Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Trysil – dag 2

Trysil – dag 2

Vi börjar komma in i semesterlunk. Trodde jag, i alla fall. Åt frukost, V somnade i vagnen. Storbarnen fick leka i lekrummet en stund.

Natten var prövande. Med V som vaknade 00:30 och sedan härjade på tuttarna på ett missnöjt vis. Sedan började L rulla emot bebis, vaknade till och blev kränkt över att flyttas nära pappa, och började sparka mot bebis. Sedan var klockan 03, och H kom trippande. Före 04 sov jag nog igen, men vid 06:20 vaknade barnen för morgonen.

Så jag tänkte rulla tillbaka den sovande V till rummet. Lägga mig och sova middag i sängen med L. Men V vaknade. Och ville inte somna om. På hela dagen. Farmor kom tillbaka efter att ha lämnat H på skidskolan, och erbjöd sig att passa henne lite så att vi fick sova. Men det blev bara en liten stund, sedan vaknade L och hörde att H kom tillbaka från skidskolan.

Vi gick till badet medan farmor hade V, sedan åt vi middag på hamburger/bowling-restaurangen. Jag och L avvek direkt efter varmrätt, eftersom vi båda desperat behövde sova. V hade ÄNTLIGEN slocknat i sin vagn, och fick stanna kvar med sällskapet.

Nu är det natt, och jag har legat vaken i ett par timmar efter att ha tagit upp V för nattens amningspass. Ska försöka somna om, men tror bebis har bajsat, så måste nog styra i det först. Hon fick rätt mycket ersättning igår, tre ”hundraflaskor” efter att ha varit nöjd med bara en flaska om dagen i några dagar med mycket amning. Det är sällan hon får flaska mer än två gånger de dagar vi är tillsammans hela tiden, men det varierar så klart. Vissa dagar är hon hungrigare än andra.

V:s andra månad

V:s andra månad

Jag glömde ju helt skriva om det då, men V fyllde hela 2 månader igår. Det har varit tre dagar i rad med signifikanta datum: min och B:s 10,5-årsdag den 17:e, H:s 4,5-årsdag den 18:e, och V:s 2-månadersdag igår. Inget av det firades, för vem orkar och hinner med halvårs- och månadsdagar nu för tiden?

På samma sätt finns inte tid att detaljgranska bebis hela tiden, och även om det händer mycket i en bebis liv så har jag med tredje barnet inte samma koll på vad som händer eller borde hända vareviga vecka.

Hon har vuxit, så klart. Men det finns inga färskare siffror än 3 785 gram och 53 cm vid 6 veckors ålder. Vad som hänt sedan dess får vi se vid nästa BVC-besök den 28/2.

Hon har hoppat upp till storlek 2 i blöjor, och de flesta kläderna i storlek 50 är urvuxna. Bara några få plagg, med utfällningsbara muddar, och en del saker i dubbelstorlek 50/56, fungerar fortfarande. Annars är det storlek 56 som gäller.

Navelgranulomet behandlades med lapis/silvernitrat, och verkar ha läkt ihop trots att det såg rätt fult ut ett tag, och den lilla naveln har blivit till världens gulligaste lilla spiral.

Rotavaccinets första dos passerade obemärkt förbi, och inte smittade hon ner någon annan heller.

Något som inte gått lika obemärkt förbi är de två första utvecklingssprången. Såväl i början som i slutet av den andra månaden var det en period då hon varit skrikigare och klängigare.

Vi började oroa oss för eventuell mjölkallergi när hon mot slutet av månaden blev allt klängigare, kunde inte komma till ro själv alls och bara vaknade när hon lades ner. Kräktes och skrek mycket, och hade prickar i hela ansiktet. Men det känns faktiskt som att det blivit lite bättre mot slutet av månaden, så det kanske varit just ett utvecklingssprång?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om hela konceptet med utvecklingssprång, men med hänsyn till hur ofärdiga människobarn är när de föds så känns det rätt självklart att det är en hel del omvälvande saker som sker i deras hjärnor under spädbarnstiden, och det verkar vettigt att det sker på ganska bestämda tider. Sedan kommer ett litet barn förstås att ha gnälliga/skrikiga perioder, och med hänsyn till hur tätt utvecklingssprången duggar i början känns det som att det nästan alltid är ett på gång. Så det blir lätt en ursäkt för allt.

