Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Förlossningsberättelse tredje barnet – snabb, men smärtsam

Så var hon här, vårt sista lilla underverk. Just när jag hade börjat misströsta om att bebis skulle hinna anlända i vettig tid före julafton, så kom värkarna smygande under natten till onsdagen den 19/12. Vecka 39+5.

Efter att ha anat något i nedre delen av magen som gick i vågor, som ebb och flod, men inte alls smärtsamt, kring midnatt, så stod det vid 03-tiden klart att det faktiskt var ett värkarbete som påbörjats. När värkarna började göra ont blev de regelbundna nästan direkt, med 2-3 minuter emellan, precis som vid de tidigare två förlossningarna.

Så när klockan blev 04 hade jag hunnit väcka både mamma och make, och vi rullade iväg mot DS i vinternatten. Precis som när vi åkte in förra gången, för två år sedan, så lugnade värkarna ner sig i bilen, och kom med uppemot fyra minuters mellanrum. Det gjorde att resan in kändes lugn och avslappnad, och jag kände mig taggad och skämtade mellan värkarna. Jag ringde förlossningen efter att vi åkt och sade helt sonika att vi var på väg in och tänkte föda barn där på morgonen. Det mötte inga protester när det kom från en tredjegångsmamma med sju mils resväg.

Ganska precis vid 05 på morgonen var vi framme vid förlossningen på DS. Vi fick komma in i ett rum och hälsade på vår barnmorska, en jättegullig ung tjej som var nästan färdigutbildad, men som hade en mer erfaren kollega som var officiellt ansvarig, och en undersköterska som bodde i vår kommun som stannade och pratade lite. Värkarna hade börjat göra rejält ont, och jag hade svårt att småprata.

De satte en CTG-apparat för att kolla värkarna. Det konstaterades snabbt att jag hade fem värkar per tio minuter och att det var som det skulle; fler än så borde jag inte ha. Bebisen ville inte samarbeta och avslöja sina hjärtljud utan att någon tryckte dosan mot magen, så under hela förlossningen övervakades bebis bara genom manuell avlyssning då och då. Och hjärtljuden låg alldeles utmärkt hela tiden.

En första (och enda) vaginal undersökning gjordes. Enligt journalen så tidigt som 05.35, men det vette tusan om det stämmer, för jag blev inskriven 05.23, och min minnesbild är att det ändå gick en viss tid mellan det att de tog CTG-kurvan och att undersökningen gjordes. Journalen är väldigt knapphändig, så mina lätt dimmiga minnesbilder är till stor del vad jag har att gå på. Precis som vid förlossningen med L så verkar journalen till stor del ifylld i efterhand.

Status. Allmänstatus : u.a. Yttre palpation: Hövänt längsläge, huvudläge, rörlig i bäckeningången. VU (05:35) cervix bib 0,5 cm, modermunnen öppen 6 cm. Ffd huv palperas i bing. Buktande hinnblåsa palperas. Ingen vattenavgång. Liten teckenblödning på handsken. Flj: 145 slag per minut fosterljud normala.

Värkarna gjorde så ont vid det laget, och jag började misströsta totalt. Med L var jag öppen 10 cm vid den första undersökningen, och när barnmorskan nu pratade om att ”se hur det ligger till om en timme” kände jag mig nästan panikslagen. Nej, jag vill inte hålla på en timme till! Jag ville att de skulle ta hål på hinnorna, men då måste jag vara fullt öppen först. Och de måste ju ta vattnet om något ska hända, så hade det ju varit båda de andra gångerna. Men jag insåg också att jag inte skulle få någon hjälp före skiftbytet vid 07. Det märktes att saker stod lite still just inför detta. Jag fick order om att ”trycka på knappen” om vattnet gick, på grund av risken för klämd navelsträng, så de kunde kolla det.

Även denna gång fick jag en infart i handen, just eftersom bebis var högt uppe och rörlig, och de kanske skulle behöva ge t.ex. värkstoppande läkemedel om navelsträngen kom i kläm.

