Första resdagen med lilla V – packningssammanbrott och en bajskatastrof i Dala-Järna

Första resdagen med lilla V – packningssammanbrott och en bajskatastrof i Dala-Järna

Så packade vi ihop oss för vår första resa som trebarnsfamilj. En vecka i Trysil med B:s familj hägrade.

Det blev trångt i bilen, var det första vi kunde konstatera. Vi har lyckats hitta en kombo av tre stolar som går att skohorna in på rad i baksätet – Maxi-Cosi Pearl XP med Family Fix-basen åt L bakom förarplatsen, Maxi-Cosi Cabriofix åt V, fastspänd med bälte i mitten bak, och sedan en BeSafe iZi Flex Fix i-Size till H, framåtvänd bältesstol. Och det går preeeecis.

Och pappan står och svär och skakar av frustration när allt äntligen är på plats. Han skriker på mig, jag skriker på honom och barnen skriker på allt medan vi färdigställer den sista packningen av bilen. Bebisen är trött och vill komma till ro och gastar ända tills vi åkt iväg. Då somnar hon. Sedan somnar V, men först efter en stund. H är vaken nästan ända till lunchstoppet på Dala-Järna Hotell.

Jag läste om stället på nätet; att deras lunchbuffé skulle vara ett trevligt hemlagat alternativ till snabbmatställena mellan Stockholmstrakten och Sälenfjällen. Vi hamnar annars alltid på donken i Ludvika, eller på hemsk-kantinmats-stället Flottaren i Vansbro, så vi var redo att testa något nytt. Bebis satt rätt nöjd i bilstolen, medan jag åt TRE portioner färsbiffar med pepparsås och potatis. Den första för vanlig hunger, den andra för amningshunger, och den tredje på rent okynne. Verkligen gott och sådär gammaldags hemlagat, i en sån där superenkel och helt ostajlad miljö som inte är mycket för världen.

Barnen åt en del ris (båda), kokt potatis (bara L), majs, oliver och bröd med smör. Som hemma, ungefär…

Bebis började kinka mot slutet av måltiden. Jag kände mig inte helt bekväm med att amma där, men det var bara ett sällskap kvar utöver oss, och lunchen var på väg att stänga, så jag tänkte sätta mig med ryggen mot de andra.

Det blev dock lite fördröjt, för bebis var omisskännligt blöt på kläderna på ena höften. ”Kissläckage?” tänkte jag förhoppningsfullt, innan jag såg den gula tonen på fläcken, och kände en doft av sur bulldeg. Bajskatastrof.

Som de rutinerade trebarnsföräldrar vi är hade vi såklart ett ombyte till den lilla i skötväskan. Nehej, inte det? Oookej… Ganska rutinerat och relativt obrytt fick vi dock in den lilla på toaletten, som saknade skötbord. Som en väloljad maskin samarbetade vi – en höll upp bebis, en tog av blöjan. En spolade av bebis i handfatet, en gjorde sig av med blöjan. En höll upp bebis, en torkade henne med en spylapp från Ikea och satte på en ny blöja, och det som kunde räddas av kläderna. Strumpor, mössa och en dregglis…

Sedan gick jag och satte mig och ammade med den tjusigt ekiperade bebisen i famnen, medan B sköljde ur bajsiga kläder i handfatet. Alla hennes kläder låg i min resväska långt ner i packningen, och med 17 mil eller så kvar att åka var vi glada över hennes fleecewrap i bilstolen.

(En behändig sak från Lodger, som jag Traderafyndade inför L:s ankomst, som en tjock fleecefilt med öppningar för stolens bälte, som sedan kan vikas in över bebis, eller lämnas öppen. Bra att ha öppen i den varma bilen, och sedan bara vika över när hon ska bäras ut i kylan, och med dragsko så att överdelen går att göra till en ganska tätslutande ”luva”.)

