Storhelgsstressen

Storhelgsstressen

Jag hinner inte blogga särskilt mycket just nu, utan får nöja mig med att dokumentera vardagen via små snippets på instagram. Och där tenderar det att bli lite gladare och vackrare än vad livet generellt är. Eftersom det alltid utgår från en bild, och de bilder jag tar i regel tas när jag hinner dokumentera barnen när de gör något gölligt, eller när jag fått till någon extra snygg barnvagnskombo.

På det allmänna planet är det kaos. Jag har haft en lågintensiv men besvärlig förkylning i minst ett par veckor, och storbarnen har varit hemma med hög feber i en vecka vardera. Lillfisan klarade sig med ett par dagars hängighet och ett lite kladdigt öga som dröjt sig kvar ett tag.

Min trötthet vet inga gränser, och det är så mycket som behöver göras både på jobbet och i hemmet. Och så kommer en storhelg på det! Med tre kortveckor på raken när första maj blandar sig i leken också.

Det finns inget värre än storhelger i mitt liv just nu. Sådan enorm dränering av tid och energi.

Antingen står en hemma och sliter som ett djur och stressar ihjäl sig för att det ska komma folk på besök. Folk kommer, det företas någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker folk, och en står med en massa disk att ta hand om.

Eller så ska en sjasa sig iväg med barn och allt och lämna hemmet i en jäkla röra. Åka hem till folk, och företa någon sorts samkväm som jag inte har ro eller ork att njuta av. Sedan åker en hem, och hemmet är en jäkla röra som en inte hinner ta itu med innan en kastas in i vardagshetsen igen.

Alla storhelger lämnar mig på ett stort fett minus avseende både vad som hunnits med hemma och på jobb, samt avseende energinivåer och… typ livslust. Och som livet ser ut just nu så ligger jag aldrig på plus till att börja med.

Nu sitter vi i bilen på väg till svärmor, som aldrig lärt sig det här med att hålla tyst om en inte har något snällt att säga. Imorgon blir det min pappa med fru. Jag måste i vart fall försöka hinna ringa min mamma, som troligen sitter ensam, någon gång under helgen.

Storbarnen har båda någon sorts fas där de skriker rätt ut och blir hysteriska över saker som att de fick fel bröd till frukosten (det som gick fint igår) eller att de måste sitta vid bordet för att få sin middag. De råkar i luven på varandra hela tiden.

På skärtorsdagskvällen var jag själv med alla tre barnen och försökte mig på vagns- och selepromenad för att kanske lyckas söva något barn. Helst någon av flickorna, eftersom de är minst kompatibla att natta samtidigt. Bebis skrek sig blå medan jag satte de andra i vagnen och klädde på mig själv. De stora slogs så att H fick näsblod medan jag selade upp bebis. Sedan kom jag hem med två klarvakna flickor, men i alla fall en sovande, nerblodad pojkskrutt…

Påsk, alltså… vi kan ovanpå allt annat lägga det dåliga samvetet för obefintligt pyntande och skapande av påskmagi för tindrande små barn. Som inte var utklädda på förskolan på skärtorsdagen.

Snart blir det i alla fall lite sill. Glad påsk!

Tidsångest och vabruari-start

Tidsångest och vabruari-start

Idag hade jag ångest över jobbet mest hela dagen, och hade känslan av att jag inte hinner göra något alls på mina korta dagar.

Att ha två möten, komma en halvtimme sent på morgonen (yay för hemmafrukost med barnen…) och ta en något längre lunch för att gå hem och amma gjorde att nästan inget annat blev gjort. Känslan av högar som börjar torna upp sig, och oro över att göra folk arga och irriterade och besvikna, dök upp som ett brev på posten. Jag hatar känslan av att det bara trillar in flera och flera bollar, och nästan inga sparkas över.

Och sen fick jag bannor av förskolefröken när jag kom sju minuter sent för att hämta H, för det är verkligen inte okej när en har trettiotimmarsvecka.

L? Hon hade hämtats av B någon timme tidigare, på grund av hosta och hängighet. Då skulle H precis äta mellis, och ville inte följa med. Så där välkomnade vi vabruari en vecka i förskott. Kul.

Min fina matplanering (som ska få oss att äta varierat och ekonomiskt) havererade redan dag två, för B behövde åka och kompletteringshandla och tog med hämtmat på vägen hem.

