Return of the ångest

Return of the ångest

Jag somnade i soffan igår, och vaknade inte till förrän vid 04-snåret. Konstigt nog hade L sovit i sin vagn utan uppvak innan dess också.

Ner till sovrummet med mig och bebis. Hon vaknade till och protesterade mot att ligga i sin spjälsäng, som så ofta just nu. Fröken självständig har en väldigt mammig period, och ligger mest i min säng just nu. Vilket är jättemysigt, för hon är ju så stor nu att hon dels tar upp och försvarar sin plats mot både föräldrar och storebror, dels har hon börjat gosa mer medvetet och verkligen lägga sig och borra ner huvudet i min armhåla eller midja.

Men denna tidiga morgon hjälpte det inte med en gosig, snusande bebis i sängen. Jag har inte kunnat somna om. Ångesten maler i mig, kör runt i magen så att jag måste kvida lite på utandning för att liksom lätta på trycket. Magsyran svider i magen och bröstet, hjärnan liksom krampar när den radar upp allt jag inte hunnit med. 

Ångesten är ju något jag levt med länge, men den är riktigt illa just nu. Värst är den på småtimmarna, när jag inte kan göra något konkret för att dämpa den.

Veckorna och månaderna flyger iväg, och jag får ingenting ur händerna. Även om jag suttit på kontoret en hel dag (utan att slösurfa) är det så vansinnigt lite som faktiskt blir klart. Högarna växer, och som alltid är det känslan av att vara jagad som väcker ångesten. Det är alltid någon som väntar på och vill ha något av mig. Samtal att ringa, mejl att mejla, dokument att skicka hit och dit. 

Folk ringer och mejlar och jag vill bara dö varje gång telefonen ringer eller siffran stiger på mejlprogrammets röda bricka. För varje dag som går innan jag hunnit återkoppla till någon stiger ångesten, och när det gått en vecka utan att jag hunnit med någon tillkommer ångesten i det pinsamma i att återkoppla så ofantligt sent. Men en vecka för mig är förbi innan jag ens hunnit blinka.

Någonstans i detta försöker jag också ta hand om min familj. Men även där gör frustrationen och ångesten sig gällande, eftersom det är de som ”står ivägen” för att jag ska kunna göra mig av med ångesten genom att jobba av det som ligger i de där högarna.

Ekonomin är så körd i botten, och minst 2 av mina 3 arbetsdagar går åt till att bara dra in pengar för att täcka kostnaderna för lokal och personal och allt. En icke-produktiv dag, och mina möjliheter att ta ut lön blir nästan noll. Och två föräldrapenningdagar i veckan bidrar ju med typ kaffepengar.

Ska livet behöva vara så här? 

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Så var det ny vecka igen, och äntligen en sådan vecka då allt bara är enligt rutinen. Mammaledig måndag och onsdag, och kontoret tisdag, torsdag och fredag. Jag ska iväg på en tillställning på lördag, men då är B hemma, så det är ju inget som krånglar till rutinerna nämnvärt.

Förra veckan var ju minst sagt hektisk, med konferens och fest och barnvaktspremiär för L. Med bara en enda dag på kontoret, som dessutom blev kort eftersom både jag och H skulle frisera oss på tisdagseftermiddagen, är det en hel del jobbgrejer som jag släpar efter med. Detta har bidragit med en ångest som legat och bubblat under ytan och givit magsyra och dålig sömn. Men det är ju bara att bita ihop och komma igen. 

Konferensen var jättetrevlig, och avslutades på torsdagen med massage innan avfärd. Det var första gången för mig, för jag brukar undvika situationer som innebär kroppskontakt med främmande människor in i det längsta. Det är möjligen frisören som jag klarar av utan mer än lindrigt obehag. Det var jätteskönt med massage rent fysiskt, men psykiskt var obehagsfaktorn ganska hög. Jag äcklas själv av min kropp, och vill inte se på den och inte ta på den. Alltså är det än mer obehagligt när jag utsätter andra för att behöva ta på min kropp. Jag skämdes och tyckte så synd om massörskan som säkert hade det jättejobbigt med att behöva knåda igenom späcklagren. Säkert var hon äcklad också. Men det kändes väldigt skönt i kroppen efteråt, även om jag fick konstig värk i underarmarna och fingrarna en stund senare, och axelpartiet kändes som att det var solbränt – varmt och ömmande – hela nästa dag.

Lördagens fest blev superrolig, en kombinerad 40- och 30-årsfest för den manliga halvan av nästangrannarna och hans lillasyster. Drygt 100 personer i festlokal med fördrinksmingel, god tvårättersmiddag och efterföljande kaffe och chokladpraliner innan det blev bar och dansgolv. Jag hade mycket roligare än jag förväntat mig att ha, (med anledning av allmän trötthet och nervositet över att ha lämnat lillan hemma) och ville egentligen inte alls åka hem när klockan var 01 och vår skjuts hem väntade. H hade inte somnat förrän vid midnatt, men L hade somnat som vanligt och alla hade varit glada och nöjda hemma, så det här med att ha barnvakt ibland är nog en bra grej.

