L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…

Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Söndagsmorgon (och ett dygn med L)

Här har vi det lugnt och skönt just nu. Jag och L har varit uppe och ätit frukost, medan de övriga två fortfarande trynar i sängen.


Vi hade nästangrannarna över på middag igår, och barnen somnade sent. Lilla L är (just nu, jag veet att bebisar alltid vänder upp och ner på allt just när en tror att en hittat någon sorts balans) en helt fantastiskt harmonisk och lättsam liten människa.

Hon har väldigt fasta rutiner för tillfället. På morgonen vaknar hon först tidigt, vid 6-7-snåret, och kravlar iväg från mig och ner i sin bedside crib. Där ligger hon och rullar, petar, pillar och pratar för sig själv en stund. Alla former av lappar med skötselråd är fortfarande sjukt intressanta. Jag slumrar vidare medan hon roar sig själv.

Sedan vill hon tillbaka till mig efter kanske 20-30 minuter. Dit kommer hon inte för egen maskin, eftersom hennes säng är något lägre än vår. Hon får upp överkroppen och börjar ge ljud av tilltagande missnöje, tills jag vaknar till och drar upp henne. Då är det dags för lite morgontutte, och hon ligger ganska lugnt och snuttar. Gnyr lite om hon vill byta bröst. 

Sedan blir hon antingen lite gnällig, på grund av blöjbytesbehov eller frukostsug, eller så vaknar hon bara ordentligt och ligger och pratar och härjar runt tills jag inte kan sova längre. Dags för blöjbyte och frukost. Hon har oftast bajsat på morgonen när vi går upp.

Därefter går vi upp och äter frukost. Klockan kan då vara allt mellan 7.30 och 9.30. Idag var det det senare. Hon sitter godmodigt i sin stol medan jag gör hennes gröt och brygger mitt  kaffe. Hon sätter sedan i sig en hel skål med gröt gjord på tre matskedar gryn (quionoaflingor, boveteflingor och hirsflingor), vatten, malda pumpafrön, nyponskalspulver, en skvätt kallpressad rapsolja och en hel mosad banan. 

Under eller direkt efter måltiden brukar hon bajsa. Hon är inte så ofta jättehård i magen längre. Efter blöjbytet är det i regel sovdags. Om hon verkar för pigg låter jag henne leka på golvet en liten stund, men oftast är det bara att lägga ner henne o den eviga trotjänaren Babyzen Yoyo+ 0+, som hon ännu vid 7,5 månader ryms utmärkt i. Där somnar hon. Antingen i vardagsrummet eller köket medan jag sitter bredvid och kollar på teve eller äter frukost. Eller så är hon (som idag) så trött att det går att låta vagnen stå i gästrummet med öppen dörr. Då pratar hon för sig själv en stund, tills det plötsligt blir tyst. Jag smyger tillbaka och stänger dörren om den sovande bebisen.

Därefter väntar 2-3 timmar av frid. Ibland (som idag) har jag till och med sådan tur att H fortfarande sover, så det blir en barnfri stund då jag kan jobba lite, blogga eller bara vara. B sover också fortfarande, och jag får vara helt för mig själv. En lisa för själen.

När L vaknar vill hon ha lunch, och får i regel i sig en hel 8-månadersburk med barnmat. Hon får smaka all vanlig mat som vi äter till lunch också.

Sedan är det lek och träning på schemat. Hon ålar runt och upptäcker allt, och kämpar på att komma på hur hon ska ta sig framåt från fyrfota stående. Älskar att stå upp, och kan hålla i sig själv i ens händer en ganska lång stund. Storebror och hans leksaker är det mest fantastiska som finns, och hon ler och skrattar åt allt han gör. Hon har börjat härma ljud, och ”skäller” tillbaka när hon hör hundar utifrån.

På eftermiddagen blir det mellis i form av en klämmis (eller två, hon äälskar klämmisar) som hon äter på egen hand med lite övervakning. Sedan sover hon en stund, oftast inte mer än en timme.

Därefter vill hon ha middag (en till burk eller en flaska ersättning) och leka lite mer. Är oftast nöjd med att sitta i sin stol och titta på vad vi gör, plocka med något, åla runt på golvet eller åka vagn. 

Framåt kvällen blir hon lite gnällig. Tröttgnället är dock det jobbigaste med henne just nu, och det är verkligen inget att klaga på. Nu får vi i regel sitta bredvid hennes vagn och trösta. Ibland ge ett litet kvällsmål med ersättning. Smeka lugnande och ge tillbaka nappen. En stund är hon alltid skitarg och skriker och fäktar och slår bort nappen och våra händer. Hon blir glad om hon får komma upp, men lugnar aldrig ner sig i famnen, utan tvärtom. Då blir det lekdags. Fast det syns på hennes ögon att hon egentligen är allt annat än pigg. Så det är bara att härda igenom den lilla stunden då hon är arg (hon VILL INTE sova), tills hon inser att hon faktiskt är trött och bara tuppar av.