Och från det att jag kom hem (eller en timme efteråt, eftersom V sov ytterligare en stund) hade jag bebis i famnen resten av kvällen. Egentligen både förväntat och mysigt efter dagens frånvaro, men också lite frustrerande att inte kunna göra det jag tänkt hemma eller jobba ikapp något under kvällen.

Vare sig sitta vid dator eller röja i barnvagnstillbehörslagren är görbart med sjal. (Måste ordna någon variant av ståskrivbord hemma, så att det går att bläddra i pappershögar och skriva på tangentbord med bebis i sjal. Eller odla en längre överkropp, för då hade det kanske gått att sitta ned med bärsjal…)

Precis före midnatt somnade hon till så att jag kunde lägga ner henne, och kan göra det mest akuta plocket hemma.

Vilket gjorde att min plan på att ta hand om mig själv och gå till sängs vid 22 för att orka med livet också havererade på dag två.

Japp, idag var det ett sånt där muntert inlägg igen. Men här har jag ju alldeles fritt utlopp för att tycka synd om mig själv, så då gör jag det. Istället för att gnälla till de exakt noll personer som bryr sig om att jag har det jobbigt.

Kollegorna som såklart tycker att jag får skylla mig själv som ynglar av mig hela tiden, och verkar tro att jag lätt borde kunna lägga mer ansvar för barnen på B nu när han är hemma. Att tre, eller ens två, små barn inte lätt kan hanteras av en ensam förälder om det även ska kunna dukas fram mat och så vidare är nog inte riktigt begripligt för dem.

Maken som tjatar om att jag drar in för lite pengar, men tycks tro att de ramlar in på kontot per automatik bara jag vistas på kontoret några timmar då och då, och att all tid där är fakturerbar. Och ändå hela tiden tycker att jag kan ta långluncher. Att dyka upp på kontoret med bebis och en matlåda så att jag kan amma medan jag slevar i mig rester är ju trååkigt och omysigt, så det är ju bättre att jag (som inte har körkort) ska ta tid från min lilla arbetsdag för att gå till en restaurang eller hela vägen hem för att amma. Och inte lyfter ett finger för att morgonavfärden ska kunna ske i tid. (Alltså, han gör sin del av sysslorna på morgonen, men går upp minst en halvtimme för sent och skyndar inte på tillräckligt.)

Kort sagt så sliter jag som ett djur på alla håll, med den ständiga känslan att ALLA är besvikna på mig och tycker att jag gör för lite.

Lajva livet…

Lajva livet…

Idag försökte vi oss på lite normalt liv. Genom att ta med odågorna på promenad till lekparken, med den lilla i vagnen.

Utöver delen där det tog oss en timme av ryande för att få de stora färdiga i full vintermundering så gick det rätt bra.

Minstingen sov precis hela tiden, och de andra två fick ur sig lite överskottsenergi genom att gå hela vägen till parken. H även hela vägen hem.

Väl hemma en värmande brasa, och bästa sortens middag: köttfärssås vi redan lagat för ett par dagar sedan, så att koka en kastrull pasta var det enda arbetet.

Imorgon ska vi testa ytterligare en vanlig vardagsgrej – jag ska till kontoret för att kolla posten, vattna och stämma av mejlen för första gången sedan förlossningen. ÅNGEST! (Trots att jag bara missat totalt sju arbetsdagar, då det även varit jul- och nyårshelger emellan, och varav det tre dagar har gått att ringa till min assistent, och ett autosvar meddelat om läget. Hoppas folk har förståelse…)

Jag tänkte ta med bebis, så det blir hennes kontorspremiär utanför magen också. Tänk att sist jag satt vid mitt skrivbord så låg hon på insidan och sparkade!

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

13 dagar kvar till BF – ny vecka 38+0 och en riktig skitdag

När jag börjar skriva det här inlägget är klockan 04:39 på fredag morgon. Jag får sannolikt avbryta och återkomma ett antal gånger under dagen, men jag vill ha det sagt att klockan nu är före fem på morgonen, att L varit i princip vaken sedan en stund efter tre, och att jag själv var vaken för kissande vid 02:30 efter att ha somnat efter midnatt. Nu har vi just gått upp efter att hon inte gått att få att somna om på en dryg timme.