Det är ändå skönt att ha de där två sakerna ”avklarade”, och en helt vanlig vecka som väntar. November kommer att bli en hektisk jobbmånad, men flera stora saker inplanerade, så resten av oktober behöver jag bara få ordning på hemmet, mig själv och de mindre sakerna på jobbet. Mitt bästa nya arbetsredskap, en iPad Pro med tillhörande tangentbord och penna, gör det så lätt att kunna slänga iväg ett mejl, ögna igenom utkast från vår assistent o.s.v. att den nog kommer att kunna bli till ovärderlig hjälp när det gäller att komma ikapp med allt. Pennan är så skön att skriva med (framför allt i appen GoodNotes) att jag ska försöka ge mig på att bli ytterligare lite mer digital och hålla mina mötesanteckningar, och kanske även min Bullet Journal (som försakas så ofta att den blir ytterligare en börda) på paddan. Vi får se hur det går.

Idag är det äntligen vanlig måndag, vilket betyder att jag ska planera veckans mat. Även det får paddan hjälpa till med. Lilla L har nyss somnat, men innan dess for hon omkring i köket en bra stund på egen hand medan jag satt och drack kaffe och lekte med paddan. Så länge en förälder finns inom synhåll är hon oftast nöjd med att själv utforska saker. Just nu är frysarna spännande (tyvärr lyckas hon också öppna dem ibland), och hon satt en lång stund och påtade med några klädesplagg och filtar som låg på golvet, som hon travade in och ut ur babyskyddet. Annars är böcker riktigt roliga, framför allt sådana med luckor och flikar som går att öppna. Igår satt hon i en e-v-i-g-h-e-t och bara tittade i Toto-boken ”Var är nappen?”, och det är verkligen ovanligt att hon sitter stilla mer än någon sekund annars. 

Det där lilla vildsinta, otåliga och envisa barnet som vi fått… Sedan hon lärde sig att rulla runt för flera månader sedan har knappt ett enda blöjbyte skett utan att det blivit en wrestlingmatch. Det är bara när hon är nyvaken eller nyduschad som hon ligger någorlunda lugnt på skötbordet. Hon avskyr intensivt att bli torkad i ansiktet eller snuten. Nu är hon inne på sin fjärde (femte?) förkylning sedan mitten av augusti, och snoret rinner och rinner. Och när vi försöker torka blir det först slagsmål för att hon försöker vrida sig bort/slå bort oss med all sin kraft, och när vi lyckas hålla fast henne blir det omedelbara vrål och hjärtskärande skrik. När hon inte får något hon vill ha låter det som att hon blir torterad. Hon älskar att busa, och skrattar bara åt alla förmaningar om att inte dra i blomkrukan, inte slita kattens päls, inte äta kattmat, inte riva mamma i ansiktet eller bita henne i tårna. Det är först nu vi inser vilken lugn och ”foglig” bebis H egentligen var… Hon står själv långa stunder, och byter lätt stöd när hon är ute och går: vänder sig från soffan och tar steget över till bordet, därifrån över till pallen som hon sedan går iväg med.

Ute är det fortfarande lite kvar av den vackra delen av hösten, innan det bara blir mörker och slask och elände. H:s treårsballong svävar fortfarande över köksbordet, två månader senare, och katten Doris vill inte vara ute längre.

Från vagnen kommer snusande andetag, och jag ska rulla in henne i gästrummet innan jag fortsätter med veckans matplanering. Hon sover fortfarande kanonbra i sin Babyzen Yoyo 0+, och jag kan inte nog uttrycka hur nöjd jag varit med den här vagnen. Det är så lätt att bara låta henne somna där det passar (henne), och bara kunna rulla iväg henne till ett annat rum när hon somnat. Det går ju inte att promenera ute med henne i den längre, eftersom hon då i regel är vaken och vill sitta, men som sovvagn hemma fungerar den klockrent även nu vid 10 månader.

Jobbdagsångest

Jobbdagsångest

God morgon. Eller nåt. Här ligger jag och har besök av en inte så kär gammal vän – jobbångesten.

Något jag lidit av till och från, med början under de sju år jag slet på ett jobb med en chef som var fullblodsnarcissist. Att som ”duktig tjej” direkt från universitetet börja arbeta för någon som bara var intresserad av sin egen vinning i allt, och trampade på allt och alla i detta syfte, var liksom … inte bra. Eftersom en ”duktig tjejs” första lösning på alla problem är att prestera sig ur situationen. Vilket inte hjälper ett skvatt när en har att göra med en sjuk människa, utan bara sätter igång en destruktiv spiral där du gör mer och mer men känner dig sämre och sämre. 

