Skillnaden mellan första och andra barnet

Skillnaden mellan första och andra barnet

Första barnet. Päronen går indignerat runt på P.o.P. och undrar varför det inte finns omlottbodies efter storlek 68. Barnet (som närmar sig halvåret) kan ju gå sönder om de måste dra kläderna över huvudet.

Andra barnet. Efter första veckan står de och svär vid skötbordet över att det plockats fram en sån där krånglig omlottbody nu igen. Damn you, buttons, damn you.

Första barnet. Päronen undrar varför i hela världen det skulle vara någon poäng med byxblöjor. Nej, vi håller oss till de vanliga, ända tills barnet närmar sig 2 år och börjar bli svår att brotta ner på skötbordet.

Andra barnet. JAA, nu har barnet passerat sju kilo – vi köper storlek 4 så vi kan få byxblöjor! Så mycket enklare ju. (Det är också här vi erkänner att det inte var förrän vi börjat använda byxblöjor på tvååringen som vi insåg att de gick att riva upp i sidan och ta av som en vanlig blöja.)

Det återstår att se om vi kommer att vara lika irriterade på att det är svårt att hitta bodies i storlek 80 och uppåt, eller inte… jag gissar på inte…

Lillasysters första månad

Lillasysters första månad

I torsdags blev hon en månad gammal, min dotter.

Sedan i torsdags har jag också försökt få en stund över för att skriva något om vad som hänt under denna första månad. Först nu har jag fått en stund till övers med min dator. Lillan ligger bredvid mig i soffan och sover, och jag borde så klart ”sova när bebis sover” medan hon verkar nöjd med att sova någon annanstans än på mig. Men det var så länge sedan jag skrev något av någon substans här på bloggen att en liten stunds skrivande får gå före idag. (Det var två dagar sedan jag började skriva detta inlägg…)

En av de första bilderna. Fortfarande på förlossningssalen, klädd i en handduk med lite av varje på.

Hon föddes på förmiddagen den 5 december 2016, en präktig tös på 3 760 gram och 52 centimeter. Huvudomkretsen var 37 centimeter. Efter att hon sov sig igenom ett drygt dygn mer än vad bebisar ”ska” göra efter födseln hamnade vi ur fas med amningen från start, och hon tappade en hel del i vikt innan mjölkproduktionen kom igång. Vi blev tvungna att tillskottsmata med lite modersmjölksersättning innan vikten vände, men nu efter en månad verkar det som att allt är på väg åt rätt håll, och vi kan fasa ut ersättningen snart. Än så länge växlar hon utan problem mellan tutte och flaska.

Efter en av de första amningarna, i vårt rum på BB-hotellet.

Före nyår hade hon vuxit en centimeter på längden, en centimeter runt huvudet, och tagit sig tillbaka upp till dryga 3 600 gram, efter att ha varit nere på 3 265 gram och vänt. Läkarkontrollen vid en månads ålder blir först på tisdag, så då får vi veta hur både vikt och längd ser ut i nuläget. Hon har fortfarande storlek 1 på blöjorna, och kläder i storlek 50 eller 50/56.

Precis som med H hamnade bebis i babyskyddet på köksbordet när vi kom hem från BB. Okej, vad gör vi nu då…?

Hon älskar att amma, och vill helst ligga vid bröstet konstant. Hon klunkar intensivt och länge från båda brösten, och verkar ha bra teknik förutom att hon ibland tenderar att ta ett för litet tag. Det är svårt att korrigera hennes tag, för hon hugger så snabbt på bröstet när det kommer inom räckhåll att jag inte hinner vänta på att hon ska gapa stort nog. Men oftast får vi till det hyfsat. Hon klunkar i alla fall, och jag får inte överdrivet ont.

Favoritstället.

Det är ingenting utom bröstet som kan trösta henne när hon är ledsen, och vissa dagar vägrar hon sova någon annanstans. Eftersom jag knappt hunnit dokumentera våra dagar har jag svårt att säga hur ofta hon egentligen haft dagar då hon ammat konstant eller vägrat lämna bröstet. I efterhand flyter allt ihop till en gröt av dagar och nätter med lillan vid bröstet och i famnen nästan jämt, även om hon ibland sover i sin egna säng, i soffan bredvid mig eller i babysitterinsatsen på tripptrapp-stolen.