Jag har lovat kollegorna att gå igenom en jobbgrej över frukost, har ett extremt förnedrande bankmöte vid 10 (där vi verkar tvingas typ söka om våra lån bara för att vi behöver ändra en säkerhet, och hur kul ser mina inkomster ut detta år, med graviditet, två småbarn, och det stora fiaskot i våras?), sedan jobbmöten vid 12:15 (hejdå lunchen!) och kl. 14 innan jag måste ta över sjukt barn vid 15 och hämta friskt barn vid 15.15.

Jag är så trött och så tung och har inte fått sova och är redan så stressad över jobb och ekonomi och behöver göra en massa mer på jobbet och idag är sista jobbdagen jag räknat med på riktigt och jag behöver styra upp månadens fakturering för att kanske kunna få en lön denna månad. Och när som helst nu kan jag föda barn?

Att B (precis som i slutet av förra graviditeten) inte mår bra nog för att jag ska känna att han klarar av att täcka upp med barnen så att jag kan få koncentrera mig på att bereda mig inför barnafödandet gör inte det hela lättare.

Hur som helst så är det ny graviditetsvecka, och det är inte säkert att det hinner bli någon mer veckouppdatering innan det blir bebis. Jag hoppas och tror ju på att gå till någonstans första halvan av vecka 40 (39+3!), men kan inte längre räkna med det.

För de sista dagarna i veckan som gick slog den riktiga höggraviditeten till, och jag fick de första känslorna av riktig tyngd och otymplighet och shit-jag-ska-föda-barn-när-som-helst. Jag får ont av att gå mer än korta sträckor, och om inte kissblåsan är helt tom blir det nästan omöjligt att gå överhuvudtaget.

Jag är konstant sömnig och vill helst bara äta och sova, även om aptiten pendlar mellan noll och hundra.

Läppsprickorna vägrar ge med sig, utan förökar sig, och är ett irritationsmoment utan dess like.

Hoppsan rör sig mycket, och det är trångt därinne nu, så det spjärnar och sträcker och tynger så fort hen är igång.

Bebis är helt färdig. Någonstans kring 3,2 kilo och 50 centimeter. En spaghettisquash och en jackfrukt är veckans jämförelseobjekt i apparna. 95% av graviditeten är avklarade och nu är det bara fråga om när förlossningen ska ske.

Utöver jobb behövs det städas upp hemma, och babyskyddets textilier ska tvättas. Efter hur jag mått de senaste dagarna kan det nog bli svårt att orka med speciellt mycket städning. Och så ska vi ha tårtkalas för L imorgon…

56 dagar kvar till BF – deppig och trött

56 dagar kvar till BF – deppig och trött

Idag är det precis 8 veckor kvar till BF. Precis 80% av graviditeten har passerat.

Riktig jobbdag idag (d.v.s. ingen hämtning eller frånvaro för förskolesamtal eller barnmorska), men jag känner att det mesta känns motigt. Framför allt känner jag en oro över hur det ska gå att bara lägga till Hoppsan i den här redan omöjliga ekvationen med företag och familjeliv, kombinerat med en bitterhet över att jag inte bara kan göra som en random löntagare och gå hem och bara ta hand om mitt barn när det kommer. Jag får inte jobbet att gå ihop sig som det är nu, och hur ska det då gå med en bebis, och kraftigt beskuren barnomsorg för övriga barn?

Jag klarar nätt och jämt att betala halva kontorskostnaderna och halva personalkostnaden just nu. Över till mig blir… mycket lite. Jag måste börja tjäna pengar igen, och jag måste göra det nu, med bebis i antågande. Varje dag är bara ren ångest över jobb och ekonomi. Hur ska jag få ihop det? Jag vill helst bara gråta.

Inte hinner jag göra det jag ska på jobbet heller. Jag har svårt att fokusera och sitter och plockar upp papper, börjar fixa något på datorn, glömmer pappret, hittar ett annat och börjar om igen. Om jag väl lyckas fokusera en stund är det garanterat någon som ringer eller någon sorts notis som blinkar eller piper till. Fokus borta.

Skyndar hem för att hinna med någon sorts middag med barnen. De bråkar och slåss. Jag skriker på dem. Bordet är fortfarande nersölat efter gårdagens middag. L vill ”aa meh” vid matlagningen. Det tar tid. När maten väl står på bordet har vi ungefär två och en halv minut innan L utbrister ”fäädeh!”. Färdig. Mmm, jag med.