Så de senaste tio åren eller så dyker den upp på småtimmarna. Ångesten. Vaknar långt före 05 och känner ett diffust obehag. Sur i magen och med svidande trötta ögon ligger jag utan att kunna somna om. Arbetsrelaterade saker går i spinn i tankarna, och jag liksom famlar och letar febrilt i minnet efter vad det är som utlöser känslan av stress. Jag har glömt något. Något borde ha gjorts. Men vad?

Går igenom dagens (och veckans och månadens) planering i huvudet och är förvisso bekymrad över hur tiden ska räcka till. Två dagar i veckan är verkligen inte nog. Men det är ingenting som borde föranleda att jag ligger vaken efter bara fyra timmars sömn. Ingenting så fundamentalt.

Jag har nog ändå relativ koll på vad som ska göras. Men den här ångesten gör ändå att tankarna snurrar och magsyran kommer krypande uppåt. Det är ändå …något. 

Likt den kemiska bakfylleångesten dyker denna objudna gäst upp och förstör min sömn. Ni vet den där en, utan att egentligen ha varit jätteberusad kvällen innan, vaknar upp med ett ryck och är säker på att en gjort bort sig kapitalt? Och hjärnan går igång på högvarv för att lokalisera vad det är som utlöser denna känsla. Vet ni så vet ni… DEN ångesten är det jag får.

Bra där, hjärnan! Det är ju SÅ konstruktivt att spendera tre timmar på diffus oro, för att sedan försöka klara av en späckad jobbdag på fyra timmars sömn… Verkligen.

Stressad, men inte nere

Stressad, men inte nere

Mitt förra inlägg blev kanske lite svartare än vad jag avsett. Jag är förvisso VÄLDIGT stressad och frustrerad över att livet är så svårhanterligt just nu. MEN – jag har börjat skymta ljuset i tunneln därframme, och allt är inte helt nattsvart längre!

Veckan som kommer ska jag börja jobba igen. Två dagar i veckan, som kommer att göra all skillnad i världen. Att få dedikerad arbetstid innebär främst att jag faktiskt kan tillåta mig själv att vara föräldraledig på riktigt övrig tid, med undantag för helt akuta saker som dyker upp. Det  blir tisdagar och torsdagar på kontoret till att börja med, lite lagom utspritt över veckan så att alla som söker mig kan få beskedet att jag återkommer inom någon dag. Visst blir det svårt att komma ikapp och få någon lönsamhet i början, men det är en början.

Våren är på gång. Äntligen, äntligen. Finge jag välja skulle jag inte göra om detta med vinterbebis igen. Så ensam och instängd och …kvävd… som jag känt mig dessa mörka vintermånader har jag aldrig känt mig tidigare.

Men nu är L snart fyra månader, och vädret börjar bli varmare. Vi har redan börjat kunna vara ute i trädgården och på balkongen en stund efter att jag hämtat H på förskolan. Det har hänt att lillasyster sover en stund då. En eftermiddagskaffe sittande på ett fårskinn på en solstol, medan H förtjust får äta sin mellismacka ute. Det är en sådan liten sak som sätter guldkant på tillvaron.

Och den lilla marodören har så smått börjat sova middag. Inte på förmiddagen, såsom jag önskat, utan på eftermiddagen mitt under förskolehämtningstid. Vilket gör att jag inte kan vare sig fixa hemma eller jobba när hon sover, och att hon ofta väcks av att bli upptagen, påklädd och nerstoppad i vagnen efter bara en kort stunds sömn. Ibland somnar hon inte om igen, och då har vi en skrikig eftermiddag framför oss. Men det händer att hon sover nu. På dagen. Det är en bra sak.

Åka vagn är annars bra också, bara jag tajmar så att hon är riktigt trött när det sker. Då somnar hon i regel. Men missbedömer jag, och hon är för pigg, så gör hon fullkomligt klart för mig att hon avskyr att ligga i en ”låda” och inte se något. Men vi har börjat testa sittdel lite försiktigt, och det gillar hon bättre. Så ivrig. På gott och ont.

Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med H också, bara L vänjer sig att tas om hand av sin pappa. Då kan vi ju turas om med barnen på ett annat sätt än nu, när jag har ansvar för typ 1,5 barn (och inte har tid för min ”halva” av H) och B har ansvaret för 0,5 barn i form av morgonstök, lämning och nattning av H. Delat ansvar för båda barnen kommer att underlätta, och förhoppningsvis ge mig och H välbehövd tid ihop utan att jag hela tiden måste prioritera L framför honom.