Det blev en skrikfest kring Malung också, och vi fick till slut stanna utanför Hjulslätts gårdsbageri för att panikamma på parkeringen. Detta ställe har nämligen ALLTID stängt en halvtimme-trekvart innan vi kommer dit, det slår aldrig fel. Men sen gick det ändå rätt bra, med bara en liten stunds skrik till.

Pappan var stressad och tyckte att det ju var typiskt att tredje barnet inte skulle kunna åka bil, när det nu gått så bra med de övriga, och jag fick stilla påminna om en skrikfest just på väg till Trysil när H var ett halvår eller så, och ytterligare en året därpå, och L:s otröstliga skrik hela vägen från Ikea i Uppsala och hem vid minst två tillfällen. För en första heldagsresa vid bara 3 månaders ålder tycker jag att det gick riktigt bra för V.

Till slut var vi framme, och kunde ansluta till svärmor och farbröder på Radisson Blu Resort, ett systerhotell till Radisson Blu Mountain Resort, som vi besökt ett flertal gånger. Detta är ”storasystern”, beläget nere i dalen vid turistcentret, och med flera restauranger och större inomhusbad.

Vi har hyrt en enda jättelägenhet med plats för oss alla: sex vuxna och tre barn. Vårt rum med jättedubbelsäng och badrum en suite, med dörr efter badrummet att stänga ut mot resten av lägenheten. Ytterligare ett rum med dubbelsäng, och sedan två rum med våningssängar, enkelsängar med en smal överslaf. H får kampera med farmor och sova i överslaf, medan vi får försöka samsova med båda tjejorna.

I övrigt en superlyxig och rymlig lägenhet, med självförsörjningsmöjlighet och stooora sociala ytor. Recension kommer förhoppnigsvis i en blogg nära dig någon gång snart…

Vi fick en tjänlig middag på pasta/pizza-restaurangen. V sov i Babyzen Yoyo, som blev den utvalda hotellvagnen, och övriga barn hölls i schack med paddor.

Första skidsemestern med tre barn! Håller tummarna för att detta ska gå bra.

V:s första månad

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

Åttonde dagen efter förlossningen

Åttonde dagen efter förlossningen

På torsdagen åkte mormor hem, och vi lämnades att försöka hantera vårt nya liv som trebarnsfamilj på egen hand för första gången. Det har verkligen varit ovärderligt att ha mamma här, som har oändligt tålamod med barnen, och outtröttligt lekt, läst och ritat i nästan två veckor.

Första barnvagnspromenaden med tre barn gick till busstationen för att lämna av mormor.

Vi fick en tid hos BVC på fredagen, och kunde boka av tiden på neo.

Minstingsyster har börjat bajsa regelbundet, flera gånger om dagen, och alstrar allt tyngre kissblöjor ännu fler gånger om dagen.

Hon har blivit allt mer intresserad av föremål runtomkring henne, framför allt de kontrastrika sakerna i svartvita grafiska mönster. En speldosa hon fick i julklapp, bestående av en vit boll med svarta prickar och en hängande elefant, har varit särskilt intressant. Hon har till och med bemästrat öga-handkoordination så pass att hon lyckats vispa till leksaken ett par gånger.

Vad har vi mer lärt oss om lillasyster? Hon har nog ännu tätare hår än vad storasyskonen hade. Och det är ljust! Nästan rött. Båda de andra har varit mörkhåriga till att börja med.

Hon har haft blodiga flytningar ur underlivet i några dagar. Som tur är mindes jag att jag läste redan med L att det inte är ovanligt hos nyfödda flickor, och helt ofarligt, så jag har inte behövt få panik över det.

Jag har börjat få i vart fall några (3-4) timmars obruten sömn från småtimmarna till tidig morgon, och bebis sover då nöjt i sitt babynest. Det underlättar verkligen.

Nu när vi kommit förbi den där första veckan, då allt är upp-och-ner, känns det som att det är en väldigt ”snäll” bebis vi fått. Hon äter och sover och är nöjd mest hela tiden utom när hon är hungrig. Då låter hon. Mycket. Som en mycket liten mistlur.