Jag fick in en pilatesboll att sitta på, och en saccosäck på sängen att luta mig mot. Jag fick till en rätt bekväm ställning och kunde ta ett par värkar med ansiktet inborrat i saccosäcken, vilket kändes ganska bra. Men JÄVLAR I MIN LILLA LÅDA vad värkarna började ta. Någonstans här kom nästa barnmorska och presenterade sig, och en yngre barnmorskestudent. Jag var knappt pratbar, men fick nog ur mig att jag ville få det här klart nu, och kunde de kanske ta hål på hinnorna? Och kunde jag kanske få kvaddlar? Visst, absolut, det skulle de förbereda.

Jag hade tappat min perfekta ställning, och barnmorskestudenten hade fått i uppdrag att lyssna på bebisen, så jag skulle behöva sätta mig på sängen igen. Barnmorskan gick ut. Vid det här laget hade jag börjat svettas i pannan och skaka i hela kroppen i slutet av varje värk. Jag mindes det läget från förlossningen med L – det var då den erfarna barnmorskan fick bråttom att få upp mig i sängen för att göra kontrollerad amniotomi.

Precis som med L så tror jag att kroppen i det läget faktiskt börjar krysta, trots bebis i högt läge, och jag tror att barnmorskan vid L:s förlossning (som inte var ”min” barnmorska, utan som inkallats för att hon var expert på just kontrollerad amniotomi) märkte det, och hellre då utförde den förberedda amniotomin än att vänta på det som strax skulle ske under min tredje förlossning.

Jag försökte flytta mig upp på sängen trots de sjuka värkarna. När jag satt ner ena skinkan och lyft upp ena benet slog en värk ner som en bomb, och jag spände rumpan så mycket att det kändes som att jag lyfte hela bäckenet halvvägs upp till taket. Och det gjorde så ont och jag kunde inte vare sig göra klart förflyttningen upp i sängen eller kliva ner igen, och värken var så stark och jag sa att ”Bebisen kommer att komma nu!” och sedan kände jag hur vattenballongen i mitt underliv kramades ihop, och varmt vatten sipprade mellan mina ben.

Barnmorskestudenten försökte få mig att komma upp på sängen ordentligt, och sa att jag skulle lägga mig på sängen när värken släppt. Men den släppte inte, den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte, och jag kunde inte röra mig och det kändes som att hela min nederdel vänts ut och in. Eventuellt kissade och bajsade jag på mig här också? Det kändes i alla fall inte som att det bara var lite fostervatten som sipprade, utan att ALLT bara exploderat. Att det borde ha varit typ en kaskad av blod och fostervatten och kiss och bajs. Men det kan ha varit bara en känsla också.

07:16 Förlossningsförlopp. Notat. Notering: Sida i säng. Vattenavgång. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår spontant.

Barnmorskestudenten ville göra något, kanske kontrollera bebis läge efter vattenavgången, men jag sade bara att ”Den kommer nu!”. För det var verkligen helt uppenbart av hela den kraft som pressade neråt. Studenten hade ringt på barnmorskan, och hon kom rusande tillbaka in. De gjorde någon ansats att förbereda allt det där som brukar förberedas när bebis är på gång. Förkläden och underlägg och sånt. Men inte hanns det med. Jag tror de klippte upp de där kasslertrosorna som jag i all fall hunnit få på mig någon gång…

07:18 Förlossningsförlopp. Kontraktion. Krystvärkar.

Jag ville ta mig upp på alla fyra och stå lutad mot sängryggen, som med L, men jag kunde inte röra mig. Kroppen var som i ett skruvstäd. Jag kunde nätt och jämt till slut få upp mitt andra ben och vrida mig i ett hjälpligt sidoläge. Och krystade för kung och fosterland. Och hade så ONT! Jag höll hårt i B:s ena tröjärm och jämrade mig ”Aj, aj, aj!” i de mikroskopiska värkpauserna.

07:20 Förlossningsförlopp. Ffd hv framföds långsamt flåsandes.

Det kändes som att det höll på i en kvart, ungefär, men det var visst bara tre minuter totalt. Barnmorskan sa till mig att flåsa. Jag lyckades någon gång få upp det övre benet i ett benstöd. Och jag flåsade och flåsade, och det kändes som att ungen aldrig skulle komma. Tills hon plötsligt kom.

07:21 Födelse. Kön: Flicka framföds spontant. Apgar 9-10-10. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. Förlossningsförlopp. Perinealskydd. Muntlig guidning och klassiskt handgrepp hålles.