Oftast sover hon i vart fall något sammanhängande pass på 3-4 timmar om natten i sin egen säng bredvid våran. Ibland (under ”klängdagarna”) blir det bara någon kort stund, men det har hänt att det blivit två långpass också. En gång förra veckan sov hon sju timmar i sträck, men det var enda gången hon sovit längre än fyra timmar i ett svep.

Nyfödd och trött på förlossningssängen.

Bitvis har hon varit väldigt nöjd med att både åka barnvagn och sitta i bärsjal, men många gånger gråter hon hysteriskt även då, eftersom hon inte har tillgång till mina bröst. Ibland oroar jag mig över att hon fortfarande inte får tillräckligt med mjölk från mig, när hon bara vill amma, amma och amma, och aldrig bara somnar nöjt och fortsätter sova. Även om hon somnat vid bröstet börjar hon nästan genast picka och söka om jag lägger henne upprätt istället.

Hon presterar flera stora kissblöjor varje dag, vilket är ett bra tecken på att hon får i sig mycket mjölk, men hon bajsar bara varannan dag eller så. Fast då blir det ganska rejäla laddningar… Magen verkar för det mesta fungera bra – det är inte många gånger hon gråtit av magont. Men hon pruttar ganska mycket. Riktigt högljutt ibland! Jag gissar dock att det är bra att gasen kommer ut, och att det är när den inte gör det som det gör ont i magen.

Hon har mycket känsligare hud i blöjområdet än vad H hade som bebis, och har blivit riktigt röd och nästan skinnflådd både i rumpan och i ljumskvecken, trots att vi byter blöja ofta. Omväxlande smörjning med bepanthen och inotyol har hjälpt. På BVC:s inrådan (jag mejlade och frågade) var även på apoteket och köpte en salva mot fotsvamp som tydligen skulle verka mot svamp i blöjområdet hos bebisar. Eftersom de andra salvorna hjälpt har jag dock inte använt svampsalvan (ännu).

Enligt Wonder Weeks-appen har lillasyster just trätt in i sitt första utvecklingssprång, som de kallar ”the world of changing sensations”, och som innebär att hon nu kan se klart längre än de 20-30 centimeter hon såg som nyfödd, och nu istället kan fokusera på cirka 75 centimeters avstånd. Hon ska verka mer vaken och intresserad av sin omvärld, titta längre på saker och interagera mer med omgivningen och andra människor. Mest intresserad ska hon vara av kontraster och skarpa övergångar mellan färger, ljus och mörker, olika material och texturer etc.

Börjar le och skratta. Här mot mormor.

Och visst har något hänt de senaste dagarna – hon håller ögonkontakt mycket längre, tittar mer intensivt och ler oftare. Hon log mot andra väldigt tidigt – mormor fick stora leenden och ljudlösa skratt redan före jul, och pappan någon vecka senare. Jag har dock fått vänta tills alldeles nyss innan jag fick ett klockrent leende som verkligen var riktat mot mig. Hon har börjat ge små ljud ifrån sig som jag tolkar som ”prat”, men det är fortfarande en väldigt begränsad kontakt en kan få med henne. Framför allt det faktum att hon inte går att trösta på något annat sätt än genom amning är lite jobbigt, och jag längtar efter att min röst och vaggande i famnen ska kunna lugna henne.

Ibland duger mammas fötter att sova på. Lillkatten gör gärna sällskap.

Med H var jag lite skeptisk till ”Wonder Weeks” just avseende beskrivningen av att varje utvecklingssprång kunde förutses av gnälliga och klängiga perioder, men just nu kan kanske utvecklingssprånget förklara varför lillan hade en period för ett par dagar sedan då hon ammade i princip konstant i två dygn, och bara sov korta stunder i famnen. Nu har hon nämligen lugnat ner sig och sover till och med i egen säng mellan amningstillfällena, ibland så länge som 2-3 timmar.

Till skillnad från H, som kunde lyfta huvudet ganska stadigt redan när han lades upp på min mage efter förlossningen, var lillasyster som en överkokt spaghetti i kroppen från födseln. De första veckorna var hon bara ett lealöst litet knyte. Runt nyår började hon kunna spänna kroppen och spjärna bakåt med benen medan hon sträckte ut ryggen, och sedan har hon även börjat kunna lyfta huvudet och flytta det från sida till sida när hon lagts i magläge, och hon börjar kunna hjälpa till att hålla huvudet uppe när en bär henne. Armar och ben sprattlar åt alla möjliga håll, men det går att se att hon ibland liksom fäktar efter något som hon är fokuserad på.