Hoppsan rör sig och bökar och sparkar. Det är ändå mysigt. Och hen, eller hens leder snarare, har börjat ge ifrån sig små knäppanden. Jag hade helt glömt bort att bebisar börjar låta konstigt redan innan de kommit ut. Åtta veckor kvar. Åttio procent avklarade. Märkligt ändå vad snabbt det gått.

Idag hade jag mycket mindre tyngdkänslor och stramande i magen, och kände mig ganska smidig igen. Phew! Salt och sött…

Monday, monday…

Monday, monday…

Så var det ny vecka igen, och jag är tillbaka på kontoret. Helgen skulle ha varit vikt åt nöjen och utevistelse i det efterlängtade vårvädret. I lördags hade vi barnvakt över dagen, och hade bord bokat på Berns asiatiska för brunch, som skulle kombineras med promenad under körsbärsträden.

Men på fredagskvällen blev jag akut illamående lagom till vår middag på tu man hand efter att barnen somnat, och kräktes snart upp det lilla jag fått i mig. Fick ligga och halvslumra i soffan hela natten, med avbrott för ytterligare en kräksession på småtimmarna. På förmiddagen på lördagen kräktes jag igen, ungefär samtidigt som morfar och tant G ringde på dörren för att hämta ungarna. (Vi hade bestämt att B skulle åka in själv och möta upp nästangrannarna som vi stämt träff med. Jag hade hållit mig ifrån alla så gott det gick sedan jag blev dålig, och haft egen toalett etc.)

Så scenen när det ringde på dörren var att B fortfarande var på nedervåningen och gjorde sig i ordning efter duschen, L skrek för att hon inte fått komma in till mig i badrummet, och sedan för att jag inte kunde lyfta upp henne i famnen. (Ville minimera kontakten med ungarna ifall att det var något smittsamt, men tror att det var något jag ätit till lunch i fredags.) Sedan började H vråla hysteriskt, för att morfar förelsog att de skulle leka lite utomhus i våra trakter innan de begav sig av hem till morfar. Jag försökte hålla mig undan från alla, och stod i ett hörn av hallen, nykräkt och med ett inte obetydligt mått av urinläckage som inträffat under kräkandet. (Jag tycker jag har hyfsad ordning på knipmusklerna efter förlossningarna, men just i lägen när det blir extrem ansträngning, som vid kräkning och riktigt kraftiga hostattacker, kan det ske olyckor.) Åh, glamouren i livet, ändå…

(Men hibiskusen i vardagsrummet blommade vackert, och får bli en trevligare illustration till helgen än den vidriga verkligheten.)

Båda ungarna verkar vara inne i någon sorts fas. H blir hysterisk om allt inte blir exakt som han hade föreställt sig (i lördags var han inställd på att de skulle åka i morfars bil direkt hem till morfar), och L är sur som en citron mest hela tiden. Skriker och gråter och vill antingen sitta i famnen hela tiden, eller springer iväg och vill inte tröstas. Ingen av dem vill äta annat än typ pasta eller vitt bröd och smör. H är osalig på kvällarna och blir ALLTID hyperaktiv just när det är dags att sova, oavsett när det är, och slänger sig runt i sängen, sjunger, babblar eller viskar för sig själv. Båda SKA sova i vår säng, och det finns verkligen inte utrymme för två –inte längre så små– propellrar plus två vuxna i sängen.

Nåväl. Jag fick i alla fall repa mig i lugn och ro under lördagen, och mådde ganska bra igen när familjen återvände. Orkade till och med dubbelnatta ungarna innan B kom hem på kvällen, och hade fått behålla dagens strålande födointag bestående av ett par nävar salta chips, lite glass och ett par halvtorra kanelgifflar.

Söndagen blev lugn, utöver L:s åskmolnshumör, och det blev lite påtat i trädgården, och balkongen blev rensad från förra årets alla misslyckade små odlingsförsök. I år är ambitionerna små – jag ska försöka få igång en liten köksträdgård i pallkragar, men tänker köpa färdiga plantor till allt som borde ha såtts för länge sedan, medan frösådden får bli lite sallad och annat snabbväxande.