Barnmorskan och undersköterskan yrade om hur fantastiskt det var när allt gick så naturligt och precis som det skulle. Jag kände mig sur och tänkte att då kunde de ju göra det själva, om det var så jävla fantastiskt, för så kändes det då rakt inte för mig.

Jag vet inte exakt vad som orsakade min känsla. Dagen efter när de bad mig betygsätta min förlossning inför hemgång gav jag den en 6:a. Jag vill minnas att jag gav de andra 8 eller 9. På papperet var detta en drömförlossning. Snabb, och helt ”naturlig” utan några påskyndande ingrepp, ingen bedövning, allt skedde i den takt kroppen och bebisen ville, jag fick inte minsta lilla skada i underlivet, blödde nästan inget och kände mig återställd nästan direkt efteråt. Bebis var helt frisk. Allt egentligen precis som jag ville.

Men jag kände mig minst nöjd med denna förlossning. Jag upplevde den som klart smärtsammast, men hade ändå inte velat ha någon annan smärtlindring än kvaddlar även om jag hade haft möjlighet. I och för sig så undrar jag varför jag inte fick kvaddlar på en gång. Säkert skiftbytet…

Och så tror jag att den första barnmorskan inte riktigt förstod att det skulle gå snabbt. Där hade jag kanske kunnat vara tydligare, och sagt att det där med att ”kanske se hur det ser ut om en timme” nog inte var den bästa idén, skiftbyte eller ej. Visst, det tog faktiskt en timme till innan bebis kom, men det blev så intensivt så snabbt och jag hade nog gärna sett att slutskedet inte kom som en total överraskning för alla.

Istället för att bara känna mig uppgiven och delvis övergiven, trots att jag själv egentligen inte trodde att de sista centimetrarna skulle ta någon tid. Men just när en är mitt inne i värkarna och mest bara försöker överleva från en värk till en annan är det inte alltid det lättaste att uttrycka sig klart och tydligt.

Förlossningen tog ganska precis lika lång tid från första riktiga värk till bebis ute som förlossningen med L gjorde. Fyra och en halv timme. Jag visste längre innan vad som var på gång, eftersom de smärtfria sammandragningarna som började tre timmar innan själva värkarna var ganska tydliga signaler på att något var på gång. Detta stadie har jag uppenbarligen sovit mig igenom de tidigare gångerna. Det var helt klart skönt att få lite mer förvarning.

Vi var inne på förlossningen en timme tidigare än med L, nästan två och en halv timme totalt. Vilket ändå var tur med hänsyn till det explosiva förloppet. Fem minuter till bebis från spontan vattenavgång med bebis rörlig ovanför bäckeningången är inget en hade velat chansa med, om en säger så… Men visst kändes det ändå lite surt att ”bara” vara 6 cm öppen vid ankomst, jämfört med 10 cm, som med L.

Så mest är det nog bara smärtan och explosiviteten och känslan av att vara ensam i det hela som gjorde det. Jag menar, den stackars unga barnmorskestudenten hade ju ingen aning om vad som var på gång. Jag tror att jag kände mig mycket tryggare med L just för att den äldre barnmorskan som hade specialinkallats till rummet för amniotomin hade stenkoll. Jag är säker på att hon märkte att krystvärkar var på gång trots bebis högt uppe, och såg till att ta vattnet som planerat (hon var verkligen mycket bestämd i att ”nej, nu vill jag ha upp henne i sängen på en gång!”) för att inget skulle gå snett, och hon visste att bebisen var på gång direkt och stannade kvar.

För även förra gången var det studenter som hade hand om mig primärt, och även om de varit jätterara så vill jag nog helst ha stödet av någon som varit med ett tag när jag föder. (Är det inte så vi människor alltid gjort – haft en äldre vis och erfaren kvinna med vid förlossningen?)

Men bebisen jag fick upp på mitt bröst var såklart helt fantastisk. Precis lika fantastisk som de tidigare två. Jag märkte på en gång att hon var en liten en. En liten tjej på bara 3255 gram och 49 centimeter.

07:45 avgick placentan, och innan dess hade jag fortsatt rätt ont. Ville få det avklarat så jag kunde fokusera på bebis. Det konstaterades att min totala blödning var 100+40, och att ingen bristning syntes.