Mamma, storebror och lillasyster

Storebror bryr sig inte så mycket om henne, även om han ibland klappar henne försiktigt över håret, och vid ett par tillfällen sagt att hon är söt. Han pratar om att hon ska få leka med hans bilar (”dela sammans” eller ”låna sammans”) när hon blir lite större, och verkar inte arg, ledsen eller svartsjuk. Däremot är han väldigt uppmärksamhetstörstande och gör allt för att få uppmärksamhet, busar och spelar apa. Sedan är han fortsatt ”trotsig” och bråkar om det mesta: mat, kläder, blöjbyte, sänggående, dusch/bad, tandborstning med mera, med mera… Men det är nog mer åldern än det faktum att han blivit storebror som orsakar det.

Hur söt kan en bebis vara?

Vi föräldrar är precis lika förälskade i vår lilla tvåa som vi var i storebror, och sitter ofta och bara förundras över hur gudomligt söt hon är. Inte alls partiska…

För min del har jag i princip inga som helst sviter efter graviditet och förlossning så här en månad senare, utöver lite kvarvarande avslag (som börjar bli tröttsamt). Det har inte varit mer än lite vattniga brunröda flytningar sedan ganska kort efter förlossningen, men verkar ta tid på sig att helt sluta.

Jag kan fortfarande knappt greppa skillnaden från förra gången, då jag först efter tio veckor började känna att det vänt, och att de outhärdliga smärtorna i underlivet faktiskt började klinga av. Denna gång kände jag mig helt okej nästan direkt efter förlossningen, bara något svullen och lite öm, och sedan kliade det lite efter ett par veckor, men det gick över på några dagar. Kroppsligt känner jag mig friskare och starkare än vad jag gjorde innan jag ens blev gravid, och jag väger 6-7 kilo mindre än innan jag blev gravid.

Jag känner inte att jag är svagare i magmusklerna eller ostadigare i överkroppen än före graviditeten. (Inte för att det fanns några muskler att tala om då heller.) Det enda jag möjligen känner är att jag har lite, lite ont typ ovanför ljumskarna/allra längst ner i magen när jag knuffar syskonvagnen uppför backar, och ett litet obehag i ena knäet när jag bär bebis upp och nerför trappor. Annars inga men alls. Så jag har alla förutsättningar för att faktiskt komma igång och komma i bättre fysisk form nu. Inga ursäkter.

Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Förlossningsberättelse. Andra gången: Same, same, but different.

Jag tror jag tar och firar lillasysters treveckorsdag med att lägga ut förlossningsberättelsen, som tagit sin tid… Men nu är den klar! (Lillan verkar inte heller bli namnlös för evigt, vi har kokat ner listan till tre finalister…)

Värkarna började som sagt vid strax före 6 på morgonen den 5 december, då jag vaknade. Mellan 06 och 07 klockade jag värkar med 2-3 minuters mellanrum, men då och då upp till 4 minuter.

Vid 7-tiden var jag säker på att det skulle bli bebis, och ringde över morfar, sms:ade kollegorna om att jag nog inte skulle komma in till kontoret ändå, samt ringde förskolan och berättade att morfar fick sköta
dagens inskolning.

Sedan ringde jag förlossningen. De sade att det för omföderskor inte var så noga om värkarna var regelbundna eller inte, och att jag skulle gå på hur kraftiga de kändes. Jag sa att de var ju värkar, och de kändes… Att det gått rätt snabbt sist, och att jag med hänsyn till resvägen gärna kom in och kollade läget. Jag var välkommen in, men kunde gott ta mig tid att äta frukost i lugn och ro först, tyckte de.

Jag hade redan druckit en kopp kaffe och tryckt i mig två saffranskokostoppar när jag gick upp för att börja ringa runt, så jag struntade i frukost. Värkarna kom varannan, var tredje minut, och var hanterbara, men ändå så att jag var tvungen att pausa det jag höll på med för att andas och hänga mot valfri köksbänk, vägg eller sängkant.

Jag gick ner och väckte H och såg till så att han fick ny blöja och kläder, och var förberedd på att morfar skulle komma och ta honom till förskolan. Han var genast glad över att det var dags att gå till ”nya dagiset”, (sorry, alla förskolepedagoger där ute) och att han skulle få visa morfar leksaksgaraget med dörrar i olika färger.