Sedan sover hon. Vissa gånger vaknar hon till kring midnatt när vi går och lägger oss, och vill somna om i sängen med mig. Amma lite. Eller så sover hon till småtimmarna, då det är tuttedags. Hon ammar nästan bara nattetid nu. Alltid någon gång mellan 02 och 04, och morgonsnuttandet vid 06-08, plus då midnattsslurken ibland. Det funkar smidigt i och med att vi samsover och liggammar. 

Ibland efterfrågar hon bröstet på dagen, men har då nästan aldrig ro att amma, utan ligger bara och tar tag och släpper och ser sig omkring om vartannat tills jag ledsnar och stoppar undan bröstet igen. Nu känns det som att hon inte kommer att amma lika länge som H (1,5 år) men det kan ju hända att intresset ökar igen framöver, vem vet? Jag låter henne bestämma.

Saker som hänt

Saker som hänt

Sådärja, då var semestern avklarad, och det  är dags att återvända till arbetet. De hektiska vardagarna med jobb och föräldraledighet i en salig röra beräknas nu fortsätta sommaren igenom. Förhoppningsvis med skevdelning till min fördel arbetsmässigt inom kort, eftersom B:s uppdrag är på väg att ta slut.

Jag har fortfarande inte hunnit skriva något om spanienresan eftersom…well, illbattingarna tar all tid vi har. Från 07 till 22 är det fullt ös med att se till att de är någorlunda mätta, rena och glada. Har vi tur orkar vi se ett avsnitt av någon serie (Orphan Black just nu –spännande, och så imponerande skådespeleri av Tatiana Maslany – att spela ett flertal karaktärer utan att en tänker på att det är samma människa, och där det direkt syns på hållning och mimik vilken karaktär hon föreställer vid en given tidpunkt!) innan vi kroknar helt, men hemmet ser lika förjävligt ut som någonsin. 


Det som hänt sedan sist i stora drag är:

  • Två små tansebissingar har gjort simultan entré i L:s underkäke. Det har känts lite hårt där ett tag, men sista dagen på resan gick det för första gången att se ett litet streck där de tydligt brutit igenom tandköttet.
  • Fröken L ålar nu fram med ganska stor hastighet, och står långa stunder och gungar på alla fyra. Men när hon försöker röra sig framåt i det läget flyttar hon oftast båda benen samtidigt, och faller pladask på magen.
  • Under semestern upptäckte även L syskonavundsjukan. H har sedan ett par, tre veckor tillbaka börjat markera att saker är hans, bara hans, och genast ta tillbaka saker som L lyckats få tag i. Nu var det L:s tur. En dag vid lunchen såg vi hur hon följde en pizzabits väg från min hand och förbi henne fram till H. Total misbelief, följt av helig vrede. Hon lutade sig mot H och sträckte sig efter hans mat med båda händerna. Samma sak när storebror fick glass och en bit kaka. Let the games begin!
  • Hon har fått riktig matlust, äter hela burkar barnmat (8-månadersburkar, varken hon eller H har gillat 4- och 6-månadersvarianterna, eftersom de är så rinniga att de inte vetat om de ska dricka eller tugga) och vill smaka på ALLT. Bellotaskinka och tryffelsalami i lövtunna flarn var en riktig höjdare, liksom chokladglass och alla sorters bröd. Och hon får smaka på det mesta,  i små bitar. Bröd och annat som går att mala ner i munnen får hon plocka själv, segare saker finfördelar jag, och hårdare saker, som nötter, förtuggar jag lite till lagom smulor. Ibland sätter hon lite i halsen, men hon hostar alltid  snabbt upp saker på egen hand, förutom en gång då jag fick slänga upp henne i knät och dunka ut en brödbit som satt sig lite på tvären. Hon hade säkert hostat/kräkts upp den med, men det är inte mer än ett par sekunder jag låter henne hosta själv innan jag ingriper. 
  • L sätter sig upp själv i Babyzen Yoyo 0+ om vi lossar axelremmarna, genom att ta tag i vagnsidorna och dra sig upp. På semestern hjälpte vi henne med en kudde bakom ryggen så att hon kunde fortsätta sitta upp ibland. Första gången hon drog sig upp själv var hon så stolt att hon sken som en sol.
  • Mamman fick mens, eller nåt, typ fem minuter innan vi skulle bege oss till Arlanda. Bilen var packad, och jag skulle bara kissa. Och det var blodblandat på papperet. Alltså, timingen i detta!?! WTF!!! Det blev inte mer än ett par dagars blodblandade flytningar, men gissar att det ändå var mensen som drog igång igen. Två månader snabbare än förra gången, vilket såklart är förståeligt eftersom jag snabbare gått över till bara mysamning med L. Med H pumpade jag fortfarande på jobbet vid den här tiden och kämpade för att upprätthålla produktionen. Den här gången skiter jag helt i att pumpa, jag orkar inte. Hon får amma när jag är hemma och när det passar, utan att det blir en stor grej av det. Det blir vad det blir.
  • Jag räknar med att levla till 32 i Pokémon go idag 😀