Annars försöker jag mest hitta fotfästet, och tränga undan en känsla av ”pending doom” som hängt över mig konstant på sistone. Jag känner mig värdelös på nästan alla sätt, och bär en ständig känsla av att balansera på kanten av en avgrund bestående av typ separation, död och personlig konkurs och allt annat extremt dåligt jag kan tänka mig, samtidigt som jag bär världen på mina axlar. Jag vet inte om jag kommer att klara av att fortsätta med mitt företag och yrke, och vet inte vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, hur mitt liv annars skulle se ut om det skulle bli så. Är inte denna blogg ett riktigt lyckopiller, så säg?

Livskaoset

Livskaoset

Jag har kommit till ett beslut. Det är så lång tid nu som jag gått runt med ett ton ångest på mina axlar. Att jag varit utmattad har jag ju redan både insett och erkänt för mig själv, om än motvilligt. Jag är ju inte en ”sån”. I viss mån har jag börjat försöka vända situationen genom att skala bort onödiga ”måsten”. Ta mig tid för att promenera, eftersom jag vet att det gör mig gott. Men det är ändå inga stora omvälvningar jag gjort i mitt liv – jag har fortfarande samma börda och press att hinna med att vara både mamma och egenföretagare. Samma dåliga samvete över att inte riktigt räcka till vare sig som det ena eller det andra.

I fredags brakade världen samman lite grann. Jag gjorde bort mig ordentligt arbetsmässigt. Det värsta jag varit med om under tolv år i mitt yrke. Det kommer att kosta en hel del ekonomiskt att reparera, och personligt kommer det att vara enormt tufft att komma tillbaka till en plats där jag kan hålla huvudet högt igen och känna att jag faktiskt är en kompetent yrkesperson. För där och då var jag allt annat än det.

I backspegeln går det att se att det är klart som tusan att det gick så här till slut. Att bli gravid tre månader in i ett nytt yrkesliv som egenföretagare, med det ansvar och den ekonomiska risk det innebär. Att försöka jonglera bebis och företag, för att sedan bli gravid med barn nummer två bara några månader efter att jag börjat jobba mer eller mindre heltid igen. Att försöka hålla företaget vid liv genom ytterligare en mammaledighet, med två barn att ta hand om och begränsad rätt till barnomsorg för barn nummer ett. Och med det ökade ansvaret i att företaget då har en större och dyrare lokal och en anställd som ska ha lön varje månad. En hel del pengar måste in bara för att gå plus minus noll.

Som anställd går det ju att vara föräldraledig på riktigt. Det kan du aldrig som egenföretagare. Företaget måste hållas flytande ändå, även fast det knappt ens är praktiskt möjligt att klara av det med två småbarn som kräver sitt. Och tröskeln för att faktiskt tjäna pengar på företaget är helt orimligt hög i förhållande till vad en är kapabel till. För mig i alla fall.

Jag ser det inte som en möjlig utväg att lägga ner företagandet och söka efter någon anställning, med den trygghet det innebär. Utbudet av tjänster i mitt yrke är i princip obefintligt där vi bor, och det känns inte rimligt att slänga bort ett antal års universitetsutbildning och tolv års yrkeserfarenhet för att göra något annat, eller att flytta familjen någon annanstans för att jag ska ta en anställning. Även om skämsfaktorn över mitt misslyckande är så hög att det känns lockande att bara strunta i allt och ta ett McJob helt utan ansvar. Nej, jag är ingen quitter. Har alltid varit envis som en gammal get.

Men. Om det inte hjälper att försöka släppa alla krav som inte är direkt nödvändiga för familj och företag, att ta mig tid för promenader, och att situationen kommer att börja ljusna nu när L faktiskt går på förskola och jag kan gå till kontoret varje dag. Då måste jag söka hjälp. För att se om det går att göra något annat för att få mig att må bättre; om det finns ytterligare något verktyg för att göra mitt liv drägligt. Så att jag kan fungera både hemma och på jobbet. För så här kan jag inte ha det.

Vissa krav måste jag börja ställa även hemma. Det är inte rimligt med det ansvar jag har på jobbet att jag ska behöva skynda mig hemåt för att hinna med middag och nattning alla, alla kvällar, varje vecka. Att jag ska få minst ett telefonsamtal hemifrån varje dag jag är på jobbet för att JAG ska svara på vad som ska ätas till middag. Med det mer eller mindre outtalade kravet att jag ska skynda mig hem så att B slipper ta ensamt ansvar för middag och eventuellt även nattningsbestyr. När jobbet så kräver behöver jag få tid för arbetet, och räkna med att det faktiskt finns en förälder till som kan hålla ställningarna hemma då och då.