Därefter var det ett par timmars bebisgos och fikabricka, som brukligt. När det kom personal för att hjälpa mig med att komma upp till första toalettbesöket hade jag redan varit och kissat själv två gånger, och höll på att klä på mig. Sedan for vi vidare mot BB-hotellet.

Där tog jag den där underbara efter-förlossningen-duschen, och sedan sov vi några timmar allihopa på eftermiddagen, och dagen efter var vi redo för hemfärd.

Dygnet på BB-hotellet var mysigt, och läkarbesöket gick bra. Inte minsta antydan till någon höftproblematik. Jag hade helst varit kvar en natt till, för att försöka få till en lugn amningsstart utan två små storasyskon att ta hänsyn till, men det var tydligt att vi inte var välkomna att stanna mer än en natt. Den här gången var plastbaljan på hjul – som vi älskade så med H – helt oanvänd när vi åkte hem. Bebis låg i babynest när vi sov, och när vi gick till matsalen hade jag henne i bärsjal varje gång. Det var så mysigt att ha henne nära, nära.

Nu när det gått tre månader känner jag att jag var orimligt avog till denna tredje förlossning, och skulle nog uppgradera den till en 8:a.

+ Snabbt

+ Mestadels enligt plan (vaginalt och utan medicinsk smärtlindring)

+ Inga skador alls

+ Fin frisk bebis

+ Det var skönt att inte vara uppkopplad till maskiner, och (troligen) slippa höra bebis bli stressad under utdrivningen. För det har de andra varit, och tacka f-n för det när de ligger och guppar förnöjt där ovanför bäckeningången för att sedan bara pressas ut sådär helt apropå…

+ Vattnet gick spontant?!?

– Vattnet gick. Och sedan var det full gas. I fem minuter. Och jag kunde inte röra mig. Det var mindre kaotiskt när det blev kontrollerad amniotomi.

– Aj. (Inga kvaddlar, heller.)

– Känslan av att jag var ensam i det (trots att B var med hela tiden och mumlade stöttande ord så gott han kunde).

Vi överlevde!

Vi överlevde!

De kom hem till slut, de saknade familjemedlemmarna. Och alla levde.

Frågar ni pappan så kan det till och med ha varit så att det var han som haft den allra jobbigaste helgen. Han hade nämligen förstört ryggen genom att ha sovit knasigt dagen innan avresan, och kunde på grund av detta, plus passning av medföljande fyraåring, plus dåligt väder, inte åka skidor mer än en timme på hela långhelgen. Mina sympatier var stora. Verkligen.

Lillskrutten hade i alla fall haft det bra. Gått i skidskola i tre dagar, och fått medalj. Fått obegränsad tillgång till pappans padda, spelat Nintendo med farbror C och ätit bra mycket mera godis än på en vanlig helg. Till frukostarna hade han ätit plättar, korv och köttbullar. Med sylt och grädde. Allt på en tallrik.

Jag hade ägnat även söndagen åt snöskottning, eftersom det fallit ytterligare tjugo centimeter snö sedan dagen innan. Men det gick bra, och det kändes verkligen bra att klara av det utan bekymmer sex veckor efter förlossning. Med hänsyn till att jag sex veckor efter första barnet fortfarande hade så ont i underlivet att jag grät och kved varje gång jag duschade, och inte kunde stå eller gå längre stunder utan att få ont…

Söndagens planerade promenad till kontoret fick dock ställas in när jag insåg att jag skottat i en och en halv timme utan lunch i magen, och att barnen förmodligen inte skulle sova så länge till i vagnen.

I paketen som hämtades på lördagen fanns följande.

Två second hand-fynd i form av en andra klassisk skötväska från Bugaboo, en brun med svart undersida och grön insida, en kompis till den helsvarta med orange insida som vi har sedan tidigare, och en Papoose åkpåse från 7 A.M. Enfant.

Väskan är av modellen bb01, som såldes för en sisådär 10 år sedan, och i vart fall inte fanns i handeln för 5 år sedan, då H var på ingång. Jag köpte den svart-orangea på Tradera för några år sedan, och den har varit en stor favorit, kanske framför allt för B. Den är väldigt bra i storleken, med lagom många fack, den ovala formen gör den lätthanterlig, och den breda axelremmen med sådan där prickig plastundersida som gör att den hänger stilla och snyggt över vagnens handtag är väldigt praktisk.