Hur som haver så började hon i alla fall att vakna till och bli lite mer ”med” i början av månaden, och i slutet av månaden har hon helt klart gått från att ha varit ett litet paket med nästan bara autopilotfunktioner, till att vara en riktigt alert liten individ. Även om hon fortfarande sover bort större delen av dygnet. (Vilket ju är rätt skönt, ändå.)

Hon somnar oftast någon gång runt 10-11, och kan sedan sova fram till 15-16, med eller utan matpaus. På nätterna sover hon från 22-23 och fram till 7-8, eller när jag nu drar upp henne ur sängen/försöker smyga upp själv. Så det är egentligen en kortare vakenperiod på förmiddagen och en längre på eftermiddag/kväll.

Och när hon är vaken så tittar hon. Ser sig intresserat omkring i hela rummet. Och skrattar och ler när en pratar med henne. Pratar tillbaka med de sötaste små ljud – något mellanting av Chewbacca, en Mogwai och den där lilla söta dinousarien i Jurassic Park som gör ett gulligt läte, för att sedan typ bita huvudet av någon (nu har jag inte sett den filmen sedan typ 1993, men jag vill minnas en sådan scen). Och hela hennes ansikte lyser upp när hon ler. Och ens hjärta smälter. Och en känner sig så utvald. Tills en ser henne le och prata på precis samma sätt med den fint mönstrade kaffemuggen. Eller golvlampan.

Och maten då? Hon växlar fortfarande fint mellan tutte och flaska, bröstmjölk och ersättning. Hon får i regel två flaskor ersättning de dagar jag är hemma, morgon och kväll, och ytterligare någon flaska de dagar jag jobbar. Den flaskan är ibland bröstmjölk, om jag hunnit pumpa på jobbet dagen innan. Ersättningsmängden är ca 100 ml per flaska.

Ammar gör hon när jag kommer hem från jobbet vid 16-tiden, och sedan titt som tätt fram tills att hon somnar (efter en kvällsflaska), och sedan börjar nattpasset vid 02 eller så, och vi liggammar och sover tillsammans fram till morgonen, då hon får sista snutten vid frukostbordet strax före 08 (sedan tröstar B med en morgonflaska när jag överger henne för att gå till jobbet).

Förmodligen hade det gått att öka på amningen, men vet ni vad? Jag har helt släppt min fixering vid att försöka helamma. Jag pallar inte med ansträngningen och stressen, pumpningen och vägningsångesten. Inte en gång till. Och jag tycker att det är rätt skönt att zonka bebis med en flaska inför hennes sovperioder, så att hon faktiskt sover, istället för att vakna upp och vara hungrig och missnöjd titt som tätt. Generellt är jag en mycket pragmatisk tredjegångsmamma, jämfört med hur ängslig och prestationsångestfylld jag var som förstagångsmamma.

Jag har inga sviter efter förlossningen, förutom att det fortfarande pågår lite hormonomställningar (tror jag, eller så är det vätskebrist på grund av amning) som orsakar morgonillamående (är alltså inte gravid p.g.a. är inte jungfru Maria, om vi säger så), trötthetsattacker av typen om-jag-inte-får-blunda-en-stund-nu-så-svimmar jag, och extremt torr och oelastisk hud på framför allt fingrarna och i ansiktet. Men håret är ganska okej denna gång, annars har det alltid blivit fnösketorrt några veckor efter förlossningen. Avslaget är borta. Så var det med det.

 

Tiden rusar… och lite pumphat

Tiden rusar… och lite pumphat

Om ni undrar varför det är tyst här i flera dagar, för att sedan rassla in inlägg daterade flera dagar tillbaka, så är det för att det helt enkelt är så jag gör. För tillfället.

Jag hinner inte skriva färdigt inlägg dagligen just nu, på grund av närhetstörstande bebis, och att mina dagar verkligen går i ett. Men jag sparar ofta några spridda meningar varje dag, sparar utkastet med ursprungligt publiceringsdatum, men opublicerat. Och sedan avslutar jag och publicerar när tillfälle finns.