Nu är det dags att börja jobba!

Den lilla och maten

Den lilla och maten

Lilla L har nu blivit över fem månader gammal.

Hon föds upp på en blandning av bröstmjölk och Althéra mjölkfri ersättning, och har fått börja smaka på lite gröt och puréer. 

Hon ammar morgon, lunch, eftermiddag, kväll och av och till nästan hela natten (minus eftermiddag när jag jobbar). Samsovning är så himla mysigt nu.

Kolla den lilla handen som ligger och drar i tröjan!


Den lilla foten som spretar rakt upp under morgonamningen!

För någon vecka sedan tyckte jag att hon inte hade reagerat alls på lite fusk med min mjölkfria kost, så jag tänkte att överkänsligheten börjat gå över och släppte lite ytterligare på restriktionerna. Men så roligt skulle vi inte ha det, för nu med en vecka med lite mer mjölk än bara någon enstaka smörgås med smör i veckan har hon ilsket röda eksem under hakan och på överarmarna, skrik-och-gasattacker på kvällarna, och bajsar grönt och illaluktande… Bara att börja om igen…


Vi har skaffat glasnappflaskor från MAM som jag är väldigt nöjd med, och hon drar i sig 3-4 flaskor om dagen blandade på 120-150 ml vatten. Glasflaskorna är mycket lättare att diska, och jag handdiskar dem i regel. Ibland åker de i diskmaskinen också. Vattnet kokar vi fortfarande oftast, men ibland micrar vi vatten som kokats tidigare under dagen, eller späder ut det kokheta vattnet med lite kallvatten från kran för att snabbt få rätt temperatur.

Men det går segt med matintroduktionen.

Fruktpuréer är en klar hit, och hon kan äta en halv stor burk och ändå utstöta besvikna kvidanden när det goda tar slut. Men det är ju inte riktigt fruktpuréer jag vill få henne att äta.


Majspuré var okej, men broccoli- och rotfruktspuré var tydligen i princip jämställt med bebismisshandel. Gröt är inte heller populärt, och bara knuffas ut med den lilla tungspetsen.

Eftersom hon kräks något helt kopiöst, med stora plötsliga kaskadkräkningar som kan komma upp till ett par timmar efter maten, så vill jag ju väldigt gärna komma igång med gröten. H åt fulla portioner hemlagad gröt redan kring 5,5 månader, men jag har hittills knappt fått L att svälja någon gröt alls. Hon verkar inte alls gilla saker som inte är helt eller nästan helt flytande.  Men det är väl bara att kämpa på tills det släpper…

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Läget med lillasyster

Läget med lillasyster

Den här bloggen är som en kär vän/dagbok som har försummats lite för länge. Att bara dyka in i rutinmässigt babbel om vardagen känns lite fel, när så lite har skrivits om vad som hänt bakom de ögonblicksmässiga instagramuppdateringarna.

Så jag skriver några ”catch up”-inlägg, med förhoppningen att kunna komma igång med mer regelbundna uppdateringar igen.

Lillasyster är fortfarande en ganska krävande bebis. Men det är så mycket som har förändrats till det bättre sedan det var som värst där för snart två månader sedan.

Hon har börjat få någon sorts rutin att faktiskt sova middag en längre stund på dagen. Ofta somnar hon precis innan förskolehämtningen av storebror, men sover sig i bästa fall igenom påklädning och nedpackning i vagn, hämtningen och sedan en rätt bra stund. Självklart innebär detta att hon sover just den enda tid på dagen då hennes sovande är of no bloody use för mig – jag kan varken jobba, blogga, städa eller förbereda mat, men bara det ATT hon sover sammanhängande på dagen är ju ett stort framsteg. Om vi är ute och går med vagnen (Phil & Ted’s Vibe är det som gäller för damen) kan det bli 2-3 timmar!!! Det bådar i alla fall gott för mina planer på parkhäng med storebror när det blir tillräckligt varmt…

Hon får tillskott tre gånger om dagen, och äter då ca 80-120 ml ersättning från flaska efter amning. Vi blandar alltid på 120 ml vatten, för att hon ska toppfyllas tills hon verkligen inte orkar mer. Efter ”dåliga” amningar händer det att hon slukar hela flaskan, men i regel lämnat hon 20-40 ml kvar. Hennes viktkurva skuttade rejält uppåt efter två veckor med tillskott, så det är ju positivt.