Åkpåsen? Den åkte med av bara farten, eftersom den var från samma säljare och blev min för 35 kr utan att fördyra frakten. Det är en lättviktsåkpåse för höst/vår, av lite mindre modell (upp till 18 mån).

Sedan ett nyinköp – ny overall till H, eftersom hans fina Villervalla-overall gått sönder på flera ställen och behöver returneras. Och så här års kan han ju inte vara utan, så det fick köpas en ny. En Penguin från Isbjörn of Sweden, i samma mönster som vintermössan han har. I en storlek stort, ifall att den trasiga byts ut. En fleecekrage blev det också, eftersom H (precis som sin mor) inte tycker om att ha kläderna knäppta upp i halsen.

Första dagen efter förlossningen

Första dagen efter förlossningen

Idag var det BF. Istället anlände ju minstingsystern redan igår med buller och bång.

En förlossningsberättelse dyker såklart upp här på bloggen inom kort, men sammanfattningsvis kan sägas att bebis låg högt upp och rörligt tills vattnet gick spontant (!) efter en stunds fruktansvärt smärtsamma värkar, och att hon sedan föddes på fem minuter, varav tre med krystvärkar. Smärtorna sista stunden innan vattnet gick var helt sinnesjuka, och jag (som då trodde att det var en längre stund kvar) ville inte vara med längre. Även krystningsskedet var ofantligt smärtsamt, men det är kanske inte heller så märkligt när det tog tre minuter.

Min stora pojke som skulle ha kommit i v. 39+3 (min gissning före TUL) visade sig vara en yttepyttig liten tjej som kom i vecka 39+5. Bara 3255 gram och 49 cm. Ett helt halvkilo lättare och tre centimeter kortare än storasyster, som i sin tur var nästan ett hekto lättare och en centimeter kortare än storebror. Ett huvudmått på 34 cm som nog var 2-3 cm mindre än min förstföddas (kommer inte ihåg om H hade 36 eller 37). Och ändå den mest smärtsamma att klämma ut…

Hon fick ligga kvar med navelsträngen en ganska lång stund. Förlossningspersonalen sanerade runtomkring så länge, efter allt mekoniumblandat fostervatten (surprise…) och god-knows-what som hade exploderat i hela sängen. Ingen var förberedd när hon skulle komma ut. Barnmorskan hade gått iväg för att hämta något, på bordet bredvid var förberett för kvaddlar och kontrollerad amniotomi, barnmorskestudenten var i färd med att hjälpa mig att vända mig, och jag hade fortfarande kasslertrosorna på.

Jag hade ganska ont ända tills moderkakan föddes fram. Den var också ganska liten, men hel och fin, och min totala blödning var nästan ingenting. Sedan kunde lillan få komma till bröstet, som hon tog så fint. Vi fick in fikat och lämnades ifred i två timmar. Efter att vi fikat och lillan ammat orkade jag inte vänta in personalen, utan hoppade (nåja…) ur sängen och gick och kissade. Inga bekymmer.

Jag hade dock inte minsta tillstymmelse till bristning. Inte ens ett skrubbsår. Nu ett drygt dygn senare har jag lite eftervärkar, som är hyfsat smärtsamma men kommer ganska sällan. Det är något ömt i underlivet, men jag kan gå på toaletten, tvätta och torka mig utan bekymmer. Kroppen i övrigt känns smidig och stark (jämfört med höggravid).

Hon har varit aktiv och ammat regelbundet under sitt första dygn, men sov sex timmar i sträck över natten och nu även en lång stund under förmiddagen. Jag är försiktigt optimistisk om amningen, men vi får väl se hur det blir.

Läkarundersökningen gick fint, och hon fick sin OK-stämpel. På grund av L:s historia så kommer hon dock ändå att kallas till ortopeden för ultraljud av höfterna. Men det fanns inga konstigheter som läkaren kunde känna nu.

Så nu åker vi hem.

1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

Tidig natt igen, och jag sitter och kollar Grey’s anatomy, och väntar. Och undrar, om det inte är…något… som börjat gå lite som i vågor i min kropp?