Än så länge kräks hon klart mindre än storasyskonen. Hon ammar bra, och tar flaskan efteråt.

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Barnens första sommarlovsvecka går mot sitt slut. Fast med hänsyn till ögoninflammationer så är det nästan två veckor redan. Båda ungarna är nu friska, och det var mindre dramatiskt än jag trodde med denna för oss nya åkomma.

B har fått dra det tyngsta lasset vad gäller barnpassningen, eftersom han är lite mitt emellan uppdrag i sin firma nu, medan mitt jobb inte riktigt går att bara lägga på hyllan i en månad. Men självklart får jag mycket kortare arbetsdagar, mer som halvtid. För att det liksom inte är görbart för en förälder att ha båda ungarna på heltid. Inte med förståndet i behåll i alla fall. Så vi går lite i skift, så att B kan komma ifrån lite också.

Lilla fröken L utvecklas explosionsartat just nu, främst vad gäller kommunikation. Jag vet inte hur mycket som beror på att jag inte riktigt minns, men det känns som att hon är så mycket lättare att kommunicera med än vad H var i den här åldern. Hon förstår enormt mycket av vad en säger, och även om hon inte pratar så mycket så är hon väldigt tydlig med att nicka, skaka på huvudet och peka.

Hon kan en hel del ord, men många uttalas fortfarande bara med en stavelse, och hon sätter inte ihop två ord ännu. Men hon säger ”mera!”, ”titta!”, ”den!”, ”hej!”, ”hejdå!” i kombination med pekningar och vinkningar. Dagens nytillskott var ”Kom!” i kombination med ”kom hit”-gesten. Och att hon plockar upp leksakstelefonen och säger ”hallå!”. De ord hon uttalar mer rent är lite av en eklektisk blandning: bajs, duscha, kaka, tårta, apa, vovve, äpple.

Med denna utveckling har också kommit mammighet, separationsångest och raseriutbrott när hon inte får sin vilja fram. Härom morgonen blev det total katastrof när hon inte fick glass till frukost. Hon stod och slet i lådan i frysen där glasspinnarna förvaras, och bara skrek och grät sig högröd i ansiktet när hon inte fick någon glass. Utbrottet varade halva frukosten igenom, tills pappan gav henne ett vaniljrån. Vad gör en inte för att få dricka morgonkaffet i tystnad…? Hon fick i alla fall ingen glass.

Hon gråter hjärtskärande och slåss och fäktas när hon märker att jag är på väg att gå hemifrån. Jag går sönder lite inombords när jag ändå måste gå. Lilla snuttan! Det känns som att hon varit mer mammig än H, och ibland undrar jag om det beror på hennes jobbiga första tid, när det kändes som att vi hade en konstant kamp som innebar att hon ville sitta som ett plåster jämt, och jag gjorde allt för att bara få lägga henne ifrån mig ibland. Eller så är det bara samma kamp som pågår fortfarande – hon som vill ha hela mig, hela tiden, och jag som bara behöver få vara ifred ibland.

I onsdags möttes vi upp all fyra efter att jag var klar på kontoret, och käkade thaimat på stan innan det var dags att gå hem och kolla på Bolibompa. Som båda barnen älskar, utöver att L är skitsur när det kommer filmer och stör när hon bara vill kolla på draken. ”BOMPA! Bompa!” gnäller hon då, och ger mig alla fjärrkontrollerna för att jag ska få fram draken igen. På väg från restaurangen började H klaga på att han var nödig. Med en kvarts promenad kvar hem tänkte vi att han nog kunde hålla sig (orutinerat att inte se till att han gick på toa på restaurangen, jag veet, men han brukar vara så duktig på att säga till när han är nödig, och brukar inte bli akut nödig när vi är i ”transport”-stunderna).