På dagarna märker jag tyvärr redan av att hon föredrar flaskan när hon är riktigt hungrig, hon har dåligt tålamod och släpper taget om bröstet gång på gång, kastar sig bakåt och slänger bak en arm och utstöter klagoljud på ett högst teatraliskt vis. Men efter middagsflaskan vid 17-18 ammas hon enbart fram till frukostflaskan vid 8-9, och verkar helt nöjd med detta.

Vi har valt att göra på detta sätt med ersättningen för att styra in henne i familjens matschema redan nu, med tre större mål om dagen. Det blir då smidigt att göra som med storebror och fasa ut ersättningen relativt snabbt så snart hon börjar äta fast föda, genom att byta ut ersättningen mot mat på de tider hon redan är van vid en rejäl bukfylla, och behålla amningen före och mellan målen. Storebror slutade helt med ersättningen vid ca 8 månaders ålder, men ammade till ca 19-20 månader.

Nattsömnen har tack och lov fungerat klockrent länge nu. Förutom någon enstaka natt med magknip och skrik så sover hon. Någonstans vid 20-21 somnar hon i min famn i soffan, och kan i regel läggas ned i ”innevagnen” i hallen (Babyzen Yoyo+ 0+) utan att hon vaknar. Kring midnatt eller någon timme innan går vi ner till sovrummet. Eventuellt vaknar hon till och ammar en kort vända innan hon somnar om och läggs i sin säng.

Och hon har äntligen blivit tre, snart fyra, månader. Hon är inte längre så liten och skör, och enligt statistiken innebär samsovning inte längre någon ökad risk i hennes ålder. Som en skänk från ovan har storebror också börjat sova nästan hela natten nästan varje natt, så vi liggammar och samsover. När jag vaknar till och vill sova för mig själv en stund lägger jag bara över henne i hennes säng; inga problem!

En dålig dag vaknar hon klockan 6 på morgonen, och en bra dag efter klockan 7. Eftersom det är vid 7 hela familjen går upp på vardagarna för att storebror ska hinna äta frukost innan förskolan. Möjligen hade hon sovit längre annars. Så på den fronten har jag verkligen inget att klaga på — jag lider inte av sömnbrist annat än självförvållad sådan. (Som när jag efter en amning börjar mobilblogga vid 05 istället för att somna om.)

Dagarna har blivit mer harmoniska hemma. Hon är överlag glad och mysig, MEN jag får inte göra annat än att ägna mig åt henne. Max 10 minuter åt gången kan hon tänka sig att sitta i stol, babysitter, bärsjal eller -sele eller ligga i babygymmet innan hon blir apsur. Så det är: fixa kaffe, springa på toa, borsta tänder… typ sådant som hinns med i luckorna. Ingenting annat hinner göras klart. Varje dag hinner hon få spel medan jag fixar/äter frukost, klär på mig eller fixar lunch. Men det är nog inte riktigt lika många minuters panikskrik om dagen längre. Så länge jag gör som hon vill.

Hon vill sitta i knät. Med betoning på sitta. Skillnaden i att sitta vid köksbordet i sin något tillbakalutade babyinsats på Stokke-stolen och att sitta precis bredvid den upprätt i mitt knä är tydligen skillnaden mellan panikskrik och förnöjt joller… Hon är stark och kan nästan dra sig upp till sittande genom att hålla i mina fingrar. Från halvliggande i famnen sätter hon sig upp obehindrat och utan hjälp. Hon älskar leksaker och greppar dem riktigt bra, för dem till munnen och smakar på dem.

Hon äter mycket på fingrarna också och dreglar kopiösa mängder. Jag började nästan tro att det var tänder på gång. Tills jag läste det här inlägget om H:s första tand, och såg att han var likadan vid samma ålder trots att tanden inte kom förrän vid sju månader. (Det är ju för sådant här jag älskar att ha bloggen, jag är så sur över att det blir så många luckor i dokumenteringen av L:s första tid, trots att bloggen nu varit med från start.)

Och vad mer? Jo, hon kräks. Vi får ju tydligen bara kräkbarn, och med regelbunden toppfyllning med flaska blir det lätt absurt. Jag har beställt ett dussin dregglisar till för att försöka spara på kläderna. Jag är inte kinkig för små kräkfläckar på vare sig henne eller mig, men när kläderna blir genomvåta måste de ju bytas av bekvämlighetsskäl om inte annat. Nu kräks hon ju ofta små kaskader långt över dregglisen och ner över hennes arm och mage och min mage och ben, men mot småblurparna kan i alla fall en dregglis hjälpa så att inte halsringningen blir genomvåt på en gång.