Något som skett var 6-7 minut nu kanske 4-5 gånger. Något som ännu inte är en riktig smärta, mer något som kramar om den allra nedersta delen av min mage, först lite löst, men sedan fastare och fastare, och som avslutas med något som skulle kunna bli en smärta, men som ännu bara är ungefär som nästan-smärtan när en är riktigt, riktigt kissnödig. Eller som lättare mensvärk, på det där stadiet att det nästan kan vara mysigt med lite molande ont, bara en får ligga under en varm filt, titta på teve och äta choklad samtidigt.

Kan det vara början till värkar, månne? Jäklar, vad jag hoppas det! Jag tror jag ska pausa mitt avsnitt och ta en dusch, och se om det fortsätter sedan. Jag är SÅ redo för att föda barn!

Och kanske kan det bli en långsam start nu, när jag är vaken från allra första början (om det nu är en början)? Båda de andra förlossningarna har jag ju upplevt som i princip helt utan latensfas. Men då har jag ju fått värkar direkt när jag vaknat, och kan ju lätt ha sovit igenom flera timmar av detta som jag känner nu.

Beroende på hur det känns efter en dusch så ska jag antingen sätta mig och titta på lite teve och se vad som händer (om det faktiskt verkar vara något på gång på riktigt, som intensifieras) eller försöka sova (för att ha energi till senare, om det verkar som att det kommer att dröja innan det blir något på riktigt).

Men jag tror faktiskt att det är något. Kanske något som kommer att dröja till imorgon eller mer innan det blir mer. Men något har nog startat. Det där oundvikliga slutet på en graviditet, som ändå kan verka så omöjligt onåbart när en väl börjat vänta på det.

Yay!

Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Fortfarande 2 dagar kvar till BF – väntar och väntar och väntar

Bebis visar inga som helst tecken på att vilja titta ut, och hen har nu jäst längre än storasyster. Och jag måste gå till det där barnmorskebesöket imorgon.

Note to self (som ju inte behövs eftersom detta är sista gången): fixera dig inte vid ett datum som ligger före officiellt BF, för det kommer bara att kännas som att du går på övertid innan du ens kommit fram till det officiella datumet…

Magen har sjunkit två våningar till, och bebis försöker borra sig ut genom svanskotan. Inte så framgångsrikt, men ganska smärtsamt. Det tyder förstås på att det snart är dags, men det är det ju oavsett i vecka 40. Bara inte nödvändigtvis idag eller imorgon eller ens i övermorgon.

Det gör så ont när hen rör sig nu, och det är så mycket tyngd i bäckenet. Och för varje dag ökar oron lite. Nu vill jag se min bebis på utsidan, tack!

Idag har jag ätit, sovit och tvättat lite tvätt. Saker som borde främja förlossningsstart tycker jag. Vila och oxytocinframkallande gos med trött tvååring. Påfyllnad av massor av kalorier. Lite lätt boande för att känna att jag förbereder för bebis. But nothing so far…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

2 dagar kvar till BF – det händer ingenting…

Nej, den där lilla blodsdroppen verkar inte ha varit något tecken på annalkande förlossning.

Inte en värk eller något som ens liknat en värk har dykt upp under natten, och om två timmar är Hoppsan officiellt senare ut än storasyster. Suck! Hade det inte varit för julen hade det inte känts så angeläget, men nu vill jag verkligen bara få förlossningen överstökad. Snarast möjligt.

Jag har ont i svanskotan och kanske en tillstymmelse till något mensvärksaktigt i magen. Men absolut ingenting som vare sig känns som öppningssmärta eller tryck nedåt (förutom att bebis verkar trycka på svanskotan).

Bebis rör sig, men det är bara krafsanden och små vridningar nu, det är så trångt och bara spänner överallt så fort hen rör sig.

Jag har inte helt givit upp om dagen ännu, men är inställd på att trots allt behöva åka in till barnmorskebesöket imorgon. Det i 39+5 som jag ju aaaldrig skulle behöva komma till… då skulle jag ju snusa bebis redan!

Fortfarande 3 dagar kvar till BF – en droppe blod!

Fortfarande 3 dagar kvar till BF – en droppe blod!

Newsflash! Nyss när jag hade kissat så var det en liten droppe färskt blod i trosskyddet! Kan det betyda att något är på gång?

Jag har haft väldigt ont under seneftermiddag och kväll, men inte alls värkar, utan bara en konstant tung smärta, som att bebis vill ut genom svanskotan. Kombinerat med vassa, korta hugg mot blygdbenet, där jag absolut haft en känsla av strävhårig, skavande kokosnöt det senaste dygnet.