Varför är det bara jag som kvinna och mamma som ska behöva få råångest över att inte träffa ungarna några kvällar i månaden? Jag tar ju glatt över rodret själv titt som tätt för att min man ska gå på konsert. Tar med ungarna bort över en hel helg för att han ska ha ”grabbkvällar” hemma. Går tidigare för att hämta barnen även i fall där han lika gärna skulle ha kunnat göra det. Sitter uppe halva natten för att arbeta ikapp när barnen somnat, och ändå vara den som ansvarar för att ta hand om den morgonpigga minstingen klockan fem. Hur lät jag det bli så här? Varför är det bara jag som ska behöva vända ut-och-in på mig själv för att allt ska fungera?

Just idag råkade jag snubbla över den här artikeln från Mama om Underbara Clara och den bok hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren. Igenkänningen var total, och visst är det precis det som hänt mig – att småbarnslivet gjort att jag inte kunnat varva ner och ta igen mig på det vis som jag gjorde tidigare. Inte konstigt att jag inte klarar av att göra allt annat som jag gjorde tidigare…

Nattångest

Nattångest

Hej där bloggen. Här ligger jag sömnlös i min säng. Gnagande ångest, som tvingar mig att ömsom sträcka och spänna någon kroppsdel, ömsom andas in djupt genom näsan och sucka med ett litet stön längst ut på utandningen, för att liksom kanalisera och lätta på trycket inuti.

Jag somnade så sött för någon timme sedan, men kort därefter vaknade L och grät, för ovanlighetens skull, och ville komma upp till mig. Och det är något med att bli väckt just när en somnat ordentligt – kroppen protesterar som allra mest och alla system sätts i ett tyst larmläge.

Inte ens en snusande, smått nappsnuttande ettåring intill mig hjälper. Och hjärnan börjar leta orsak till kroppens larm. Vips! Så har dagens oringda samtal, ofakturerade fakturor och omejlade mejl dykt upp i medvetandet. Mer ångest och ökat larm. Händerna känns svaga, hjärtat ömsom bultar kraftfullt ner i madrassen, ömsom fladdrar ostadigt inuti bröstkorgen.

Jag är så nedbruten. Inte minst av L:s morgonrutiner med tidiga uppvak sju dagar i veckan. Jag får aldrig sova. Aldrig ta igen mig. Men jag går en jävla massa. Går och går och tänker på livet och döden medan jag går genom småstaden sent på kvällen.

Platserna med minnen från mitt egna lilla liv. Kajkanten där jag ryckte strömming som barn. Doften av sol på gulmålade gjutjärnspollare, från en svunnen tid då färjor lade till här. Fiskfjäll och varm asfalt. Trappuppgången där jag hånglade för första gången. Tidig höstkväll, cigarettrök och tuggummi. Hamburgerhaket som var scenen för så mycket tonårstidens drama. Pappmugg uppblött av Coca-Cola, mer cigarettrök, fuktiga dunjackor och stulen sprit. Pappas gamla kontor. Spruckna gamla papperstyngder och blöta frimärksfuktare, de orangegula svamparna omfattade av mörkgrön plast.

Platserna med min förhistoria. Gatan där mina farföräldrar hade sin blomsterbutik. Det tomma gapet efter huset de bodde i långt innan jag var född, som brann ner för några år sedan, och ett par, tre boende brann inne.

Platser för tragedier som inte berört mig, men som jag inte kan låta bli att tänka på ibland när jag passerar. Där i parken var det en ung tjej som hängde sig. I ån en bit bort drunknade en kille när jag var tonåring. Där ramlade en kvinna ner från ett tak och dog. Där blev en åldring ihjälkörd av en ung kille som sladdade i snömodden. Där drunknade ytterligare en ung man i ån. Tänk vad många platser i staden som har dessa… ärr?… av mänskliga tragedier. Bara under min lilla tid här har så mycket hänt.