Han behövde både kissa och bajsa sade han. Vi bad honom försöka hålla sig sista biten hem. Men plötsligt sprang han fram till en plantering vid en fontän, drog ner byxorna och ställde sig och kissade på blommorna. Och sedan började det ramla ner bruna kluttar på stenläggningen bakom honom! Panik! Jag sprang fram och försökte rädda shortsen som hängde runt anklarna, såg de stora bajshögarna glittra i kvällssolen och började ulka. B fick rusa fram och ta över räddningsinsatsen medan jag stod och svalde en munfull uppkräkt thaimat. L satt i vagnen och ropade: ”OJ! BAJS! OJ! OJ! BAJS!”. En hundbajspåse, tretton våtservetter och tre flaskor fyllda med fontänvatten senare rullade vi hemåt med en nakenrumpa i vagnen och en hyfsat sanerad brottsplats. Åh, glamouren!

Graviditeten märks det inte mycket av just nu, livet utanför min kropp tar mycket mer fokus än det inuti. Men det är ju veckobyte imorgon (idag, eftersom jag nattsuddar efter fyra timmars nattningssömn), så det får bli ett eget inlägg om preggolivet senare.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Ett välkänt fenomen bland småbarnsföräldrar är hur centralt bajs plötsligt blir i ens liv så fort ens förstfödda barn kommit till världen. Förutsatt att en själv haft en någorlunda välfungerande mage är det kanske inget en ägnat någon större tanke åt förut. En – om än kanske äcklig och stundtals pinsam – kroppsfunktion.

Men så blir en förälder. Och ens liv handlar plötsligt till stor del om just bajs. Svart bajs, grönt bajs, gult bajs. Ryggbajs. Uteblivet bajs som en går och väntar och väntar på. Bajs som hamnar överallt. En gul fläck på handleden? Äsch, det är bara lite bajs. Bajs diskuteras över frukosten, lunchen och middagen. SMS-konversationer om bajs. Långa googlings-sessioner om bajs.

Därför är idag en stor dag. Idag var nämligen dagen då vår lillfia plötsligt pekade på pottan medan mamman satt på toaletten och morgonkissade. ”Vill du gå på pottan, L?” Ett bestämt nickande och hennes lilla grymtande, uppfordrande ja-ljud. Av med pyjamas och blöja, lite hjälp att placera sig rätt på pottan. Mamman fortsatte med sina egna bestyr. Sedan reste sig barnet plötsligt upp. Och där i pottan låg den! En alldeles perfekt bajskorv – den allra första som inte hamnat i en blöja eller på annan, oönskad, plats.

Detta lilla barn får mig att häpna nästan dagligen. Hon har fått provsitta på pottan ett fåtal gånger, och vi har med ljudeffekter och gester försökt förklara vad hon ska göra där. Men hon har inte verkat fatta grejen, så vi har bara slutit oss till att hon inte är mogen för pottan ännu. Sist var säkert ett par månader sedan, eftersom jag då tänkte att vi kunde ta upp det hela när hon blev 18 månader (den ålder då H började gå på pottan, även om det sedan dröjde lääänge innan det blev ett regelbundet inslag i vardagen).

Ibland när vi läst någon bok där någon gått på pottan har jag frågat henne: ”Ska L börja bajsa och kissa i pottan snart?” Ja-grymtet och den bestämda nicken har alltid varit svaret på frågan. Och idag hade hon helt sonika bestämt sig för att hon skulle gå på pottan. Och så gjorde hon det.

Jag sörjer över att jag inte orkat blogga mer om denna finurliga, förunderliga lilla tös vi fått. Vild, glad och argsint. Bestämd och påhittig. Så vaken och alert och hela tiden redo att gå vidare, ta nästa steg. Ett humör som är ombytligare än aprilvädret, och en oresonlig upptäckarlusta helt utan självbevarelsedrift. Hon går ditt näsan pekar, och gör vad hon vill. Struntar i alla förmaningar. Vår Lilla My, vårt lilla troll. Lilla Crooden. Vår Spot.