Jag har denna vecka börjat motionera lite mer planerat än bara promenader när det bara blir. Sett till att göra mig ärenden på affärsområdet ett par kilometer bort. Svidat om till löpningstajts och vindtygsjacka och försiktigt småjoggat delar av promenaden. Bara två dagar än så länge, men det är en början. Sedan kom en förkylning med halsont som jag håller på att vänta ut. Men det kändes bra att småspringa lite. Körde en energisk Spotify-lista och gick och småjoggade varannan låt. Blev förvånad över att jag faktiskt orkar jogga dryga tre minuter i sträck så här från noll. Träningsvärk i lår och rumpa dök upp redan efter en första gång med kanske 3 x 3 minuters jogg, men inga andra smärtor.

Det är såklart Vårruset som hägrar, i år igen. Kanske orkar jag småspringa större delen av sträckan i år? Och jag vill gärna bli en sådan som springer. Kombinationen av motion och att vara ute i naturen tilltalar mig, och en träningsform som kan kombineras med att ha med något av barnen i vagn är ju lättare att få till än en som kräver egentid.

Någon form av styrketräning behöver jag få till snart också, framför allt för ryggen, och jag längtar efter att simma igen, men jag tänker inte lägga mer press på mig själv i någon form för tillfället, utan det får bli när lust och möjlighet sammanfaller.

Barnvagnsjogg under föräldralediga förmiddagar är en bra början. Behöver jag säga att jag sneglar på en Bugaboo Runner, för att kunna jogga med bakåtvänd bebis? Just nu blir det mjuklift i Mountain Buggy Terrain, eller knuff av liten stridsvagn i form av Buffalon. Och det är ju varken rekommenderat eller optimalt.

Donkeyn går inte alls att springa med, erfar jag när jag stressade till förskolan en dag förra veckan och halvsprang mycket långsamt, men fick tvärstopp i form av vobblande framhjul. Lite dåligt, tycker jag. Jag vet ju att den inte är gjord för löpning, men liite tempo ska väl alla vagnar klara av?

Nej, nu ligger jag här och låter både tankar och blogginlägg spreta iväg, när jag borde sova. Vaknade för att amma L för över en timme sedan, men hon sover redan gott i sin säng igen.

Det jag ville komma till är att jag är inte deprimerad. Bara väldigt stressad. Och att saker börjar ordna upp sig. Både sådant som styrs av högre makter (bebisens humör och dagliga rutiner, vädret) och sådant jag helt enkelt fått styra upp själv (jobb oavsett vad bebis tycker om saken, motion).

Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.

 

 

Sömnlös igen…

Sömnlös igen…

Vet inte om det är den vanliga gravidsömnlösheten som slagit till igen, eller om det är jobbstress över att det är fredag och jag fortfarande inte hunnit kontakta alla som sökt mig, och att jag har ett viktigt möte att förbereda innan kl. 10 idag, men jag ligger här vaken sedan någon timme i alla fall.

Först låg jag och försökte vakna till, i tron att klockan redan ringt. Sedan vaknade H i sin säng och kom klättrandes. Varvid jag kramade om honom tills han somnat om, och fortfarande trodde att jag behövde skynda mig upp i duschen. Kollade då på klockan och insåg att den var 04. Klockan ska inte ringa förrän 05. Suck…

Det blir en genomstressig dag, och till kvällen kommer mormor hit. Hon firade födelsedag igår, så jag och brorsan tänkte ta ut henne för en bit mat och föreställning i storstan på lördag. Och så blir hon kvar till måndag för att hon ska hinna träffa barnbarnet lite också. Vilket betyder att måndagen går bort på jobbet också. Kommer jag någonsin att hinna ikapp?

För att lyfta upp det hela så har Tjockis-katten inte svarat bra på kortisonkuren. Dietmaten har han mest nobbat, och bara medicinen har inte givit någon som helst effekt. Han är nu så mager och svag att det är oförsvarbart att låta detta fortgå längre. Fyra månaders diarréer (utanför lådan), och inget vi försökt har hjälpt. Han har blivit stabilare psykiskt igen, men magen verkar inte gå att fixa.

Jag pratade veterinären igår. Kanske, kanske skulle det finnas en liten chans med någon annan dietmat. Men annars är alternativen remiss till mage-/tarmspecialist, som troligen skulle komma fram till att det är en mycket kraftig tarminflammation (som behandlas med kortison och diet), eller börja söka efter någon tumörsjukdom (där har i vart fall min gräns passerats för hur mycket vård en utsätter en rätt gammal och mycket sjuk katt för). Tredje alternativet: han får somna in nu. Han har fått diverse olika mat under dessa fyra månader, och inget har gjort någon skillnad avseende bajseriet, och han är nu så mager att han bara är päls och benknotor.

Det är nog dags att ge upp. Hade jag varit ensamstående och utan barn och andra katter och inte gravid hade jag kanske givit diet ett sista försök. Men det är inte praktiskt möjligt att övervaka kattens ätande dygnet runt med tre andra katter som också ska äta, vi som båda jobbar varje dag, ett litet barn mitt i allt detta, och ett till på väg snart. Framför allt inte när kattens sjukdom också innebär att torka blodblandat löst bajs från golvet ett flertal gånger om dagen. Vi har levt med detta i fyra månader utan att se minsta tecken på förbättring av hans tillstånd. Alla lider, och det måste nog vara nog nu.