Magen fungerar annars ganska bra, med vissa perioder av knip och gasighet (eventuellt relaterat till att jag ibland fuskar lite med det mjölkfria pga orka inte kunna ta en färdig smörgås på kafé för att det är mjölk i margarinet…) och hon bajsar i regel dagligen.

Hon är stark och stabil, vaken och nyfiken. Hon känns stor, och vi har släppt alla spärrar. Hon får sova i vår säng och vi (eller jag då, B är fortfarande lite novis på denna unge) lyfter och bollar runt med henne lite hur som. En napp på golvet hemma åker rätt in i munnen igen. En napp på golvet ute passerar mammas mun en vända först. Eventuellt efter en torkning om synligt skräp föreligger. Flaskor och nappar kokas…kanske någon gång i veckan? Med avklingande intervaller. Annars åker allt i diskmaskinen eller handdiskas lite lagom noggrant. Det är skönt att ha nått det här stadiet igen!

Första dagen på kraftfoder

Första dagen på kraftfoder

Då är den snart till ända, lillasysters första dag  på ”kraftfoder”. Vid tre tillfällen har hon fått upptoppning på flaska efter amning.

Efter frukost fick hon i sig 50 ml, efter lunch närmare 80 ml, och nu till middag nästan hela 100-millilitersflaskan. (Sedan ville hon absolut till bröstet igen också, vartefter hon kräktes ner mig, sig och halva köksgolvet.) Hon har ammat markant mindre under dagen, vilket ju var väntat, men vi får hoppas att det inte glesas ut så mycket att produktionen går ner. Hon vill gärna snutta på bröstet även efter flaskan för att komma till ro.

I övrigt har det varit i princip som vanligt. Hon sov middag liiite längre än vanligt vid lunch, men det har ändå inte blivit mer än totalt kanske 1,5 timmar under dagen, utöver när hon småslumrat i famnen.

Den mjölkfria ersättningen, Althera, finns bara på pulver, men det har än så länge känts okej att blanda. Med H körde vi ju bara ersättning på tetra, så det blir en lite jobbigare process med matning denna gång.

Mina känslor är blandade: sorg, beslutsamhet, uppgivenhet, lite lättnad, skuld och skam. Det känns hårt att ha misslyckats igen. Vad är jag för en kvinna och mor som – återigen – inte klarar av att göra det som en helt naturligt ska kunna: ge tillräcklig näring åt sitt barn så att det växer och utvecklas?

Det får bli L som styr vad som händer framöver. Hon får obegränsad mängd ersättning 3-4 gånger om dagen, och får amma resten. Verkar hon amma sämre får vi lägga på något ersättningstillfälle. Jag orkar inte ”kriga” mot ersättningen en gång till som med H, då jag slet som ett djur för att upprätthålla typ 50/50.

Det känns knappt värt det att hålla på och späka mig själv med mjölkfri kost när det ändå inte går att helamma. Jag ska försöka se till att hon får amma sitt första halvår, men efter det får det vara med både mjölkfri diet och trugande med tutten. Tål hon att jag äter mjölk då, och är intresserad av att amma, så får hon fortsätta, men annars lägger jag ner. Att hålla på och kämpa för någon halvmesyr känns mest onödigt och desperat. (Jag är rätt mycket av en allt-eller-inget-person.)

Min personliga åsikt/tro är att amning är det bästa för barnet. Självklart är det så, annars hade jag ju inte kämpat så som jag gjort. Jag vet att ersättning fungerar bra också, men det är inget jag hade valt till något av mina barn. Om valet varit mitt. B tycker att det mest varit själviskt av mig att försöka minimera ersättningen; att det rör sig om något sorts egogrej från min sida. Jag ser ju det ologiska i att lägga sådan enorm vikt vid frågan med hänsyn till hur bra det ändå är med ersättning, men jag känner som jag gör oavsett. Den misslyckade amningen med H gör fortfarande ont, och nu blir det en till besvikelse att hantera.

Men OM jag skulle få ett tredje (och garanterat sista) barn framöver så tänker jag bara ge amningen EN ärlig chans. Aldrig att jag viker bebisbubblan till vikt- och amningsångest igen. Tvi för det!

Hemmadag idag

Hemmadag idag

Bloggen fungerade igen imorse, så det verkar som att problemet för en gångs skull låg hos webbhotellsleverantören, och inte något tillägg som kraschat WordPress. Skönt att slippa mecka med det igen!