Framsteg i pottfrågan

Framsteg i pottfrågan

Vi har ju haft …svårt…att få med H på tåget vad det gäller att börja gå på toa/potta. Efter en lysande start i 1,5-årsåldern kom vi av oss med flytt och kattungar och sjuka katter och graviditet och bebis, och plötsligt var vi mitt inne i den s.k. trotsåldern med en släng av typisk regression. Där ryggmärgsnejet även omfattade alla försök till att få honom till pottan.

Vi har trugat, bönat, bett, tjatat, skällt (veet, inte bra) och mutat. Men han har inte velat. Han har varit torr hela natten länge, och verkar känna av när det är dags dagtid. Så det har varit någon sorts mental spärr.

Men vi har ledsnat på att ha två blöjbarn, och vid tre år fyllda är det ju minst sagt på tiden att sluta med blöja. Så jag började så smått med den situation där vi vet att han alltid är nödig – när han vaknar. Jag började helt sonika rycka av honom blöjan så fort han vaknat. ”Oj, nu får du skynda till pottan innan kisset kommer!” Han har försökt komma undan med blöjan i behåll ett par gånger, men annars – kiss i pottan varje morgon utan knot! 

Nu har vi även börjat pricka in bajset, i vart fall ibland. Ofta kommer han och vill till pottan när det redan är för sent, men ibland säger han till innan, och ibland kan vi räkna ut när det är dags och övertala honom att testa pottan.

I måndags frågade jag när vi kom hem om han behövde gå på pottan, och han tyckte att han skulle göra det efter mellis. När han ätit klart påminde han själv om att det var dags för pottan, och gick och kissade. 

Han ville inte bajsa, sa han först, men efter att han gått upp såg han ut som att något var på gång, och jag sa att han skulle sätta sig på pottan och se om det kom något bajs. Han tog det lite för bokstavligt, och såg efter lite för snabbt, med resultatet att en redig bajskorv hade landat bredvid pottan. Sällan har jag varit så glad att se bajs på golvet! 

Igår blev det en laddning i blöjan på eftermiddagen, men idag hade han själv velat gå på pottan när de kom hem från föris, och – voila! – bajs i pottan. Han har börjat prata om att han ska få kalsonger, och det känns som att han äntligen, äntligen själv vill sluta med blöja.

Nämen om jag skulle ta och blogga lite, kanske…?

Nämen om jag skulle ta och blogga lite, kanske…?

Återigen har jag haft en period med mest instagramuppdateringar. Because of…livet, eller nåt?

Jag kan inte begripa hur andra flerbarnsföräldrar finner tid att blogga regelbundet. Jag hinner då rakt inte, även om viljan finns. Jag hinner inte ens läsa andra bloggar i den utsträckning jag skulle önska.

Varje dag är det kanske 3-5 saker jag känner att ”Åh, det här vill jag skriva om!”, men sen blir det inte av, och när tiden väl finns har jag glömt. Eller så känns det galet obsolet att blogga om vad som hände i förrgår. 

B lämnade familjehemmet före sju imorse, för att bila ner till någon sorts ljudnördsevent på västkusten. Tacknämligt vaknade L inte förrän halv åtta. Rätt omgående tog jag upp henne, så att H skulle få sova färdigt. Hann både dricka kaffe och administrera gröt (utan Morgonpasset i P3, för nu är det sommar och tramsiga vikarier :-(, och saknaden är stoor) innan H kom klättrandes uppför trappen strax före nio. 

Vid 11-tiden kom morfar med fru till undsättning och lånade med sig H över dagen. L sov middag en bra stund, men var sedan rätt gnällig och kinkig. Jag vet inte riktigt vad som felas henne. Kanske är det magen, för hon har blivit rejält hård i den sedan vi börjat med fast föda i större utsträckning. Inte förstoppad per se, för UT kommer det ju, synbarligen utan större umbäranden. Men det är små hårda bollar, uppemot tio gånger om dagen. 