Dagens upplyftande inlägg från yours truly. Ett riktigt glädjepiller så här på fredagsmorgonen. Men sådant är mitt liv just nu.

Klockan har passerat 05, och det är dags för mig att hoppa in i duschen och skynda till jobbet för att förhoppningsvis hinna förbereda det där mötet.  Bita ihop och kämpa på!

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Inkorgen tömd, sinnet lättare

Idag lyckades jag till slut tömma inkorgen på jobbet. Vilken lättnad! Jag har inte gjort just något av det faktiska arbetet som alla dessa mejl genererade, men jag har i vart fall gått igenom inkorgen och kokat ner dess innehåll till en ”att göra”-lista. Svarat på de mejl som gick snabbare att göra direkt, än att skriva upp på en lista till senare.

Jag vet att det är ett antal tunga poster på listan som min hjärna inte kommer att vilja befatta sig med. Men bara att ha kommit en bit på väg, och inte ha dessa okända e-postmeddelanden liggande som bomber redo att brisera vilken minut som helst, känns väldigt bra.

Jag försöker varva ner när jag kan, och t.ex. njuta av de vackra höstvyerna som möter mig på vägen till och från jobbetimg_1298

Vildvinet har klätt vår husfasad i en praktfullt röd höstskrud. Det var helt nedklippt när vi var på husvisningen i våras, men har redan tagit sig ordentligt. Utsikten mot viken har blivit betydligt trevligare efter att vi haft en trädgårdsmästare här medan vi varit bortresta, som klippt ner äppelträdens kronor till sin ”ursprungliga” platta form, och kapat ner de förvuxna buskarna (någon sorts try och paradisbuske) ända ner till marken. Hoppas det blir fina nya skott till våren!

img_1291

Gästhamnen ligger nästan öde, och när vattnet ligger helt stilla suddas gränserna mellan himmel och hav nästan ut. Kanadagässen som betade på gräsplätten intill varje morgon innan vi reste iväg tycks nu ha givit sig iväg till varmare plats.

img_1290

Morgnarna har blivit mörkare, och det är härligt krispigt i luften, utan att vara kallt. Allt är så stilla. Jag försöker andas in lugn och styrka för att klara av den här jobbiga perioden som ligger framför mig.

Idag har jag också förberett inför behandling av Tjockis-katten. Veterinären ringde när vi var på resan och berättade att de inte hittat några parasiter i avföringsprovet. Eftersom alla andra prover också visat normala resultat trodde veterinären nu att det kanske är en inflammation i tarmen han har, som ger diarré och förhindrar näringsintaget. Det är tydligen relativt vanligt hos katter, och de kan få det utan någon särskild anledning alls. Vi får hoppas på det, för nästa alternativ på ”möjlig-diagnos-listan” skulle kunna vara att magproblemen är symtom på någon tumörsjukdom.

img_1299-2

Så vi testar detta i en vecka. Specialmat som ska förstärkas med Vi-siblin två gånger om dagen, och en kortisontablett dagligen. OM det är en tarminflammation så borde denna behandling ge resultat ganska snabbt. Om det inte fungerar börjar det se mörkt ut för min stackars Tjockis-katt, som nu knappt är mer än ett vandrande benrangel.

Gnäll, mera gnäll och ångest

Gnäll, mera gnäll och ångest

Håll i er, för här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg om hur dåligt jag mår och hur mycket ångest jag har. Det är ju inte alls vad jag vill skriva om egentligen. Det jag vill skriva om är ju mammalivet betraktat med mina ögon, lite krasst och sarkastiskt, men ändå med en del värme och humor. Det är ju sådan jag är. Egentligen. Inte denna uppskruvade neurotiska person som bara har ångest och är orolig hela tiden.

Tidigare har jag skrivit en del om att jag, strax innan jag blev gravid med H, lämnade en fruktansvärd arbetsplats för att starta eget tillsammans med en kollega. Att det var starta eget på vinst och förlust, eller sjukskriva mig, som var valen jag hade just då. Att i det skick jag var i då försöka få en annan anställning och le mig igenom arbetsintervjuer var helt enkelt inte görbart.

Sanningen är att jag var utbränd. Jag är utbränd. Helst vill jag inte alls ta detta ord i min mun. Det är ju sådant som drabbar svaga individer, sådana som ger upp och lägger sig på sofflocket och tycker synd om sig själva. Right? Jag har inte varit hos någon doktor och fått någon diagnos, men det går inte att komma ifrån att det är så här det är. Jag är utbränd. Tom. Det finns inget kvar att ge. Under vissa perioder har jag fungerat bättre, andra sämre, men faktum kvarstår. Jag är utbränd, och har varit det i flera år.

