Dagar när ALLT är en kamp

Dagar när ALLT är en kamp

Tjolahopp, nu var det mammaledig tisdag igen. Klockan är lunch, och dagen har hittills bestått av bråk, bråk och bråk. Och lite mer bråk.

Lilleman vill inte äta sin gröt. Inte ens när han ges fria händer att i princip kladda själv hur han vill med den. Vill inte ha smörgås heller. Kanske leverpastejen ovanpå, men resten kastas iväg. Vill inte ha persika heller. Eller vatten. Går inte att distrahera med leksaker, för de åker samma väg som maten – ner på golvet med ett ilsket kast! Den lilla munnen knips bestämt ihop så fort jag försöker ge honom något. Allt jag erbjuder bemöts inte bara med ett frånvänt huvud och en sur knipmun, utan med ett ilsket och ledset panikskrik och stora krokodiltårar. Som att jag slagit honom, när allt jag gjort är att hålla fram hans vattenflaska, eller sträcka fram en bit persika.

När jag lyfter ner honom från stolen (efter att han försökt klättra ur den så många gånger att mina ”NEJ! SITT NER I STOLEN!” kommer i stora arga versaler istället för smeksamma små gemener) är detta också fel. Han gråter tröstlöst när jag sätter ner honom. Får inte gå ens två meter bort, fast jag är helt inom synhåll. Plötsligt ska han bäras runt i famnen. Denna klängighet är på en helt ny nivå. Tänker att han kanske är ledsen över att vi blivit ”osams” vid matbordet, och sätter mig i fåtöljen och kramar om honom. Ungen förvandlas genast till en tallrik fil som rinner ner ur famnen. För att sitta på golvet och gråta.

Lilleman vill inte sova. När klockan blivit 11 är han jättetrött, ännu kinkigare och ännu ledsnare. Det är en helt underbar sensommardag ute, ljum med bara milt solsken genom molnen och en lätt bris som susar i träden. Jag tänkte att han skulle få sova middag i vagnen, så kunde jag sitta och ta en kopp kaffe och pilla med datorn och njuta av lugnet. Vår uteplats är min favoritplats på jorden så här års.

IMG_4076

Men lilleman vill INTE sova i vagnen. Jag hör att hans protester nu är hans typiska tröttgnäll, så jag tänker att han nog kommer att somna snart. Jag provar att ställa vagnen på olika ställen, alla nära och med mig inom synhåll. Men han sparkar på allt han kommer åt i vagnen, får tag på en flärp på insidan av suffletten och drar så hela suffletten blir konkav. Kinkar. Jag går och stoppar om, smeker den lilla kinden, småpratar och ger tillbaka nappen så fort han gråter, han blir lugn tillfälligt. Men han kämpar emot sömnen och börjar gråta om och om igen.

När jag är hemma brukar det vara tutte i vår säng som gäller för att han ska somna. Sedan lägger jag ner honom i spjälsängen. Men en sån här dag känns det fel att ligga inne i vårt muggiga sovrum, och han har också börjat sova kortare och kortare stunder i spjälsängen på dagen. Jag har  inte heller lust att ALLTID behöva lägga mig med honom i sängen en halvtimme eller mer för att han ska somna. När B är hemma med honom somnar ju H fint utan att amma, och även när jag ger mig ut och promenerar istället för att sitta hemma på förmiddagen. Så jag vill inte ge med mig den här gången. Han är ett år, och ammar varje kväll vid läggdags, och vaknar under småtimmarna för att komma upp i vår säng och amma ända fram till morgonen. Han KAN somna utan att få tutte. Somnar han inne har jag dessutom svårt att höra honom om han vaknar om jag själv sitter i trädgården. Han har inte längre ro att amma på annat sätt än när vi ligger i sängen, så att amma sittande ute är inget alternativ.

Våra vänners två-och-ett-halvt-åring brukar kunna somna sittandes i någon av föräldrarnas famn både på kvällen och mitt på dagen. Ute på restaurang eller i trädgården, eller hemma vid middagsbordet. Det gjorde H också, som bebis. Undrar om vi kommer att komma tillbaka dit? Jag kan inte minnas senast han somnade i min famn, men det måste vara flera månader sedan. Innan han kunde krypa, definitivt.