För mer än något annat är den här bloggen min dagbok. Med finessen att glömska jag kan googla fram saker jag behöver minnas. T.ex. receptet på Carbonara som i grannbyn, eller när H först fick en liten bissing. Jag skriver in några stödord jag minns, och – Vips! – så är mitt blogginlägg framgooglat. Eller bara gå in genom förstasidans tidsarkiv och välja det år och den månad jag funderar över.

Idag jobbade jag, men hade inga möten, och fick en liten sovande praktikant för en stund medan pappan var hos naprapaten och fick ryggen åtgärdad. Hon sov och sov och vi möttes upp för lunch och hon sov ända fram tills dess att kaffet på maten var nästan uppdrucket. Då vaknade hon, och jag blev själaglad över att för en gångs skull få amma henne mitt på jobbdagen istället för att äta lunch med sovande bebis, och sedan gå till kontoret för att pumpa.

Under mina jobb-, och storasyskonens förskoledagar ägnar hon sig nämligen mest åt att sova. Hon ammar ganska intensivt under den tidiga morgonen, och brukar ofta också få en rejäl flaska när vi går och lämnar henne och pappan själva. Sedan kollar de på morgonteve innan hon får ytterligare en liten flaska, och vid 11-tiden har hon i regel loggat ut. Och vaknar i regel först när jag kommer hem vid 16-tiden. Framför allt om hon fått rulla lite vagn t.ex. över lunchen.

Och det är ju jättebra att hon sover så att pappan hinner pyssla med sitt lite, och att han slipper det mesta av stressen med att inte ha tillgång till bebisens tröst nummer ett (bröst). Även om jag är lite avundsjuk över att hon inte ger mig den fritiden. Alls. Och lite frustrerad över att i vart fall två av fyra arbetsdagar faktiskt ha henne i närheten under lunchen, men sedan ändå behöva pumpa.

För herregud vad det är bökigt och tradigt det är att använda bröstpump! Kan inte rekommenderas till någon alls. Ingen jag tycker om i alla fall. Eller är neutral till. Kanske till någon jag ogillar? Neeej, just i bebistid önskar jag nog inte extra omak till någon alls.

Och då har jag ändå en sådan där extra-allt-deluxe-elektrisk-dubbelpump med batteridrift och hands-free-BH. Det är ändå bökigt och tradigt. Hands-free-BH:n gör i alla fall att jag slipper sitta som en märla och hålla fast plasttrattar över brösten. Men att typ jobba eller så går ju ändå inte. Lite instagramläsande eller mobilspel fungerar. Och att dricka kaffe och äta godis.

Men jag känner ändå mest att ”Damn, har utvecklingen inte kommit längre?” Varför finns det inte pumpar som bara suger fast med ett ordentligt vakuum, som komjölkningsmaskinerna, och sedan sitter fast ordentligt? För man måste sitta försiktigt och justera trattar så att de inte lossnar. Och om en t.ex. behöver böja sig ner för att plocka upp något från golvet är det stor risk att mjölken rinner ut flaskorna. Behöver det också vara så många små delar som ska diskas efter vareviga pumptillfälle? Behöver pumpens flåsande vara så högljutt?

Nåväl, bara några månader kvar nu. Och jag pumpar bara max en gång per arbetsdag, för jag hinner inte slösa mer tid på det. Vissa dagar hinns det inte med, men AJ! vad det hinner börja göra ont.

Läkarbesök på BVC – 1 månad

Läkarbesök på BVC – 1 månad

I förmiddags var det dags för lillans första läkarkontroll på BVC.

Det var en snabb historia. Jag hann uppfatta att hon lyste och tittade i ögonen, kände på höfterna, frågade om hon hade börjat fixera blicken (ja), lyfte upp henne och kollade någon reflex, mätte huvudet (37 cm), och att vi vägde henne (3600 g jämnt). Det var säkert fler saker som bockades av, men det gick fort, och som tredjegångsförälder får en inte pedagogiska förklaringar till allt.

Hon instämde i att det var finnar lillan har i ansiktet, ”nyföddhetsprickar” var ordet hon använde, kollade på naveln och sade att det var ett litet granulom, som det räckte att sköterskan tittar på vid nästa besök, i och med att det inte såg infekterat ut.

