1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

1 dag kvar till BF – kan detta vara något?

Tidig natt igen, och jag sitter och kollar Grey’s anatomy, och väntar. Och undrar, om det inte är…något… som börjat gå lite som i vågor i min kropp?

Något som skett var 6-7 minut nu kanske 4-5 gånger. Något som ännu inte är en riktig smärta, mer något som kramar om den allra nedersta delen av min mage, först lite löst, men sedan fastare och fastare, och som avslutas med något som skulle kunna bli en smärta, men som ännu bara är ungefär som nästan-smärtan när en är riktigt, riktigt kissnödig. Eller som lättare mensvärk, på det där stadiet att det nästan kan vara mysigt med lite molande ont, bara en får ligga under en varm filt, titta på teve och äta choklad samtidigt.

Kan det vara början till värkar, månne? Jäklar, vad jag hoppas det! Jag tror jag ska pausa mitt avsnitt och ta en dusch, och se om det fortsätter sedan. Jag är SÅ redo för att föda barn!

Och kanske kan det bli en långsam start nu, när jag är vaken från allra första början (om det nu är en början)? Båda de andra förlossningarna har jag ju upplevt som i princip helt utan latensfas. Men då har jag ju fått värkar direkt när jag vaknat, och kan ju lätt ha sovit igenom flera timmar av detta som jag känner nu.

Beroende på hur det känns efter en dusch så ska jag antingen sätta mig och titta på lite teve och se vad som händer (om det faktiskt verkar vara något på gång på riktigt, som intensifieras) eller försöka sova (för att ha energi till senare, om det verkar som att det kommer att dröja innan det blir något på riktigt).

Men jag tror faktiskt att det är något. Kanske något som kommer att dröja till imorgon eller mer innan det blir mer. Men något har nog startat. Det där oundvikliga slutet på en graviditet, som ändå kan verka så omöjligt onåbart när en väl börjat vänta på det.

Yay!

98 dagar kvar till BF – försöker få rätsida på jobbet

98 dagar kvar till BF – försöker få rätsida på jobbet

Nedräkningen fortsätter!

En av de viktigaste sakerna jag har att ta itu med är att få ordning på jobbet. Komma ikapp. Den här gången har jag inget annat val än att försöka tuffa på så gott det går trots bebis.

För att jag har en halv anställd och ett halvt kontor att pröjsa för alldeles oavsett vilken möjlighet jag själv har att arbeta. B får vara pappaledig, och jag får försöka klona mig själv för att kunna vara med bebis och amma och dra in någon sorts pengar. Hur det ska gå till vet jag inte.

Sommaren med efterföljande förkylningar har lämnat mig med högvis med jobb, och det går så trögt, så trögt. Varje dag väller det in mer mejl och telefonmeddelanden än jag hinner ta itu med, och en övervägande del är sådant det inte går att tjäna några pengar på ändå, men som tar tid och fokus från det jag faktiskt behöver göra för att kunna fakturera något. Förhoppningen är ju att det kommer att lossna, men ibland…vette fan…

Nåväl. Inte mycket annat att göra nu än att köra på. Ända in i kaklet. Jag har i alla fall gjort framsteg den här veckan, och har nu bara ett par riktigt dåliga samveten kvar som måste tas om hand. Bara jag får fungera någorlunda så kan jag kanske ta helg med relativ sinnesfrid och en känsla av att i alla fall ha jobbat igen förkylningsveckorna då inte mycket blev gjort.

Eget företag och småbarn. Inget jag rekommenderar till någon alls, faktiskt. Eller jo, ETT barn kan nog fungera med rätt stöd och rätt kollegor och rätt medförälder. TVÅ är katastrof. Och TRE? Gode gud, vad har jag givit mig in på?

39+4 – Ett till måndagsbarn?

39+4 – Ett till måndagsbarn?

Jag vaknade 05.45 av en diffus känsla i kroppen. Sedan tyckte jag mig ha lite magknip. Gick upp till toaletten och tänkte att jag kanske behövde göra nummer två. Nej.

Började känna som ebb och flod i magknipet, och tanken ”Värkar!” for genom mitt huvud för första gången. Gick ändå och gjorde nummer två efter en liten stund (sorry for too much info). Men magknipet var kvar.

Nu har jag klockat värkar i ca 40 min. Fjorton stycken so far. Oregelbunda men relativt täta. Mellan 1,5 och 4,5 minuter emellan, och de har varat mellan 25 och 50 sekunder. Så det blir nog ingen latensfas att tala om den här gången heller… Just nu verkar det börjar bli ett mönster om cirka 3 min emellan, och värkar på 40 sekunder.

Det blir nog bebis här idag. Ett måndagsbarn precis som storebror!