Jag sätter vagnen bredvid min stol och börjar skriva det här inlägget, medan ena handen ständigt är i fart med att rätta till filt, smeka fjunhårig hjässa och stoppa tillbaka napp. Han somnar till slut, och jag drar upp sovkokongen över vagnen och ställer den i den lugnaste och skuggiga vrån bredvid trappan.

IMG_4077

En dryg timme tog det. Jag häller ut dagens tredje iskalla, knappt halvdruckna kopp kaffe i rabatten. Eller snarare: det vilda buskage av gräs och sly som vuxit upp runt uteplatsen och där vi länge tänkt plantera en häck. Men jag tycker det är rätt fint som det är, det passar en naturtomt, och jag gillar kontrasten mellan den ordnade stenläggningen och den vildvuxna remsan uppe på stödmuren.

IMG_4079   IMG_4078

Jag häller upp en ny kopp kaffe från termoskannan, och ska ta itu med planeringen av veckans matinköp. Rätt mör efter förmiddagen; sådana här dagar suger liksom musten ur en redan från start.

IMG_4075

Planen för dagen: en lång promenad ner mot kontors- industriområdet för lite thaimat till lunch (skafferiet gapar tomt), förbi någon lekpark där H kan härja runt en stund, en sväng ut mot skogen och motionsspåren, som jag kan följa mot handelsområdet på andra sidan villastaden, kanske en liten glass som belöning i matvarubutikens kafé medan lilleman får en klämmis, och sedan matinköp och tillbaka hemåt.

Förhoppningsvis är plutt på bättre humör efter sin sovstund. Jag känner mig helt sämst som mamma när det blir så här. B och H hade det bara fint tillsammans igår, men för mig blir det bara bråk. Barnet är detsamma, så det måste ju vara något jag gör galet?

H:s tolfte månad

H:s tolfte månad

Nu ligger jag nästan en vecka efter med att summera H:s tolfte månad.

Det händer så mycket nya saker nu, så det är svårt att hålla reda på allt. Inget lika revolutionerande som att krypa eller stå, utan mer att han lär sig många små nya färdigheter nästan varje dag. Det har börjat gå att kommunicera med honom på ett helt annat sätt.

Han har lärt sig hur får låter, och bräker som ett hest litet lamm med hosta varje gång han ser ett får. Och lite nu och då annars också, eftersom han fick så bra respons på sitt bräkande. Man kan fråga ”Hur låter fåret?” och få ett litet ”ehhehehhe” som svar. Han härmar i och för sig hästar också med nästan samma läte.

Han kan vinka, skaka på huvudet och klappa händerna. Även där förstår han orden, och man kan be honom göra det ena eller det andra, och han svarar med rätt gest. Han har förstått att vinkningar har med avsked att göra, och börjar ofta vinka när han märker att någon är på väg någonstans. Det låter också som att han försöker säga ”Hej då!”, han säger ofta ”Dåh!” samtidigt som han vinkar.

Man kan riktigt se hur de små kugghjulen i hans hjärna går igång när han förstår saker. Han kan se mig borsta håret, få min hårborste och försöka borsta sitt eget hår. Han borstar även håret med katternas pälsborste och en liten (handhållen) sopborste, men det visar ju bara att han fattat konceptet ”borste”.

Han går fortfarande inte på egen hand, men har till slut förstått att han kan gå hållandes i våra händer. Det räcker egentligen med en hand, men han är en försiktig general, vår son, och håller helst ett stadigt grepp om två föräldrahänder. Eller vilka villiga händer som helst. På ettårskalaset några dagar innan födelsedagen njöt han för fullt av att stå i centrum och tvingade alla han fick tag i att gå runt trädgården med honom, eller gå upp- och nedför trappor.

Han ställer sig upp helt obehindrat, kryper hur snabbt som helst och ramlar sällan annat än ganska kontrollerat på rumpan utan att slå i huvudet. Han kan krypa både upp- och nedför trappor, och klättrar gärna upp och ställer sig på saker, som lådor.