Det blev ingen promenad ikväll. Minus fjorton, känns som minus tjugotre, tyckte väderappen redan när jag gick hem från jobbet tidigare. Vid hemkomsten hade jag tappat känseln i kinden och hade ont i örat på den sidan som träffades av pålandsvinden från viken. Det sticker lite i kinden fortfarande.

Om tre och en halv timme vaknar L, och jag med henne. Kanske kan jag somna nu, när jag skrivit lite trams om egentligen ingenting, och låtit kroppen återgå i viloläge?

Godnatt, och sov gott.

Jaha, så vad gör jag nu?

Jaha, så vad gör jag nu?

Det har varit mycket på sistone. Eller kanske egentligen inte, men det har känts mycket. Idag har jag varit på kontoret, vilket är en mer korrekt beskrivning än att påstå att jag jobbat. Jag har klarat av något möte, men annars har det inte varit mycket bevänt med något.

Jag bara sitter. Kan inte fokusera, inte koncentrera mig. Saker jag måste göra poppar då och då upp i medvetandet, eller mer liksom hastigt dyker upp på ytan av den snabbflytande men grumliga flod som är mitt medvetande, och jag överger det jag höll på med för att göra något annat. Som jag glömt redan innan jag hunnit börja göra det. Hjärnan famlar efter sammanhang, men allt är mest en enda gröt.

Den har slutat fungera, hjärnan. Är helt kaputt. Jag tar mig till jobbet, tar mig hem, lyckas hjälpligt klara av de mest basala vardagssysslorna som mat och hygien. Sedan går jag en del. Sent på kvällen, efter att barnen somnat. Eller tidigt på morgonen, om jag fått smita hemifrån innan barnen vaknat. Som en vålnad drar jag runt, runt i staden i mörkret. Fångar några pokémon för att ha något syfte med promenaderna, men mest behöver jag bara få gå.

Vill inte umgås med någon, prata med någon. Har haft ångest i tre veckor över att jag måste skicka ett sms och tacka min halvsyster för barnens julklappar som kom på posten. Över att jag inte lyckats posta min lillebrors mobilladdare som han glömde hos oss i julas. Över att jag inte vattnat blommorna, som stått på min lista jag vet inte hur många dagar nu. Och hundra andra små, vardagliga saker. Jag kommer på de där sakerna ibland, när jag inte har möjlighet att göra dem, men sedan försvinner de ur minnet. Har behövt göra en ursimpel jobbgrej i en veckas tid, men kan bara inte sätta mig ner och fokusera den timmen eller två som krävs.

Och sen bara läggs alla de här sakerna på en stor, fet ångesthög. B irriterar mig. Barnen irriterar mig. Vill vara ifred. Jag kan inte tänka, inte minnas, inte förstå, inte koncentrera mig. Är helt handlingsförlamad, när det gäller ALLT.

Och nog vet jag hur det ligger till. Egentligen. Jag befinner mig på fel sida av den där kanten som jag balanserat på i flera år. Mestadels har jag lyckats hänga kvar på rätt sida med näbbar och klor, även om det varit några rejäla svackor. Utbränd. Utmattad. Urladdad. Urlakad.

Jag måste vända skutan på något sätt, men vet inte hur. Vet att det kommer att lätta upp i mars, när det är dags för L att börja på förskolan, och jag kommer att kunna gå till jobbet varje dag utan känslan av att behöva ta tag i en uppdämd flod av mejl, brev och telefonmeddelanden när jag kommer dit. Men jag är så rädd att jag fortfarande inte ska kunna TÄNKA. Jag har ett intellektuellt arbete som kräver både snabbtänkthet och analysförmåga, jag KAN INTE VARA DUM I HUVUDET! Och jag kan inte sjukskriva mig, eftersom jag är anställd av mig själv och ingen kan betala någon sjuklön när företaget inte kan sälja sin enda produkt: min tid och tankekraft.

Jag tror att mina promenader gör gott. Någon form av rastlös ångest liksom rinner av mig när jag promenerar. Ensam i mörkret. Men det måste till mer. Jag måste få ordning. Få kontroll. Sova mer. Äta bättre. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska klämma in allt i schemat. När minsta lilla arbetsuppgift tar fyra, fem, tio gånger så lång tid som normalt och jag skulle behöva vara på arbetet dygnet runt för att kanske kunna göra allt som behövs. Samtidigt vill jag ju vara med barnen. Och med B också, så klart. Jag orkar bara inte med dem just nu. Orkar inte med mig själv just nu.