Vad gjorde B mitt i allt detta, undrar ni kanske? Jo, han packade sin väska och sprang omkring och röjde lite här och var inför morfars ankomst. Uppstressad, nervös och lite förvirrad undrade han om inte vi skulle hinna lämna H på förskolan som vanligt. Eh, nej… vi ska åka in och föda barn nu, och det är dessutom inte bara att lämna av H nu under inskolningen…

Mellan 07 och 08 klockade jag värkar med 2 minuters mellanrum. Jag började känna att det var dags att komma iväg, och vi lämnade hemmet vid strax före 8. Under bilresan var värkarna tacksamt nog lite glesare, var tredje-fjärde minut, och den något längre vilan emellan gjorde att resan in kändes lugn och fin. Jag var inte ens stressad över att vi hamnat mitt i rusningstrafiken en måndagsmorgon, och dessutom råkade ut för två köbildningar på vägen.

När vi kom fram släppte B av mig vid förlossningens entré. Jag valde att stå kvar utanför och få lite frisk luft, medan jag tog värkarna, som så fort jag reste mig upp ur bilsätet intensifierades och kom med intervaller om 1,5-2 minuter. Vi gick in, och jag slutade klocka värkar kl. 09.06.

Enligt journalen är den första anteckningen gjord 08.55: ”Förlossningsförlopp, Riskbedömning: Grön. Inga riskfaktorer föreligger.”

Journalen känns dock väldigt skissartad, vilket kan bero på att det mesta skrevs in i efterhand, eftersom allt gick så mycket snabbare än vad jag tror att personalen förväntade sig. Anteckningen om inskrivningen är till synes gjord nästan en och en halv timme efter att lillan föddes.

Vi blev mottagna av vårt ”team”, en barnmorskestudent och en ung undersköterska. Vi pratade lite, och jag fick lämna ett urinprov. Det är enormt smärtsamt att sitta på en toalettstol med värkar…

Jag blev undersökt ganska snart, och det konstaterades att bebis låg högt uppe och rörlig ovan bäckeningången (favorit i repris…), att jag hade buktande hinnblåsa (ännu en favorit i repris), och att jag var…helt öppen?…och tappen utplånad?… Eller? Den buktande hinnan gjorde att barnmorskestudenten inte var säker. Hon kom inte åt att känna efter om det kanske fanns någon kant kvar, eller så kanske det var hinnan som tryckte på, och jag skulle vara mindre öppen om vattnet gick. Hon skulle be sin handledare, den formellt ansvariga barnmorskan, kolla också.

Det konstaterades att jag nog var helt öppen. Jag berättade om min förra förlossning, och att det var bäst att ta hål på hinnorna så snart som möjligt, i och med att min förra förlossning stod helt stilla i över tre timmar i detta läge, utan att bebis sjönk ner eller att vattnet gick. Den här gången verkade det inte behövas läkare för detta (ändrade rutiner?), utan det kom in ytterligare en äldre barnmorska, som jag antar var expert på detta.

Ur journalen: ”09.50 Inskrivning, Orsak: Inkommer p.g.a. värkar i graviditetsvecka 39+4 (BP enl UL 161207, BP enl SM 161202). /…/ Status: Allmänstatus: u.a. Yttre palpation: huvudläge, rörlig över bäckeningången. IU (09:52): cervix utplånad, modermunnen öppen 10 cm, buktande hinnblåsa.”

Barnmorskestudenten hade föreslagit att jag skulle upp och stå för att kanske få bebis att sjunka ner med hjälp av tyngdlagen, och undersköterskan kom in med en gåstol. Så jag fick upp och stå medan de ändå skulle sätta en nål i min hand, för det ville de ha på plats innan en amniotomi. Värkarna var i det här läget väldigt smärtsamma, och jag sade att jag gärna ville ha kvaddlar så fort det passade, men hade redan börjat ana att det inte skulle finnas tid för det.

Värkarna hade blivit superstarka och fick mig att kvida av smärta. Svetten lackade, och jag började skälva i hela kroppen i slutet av varje värk. De fick till slut in nålen i handen, och höll på att trassla med ctg och värkmätare. Den äldre barnmorskan som skulle utföra amniotomin började bli angelägen om att jag skulle upp på sängen (jag undrar om det var så att jag började uppvisa tendenser till att krysta, och det ville de ju knappast att jag skulle göra med hänsyn till bebisens läge och innan vattnet gått).

”10.00 Förlossningsförlopp Pga högt och rörligt huv beslutas om kontrollerad amniotomering. Sätter PVK+bas test. Informerar sekt led.”