Dags att ringa över morfar, och kontakta förlossningen. Vi har ju lite restid denna gång…

39+3 – Bara en vanlig söndag

39+3 – Bara en vanlig söndag

Här sker det inga framsteg på bebisfronten. Förvärkarna har lyst med sin frånvaro hela dagen, med undantag för ett par onda rackare nu på kvällningen.

Den pirriga snart-är-det-dags-känslan som uppkom med de kraftiga förvärkarna i torsdags och fredags har ersatts av en känsla av att jag kanske når RUL-BF i alla fall.

Nåväl, jag kan lika gärna fortsätta med H:s inskolning, och förhoppningsvis kunna smita iväg till jobbet några timmar också.

Vi har hunnit börja röja och julpynta lite hemma, haft morfar med fru över på söndagmiddag, och jag har orkat med ganska mycket utan att få särskilt ont.

6c3c3016-b847-459e-8aa1-65b99d0b7786

Jag försöker också att njuta så mycket jag bara kan av det ljuvliga barn vi redan har. Mycket är på väg att förändras för oss alla…

Drömbilden av förlossningsstarten

Drömbilden av förlossningsstarten

Som ni kanske märkt är mina tankar ganska upptagna med den kommande förlossningen just nu, framför allt det ovissa i när och hur den kommer att starta.

Drömbilden jag har är att den startar en dag som igår, på förmiddagen en solig dag då hela familjen vaknat utsövda. Att det börjar med lite glesare värkar så att vi alla hinner äta frukost, i lugn och ro ringa över morfar och sedan packa bilen och åka in mot DS i den strålande vintersolen. Att vi hinner in med god marginal för att välkomna Knyttet lugnt och fint, i trygga händer.

Sedan finns motsatsen. Att det hela startar mitt i natten i en snöstorm. Att det blir ytterligare en pangstart med täta värkar som gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att morfar inte vaknar när vi ringer, och att H vaknar och blir rädd. Att vi inte hinner in, och Knyttet föds vid en trafikplats på motorvägen.

Det kan bli vadsomhelst, och jag kan inte påverka någonting. Blir det inte idag så ökar också sannolikheten för att B inte kommer att vara hemma, utan på jobbet i Stockholm, när det hela börjar. Då måste någon av mina kollegor eller min pappa skjutsa mig in till DS.

H kommer antingen att vara på förskolan, och då måste morfar hinna tillbaka för att hämta om han ska skjutsa. Eller så har H hunnit sluta för dagen (han ska bara gå 8.30-13.30 denna vecka, förmodligen kortare eftersom han hittills – helt som väntat – dissar det där med vila efter lunchen, och förskolan då tycker att det är lika bra att han går hem), och måste åka med i bilen in.

Själva förlossningen är jag inte orolig för, bara vi tagit oss in i tid. Förra gången var jag besatt av tanken på förlossningen, så pass att jag knappt hann tänka på livet efter, med en bebis hemma. Men det är nog inte ovanligt för förstföderskor. Min kollega försökte säga att det inte var någon poäng med att sitta och älta vad jag skulle skriva i förlossningsbrevet och exakt hur jag ville ha förlossningen. Ut kom ju ungen på något sätt, som jag troligen inte kunde påverka i någon större utsträckning, och det handlade om kanske en dag i mitt liv. Det stora var ju livet efteråt.

Till ingen nytta. Det är ju så speciellt, detta att föda barn, och går inte helt att föreställa sig innan en gjort det. Hur ont gör det egentligen? Vad kan inträffa under en förlossning? Vad är normalt och inte? Hur kommer jag att reagera? Därför läste jag varenda Google-träff på ”förlossningsberättelse” under den förra graviditeten. Den här gången har jag bara läst dem som dykt upp i mitt bloggflöde, kanske en handfull.

Andras berättelser känns mindre relevanta än min egen beträffande hur det kommer att bli denna gång. Jag vet att smärtan är hanterbar, att kvaddlar hjälper mig att slappna av, men att jag skulle klara mig utan dem också. Jag vet att jag klarar av att föda, och känner mig trygg i det. Den här gången kommer jag hela tiden att veta vad som kommer härnäst, och därmed kunna känna att jag har bättre koll på läget. Förlossningen kommer inte att vara en flodvåg som bara sveper mig med sig, jag kommer att kunna flyta ovanpå denna gång. Bara vi hinner in.

Mera förberedelser

Mera förberedelser

Nej, idag verkar det inte hända något alls på bebisfronten. Knappt en förvärk överhuvudtaget, bara någon enstaka, mild och kortvarig, nu på kvällen.

Jag har vikit in Knyttets kläder i små korgar i en hylla i H:s lilla sovrum. Det får bli Knyttets första garderob.