Men det finns fina stunder också. Igår till exempel. Då tog jag en promenad på lunchen och det var SOL. Som VÄRMDE.

Och de där stunderna med barnen. När ingen bråkar. Ingen klättrar på möbler eller river ner blomkrukor. Ingen skriker ”MAAAMMAA!” och gråter så fort jag går en meter bort. Ingen får utbrott över orimliga saker.

När lillasyster blir lyrisk över änderna i ån, och inte kan sluta prata om ”KAKAA” på hela promenaden. ”KA-KA” är ett mycket användbart ord som även kan betyda katt, macka och kaka (allt som ser gott ut är kaka), precis som att ”MAMMA” betyder bra person rent generellt. VÖ-VVE är allt som har päls och inte är en katt, och låter eh-FFFF.

l

När storebror pratar konstant på vägen till förskolan, och det – trots att vi är en timme sena – är så underbart att få en inblick i vad som sker i huvudet på en snart tre-och-ett-halvt-åring.

Hans bästa färg är röd, han ääälskar orange fisk (fiskpinnar, tror vi?), han blir jätteglad när han ser en bil som har både hans bokstav (H) och hans siffra (3). Han önskar sig alla leksaker i mataffären ”i augusti, från tomten”. (Hur sött är det inte att han tror att tomten kommer även med födelsedagspresenterna?) Han önskar sig också en motorsåg för att bygga en jättestor koja där alla barnen på förskolan, och mamma och pappa och bebisen och alla ”hans folk” ska få vara.

Nä, nu ska jag ta mig hem och fira fredag med familjen. Får jobba igen lite i helgen.

Return of the ångest

Return of the ångest

Jag somnade i soffan igår, och vaknade inte till förrän vid 04-snåret. Konstigt nog hade L sovit i sin vagn utan uppvak innan dess också.

Ner till sovrummet med mig och bebis. Hon vaknade till och protesterade mot att ligga i sin spjälsäng, som så ofta just nu. Fröken självständig har en väldigt mammig period, och ligger mest i min säng just nu. Vilket är jättemysigt, för hon är ju så stor nu att hon dels tar upp och försvarar sin plats mot både föräldrar och storebror, dels har hon börjat gosa mer medvetet och verkligen lägga sig och borra ner huvudet i min armhåla eller midja.

Men denna tidiga morgon hjälpte det inte med en gosig, snusande bebis i sängen. Jag har inte kunnat somna om. Ångesten maler i mig, kör runt i magen så att jag måste kvida lite på utandning för att liksom lätta på trycket. Magsyran svider i magen och bröstet, hjärnan liksom krampar när den radar upp allt jag inte hunnit med. 

Ångesten är ju något jag levt med länge, men den är riktigt illa just nu. Värst är den på småtimmarna, när jag inte kan göra något konkret för att dämpa den.

Veckorna och månaderna flyger iväg, och jag får ingenting ur händerna. Även om jag suttit på kontoret en hel dag (utan att slösurfa) är det så vansinnigt lite som faktiskt blir klart. Högarna växer, och som alltid är det känslan av att vara jagad som väcker ångesten. Det är alltid någon som väntar på och vill ha något av mig. Samtal att ringa, mejl att mejla, dokument att skicka hit och dit. 

Folk ringer och mejlar och jag vill bara dö varje gång telefonen ringer eller siffran stiger på mejlprogrammets röda bricka. För varje dag som går innan jag hunnit återkoppla till någon stiger ångesten, och när det gått en vecka utan att jag hunnit med någon tillkommer ångesten i det pinsamma i att återkoppla så ofantligt sent. Men en vecka för mig är förbi innan jag ens hunnit blinka.

Någonstans i detta försöker jag också ta hand om min familj. Men även där gör frustrationen och ångesten sig gällande, eftersom det är de som ”står ivägen” för att jag ska kunna göra mig av med ångesten genom att jobba av det som ligger i de där högarna.

Ekonomin är så körd i botten, och minst 2 av mina 3 arbetsdagar går åt till att bara dra in pengar för att täcka kostnaderna för lokal och personal och allt. En icke-produktiv dag, och mina möjliheter att ta ut lön blir nästan noll. Och två föräldrapenningdagar i veckan bidrar ju med typ kaffepengar.

Ska livet behöva vara så här?