Till min son

Till min son

Det är två och ett halvt år sedan – lite drygt – sedan du kom till oss. Gjorde oss två förvuxna ungdomar till föräldrar, oss alla till en liten familj.

Så mycket har hänt sedan dess, inte bara med dig, utan med oss alla och det lilla liv vi delar. Du tog dig igenom bebistiden ganska lugnt, och det var inte många bekymmer utöver det inledande viktnedgångs- och amningsstrulet och någon enstaka förstoppning. (Aldrig har två människor så innerligt gått och längtat efter att byta en bajsblöja!)

I sinom tid började du krypa, och sedan gå, och det var ett intensivt år där, när vi var tvungna att hålla koll på dig varje sekund, så att du inte drog iväg och gjorde något farligt.

Du började förskolan vid femton månaders ålder, och älskade varje sekund där. Din första förskola, underbara Skogsgläntan. ”Nej, pappa! Bått!” och en knuff kunde vara mottagandet din far fick på eftermiddagen, trots att du varit där mellan åtta och fyra.

Vi flyttade från den gamla ruffiga villan, din pappas första barndomshem som vi ”lånade” av din farmor, sommaren innan du skulle fylla två. Till vårt första egna hus, i den kommun båda dina föräldrar bott i under större delen av uppväxten. Det var svårt att få förskoleplats i nya kommunen, och du fick bilpendla med pappa det första halvåret.

Du hade långa dagar, och det tog tid för oss att komma iordning i nya huset (delvis håller vi fortfarande på). Mitt i allt detta växte sig min mage allt större, med bebisen som som skulle visa sig vara din lillasyster. Det kan inte ha varit helt lätt för dig, men precis som alltid var du mest glad, även om du började uppvisa klassiska tecken på det ökända tvåårstrotset.

Vi åkte på en lång bilresa på hösten efter att du fyllt två år, och du fick uppleva Tyskland, Italien och Frankrike för första gången. De minnen du tog med dig från resan var Den Stora Båten, som det åkte bilar och lastbilar på. Och i vars hytt du fick äta Pringles med mamman, medan pappan gjorde baren med resesällskapet på hemfärdskvällen. Och alla bilar, bussar och båtar på strandpromenaden i Lido di Camaiore, som du kunde åka i efter att ha stoppat i en peng. Du pratar fortfarande om bilarna så fort du ser ett mynt. Att bada i poolen med kompisen E var också minnesvärt.

Med vintern kom de riktigt stora förändringarna: ny förskola, och – bara några dagar in i inskolningen – en lillasyster. Både ny förskola och ny syster accepterades dock snabbt.

Snart är hon ett halvår gammal, och du bryr dig inte så mycket om henne, även om du är fantastiskt rar med henne de gånger hon liksom poppar upp på din radar. Säger:”Hej bebis!” och klappar henne försiktigt på huvudet. Plockar snabbt upp tappade nappar och leksaker och hämtar nya blöjor. Räcker mig papper och kräktrasor när jag sitter nedspydd i soffan med lillasyster i famnen. Annars är du ofta uppslukad i ”juptjub” eller fantasilekar, som oftast handlar om att ringa polisen eller brandkåren.

Men det har blivit lite jobbigt på sistone också. Du hungrar efter uppmärksamhet, och kanske främst mammatid. Kinkar, trotsar, trular, bråkar. Och jag längtar ju lika mycket efter dig. Det är en fröjd att se hur du vuxit och utvecklats så mycket bara på några månader, och jag önskar att jag hade mer tid och ork för att bara utforska den underbara lilla, stora personlighet du blivit. Mer tid och ork för att ge dig den bekräftelse du behöver just nu.

För du är – på gott och ont – inte den sorglösa, glada lilla filur du var för ett år sedan. Du har börjat brottas med större frågor och problem än tidigare. Du kan vara bekymrad över att en kompis varit elak. Oroar dig över om det kan komma dinosaurier, spöken eller monster när du sover. Skäms och gömmer dig när du vet att du gjort något galet. Säger förlåt och ”ingen fara, mamma” när mamma verkar arg eller ledsen. Även när du inte gjort något fel, och då vill jag sjunka genom marken för att jag fått dig att tro det. Men du blir nästan alltid glad igen efter en kram och en försäkran om att du är så älskad, så älskad.

Det kommer att bli bättre igen, vännen. Även om du kommer att få större och allvarligare problem att hantera ju mer av världen (och dig själv) du upptäcker, så kommer jag att finnas där vid din sida och ge dig allt stöd jag kan. Du är inte bortglömd, inte mindre älskad. Det kommer att bli bättre igen.

Som idag. När bara du och jag promenerade till förskolan tillsammans. Ingen barnvagn, ingen lillasyster, och du hade fått inviga dina nya springskor. ”Wow! De är snyggt!” tyckte du, och konstaterade att de var lika blå som pensionatshusets fasader. Glad som en liten lärka flaxade du fram längs trottoaren i dina nya, fina skor. Som jag älskar dig, min lilla skrutteplutt!

Hur det går för H…

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!