Och det var det. Hon följer sin kurva perfekt, så strategin att helt låta henne styra ätandet verkar fungera. Skönt. Då är det okej att hon sover längre stunder utan att vi väcker henne, och att vi bara ger ersättning när hon verkar hungrig trots att hon nyss ammat. Det har ju känts rätt, men det var skönt att få bekräftat att det fungerar.

Hon får förstås fortfarande mycket mer ersättning än vad L fick (där var vi som bäst 30 ml/dygn ifrån helamning, och vid en månad fick L 3×30 ml, medan V får det tredubbla eller mer, ca 3 x 70-100 ml de dagar jag är hemma), men jag orkar verkligen inte hålla på en gång till, med den ångesten och oron jag hade inför varje vägning.

Allt väl, alltså. Storbarnen lekte med morfar medan vi var borta, och vi passade på att ta helgens matinköp på hemvägen.

Den lilla satt i babyskyddet och såg skeptisk ut. För att sedan somna och fortsätta sova i babyskyddet större del av dagen. Vi kollade till henne kontinuerligt, så klart, där hon stod på vardagsrumsgolvet. Och hon sov och sov.

Generellt hade vi en lugn och harmonisk dag. Hela familjen hemma. Utan bråk. Det var inte igår, om en säger så.

V:s första månad

V:s första månad

Idag blev hon en månad gammal, vårt nytillskott. Helt otroligt vad dessa veckor har gått snabbt!

Hon föddes den 19/12, och vägde då 3 255 gram och var 49 cm lång med ett huvudomfång på 34 cm. Sedan hade hon, precis som sina syskon, en något för stor viktdipp de första dagarna, och vägde som minst 2 885 gram innan det vände uppåt igen. Precis som sina syskon fick hon tillmatas med ersättning på grund av viktnedgången, och vid en månads ålder äter hon en blandad kost på bröstmjölk och ersättning.

Vi låter henne bestämma det här med maten. Hon ammas i första hand (när mamma är hemma), och sedan får hon tillskott på flaska av ersättning (eller utpumpad bröstmjölk när det finns) i de fall hon antingen inte verkar nöjd efter amning, eller att hon ammar flera gånger tätt utan att riktigt komma till ro emellan. Som när hon ammar, somnar och sedan vaknar igen efter tio minuter och skriker, och detta upprepas flera gånger. Då kollar vi om hon är mer hungrig genom att erbjuda flaska. När mamma är på jobbet får hon i första hand utpumpad bröstmjölk, annars ersättning, tills hon är nöjd och inte vill ha mer.

Mjölkproduktionen verkar fungera bra, men det finns inte tid till att hålla på och intensivpumpa och gud-vet-vad för att försöka komma ikapp, med en bebis som även får ersättning, med de längre sovstunder och färre amningstillfällen som detta innebär. Vi tänker heller inte riskera en viktnedgång till för att försöka intensivamma igång det hela. Med tre barn och ett hem i totalt kaos väljer vi den pragmatiska vägen denna gång. Mätt och nöjd bebis är lättare att hantera, och det är faktiskt rätt skönt att se till att hon blir nöjd och sover lugnt en stund istället för att amma en gång i kvarten när hon fått för lite mjölk vid amning.

Sedan en vecka jobbar jag måndag till torsdag, och försöker vara på kontoret den tid som storbarnen är på förskolan, 08-15.30. Ibland ses vi på lunch för amning. Jag pumpar på jobbet, och kanske någon gång om dagen när vi är hemma och bebis tagit en lite längre sovstund, för att i alla fall lite grann mildra effekten av att hon sover länge efter ersättning (och lindra obehaget av mjölkstinna bröst). Det blir allt mellan 50 och närmare 120 ml per pumptillfälle beroende på tid sedan föregående amning/pumpning och allmän dagsform.

För det mesta växlar hon bra mellan bröst och flaska (vi använder Medelas Calma-flaskor), även om hon ibland kan börja krångla med att ta tag om bröstet ordentligt, eller plötsligt börja ta ett alldeles för litet tag så att det gör ont och bröstvårtorna blir platta. Oftast efter att jag jobbat en ”hel” dag, men det brukar ge med sig efter lite övertalning och positionsbyten och att jag varit extra noga med mage-mot-mage och rikta bröstvårtan mot hennes näsa så att hon gapar ordentligt innan hon hugger.

