, och då kändes det lite bättre igen.

Vid minsta oro skriver jag liksom av Knyttet och tänker att hen inte lever mera. Jag är helt oförmögen att ta till mig att vi ska få ett till barn, och tänkte inombords att ”Säger du det? Det tror jag när jag ser det!” när barnmorskan idag gav oss moderskapsintyget och sa att det var bevis för att vi skulle bli föräldrar. Jag hade verkligen behövt ett lyckat RUL för att kunna börja landa i graviditeten.

Nåväl, hjärtat slog i alla fall som det skulle, mitt blodtryck var bra och jag har tappat ett par kilo sedan inskrivningen, trots skräpmatsdiet och icke-motionerande. Aptiten är sämre, och inget är riktigt gott, så det är kanske ändå inte så konstigt. Blodsockret var lite högre än vad det brukar vara, men inte heller konstigt direkt efter en kaféfrukost med kaffe, fralla, juice och kardemummabulle.

Nu lite Ikea som avkoppling…