Det blir tydligare och tydligare för var dag att det är en liten individ vi lever med. Han har stark vilja, och tjuter i högan sky när han inte får som han vill. Det går att leka med honom, och han blir frustrerad när finmotoriken inte alltid räcker till om vi försöker lägga klossar i lådan med olika former.

Matmässigt blev det mot slutet av månaden allt svårare att få i honom burkmat, och att gå över till 12-månadersburkarna gjorde varken till eller från. Han gillar annars det mesta, och blir mycket upprörd när han märker (och det gör han!) att vi äter något annat än det han får. Han ammar fortfarande vid nattning och från tidig morgon fram tills jag går/vi går upp. Han anser det vara öppen mjölkbar och förser sig själv genom att dra ner mitt linne och suga sig fast. Det är tydligen också av yttersta vikt att byta tutte ungefär var tionde sekund, även när man hör att han klunkar på som tusan ska det plötsligt växlas.

Sömnen fungerar oftast bra, men han har börjat försöka vakna till när han läggs ner i spjälsängen efter att han somnat, och gråter då om man försöker lämna rummet. Han kan då själv dra upp sin speldosa, som spelar ”Rock-a-bye-baby”, och det verkar som att han gör det för att hålla sig vaken. Mamma och pappa får INTE lämna honom själv. Ibland drar han igång speldosan mitt i natten. Kusligt. Jag har hängt upp en annan speldosa vid skötbordet, som han också drar upp själv. Då ligger han faktiskt ganska stilla, så det var en rätt ljus idé från undertecknad.

Vid tiomånaderskontrollen var han 75 cm lång, och vägde 10,42 kg. Vid tolvmånaderskontrollen dagen efter ettårsdagen hade han hunnit bli 77 cm lång, och väger 11,45 kg. Så han växer som han ska. Han har vuxit ur det mesta av kläderna i strl 74, och raskt gått in på strl 80. Dubbelstorleken 74/80 fungerar fortfarande. Blöjstorlek kör vi på Liberos 5:a eller Pampers 4:a.

Matvägran

Matvägran

Ett år klarade vi med en unge som åt allt och älskade allt. Eller, ja… ett halvår om man räknar bort det första halvåret när tuttmjölk, ersättning och D-droppar var det enda som serverades.

Nu vill H plötsligt inte alls äta sin burkmat. Han bara gråter och vänder bort huvudet. Han vill endast äta bröd/kex och frukt. Inte ens att få ”hjälpa till” med egen sked har varit lockande.

De senaste dagarna har det varit en kamp med burkmaten; den går bara i om han är så pass distraherad av annat att han gapar på ren reflex när skeden närmar sig munnen. Jo, det har hänt att mamman stått bredvid bordet och spexat, sjungit och dansat, medan pappan matat. Saker man inte trodde man skulle göra innan man plötsligt fann sig själv göra det…

Morgongröten går i vart fall bra. Men det är typiskt att det alltid är någonting som strular; när sömn och nattning för en gångs skull fungerar bra, då blir det matvägran istället…

IMG_3742IMG_3818IMG_3949

 

Surt, sa H om …hallonen?

Surt, sa H om …hallonen?

Sedan H började smaka på annat än ersättning och bröstmjölk vid 4-5 månaders ålder har han gillat allt han erbjudits. ALLT.

Idag åt vi vaniljyoghurt med valnötter och jättefina färska hallon till frukosten. H fick en liten bit hallon och grinade lite illa, som han brukar göra när han oförberett får något nytt. Sedan skulle jag mata honom med en liten bit till, men då for det ut en liten tunga och tryckte ut hallonet igen. Bestämt for den lilla tungspetsen fram, även när jag gjorde nya försök. När jag sedan gömde en hallonbit i yoghurtskeden såg han på mig som om jag slagit honom när han kände hallonsmaken,

Av alla smaker han utsatts för de senaste månaderna var det alltså HALLON som var det första som var så äckligt att det inte gick att äta.

Imorse vaknade han för övrigt klockan sex och vägrade somna om. Klockan 9 hade vi ätit frukost färdigt, hela familjen, och H ville sova middag. Nu vid 10 sitter vi och dricker kaffe och läser tidningar medan både tvätt- och diskmaskin arbetar och H sover. Vuxenpoäng på det?