Hon har börjat äta ganska bra – en stor skål hemgjord gröt på quinoa-, hirs-, och boveteflingor med malda pumpakärnor, en skvätt olja och mosad banan till frukost. Uppemot en halv barnmatsburk till lunch, och en stor fruktklämmis till mellis. Till middag kör vi fortfarande ersättning, och hon ammar lite som det faller sig. Mest på natten, men ett par gånger på dagen också. Barnmatsburkarna är på sin höjd halvintressanta, men hon gillar verkligen att smaka på vår mat – som små bitar mjukt bröd, ris och banan eller annan mjuk frukt. 

Jag har inte vågat ropa hej ännu, men hon har verkat klara mjölk (i min kost) bättre. När vi åkte på kryssningen hade farmor glömt att boka mjölkfri kost åt mig, och jag bestämde mig för att testa och se hur det gick. Det hade ändå gått några veckor sedan senaste ”försöket” att äta mjölk. Och det gick…bra? Inga synbara reaktioner alls under kryssningen, och inget därefter heller. Jag har ju inte typ druckit mjölk eller satt i mig hela tallrikar fil eller yoghurt, men ändå ätit lite mjölkprodukter nästan dagligen i ett par veckor nu. Hon har reagerat på tre sätt tidigare: skrikighet, gaser och ilsket röda utslag. Men de senaste två veckorna: ingenting. Hoppas det inte är så att hon börjat reagera på min kostomställning nu…?

Jag ska koka lite katrinplommonpuré imorgon och se om det hjälper. Det kan ju vara den snabba över

— — — — — 

…och där vaknade först ett, och sedan ännu ett, barn under min stund med min telefon och ett glas vin igår kväll.

Det var ju kul så länge det varade…

 Två timmars egentid med två sovande barn fick jag i alla fall. 21.30 till 23.30. Först lagade och åt jag middag, sedan blev det egen fritid på riktigt. I…trettiofem minuter, kanske? Och så undrar jag varför jag aldrig hinner blogga…

En somnade i alla fall vid kvällspromenaden kl. 21. Den andra krävde ett blöj- och vagnsbyte innan hon gav upp en halvtimme senare

Men vet ni, nu skickar jag bara upp detta, istället för att låta det bli ett av typ trettiosju inlägg som påbörjas, sparas som utkast och sedan raderas när det gått fyra dagar, och det känns överspelat.

Bredvid mig i sängen ligger en liten skrutta och övar på sin första konsonant. Igår kväll övergick det vanliga vokalstinna lådhållandet från vagnen plötsligt till ett ba-ba-ba-ba-ba-ba. Hon har väckt storebror också, så nu är det dags att gå upp och utfodra avkommorna.

God morgon!

Hurra för bajset!

Hurra för bajset!

Det här med potträning av H har ju lite grann avstannat.

Vi började erbjuda pottan för ett drygt år sedan, när han var ca 1,5 år gammal, och det började så bra, så bra. Nästan varje gång han sattes på pottan blev det resultat.

Sedan kom flytten och graviditeten och allt annat vi hade att hantera förra året, och vi orkade inte riktigt engagera oss. När sedan lillasyster kom hade H inget intresse alls av att gå på pottan. Nästan varje gång vi frågade blev svaret: ”Vill inte!”. Och just det här med potta tänker jag mig är en sak en inte bör pusha så mycket. 

Så vi har låtit saken bero. Ibland har han velat sitta på pottan, men inte haft ro att sitta kvar. Ibland har han mest använt det som en ursäkt att få läsa ”Äntligen bajs!”. Många gånger säger han att han är nödig, men gör inget på pottan, för att minuter senare bajsa i blöjan.

Han är nästan alltid torr om nätterna numera, och har alltså börjat känna igen signalerna för när det är dags att bajsa. Men han har inte riktigt velat.

Idag, efter att vi för första gången ever hade ätit frukost med en halvtimmes marginal innan det var dags för förskolan, sade han plötsligt att han var bajsnödig.Och  efter en kort stund på pottan ropade han exalterat på sin far. Och sedan även på sin mor.

Han hoppade på stället och pekade på pottan. Där låg en rejäl hög bajs!