Inte så illa att jag hamnat i ett läge där jag bara ligger och stirrar in i väggen, oförmögen att göra annat. Jag vet inte om jag skulle kunna hamna i det läget. Jag är alldeles för rädd för att göra det. Rädd att bli utan inkomst, att inte kunna betala mina räkningar. Så jag har fortsatt att arbeta. Ibland med okej resultat, ibland sämre, men jag har i vart fall kunnat betala räkningarna. Men jag har inte varit helt och hållet mig själv på mycket, mycket länge.

Jag är intelligent. Eller har varit det i alla fall. Lättlärd, och med en väldigt bra förmåga att förstå sammanhang och lösa problem. Men just nu är det mesta bara som gröt i hjärnan. Jag begriper inte saker som jag vet att jag borde kunna begripa, det där sammanhanget som jag vet finns där liksom svävar utom räckhåll.  Jag klarar inte att dela upp en stor arbetsuppgift i sina mindre komponenter, utan får svindel bara av att försöka komma igång. Min hjärna blir trött och liksom skyggar iväg från tankar som plötsligt är för svårtänkta.

Graviditet, amning och graviditet igen har såklart inte direkt hjälpt till med kapaciteten på hjärnkontoret. Och jag avskyr att känna mig dum. Trög. Korkad. Min intelligens har alltid varit min stolthet. Om jag inte varit snygg, så har jag i vart fall varit smart. Om inte den mest socialt begåvade, i vart fall kvicktänkt och effektiv. Jag har alltid presterat bra i allt jag gjort. Nu känner jag mig bara värdelös.

På jobbet har jag inte mäktat med att hålla undan arbetshögarna. Jag lever med en konstant känsla av att vara jagad, och att folk sitter och är arga på mig. Vet inte ens vart jag ska börja, när allt är förknippat med olust och dåligt samvete och känslan av att jag hela tiden måste be om ursäkt. Och eftersom jag redan mår så dåligt så klarar jag inte av att ta tag i de sämsta samvetena; de mest obekväma samtalen skjuts upp i all oändlighet. Jag känner mig hotad och under attack, och svarar med att vara passiv och fly undan det jobbiga.

Nu under resan har jag inte klarat av att öppna e-posten den sista veckan. Därav en notisbricka på e-posten som slutligen stannade på 158. Hälften var på mina privata konton och mest skräp. Men den röda brickans (varför, varför måste den vara röd?) siffra är fortfarande 80. Jag åkte till kontoret idag mest för att jag hade ett möte som var tvunget att ske just idag, och har fortfarande semester enligt telefonväxeln och det automatiska svarsmejlet. Men även för att stämma av vad jag måste ta itu med genast imorgon.

Men jag kan inte få mig själv att öppna den där inkorgen. Det går bara inte. Det har gått så långt att ALLA telefonmeddelanden och e-post som kommer in får mig att må dåligt och känna mig stressad. Även sådana som inte är förknippade med något som helst dåligt samvete sedan tidigare, eller som skulle vara plättlätta att bara svara på. Jag känner mig jagad av alla som vill ha något alls av mig.

Hela världen vilar på mina axlar just nu, känns det som, och undergången är nära. Även om allt har sitt ursprung i mitt arbetsliv, så har det så klart spillt över på mitt privata liv. Orken till något utöver jobbet har inte funnits. Min personlighet är förändrad, och jag har börjat må lika dåligt över ”krav” på mig i privatlivet som på jobbet. Ett missat samtal eller sms från en vän, bekant eller släkting känns som ytterligare en börda lika tung som ett jobbigt jobbmejl. Jag drar mig för att svara och ju längre tiden går, desto svårare blir det.

Jag isolerar mig, och det är en process som pågått och förvärrats i flera år nu. Från att ha slutat höra av mig till de mer perifera vännerna (jag hade ju inget intressant att säga – jag hade ändå inget att prata om utöver jobbet som jag hatade), har det gått så långt att jag nu oftast undviker kontakter med alla utom min allra närmaste familj och kollegan. Tålamodet med H är så mycket kortare än det borde vara, och som partner är jag inte mycket att ha överhuvudtaget.

Det har varit bättre i perioder sedan vi slutade på den gamla arbetsplatsen – glädjen i att det egna företaget fungerade och faktiskt efter en ganska kort uppstartsperiod gav samma eller bättre lön som den hemska anställningen har burit upp mig så här långt. Men det har ändå kommit ikapp mig, det att jag var helt trasig och förbrukad redan när vi startade. Min kollega var inte i bättre skick heller, och vi går båda på knäna just nu under den största arbetsbörda vi haft sedan starten. Men om vi inte klarar av att göra jobbet bra så är det ju inte till någon glädje att arbetstillströmningen är god. Jobbet måste göras, och göras bra, för att pengarna ska trilla in på företagets konto.