Vikt och längd vid månadens slut har vi ingen aning om, eftersom vi var på BVC sist vid tre veckors ålder, och hon nu är 4,5 veckor. Då hade hon passerat födelsevikten, och låg på 3305 gram, och hade blivit 51 cm lång med ett huvudmått på 36,8 cm. Men det blir en läkarkontroll i slutet av veckan som kommer, så då får vi se.

Kläderna i storlek 50 känns inte längre jätterymliga, så nog växer hon. Blöjstorleken är fortfarande 1.

Navelstumpen föll av efter en vecka, och naveln under verkar läka bra, även om den inte är lika ”snygg” som syskonens. Jag vet att jag tyckte redan från början att knuten som barnmorskestudenten gjorde såg lite klumpig ut, och hon har nu som en knöl i navelns underkant. Den ser helt läkt ut utanpå, men häromdagen fanns liite torkat var runt naveln, som måste ha kommit från ”insidan”, eftersom utsidan är läkt. Jag ska be läkaren titta på det för säkerhets skull.

Hon har ömsat skinn men är vid månadens slut slät och fin i huden. Hon hade blodblandade flytningar (heeelt normalt) mellan ca 1-2 veckors ålder, men de är helt borta nu.

Höfterna fick helt godkänt efter ultraljudskontroll hos ortopeden (p.g.a. att storasyster hade höftledsluxation, och det finns en ärftlighetsfaktor).

Hon kräks ibland, ofta när det gått lång tid sedan hon bajsat, och lite småkräkningar när hon kanske blivit lite väl toppfylld med flaska eller legat och tröstsnuttat mycket vid bröstet när hon egentligen varit mätt.

Annars händer det väl inte jättemycket ännu. Hon äter och sover för det mesta. Producerar en till två bajsblöjor och massor av kissblöjor dagligen. Under den första månadens gång har hon gått från att sova nästan hela tiden till att få allt längre vakenperioder då hon ser sig omkring.

Jag tycker mig ha sett antydan till ett leende några gånger, första gången i väntrummet på BVC-besöket vid tre veckor och en dag. När hon halvsover ler och ”skrattar” hon såklart hur mycket som helst på bebisars vis, men klockrena svarsleenden väntar vi fortfarande på.

Hon viftar efter saker, och får ibland tag i dem. I alla fall greppvänliga saker, som mammas hår och halsband. Det märks att hon är mest intresserad av kontrastrika mönster, som skötbordsdynan i vitt med svarta och grå prickar, eller den svart-vitprickiga speldosan.

Än så länge är det en rätt lugn och lättsam bebis vi har. Utom när hon vaknar och är hungrig. Då vrålar hon som en mistlur och tycker att hon borde ha fått äta för en kvart sedan. Hon har blivit klart mer närhetstörstande under slutet av månaden, och vill inte alltid sova själv. Men på det stora hela så är hon nöjd med att sova i såväl babynest som dagbädd som barnvagn. I början sov hon bäst dagtid sittandes i nyföddinsatsen till Tripp Trapp-stolen, mitt i vardagslarmet, men har nu börjat föredra att ligga lite lugnare. Men inte i ett helt annat rum än där vi är.

Jag är så glad att hon sover som en stock i liggdel på vagnen. Såväl Babyzen Yoyo 0+, Bugaboo Donkey och den nya Emmaljunga Edge har varit rena sömnpillren. L bara vrålade sig igenom nästan varje promenad som spädbarn.

För mammans del finns inte mycket att säga, så något särskilt inlägg om mammakroppen en månad efter förlossningen känns inte motiverat. Jag fick inte en skråma i underlivet vid förlossningen, och har knappt haft några men alls efter de första dagarnas eftervärkar. Avslaget är inte hundra procent borta ännu, men har sedan ett par veckor varit fullt hanterbart med bara vanliga trosskydd. Och det var typ det?!

En dag utan bebis

En dag utan bebis

Jag är lite förvånad, men det fungerar faktiskt att vara ifrån bebis en hel dag. Även en så liten som (snart) en månad.