Barnmorskestudenten och undersköterskan var allmänt virriga hela tiden, hade svårt att få utrustningen att fungera (”Oj, sladden var visst inte i!”) och var inte helt med på noterna. ”Ska hon skrivas in på förlossningen eller som poliklinikpatient?” undrade barnmorskestudenten när de nästan var i färd med att ta hål på hinnorna. Det fanns inte vatten eller saft på rummet, och när jag väl hade gastat om att jag var törstig typ 150 gånger och undersköterskan kom med saft hade jag redan skrikit åt B att jag vill ha vatten NU, och han hade kommit på att vi i vart fall hade sportdryck med oss. Mycket annat saknades också på rummet, för den stackars undersköterskan fick springa och hämta än det ena, än det andra.

Till slut sade jag och den äldre barnmorskan nästan i munnen på varandra att de kunde strunta i ctg:n, för de skulle ju ta vattnet nu och sätta fast en skalpelektrod på bebisen. Värkmätaren fick de nog aldrig att fungera, för alla var på och härjade på mig mitt i värkarna hela tiden. ”Ser ni inte att jag är mitt inne i en värk? Prata inte med mig, rör mig inte och be mig inte göra något just nu!” Värkarna var riktigt, riktigt smärtsamma nu, och jag blev så förbannad när jag varje gång var tvungen att skrika ”Nej!” och till och med ”Värk!” efter det ibland.

De tog hål på hinnorna, och vattnet var mekoniumfärgat (favorit i repris ännu en gång). Jag minns inte om jag hann ställa mig upp igen som hastigast här, och sedan blev ombedd att lägga mig på sidan, eller om jag fick lägga mig på sidan direkt. Jag minns bara att barnmorskestudenten började tjata om att ”jobba med lägesförändringar” och jag bara tänkte ”men herregud människa, bebisen kommer ju nu!”. För nog var hon på väg ut. Det var ingen tvekan om att jag var redo att krysta. Den här gången kände jag det tydligt.

10.25 Amniotomi: Bm Lena T amniotomerar kontrollerat med kobaktnål. Mekoniumfärgat fostervatten avgår, skalp kopplas. 10.26 VU: Ffd huv ovan spinae. Ej uppskjutbart. Retraherad. 10.28 CTG: Skalp CTG-reg inledd.”

På ett ställe i journalen finns antecknat att krystvärkar startade 10.24, så kanske var det verkligen så att jag var på väg att börja krysta även före amniotomin. Den ansvariga barnmorskan var kvar i rummet, och jag märkte på henne att hon fattade hur landet låg. Stämningen i rummet hade blivit sådär spänd som den bara blir när det börjar bli dags. Dessutom blev bebisens hjärtljud mindre bra (ännu en favorit i repris), och de ville att jag genast skulle ställa mig på alla fyra i sängen. Mitt i en värk, när jag knappt var förmögen att röra mig.

Värkarna var nu inte ett dugg hanterbara. Smärtan var fruktansvärd, och jag ville inte alls vara med längre. Men insåg samtidigt att det händer ju nu, det finns ingen annan än jag själv som kan ta mig ur den här smärtan. Även om jag skulle be dem skära upp mig och plocka ut ungen så skulle det ta mycket längre tid än att bara trycka på och få det överstökat.

Så jag tog mig runt och bara tryckte. Hörde den ansvariga barnmorskan säga ”Om inte … mummel, mummel… så vill jag ha in mer personal här.” ”Så fan heller!” tänkte jag och tryckte på lite mer. ”Följ kroppen. Om du känner att du vill trycka på lite, så gör det.” säger barnmorskestudenten. Det orkade jag inte ens besvara i tanken.

Jag stod där på alla fyra och tryckte på för kung och fosterland. (Jodå, det kom en klutt bajs först den här gången också – det är en sjukt ovärdig syssla, det här med att föda barn.) Den här gången kände jag smärta även i krystskedet, men den kunde jag lätt kanalisera in i mitt tryckande. Jag vet inte hur många gånger jag krystade. Det var tungt, den här gången också, och den sista krystningen innan hon kom ut var jag glad åt barnmorskorna som unisont peppade mig till att orka trycka bara lite till.

”10.31 Kontraktion. Krystar först oforcerat, därefter forcerat under guidning. Perinealskydd hålles. Varm handduk.”

Och sedan sade det ”splosh!” när mer vatten for ut, och efter det en bebis. Därefter ”splosh!” igen, med en stor dusch vatten till. Min bebis lades ner mellan mina ben och in under mig, och jag skymtade ett par blygdläppar och total brist på snopp innan hon virades in i en handduk. ”Det är en flicka!” utbrast jag, lika förundrat som när jag såg att H var en pojke.