Igår var jag återigen på kontoret en liten sväng på förmiddagen, för att få lite sammanhang i livet, och lite socialt umgänge. Att arbeta går då rakt inte med lilla fröken i släptåg…

En liten stund, efter mycket skrik, sov hon faktiskt i bärsjalen. Jag hade med den mjuka sköna bambutrikåsjalen från Aldoria. Lööv it!

Kolla vilken läcker liten virvel hon har, lillpluttan! (Och hon är inte halvflint, utan börjar successivt bli blond.)

Tre dagar denna vecka har jag hälsat på på kontoret, och tre olika vagnar har fått följa med. Mina kollegor skakar på huvudet. En har inga barn, och den andra har lagt småbarnsåren bakom sig, och brydde sig tydligen aldrig om det där med vagn, när det begav sig heller (hur det nu är möjligt?).

Igår eftermiddag var vi på BVC och träffade läkaren. Att veta om lillan verkligen är mjölkallergisk eller inte är tydligen i princip omöjligt, men så länge hon mår bättre utan mjölk är det ju bara att köra på mjölkfritt, och testa mjölk igen efter ett tag för att se om hon klarar det. Tyvärr hade vågen stått i princip helt stilla sedan förra veckan.

Och det är ju bara att ge upp tanken på helamning nu. Även om det går att komma med ”ursäkter” som att hon varit förkyld under veckan som varit, och att hon var nybajsad vid vägningen, så känner jag att jag inte kan vägra ersättning längre. Att hon går upp lite långsammare tror jag inte är någon fara så länge hon mår bra och utvecklas, men hon ska inte stå still i vikt.

Vi fick med oss en burk Althera att prova, och om vi upplever att den ersättningen fungerar bra ska vi höra av oss till BVC och få ett ”recept” utskrivet för att inte behöva betala multum för den. Den är gjord på komjölk, men är… hydrolyserad (?) tror jag det hette, vilket innebär att de gjort …något… med proteinerna som gör att den fungerar även för de flesta överkänsliga.

Budet var att toppa upp med så mycket hon vill efter amning. Hon slök typ 80 ml igår kväll, efter en väldigt misslyckad amning. Jag hade börjat fixa mat efter att B nattat H, vid 20.30-tiden. B var sur och tyckte jag var dum i huvudet som skulle laga mat så sent. Jag hade sett fram emot att testa ett nytt recept. L blev grinig, och jag fick stå och försöka skära grönsaker med henne i famnen, ammandes. Ville inte ha hjälp från den griniga karlsloken som pissade på min regnbåge. Han blev ännu surare för att jag inte bad om hjälp, utan stod där och försökte enhandsstrimla salladslök. Ja, ni hör ju – stämningen var inte på topp, och mjölken ville inte direkt flöda.

För att få undan både barn och grinig gubbe från min matlagning sade jag till B att fixa en flaska och mata sin dotter. Och det gick ju rätt bra. L började gråta även efter att hon ätit sig proppmätt, men nöjde sig när hon fick en napp att snutta på. Och vi föräldrar delade en väldigt god gado gado-sallad ur en gemensam skål. Hur gott som helst (utöver att B avskyr tofu i alla former, och jag inte heller är helfrälst). Jag testade detta recept från Allt om Mat, som verkade vara en bra, förenklad instegsvariant.

Skälet till att jag överhuvudtaget ville testa gado gado var dock att jag sett Jamie Oliver göra en något mer komplicerad variant när jag satt utsvulten framför teven. Nästa gång provar jag hans recept, även om det jag gjorde igår också var kanonbra. Det blev väldigt gott och matigt med en tjock jordnötssås till salladen, så jag tänker nog prova fram en ”husets” gado gado, vad det lider. Men den får nog bli utan tofu (kanske tzay istället? eller bacon, om en inte är noga med att det ska vara vego). Kombinationen strimlad rödkål, papaya och avokado blev dock jättehärlig rent färgmässigt, och mycket snyggt upplagt på trendigt ”bowl”-vis, och med såsen runt skålens insida som Jamie Oliver gjorde. Tyvärr blev det inga bilder, för när det väl var klart var klockan 22, och vi ville bara äta.

Idag fick jag nyss äta rester av salladen till lunch medan den lilla ligger i Yoyon och sover. Vi har inte ens packat upp Inovi-sängen igen efter resan, för Yoyon fungerar så bra som ”dagbädd”. Hon fick i sig nästan 50 ml ersättning efter frukost, men skulle absolut snutta på brösten även efter att det verkligen inte gick att truga i henne mer ersättning, så nog är sugbehovet en stor del av hennes ”klängighet”, alltid.