För idag gick jag iväg med storbarnen vid 08. Lämnade på förskolan, gick till jobbet. Stannade där till strax före 15.30, då det var dags för hämtning. Var hemma vid fyratiden. Utan bebis hela dagen.

Egentligen vet jag inte varför jag är förvånad, för med H var jag ju iväg och jobbade 2,5 dagar i veckan, plus 2,5 timmars daglig pendling från det att han var 6 veckor. Med L blev det ju …annorlunda. Då hade jag tänkt mig en något längre heltidsledighet, två månader. Men det fick bli tre, för hon accepterade inte annat än att bo i min famn förrän hon börjat äta mjölkfritt och blev av med Von Rosen-skenan. Om det nu berodde på det… Först därefter började jag jobba ett par dagar i veckan.

Jag pumpar ut mjölk på kontoret, och fick rekordresultatet hittills denna amningsperiod idag: en omgång på 115 ml på 10 minuter. (Men tre timmar senare blev det bara 50 ml på 13 minuter, och det kändes som att det fanns mjölk som inte ville komna ut, så det varierar verkligen, även om det känns skönt att veta att det finns mer än bara droppar därinne.) Skönt att veta att jag nog ger lillan en hel del mat ändå, även om hon fortfarande får ersättning också.

Jag gav upp det här med pumpningsbonanza och tillmatningsset. Jag hinner verkligen inte pumpa annat än när jag är på jobbet och när V ibland tar en extra lång sovstund. Annars ammar jag ju, och efter amningen får hon flaska om hon inte blir nöjd.

B tar ju hand om de två stora, så jag kan inte langa över bebis till honom för att pumpa efter amning, vilket är det rekommenderade för att öka produktionen. Och jag har sedan länge lovat mig själv att aldrig mer begå våld på mig själv för att försöka tvinga fram en helamning som inte vill fungera. Jag tänker till exempel inte offra av min sömn för att försöka pumpa på natten eller i ottan.

Jag ammar fritt och försöker låta bebis ”jobba” lite innan jag ger tillägg. Ger inte rutinmässigt, utan bara när hon inte somnar ordentligt eller är vaken och nöjd efter flera omgångar på varje bröst. Det blir 70 ml 3-4 gånger per dygn när jag är hemma. Och B får ge hur mycket ersättning bebis vill ha för att vara glad när jag är på jobbet. Imorgon finns det i alla fall 260 ml mammamjölk i kylskåpet som hon kan kalasa på också.

Vi parkerade oss i soffan när jag kom hem. Och där är vi än. Hon ammade länge, länge, och somnade sedan tryggt hos mamma. Jag ska försöka lägga ifrån henne en stund för kaffe och lite jobb strax. Passar bara på att tanka lite bebis, jag också.

Jag tror det går bra, det här. Jag är iväg åtta timmar fyra dagar i veckan. Det är ändå bara en tredjedel av de dygnen. Resten av tiden är jag hemma och har bebis inpå mig hela tiden.

Tre dagar i veckan är det bara familjen som gäller. Kanske är fredagen dagen då jag kan passa på att göra något med (bara) de förskolelediga storbarnen? Om pappa och bebis är inkörda på att ha förmiddagarna ihop så kan det ju bli ett gyllene tillfälle för mig att bonda med H och L. Det behöver ju inte vara svårare än att dra med dem ut till lekparken eller skogen eller ner på stan en vända efter frukost.

Första dagen isär…

Första dagen isär…

Idag hade jag kontorspremiär utan bebis. Alldeles ensam. Ingen i magen, och den utanför var hemma med sin pappa. Hur det kändes?

Väldigt bra i den stunden då jag med raska och ogravida steg skuttade vidare mot kontoret efter att ha lämnat mina två stora hjärtan på föris. Jag lyckades nästan förtränga att jag har en bebis ända fram till lunch.

Då slog den stora saknaden till, men då fick jag också träffa min lilla. Vi ammade en stund i bilen, och sedan sov hon sig igenom dagens lunch på stadens hotell i min famn. Helt utslagen.

Sedan gick jag tillbaka och jobbade en stund till innan jag hämtade storbarnen och gick hem. Efter en halvtimme i förskolehallen, som vanligt.