Hur jag kommer vidare härifrån vet jag inte. Jag vet bara att jag måste lägga på ytterligare ett kol för att inte bara komma i fas på jobbet, utan även möjliggöra för oss att byta upp oss till en större lokal och bära lönen för en anställd. Nu, innan jag ska föda barn igen. För att allt annat är otänkbart. Jag kommer inte, oavsett mående, att mäkta med att besvara telefonsamtal och mejl i den takt de kommer in och ändå få något av det faktiska jobbet gjort. Min kollega kan inte ensam bära den extra arbetsbördan när jag är föräldraledig. Företaget måste expandera sig ur krisen, och på något sätt måste även jag göra detsamma. Jag vet bara inte hur.

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Mätt på bekymmer? Här, ta en tugga till!

Det har varit ett tufft år för oss hittills, detta 2016. Samtidigt som två absoluta glädjehändelser har inträffat – att vi köpt vårt drömhus (vårt första egna) och att vi väntar vårt andra barn, så har året samtidigt varit väldigt ansträngande på alla plan.

Husköpet och flytten kom plötsligt, och med en sjövild ett-och-ett-halvtåring hemma blev hela proceduren med att försöka packa ihop alla våra ägodelar väldigt knepig. Samtidigt jobbade jag ju heltid på vår blivande hemort, med tidiga morgnar och relativt sena hemkomster. Lägg till nygravid, aptrött och illamående på det.

B har haft en komplicerad situation med sitt arbete, som orsakat stor vånda och osäkerhet hos oss båda. Med ny bebis i antågande och nya lån på ett antal miljoner är inte osäkerhet kring arbete och försörjning något en önskar sig, plus att situationen tärt mycket på B på ett rent personligt och känslomässigt plan.

Flytten blev av i ett enda kaos. Tre månader senare håller vi fortfarande på att försöka få ihop ett fungerande hem och rutiner för den nya situationen. På något sätt känns det som att jag har mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma, och de dryga två timmarna jag vunnit på att inte längre busspendla har typ… försvunnit ut i intet? H kommer i säng sent och är svårnattad, så det tar förstås en del av tiden, plus att jag inte längre har som regel att bara sova fem-sex timmar per natt, utan sover oftast runt sju timmar, ibland närmare åtta. Utan möjlighet att sova på bussen behöver nattsömnen bli något längre.

Vi har fortfarande ingen förskoleplats för H på den nya orten, och han får pendla sex mil enkel resa till sin gamla förskola. Som vi tack och lov i vart fall fått ha kvar. Den ligger på vägen till B:s arbete, men det blir ändå en komplicerande faktor, och gör B väldigt låst till sin arbetsplats och sina arbetstider, trots att han egentligen skulle kunna jobba hemifrån rätt mycket, och styra sina tider själv.

Strax efter flytten fick vår lilla Doris plötsligt tre kattungar. Det var såklart självförvållat från vår sida eftersom hon inte är kastrerad. Men tajmingen var verkligen sämsta möjliga. Hon fick ett P-implantat i nacken för två år sedan, som skulle fungera i upp till ett år, så vi hade tänkt oss kattungar förra sommaren när en av oss alltid var hemma och föräldraledig. Nu blev det ett år senare, och någon dryg vecka efter inflytt i nya huset istället….

Med kattungarna kom också nästa kris, när både mamma katt Doris och sedan lilla Kajsa Kavat blev akut sjuka och fick åka sammanlagt tre vändor in för intensivvård på djursjukhuset. Fyra dagar av akut stress, dyra veterinärräkningar, och sedan ett par veckor där vi gick runt som på nålar hemma och kollade katterna för tecken på sjukdom, blandade mjölkersättning och våndades.

Sommaren har också kantats av en stor oro för Knyttet, för det tog sin tid innan jag kände några rörelser, och det var långa uppehåll mellan gångerna. När första RUL-försöket misslyckades, och Knyttet dessutom beräknades vara fem dagar yngre än förväntat, var jag ett komplett nervvrak. Tack och lov gick nästa RUL bra en vecka senare, och Knyttet ger sig nu tillkänna dagligen så som hen bör så här i vecka 27.

Situationen på jobbet har varit fullt ös hela sommaren, och lägre kapacitet från min sida på grund av trötthet och stressframkallat prokrastineringsbeteende. Har haft svårt att fokusera och prioritera, så ibland har ingenting blivit gjort, med mer stress och ännu svårare att fokusera som följd.

Mitt i allt detta har ett annat bekymmer legat och grott alltsedan flytten, och på ett sätt längre än så. Tjockis-katten mår inte bra. Han släpper små bajspölar lite varstans på golven, är inte ett dugg tjock längre utan har skarpa knotor som känns igenom den allt mattare pälsen. Han har en jagad och rädd uppsyn och går mest bara runt och är emlig. Han har plötsligt blivit rädd för H, och törs överhuvudtaget inte komma in när H är hemma och vaken. Eftersom problemen dök upp direkt efter flytten har jag hoppats och trott att det bara varit en omställningsfas. Att han magrade för att han inte hade ro att äta, och knappt var inne mer än någon liten stund åt gången. Att hans mage krånglade på grund av stress, och att avföringsläckaget var ett sätt att signalera att han kände sig otrygg i nya huset. Så jag har avmaskat och givit magsnäll mat, försökt jollra med honom och kärleksbomba honom de stunder han varit inne. Men det ger sig inte.