Det dröjde dock till efter klockan 12 innan hon, efter mycket prat och snuttande, somnade så pass att jag kunde lägga henne ifrån mig. Så ersättningen verkar inte direkt vara någon mirakelmedel för att få henne att somna. Men kanske sover hon ett tag nu? Hoppas hoppas hoppas.

Läget idag

Läget idag

Oj, vad jag har försummat bloggen på sistone! Mer än vad jag någonsin gjort under de två år jag lyckats hålla den vid liv hittills. Vilket är jättetråkigt, eftersom en av de stora anledningarna till att jag alls håller på är att den är min dagbok, en behållare att förvara alla dessa minnen från småbarnsåren i.

Eftersom vad som hände förra veckan redan är en grötig massa utan sammanhang i mitt huvud. Barnafödande, amning och allmänt småbarnskaos har allvarligt skadat både mitt kort- och långtidsminne så pass att jag glömmer det mesta som inte skrivs ner. Jag har blivit seriöst dum i huvudet; helt oförmögen till komplexa tankar och med så dålig simultankapacitet att jag måste spola tillbaka teveprogrammet bara jag råkat tänka på något annat. Än värre om jag kollat på telefonen – då är jag helt omedveten om vad som pågått på teven under tiden. Jag som brukade kunna plugga, äta mat och följa en teveserie samtidigt…

Mitt nöje under amningssessionerna i soffan är nämligen att titta på mat-tv – Jamie Oliver, Per Morberg och Leila Lindholm på 7:an, och Masterchef Australien på TLC, alla tack och lov med playfunktion på digitalboxen, så att jag kan titta när det passar mig OCH spola tillbaka hundrasjuttiofemton gånger när jag inser att jag zoomat ut och inte har någon som helst aning om vad som hänt på skärmen. Älskar den där unga killen som har ett matlagningsprogram på 9:an också (Donall?), men missar det alltid på grund av ingen playfunktion. Och med hänsyn till ovan missar jag det ofta även när jag tittar, så att säga.

Lillskruttan blir tre månader till helgen, och jag har inte hunnit sammanfatta hennes andra månad ännu.

Jag hade laddat för BVC-besöket förra veckan, med min lista på symptom och sättet de avklingat på under den mjölkfria perioden. Fortfarande osäker på om det verkligen var avståendet från mjölk som orsakat de gradvisa förbättringarna, eller bara allmän mognad och normala variationer i en bebis varande och mående. Men jag hann inte längre än till att berätta att vi (sedan det senaste besöket fem veckor tidigare) hade haft fortsatta problem med att L inte gått att lägga ifrån sig utan skrik, och att jag haft en mjölkfri period, men att jag var lite osäker på effekten, innan vår sköterska raskt sade att vi minsann skulle ha märkt direkt om det var mjölkallergi, för folk beskriver det som att de fått en ny bebis. Och att det där att bebisen inte går att lägga ifrån sig är typiskt när man kan se en planande kurva, som det visade sig att L hade, och det betyder att hon inte äter sig mätt, utan somnar när hon ätit nog för att upprätthålla vätskebalansen, men inte nog för att lägga på sig som de ska. För att snart vakna och upprepa beteendet. ”Ge ersättning efter varje amning så att hon blir mätt!” blev budet. Och jag blev så ställd att jag började gråta. Försökte säga att hon ju faktiskt har börjat gå att lägga ifrån sig, och vara nöjd och vaken längre stunder, men upplevde att allt jag sade bara viftades bort.

Efter de tidigare två veckorna då hon hade gått upp dåligt hade ju trenden vänt, och hon hade gått upp de hundra gram i veckan som jag tidigare fått höra var en okej viktuppgång. Och detta när hon för första gången helammades, utöver den där första levnadsveckan, då inget gick som det skulle. Borta var inställningen att en ska ha is i magen när det gäller amning, trots att fråga är om en frisk (och i alla fall ibland glad) unge, som vuxit fint på längden (även om hon inte gått att mäta p.g.a Von Rosen-skenan så har hon de senaste veckorna vuxit ur kläder, nästan vuxit ur sitt babynest, och de på ortopeden påpekar alltid att hon är lång) och utvecklats precis som hon ska med ögonkontakt, leenden/skratt, försök att få tag i leksaker och ett allt mer varierat joller.

Jag krisade rejält den dagen, skrev ett långt mejl till BVC-sköterskan om vad jag hade velat berätta om/diskutera, ventilerade på instagram, och kontaktade en hjälpmamma på Amningshjälpen, som tack och lov stöttade mig i tanken att strunta i BVC:s råd om ersättning tillsvidare, och istället amma på och eventuellt göra bröstkompressioner (jag har dock svårt att få kläm på det, no pun intented). Hjälpmamman trodde att det kunde vara bara frånvaron av ersättning som gjort att L börjat må bättre, i och med att många bebisar kan vara känsliga för att äta mjölk direkt, men inte nödvändigtvis skulle reagera på de små mängder som kom via bröstmjölken.