”10:36 Födelse: Kön: flicka, Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt.”

Amniotomin gjordes 10.25, och bebisen konstaterades omedelbart efteråt fortfarande stå ovan spinae. Elva minuter senare var lillasyster född. Jag hade ingen smärtlindring över huvud taget denna gång, men kan inte direkt påstå att jag kunde hantera smärtan, för det kunde jag inte. På de elva minuterna typ krystade jag ner lillasyster genom bäckenet och sedan ut?

En del av mig var nyfiken på hur en helt obedövad förlossning skulle kännas, efter att jag haft sterila kvaddlar som enda smärtlindring förra gången. Jag hade dock haft siktet inställt på att få kvaddlar även denna gång, men det hanns inte med. Den här förlossningen var så snabb och så intensiv och så smärtsam att jag fortfarande nästan tre veckor senare inte riktigt fattat vad som hände.

Navelsträngen klipptes av efter en liten stund, varpå jag fick trycka ut moderkakan, som kom ut hel och som den skulle. Dock skulle barnmorskan visa den för någon kollega för att det fanns någon sorts blodblåsa på den, som hon inte sett tidigare och undrade vad det kunde vara.

Sedan konstaterades att blödningen bara var 325 ml (en tredjedel av förra gången!) och att jag knappt hade några bristningar alls. Jag fick ett ynka litet stygn uppåt mot urinröret (den enda riktning jag inte syddes i sist, tror jag…) och kände mig på det stora hela bra. Kan det ha varit fyrfotaläget istället för gynställning som gjorde det? Det kändes i vart fall mycket bättre att föda på alla fyra – det var jag som hade kontrollen över krystskedet, ingen annan.

”11:00 Förlossningsförlopp. Bristning/suturering. Grad 1 bristning. Slemhinnerift strax ovan uretra. Suturering: 1 st. ytligt. Palperat rektum u.a. /…/ 12.30 Efterskötning. Mamma. Bltr 120/65, total blödning 325 ml (175+150). Uterus väl kontraherad vid navelplan. Har kissat, duschat. Inga riskfaktorer enl checklista. Barn. Barnet. Sugit. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 36,7. Kraftigt mekoniumfärgat fostervatten avgår i samband med partus annars inga riskfaktorer enl checklista.”

Sedan fick vi in fikabrickan, och nu var det sannerligen gott med frukost! Efter det fick vi vänta länge innan någon brydde sig om oss. Efter ett par timmar kom de och mätte och vägde lillan, 90 gram lättare och 1 cm kortare än storebror, 3760 gram tung och 52 cm lång.

Barnmorskan som gjorde amniotomin kom in, och hon sade att det nog var något med formen på mitt bäcken eller livmoder som gjorde att jag födde mina barn på detta vis; att barnet inte fixeras, och jag öppnar mig helt ganska snabbt utan att barnet sjunker ner. För förloppet var exakt detsamma med H, utöver de tre timmarnas stillestånd i mitten då, när jag var helt öppen och ingenting hände.

Första gången dröjde det 7 timmar från värkstart tills jag var helt öppen, med täta värkar i princip från start. Andra gången: samma sak fast på 3 timmar (eller kortare).

Första gången stod förlossningen still i tre timmar efter att jag öppnat mig helt, men efter att de sedan tog vattnet sjönk bebisen ner på en timme, och sedan krystade jag i sex minuter. Andra gången togs vattnet så snart som möjligt, vilket blev nästan en och en halv timme efter ankomsten till förlossningen. Sedan sjönk bebis ner OCH krystades ut på elva minuter. Total tid från värkstart till födelse första gången var elva timmar, andra gången var det strax under fem timmar. Ingen av gångerna har jag haft någon förvarning om förlossningsstarten innan värkarna startade.

Vid kontroll efter en stund blev det lite oro över att jag blödit igenom jätteförlossningsbindan och ut i sängen, men jag fick i alla fall komma upp och spola av underredet i duschen efter en stund. Sedan väntade och väntade vi igen, tills någon kom och tog mitt blodtryck, som var bra, och sedan blev jag äntligen av med nålen i handen.

Vid 15.30 fick vi äntligen ge oss av mot BB-hotellet, och var så glada att vi slapp BB-avdelning denna gång.

Min första förlossningsberättelse finns här.