Annars har jag mest känt mig trött och frusen. Vilket inte är konstigt eftersom jag satt och kollade Grey’s anatomy till klockan 3 i natt. Sov sedan en stund på kontoret, en stund i soffan när jag kom hem, en stund i sängen medan mormor läste för L och B duschade med H, tog själv en varm dusch, och sedan sov jag en stund till i soffan medan mormor kollade på Svenska hjältar-galan. Så jag är nyduschad och ändå hyfsat utvilad. Bring it on, säger jag!

Men jag tar gärna en långsam start och åker in imorgon bitti, så vi slipper lämna mormor med två sovande barn, varav ett är sjukt och de senaste dagarna har vaknat kring sen kväll/midnatt och haft sångmedley, bus och lek i en timme eller två. Vilket känns som en tall order för mormor med diabetes och sömnsvårigheter att klara själv ända till morgonen, samtidigt som det är för sent att ringa in resterande barnvaktslaget.

Försöker hålla mig från att springa på toa för att kolla igen. Inga tecken på värkar. Det är kanske ingenting. Men jag hoppas.

3 dagar kvar till BF – min dag kom och gick!?

3 dagar kvar till BF – min dag kom och gick!?

Nähäpp. Det blev ingen bebis på min magiska dag. Om inget mirakulöst sker under kvällen, då, men jag har inga känningar whatsoever utöver den allmänna tyngdkänslan som ju hängt med ett tag nu. Ska det verkligen behöva bli så att jag går längre med trean än med tvåan? Annars är imorgon sista chansen…

Det är den 17/12 redan. Snälla kom bara ut nu, så vi hinner fira jul som familj. Bebbe lilla…

Så jag har jobbat. B har vabbat. Om 45 minuter ska jag checka ut från kontoret för att hämta upp H från föris. Sedan tänker jag vara hemma alldeles oavsett, och jobba hemifrån med det jag hinner och orkar. Kanske bebis blir mer benägen att komma om den vet att jag inte tänker ”fuska” och gå till kontoret trots att jag tänkt gå på ledighet från denna vecka? Meningen var ju att du skulle födas idag, skruttunge…

Nåväl, ut kommer hen väl så småningom. Men jag vill ju så gärna hinna föda och komma hem senast till på söndag, så att det blir julgran och julmat och allt sånt fixat till julafton. Den första julafton som L kommer att vara medveten om på riktigt. Den första julafton som H har gått och längtat efter sådär som bara barn kan längta efter julafton. Jag vill inte missa det.

Fortfarande 4 dagar kvar till BF…

Fortfarande 4 dagar kvar till BF…

Fortfarande samma dag, fortfarande samma gravidmage.

Jag gick ut på en promenad på sammanlagt typ en kilometer före lunch. När jag kom hem blev jag alldeles snurrig och varm, svettig och illamående och skakig. Jag drack och åt och tänkte att det nog var rörelse på tom mage som ställde till det igen.

Sedan gick jag ner och lade mig för att sova middag med lilltjejen, och vaknade till av en känsla av andnöd, halsont och frossa och allmän olustighet. L hade under sovstunden plötsligt börjat hosta väldigt mycket igen, efter att ha varit mer eller mindre frisk i en vecka efter förra omgången. Hade hon inte varit lite snorig igen under förmiddagen?

Jo, hon är helt klart sjuk igen, lillskruttan. Under eftermiddagen såg hon allt hängigare ut, och en temperaturkoll visade 39,6. Så det är ny förkylning, och sannolikt så har den försökt ge sig på mig också, vilket ju förklarar kymigt mående för min del. Vi får väl se om det är något som bryter ut…

Efter en varm dusch mådde jag i alla fall bättre igen, och nu är jag mest bara lite trött med en liite konstig känsla bak i svalget.

Imorgon blir det väl förskolelämning av H och en stunds jobb, om inget drar igång under natten.

Inga känningar idag utöver stor tyngdkänsla i bäckenet, och att det känns som att svanskotan fått en spark av en häst eller liknande.

Hallå, jag vill föda barn nu! Ska jag behöva äta upp min hatt och besöka barnmorskan på onsdag?