Lillan hade dock varit väldigt gasig och uppenbart skrikig på grund av magont, sedan ett par dagar efter att jag började äta mjölkprodukter igen förra lördagen, och sedan hade även prickarna på kinderna så smått börjat komma tillbaka, och bajs hade helt uteblivit sedan söndagsmorgonen. Så jag började återigen tro att det nog kan vara mjölken som är problemet, även den som jag äter. BVC-sköterskan hörde av sig dagen efter, och vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta mjökfritt och amma på fram tills onsdag denna vecka, då hon ordnat en läkartid på BVC hos en barnläkare som även är allergolog. Hon ska undersöka Lillan och se vad hon tycker.

Om det skulle behövas kan hon skriva ut mjölkfri ersättning på recept. Och det känner jag mig fine med. Nu har vi ammat på en vecka till. Om kurvan inte har fortsatt bättras på så finns det inte så mycket annat val än att ge upp tanken om helamning för denna bebis också. Väldigt tråkigt, men inte mycket att göra något åt. Det fungerar inte för alla att helamma, hur gärna en än vill. Om kurvan däremot har bättrat sig så är det ju jättekul, och jag kommer då att satsa på en helamning den sista perioden som kvarstår innan det är dags för gröt och puréer. (Det går ju så fort!!!)

I helgen gjorde vi en utflykt till Sigtuna för att äta lunch på stadshotellet och flanera lite, för att uppmärksamma H:s mammas födelsedag tidigare i veckan. Det var en fantastiskt vacker – men ack, så kall! – dag, och Sigtuna är väldigt mysigt. I vanlig ordning var det nästan bara barnvagnsbilder som fastnade i min kamera. (B och L fick skymta förbi i mitt barnvagnsfotograferande, men H sprang runt och busade med farmor och farbröderna, och gick alls inte att fånga på bild.)

Annars har det inte hänt så mycket under min långa frånvaro. Jag tog Yoyon ner till kontoret igår, och fick för första gången testa det medföljande regnskyddet. Det var lätt att sätta på även utan att ha kollat någon beskrivning, det fungerade intuitivt och verkade täcka allt som skulle täckas. Det fästs med kardborrar runt handtaget, och två stroppar ner runt en ”knapp” på chassit. Plasten är tunn och mjuk, och det har ett luftningshål på vardera sidan framför suffletten. Den enda nackdelen är just att det är i klarplast, och således tar plats. Ett plus är dock att det kommer i en medföljande påse, och att den får plats i nätfickan på undersidan av liggdelens fotsida, så det behöver inte stjäla utrymme i varukorgen.

H fick gå hem från förskolan igen, och det gjorde han med glädje, glatt hoppandes i alla vattenpölar längs vägen, men ändå snällt hållandes sin mor i handen när vi går längs bilvägarna hemåt. Vid hemkomsten åt vi alla mellis, och sedan behövde H en ny blöja. Lillasyster låg snällt på badrumsmattan medan storebror fick hjälp på skötdynan (det går verkligen inte alls framåt med pottan nu…), och sedan gjorde storebror bus och släckte lampan för oss. Ibland fungerar det ändå rätt harmoniskt att ta hand om båda barnen. De är så fina, mina små!

Idag lämnade jag på förskolan, för att gå och ha lite häng på kontoret innan det är dags för hämtning igen. Med Groundation och ”Silver Tongue Show” i mina nya lurar var det en skön promenad trots gråväder och vårvinterslask. Vi ska gå och handla efter hämtning, så idag behövdes syskonvagnen.

Igår blev det lite sämre rull till kontoret, men fördelen med att ha den lilla smidiga Yoyon inne på mitt rum. L har ju även vant sig vid att sova i den. Idag blev det kungligt rull i fina Donkeyn med de stora lufthjulen, men vagnen får vänta i farstun. Varukorgen behövs till matvarorna och kan inte härbärgera Yoyon.

Jag har tagit min Phil & Ted’s Cocoon XL till kontoret för att slippa plocka åkpåsen ur Donkeyns liggdel när L ska sova inne. Och det gick ju det med. Nu har L äntligen, efter tre timmar, somnat i mjukliften på mitt ena skrivbord.

Det blir inte direkt något jobbat under en förmiddag på kontoret, men det är skönt att komma ifrån amningssoffan och umgås lite med kollegorna ändå.

Det blev ett långt och spretigt inlägg detta. Jag måste försöka hinna blogga lite oftare!