Sedan bäddade jag dagbädden Inovi Cocoon, eftersom vi fortfarande inte städat sovrumsavdelningen så att jag kan ställa upp Knyttets ”riktiga” säng, en Chicco Bedside Crib, bredvid vår säng. Jag lade in en liten bit plastad frotté på den nedre halvan, för jag minns att de där bajsblöjorna kunde vara förrädiska i början, och gärna läcka upp mot ryggen. Sedan ett enkelt vitt bomullslakan för vagga/vagn, en liten platt kudde med ett vitt bomullsörngott och en vit fleecefilt från Ikea med en nalle på. Myggnätskokongen är utmärkt för att hålla nyfikna katter borta!

70c66ff1-4a38-462c-8d4c-dfc52d7f607f

En viss liten kille blev överlycklig vid mataffären idag, för där stod stadens brandkår och visade upp sig och varnade för juletidens faror med levande ljus och annat. Och H fick komma upp i stora brandbilen! Först var han dock lite återhållsam – jag tror inte han var beredd på att en riktig brandbil var så stor… Sedan krävde han att få komma upp i baksätet inte en, utan två gånger!

39+2 – Utvilad och redo

39+2 – Utvilad och redo

Jag lyckades somna om imorse, och sedan sov vi – hela familjen – fram till efter 10! Då väcktes jag av ett glittrande leende och ett ”Hej mamma!”. Solen sken utanför, och jag kände mig utvilad och harmonisk.

Vi åt en långsam frukost, och åkte och hämtade H:s nya bilstol, plockade upp några saker på mataffären, hämtade mina nya glasögon, som nu kommit, och tog en fika på stan.

Jag har inte haft några förvärkar ännu idag. Det känns på något sätt väldigt bra att det verkar kunna bli en långsam start på det hela denna gång. Förvärkarna har börjat bli riktigt starka och lite smärtsamma, men jag tycker mest att det är spännande att ha möjlighet att känna efter hur de känns. Kanske får jag en latensfas denna gång?

Med H gick jag från inte minsta värk eller förvärk till etablerat värkarbete med värkar varannan minut på drygt 40 minuter, och det var minst sagt chockartat och överrumplande för mig. Speciellt som förstföderska hade jag räknat med en lång latensfas, och att gå över tiden mer än en dag.

Så nu välkomnar jag varje förvärk som kommer, och känner mig lugn och avslappnad. Förlossningen får starta när den vill. Jag är redo, men har inte heller någon brådska.

Rent praktiskt har vi fortfarande en del att styra i, som städning och annat, och jag har en del att fixa på jobbet, men jag känner mest bara… come what may, liksom.

39+1 – Mer jobb än jag trodde, IKEA-besök och fortsatta förvärkar

39+1 – Mer jobb än jag trodde, IKEA-besök och fortsatta förvärkar

Det kom inget Knytte igår kväll eller inatt, trots att jag sagt att det är helt okej att komma ut nu. Men som dagen igår utvecklade sig var det lika bra, och hen kan lika gärna vänta några dagar till.

Förmiddagen på jobbet började nämligen med att ett jobbprojekt som jag trott var nedlagt dök upp igen. Själva arbetsstarten kan skjutas upp till i januari, och det är ganska lågintensivt arbete de första månaderna, så det var inget snack om att nobba kunden, som jag haft kontakt med tidigare. Men det hela tog en stor del av min redan pressade förmiddag, så jag skulle verkligen behöva en halvdag eller två till på jobbet för att känna att saker är någorlunda under kontroll inför Knyttets ankomst.

Sedan blev det dags för kontorets sedan länge planerade och efterlängtade IKEA-besök, för att inhandla de sista småpryttlarna som ska få kontoret att kännas lite mer komplett och inbott.

Ja… tre kvinnor, en medelstor kombi och IKEA… Vi var där i fem timmar, och fick i princip baxa in det sista i bilen med skohorn. Jag fick ta av mig vinterkängorna för att få plats med två stora krukväxter på golvet mellan mina fötter, ha två stora ytterkrukor i knät, och satt helt inklämd mellan bildörren och några kartonger med bordsskivor som låg inkörda fram i det halvt nedfällda baksätet. Till mitt kontor fick jag med mig bl.a. en jättestor tavla till min ena, helt tomma vägg, en hurts att ställa skrivaren på och ett par rediga krukväxter. Det kommer att bli väldigt trevligt därinne!