Kan det bli precis som med det mesta med detta barn, att det liksom bara löser sig när det är dags? Vi har aldrig riktigt behövt introducera, avvänja, träna på saker, utan allt har liksom bara skett sömlöst när tiden var inne. 

Jag är rätt sugen på att inte ha två blöjbarn längre, så det vore ju välkommet ?

Byta blöja med Von Rosen-skena

Byta blöja med Von Rosen-skena

Vi är nu hela fyra veckor in i den period om sex veckor som – om allt går enligt plan – lilla L ska ha Von Rosen-skena för att stabilisera hennes höfter.

Och skenan är faktiskt helt oproblematisk i jämförelse med mycket annat med L. Som att hon inte sover middag på dagarna annat än i min famn (eller ibland i en rullande vagn) och bara vill ligga själv i vaket tillstånd ytterst korta och få stunder om dagen, och inte vill sitta i bärsjal eller ta napp. Har jag gnällt över detta redan? Klart jag har, men det är en så överskuggande del av vår tillvaro nu att det får vara så. Jag sitter helt låst hela dagarna, annars skriker hon sig illröd.

Detta om detta; det jag ville komma till i detta inlägg är att vi nu är rutinerade vad gäller att byta blöja på ett barn i Von Rosen-skena. Det tog oss några veckor att få till det bra, så jag tänkte dela med mig av proceduren, ifall att det någon gång nu eller i framtiden trillar in en nybliven förälder här, med ett litet barn som nyss blivit en liten sköldpadda 🙂

(OT: Jag gillar smileys och emoticons och emojis och allt vad de kallas, men hur tusan ska en tänka med interpunktionen, egentligen? Ska en emoji placeras före eller efter punkten, eller är emojin att se som en punkt i sig själv? Ovissheten stör mig varje gång…)

Bilden nedan visar påtagning av ny blöja. Efteråt kommer lite tips på avtagande av smutsig blöja, men dem låter jag vara oillustrerade av trevnadsskäl.

Okej, here it goes!

  1. Lägg blöjan på plats över bebisens framsida.
  2. Peta in snibbarna och överkanten mellan midjedelarna på skenan och bebisens sida. (Steg 1 och 2 kan hoppas över, men är rätt bra att ha gjort om en vill att ev. kiss under bytet inte hamnar på skötbordet.)
  3. Vänd bebis över på mage.
  4. Peta in de bakre snibbarna mellan ovandelen av benskenorna och bebisens rumpa/höfter.
  5. Dra snibbarna in mellan midjedelarna och bebisen sida, och bakdelen av blöjan in under skenans ryggdel så gott det går. (När bebis ligger på mage brukar det bli en del luft mellan skenan och huden, så att en kan peta in fingrarna under för att få blöjan på plats.)
  6. Vänd bebis på rygg igen.
  7. Passa på att prata lite med bebis, gör lite roliga ljud, och annat som en normalt sett gör vid blöjbyten. Pussa lite på magen och lek ”det kom en liten mus” eller ”baka, baka liten kaka”, och allt sådant en gör med en vanlig bebis.
  8. Glöm inte att din bebis är en vanlig bebis, även om närvaron av skenan kan skapa en delvis reell, men kanske ännu mer upplevd, fysisk distans till den där mjuka lilla bebiskroppen. I vart fall jag har känt det som att L:s kropp är mindre ”min” än vad storebrors var när han var spädis, och att jag har lite svårare för att pyssla med hennes hygien och kroppsvård, eftersom skenan sitter där och tar henne i anspråk. Så gosa på, och smörj in med babyolja, gör babymassage o.s.v. så gott det går, skenan till trots.
  9. Avsluta med att kontrollera att blöjans innerkanter sitter som de ska runt ljumskarna och bakåt, peta in de främre blöjsnibbarna och dra fram de bakre för att tejpa fast blöjan. Klart!

Och det där med att ta bort smutsiga blöjor, då?

En kissblöja brukar jag bara dra bort med bebis liggande på rygg. En hand under rumpan – en får aldrig lyfta upp rumpan på en ”luxbebis” genom att lyfta och dra i fötterna/benen! – och bara dra nedåt.