Sedan är B ett stort problem i sammanhanget. Redan innan flytten har han varit irriterad på Tjockis, och gormat på honom när han varit ”jobbig”, d.v.s. tjatat om mat, dörröppning och gos. (Han kan i och för sig ha det mest enerverande tjatjamandet någonsin, och är väldigt påflugen när han vill gosa, petar med klorna på en och tar inte ett nej.) Jag har sett det som att Tjockis har fått bli syndabock och slagpåse för allt B varit stressad över med småbarn, jobb och kommande flytt, och jag har inte alls tyckt om det. Även om katten ibland har varit allmänt jobbig eller betett sig ”fel”, typ klöst på någon möbel, eller jabbat mot H när denne varit hårdhänt, så har han inte förtjänat den ilska som B visat mot honom. Nu är det inte så att B på något sätt varit fysiskt våldsam mot katten, utan som mest ryat på honom och kastat ut honom ur huset (alltså hivat ut genom altanförren, inte kastat från någon höjd eller så). Men för mig har själva ilskan i sig varit oacceptabel, och det har verkligen sänkt B i mina ögon att han varit så arg på ett oskyldigt djur för ingenting. Framför allt inte en så kärlekstörstande och snäll katt som Tjockis. Och nu efter flytten har det varit ännu värre.

B har i princip gått upp i limningen av Tjockisens bajsande på golvet. Han har varit så arg och uppstressad att han bara skakat när katten lyckats släppa en fläck på den oljade parketten, som inte är helt lätt att få bort och kräver skrubbande och ny inoljning. Han jagar ut katten ur huset när han uppdagar en olycka, och vägrar ens titta på honom när han sedan kommer in och sätter sig bedjande i stolen bredvid. Petar med tassen som för att säga; se mig, husse, tyck om mig, och klappa mig lite. Mitt hjärta går sönder. B vill bara att katten ska försvinna. Katten som jag haft i tio år, och som aldrig varit annat än en stor kärleksboll. Den snällaste, tjockaste kastrerade hankatten en kan tänka sig.

Det är svårt att skriva om detta utan att måla upp B som någon sorts hustyrann. För så är det verkligen inte. Han är aldrig våldsam, men har ett hett temperament och blir arg och ryter och bara går runt och liksom pyr av ilska. Jag fungerar annorlunda, och blir oftast ledsen när jag är arg. Kan fräsa till ibland också, men för det mesta drar jag mig undan och gråter även av ilska. Sedan är jag enormt känslig för just ”ilska i luften”. Jag får ont i magen av att känna att någon är arg i min närhet, och känner mig väldigt illa till mods. Även när jag inte är måltavlan för ilskan. Så jag försöker gå upp tidigare. Komma hem före. För att städa upp eventuella missöden, och förhindra att B går i taket över kattbajset.

Visst ser jag att situationen med Tjockis blivit ohållbar för alla inblandade. Jag har bokat tid hos veterinären på torsdag för en första undersökning, och se om de kan hitta något fel på honom. Ser de sista sparade tusenlapparna flyga sin kos med blandade känslor. Helst av allt skulle jag så klart vilja att det fanns en quick fix. Att de hittade någon liten infektion som kunde botas snabbt av en spruta antibiotika. Men sannolikheten för det är låg. Antingen är det hela ”bara” psykiskt, och gud vet hur vi då ska komma till rätta med det hela?

Eller så är Tjockis allvarligt sjuk. Och då är det bästa vi kan hoppas på egentligen att det är en riktigt dålig prognos, där ett beslut att låta honom somna in skulle vara rätt ur alla synvinklar. En kastrerad hankatt, utekatt, på nästan elva år, som alltid varit lite för tjock. Var drar en gränsen för hur mycket veterinärvård som är motiverat? Ur hans perspektiv? Ur vårt? Lidande/obehag, kostnader, fortsatt bajssanering av golven flera gånger om dagen. När är det nog? Vart går gränsen jag kan leva med utan att känna att det är något jag kommer att ge B skulden för i mitt hjärta för all framtid?

Just nu är min oro för kattens del bara halva mitt bekymmer.  Resten är ilska mot B för hur han agerar i allt detta. Bajstorkandet är ett förtretligt extra inslag i en redan ansträng vardag, men inget jag går runt och mår dåligt över i sig, utöver oron för katten och att jag blir arg över att B blir arg.

Kan vi inte bara få lite lugn och ro någon gång?