Spridda, men förvånansvärt kraftiga, förvärkar kom och gick under dagen igår, för att precis som igår vara hyfsat intensiva på kvällen. Jag var inte hemma förrän klockan 20, och möttes av en sur karl och ett piggt och glatt barn. Jag blev lite grinig över att B inte – utan att jag hört av mig med instruktioner – kunde ha insett att jag nog skulle bli sen, och givit H middag och lagt honom i vanlig tid, så att vi kunde ha ätit en sen middag själva sedan. När han sedan också hade mage att irriterat undra var jag höll hus flera gånger under matförberedelserna, och kräva att jag skulle ta aktiv del i dem, var jag fly förbannad.

Middagen kantades så klart av en bråkig och trött tvååring som borde ha sovit för länge sedan. Sedan skulle vi alla duscha och sova. B började att duscha tillsammans med H. Jag däckade i sängen under tiden, och somnade trots ganska ihärdiga förvärkar och en ny sorts smärta som trycker ordentligt mot insidan av blygdbenet. Troligen pressas Knyttet nedåt av förvärkarna nu, för det känns som att det är ett väldigt tryck i dem, ganska stor kraft nedåt.

Sedan vaknade jag av att B ropade från badrummet och krävde att JAG skulle komma och torka och förbereda H för sängen medan B duschade klart på egen hand. JAG? Den lidande höggravida? Det är visserligen den rutin vi brukar ha, men jag blev omåttligt sur och KRÄNKT av att inte ens så här i graviditetens absoluta, skälvande slutskede få lite avlastning i vardagsbestyren. Tröttmosig och med ansenlig smärta fick jag bängla ner mig själv på badrumsgolvet för att ge gossen en omgång med handduken. H, stackarn, märker ju att något är galet och försöker både trösta och spexa för att göra mamman glad igen.

Efter att även jag fått en dusch kändes allt bättre, och jag har nu sovit hyfsat från kl. 23 och fram till nu, med bara ett par kisspauser. Är trött och har ont i huvudet, så jag hoppas att jag kan sova en stund till, men det är inte speciellt troligt.

Sista planerade jobbdagen!

Sista planerade jobbdagen!

Jag gick ner och nattade lilleman efter klockan 20 igår, och somnade själv för natten. Och med undantag för uppvaknanden vid 23, 02 och 03.30 för att kissa och knapra i mig Novuluzid har jag faktiskt fått sova. Det gick inte helt snabbt att somna om någon av gångerna, men tog inte direkt lång tid heller, så jag är mer än nöjd nu när jag vaknat och klockan plötsligt är 06. Bästa natten denna vecka!

När jag vaknat till har jag känt av förvärkarna, men mildare än igår kväll, och mer av enstaka karaktär än sådana som kommer och går. En liten mensvärkskänsla har infunnit sig i ryggslutet, och nedre delen av magen och ryggen känns generellt lite som vid mens (men inte när mensvärken är som värst) – lite ömt och mosigt och småvärkande.

Det blir nog bebis ganska snart, tror jag. Men förhoppningsvis först efter en produktiv förmiddag på kontoret och en tripp till Ikea på eftermiddagen så jag får lite gardiner, växter och annat lull på mitt kontor!

Idag är det faktiskt BF beräknat på sista mens. Den BF-dagen stämmer på pricken med när jag tror att jag hade ägglossning, och även när det faktiska liggandet ägde rum. (Rosa drinkar och bubbel, i kombination med ägglossning, var nog samverkande faktorer som gjorde att det faktiskt blev åka av just då…)  Så jag tror inte på femdagarsflytten vid RUL, utan max ett par dagar om en tänker sig att själva befruktningen och äggets fästande drog ut lite på tiden.

Jag tror på bebis i helgen, eller senast på måndag! Och blir det inte bebis så har jag i alla fall saker att göra, som att städa, adventspynta en vecka för sent, och baka. Jag vill göra saffransbullar, saffranskokostoppar och morotskaka. Och laga mat! Köttbullar med potatis och gräddsås och pressgurka och rårörda lingon. Klassisk stek med potatis, gräddsås, gelé och kokta grönsaker. Stryk det där jag sa igår om att den glupande aptiten försvunnit, nu vill jag äta alla bakverk i världen och äta kött, gräddsås och potäter!

Nu är det dags att gå upp och äta frukost med familjen, innan jag åker till kontoret (snälla kollegan P hämtar mig) och B går på inskolning med H. Tredje dagen redan, och allt går bra. Igår hade en av pedagogerna anmärkt att B nog lika gärna hade kunnat gå därifrån, så förhoppningsvis går det bra att börja lämna H på måndag. För hans skull är jag inte ett dugg orolig, det är verkligen en kavat liten pöjk vi har, och det har känts lite knäppt med en planerad inskolning som är mycket segare än den när han började på förskola första gången för ett år sedan.

4937ab78-f514-42d7-8f1c-4c5c6bbfd935

Så här glada var vi när vi sammanstrålade efter inskolning och jobb igår!

BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!