Bajsblöjan öppnas försiktigt med bebis i ryggläge. Jag använder våtservetter, och torkar av så långt neråt det går. Sedan rullar jag ihop den främre delen av blöjan tight, och håller fast den medan jag vänder bebis över på mage. Därefter lirkar/drar jag försiktigt ut blöjan med en våtservett redo, och torkar sedan rent överallt. Ibland behöver en lirka in en våtservett under skenan, och det brukar gå bra i magläge med ett finger ”klätt” i våtservett.

Vid byte av bajsblöja hoppar jag ofta över stegen 1 och 2 ovan, och börjar sätta på en ny blöja bakifrån, för att efter vändning gå igenom framsidan med våtservett igen innan blöjan stängs. I brådskan att få bort en redig bajsblöja kan den första torkningen i fram nämligen bli lite väl översiktlig 🙂

Och ibland, när bebis är arg och/eller jag är trött och/eller lat, sätter jag blöjan på ”utsidan”, runt rumpdelen av skenan och med snibbarna runt mellan midjedelarna och lårdelarna av skenan. Mycket snabbare byten, men större risk för läckage och gegg under skenan.

En mjölkfri vecka

En mjölkfri vecka

Nu har det gått en dryg vecka sedan jag påbörjade mitt test med en mjölkfri kost, för att se om det skulle bli någon förbättring av L:s mående. Hon har varit utan ersättning, och jag utan mjölkprodukter, sedan onsdag respektive torsdag förrförra veckan.

Har det blivit någon förbättring, då? Mja, vissa saker har helt klart förbättrats, men inte tillräckligt för att jag ska kunna säga något säkert.

Humöret har varit något bättre, och hon har i vart fall ett par, tre gånger om dagen kunnat ligga för sig själv och jollra i en kvart, tjugo minuter innan hon börjat gasta. Hon har varit mer benägen att le och småprata. Så himla gullig unge de där minuterna! Så vaken och alert. Och så bedårande söt. (Hehe, lite partisk kanske…)

Sömnen är det ingen större skillnad med. Hon kan sova i min famn, men så fort hon läggs ensam  flyger de där små ögonlocken upp och vrålet är nanosekunder bort. På dagarna är det bara i min famn eller i en rullande vagn hon sover mer än en kvart. Hon tycker inte alls om bärsjalen. I bil kan hon dock sova i flera timmar – igår sov hon från Tällberg och hem, ca fyra timmar!

Viktuppgången vet jag inte hur den varit den senaste veckan, men oj vilken förnyad amningsångest jag haft! Jag har tagit bort den sista slurken ersättning, trots att hon gått upp dåligt de två veckorna som varit innan. Blir hon inte mätt? Är min mjölk för tunn? Svälter jag mitt barn? Vissa dagar känns det som att utdrivningsreflexen strejkar. Men de senaste dagarna har amningen ändå känts bra – hon vill amma ofta, men tar bra tag, äter målmedvetet och klunkar på tills hon verkar mätt och nöjd.

Hon kräks fortfarande i princip lika mycket som vanligt, och det verkar ofta vara kräkningar och uppstötningar som väcker henne och håller henne vaken långa stunder om nätterna.

Hon har börjat bajsa oftare, varannan till varje dag istället för var tredje, men bajset har blivit lösare och mer senapsaktigt och mindre grynigt. Hon har fortfarande gaser, men det känns som att de är lindrigare och att hon har mindre besvär av dem. Hon verkar mindre besvärad innan det är dags att bajsa.

Huden är nästan helt slät igen, och inga nya röda knottror har dykt upp.

Så… ja, vad ska en tro? Hon är fortfarande… en skitjobbig bebis, helt ärligt. Hon kräver 100 %, dygnet runt, och klagar mycket högljutt så fort hon får mindre än så. Men både humör och mage verkar ändå ha blivit lite bättre med mjölkfri kost.