Väl hemma fick jag en bebis i famnen. Som stannade där. Genom storasyskonens eftermiddagskaos, måndagens gloriösa frysköttbullar-med-spaghetti-och-ketchup-men-i-alla-fall-den-ekologiska-med-mindre-salt-och-socker-middag, och ett evighetslångt Grey’s anatomy-maraton i soffan. (Det är det jag gör medan B nattar storbarn och jag ammar och väntar på att lillan ska komma till ro efter hennes aktiva period vid middagen.) Varje försök till nedläggning resulterade i skrik inom 30 sekunder.

Både förväntat och lite mysigt att hon vill tanka mamma när jag varit borta en stor del av dagen. Men också lite jobbigt att inte kunna komma ifrån för att hämta påtår, gå på toa, eller plocka undan middagsdisken från köksbordet. Och att sjala upp henne är det ingen större poäng med när jag ändå mest tänkt sitta och ta det lugnt. Och skulle kanske ändå inte hjälpa när hon är på ligga-vid-tutte-eller-skrika-humör. Och B somnade med storbarnen och kunde inte serva.

Men nu har hon somnat. För kvällen. Tror jag. Men det är hög tid för mig att sova också.

Familjefredag

Familjefredag

Idag var det dags för den första av mååånga lediga fredagar framöver. Barnens övergång till 30-timmarsvecka på förskolan har ju gjort att timmarna bara räcker till fyra dagar.

Jag vet inte när (om någonsin…) någon av oss kommer att känna sig bekväm med att vara hemma själv en hel dag med tre barn, så planen framöver är att vi är hemma allihopa på fredagarna. Jag får jobba ikapp det på något sätt…

Och det kan ju vara både en mysig förlängning av helgen, eller hell on earth. Idag blev det lite som en extralördag, med en lite lat start och sedan städning med barn i varierande stadier av kris inför att nästangrannarna skulle komma på middag.

H tyckte att det skulle bli spännande att få vara hemma en extra dag och se vad bebisen gjorde. Till hans besvikelse, får en anta, så har hon inte börjat göra så mycket nytt på de fyra dagar som han varit åter på förskolan. Hon äter, bajsar och sover. Ligger och ser sig omkring ibland. Men vill om hon är vaken helst bara få lägga sig med ett bröst inom huggavstånd och somna om igen. En napp kan vara okej en kort stund. Men när hon somnat ordentligt och är mätt så sover hon faktiskt bra på egen hand. Timmar i sträck mitt i familjekaoset.

Vi har inte lyckats trappa ner ersättningen, då hon plötsligt blivit hungrigare och dricker upp allt vi blandar (70 ml per flaska) efter att tidigare ha lämnat 20-30 ml. Fyra gånger om dygnet, ungefär, får hon tillskott efter amning. De gånger hon verkar helt mätt och nöjd efter amning får hon inget tillskott. Och inte hinner jag pumpa. Max en gång om dagen blir det, och nästan alltid så vaknar hon och det är bara att avbryta och ge henne det jag just pumpat ut på en gång. Ca 50 ml kan jag pumpa ut på 10-15 min. Så det blir en blandkost för denna unge också, det är ju bara att inse. C’est la vie…

Kontorspremiären

Kontorspremiären

Idag har minstingen fått göra sin första arbetsdag. Eller nja, fått besöka kontoret för första gången i alla fall, för att vattna blommor, ta in post och gå igenom e-postinkorgen inför landets uppvaknande efter helgen. Bara för att kolla så att inget akut ligger där osett. Kunna lämna över några uppgifter till vår assistent, som ju är åter på måndag, även om jag tänkte vara mestadels hemma en vecka till. Ska ta med mig lite pappersarbete hem att pyssla med hemifrån.

Men det betyder förstås också att alla mejl måste öppnas och prioriteringsbedömas. Så läskigt varje gång en varit borta några dagar. Min tendens till katastroftänkande gör att jag ALLTID tror att det ligger en massa akuta och arga mejl i inkorgen när jag inte öppnat den på en halv dag eller mer.

Så här långt har V visat sig vara en ypperlig kontorsbebis. Nymatad och nybytt när vi gick hemifrån vid 10.30 har hon sedan sovit som en stock i tre timmar. Jag har vattnat och tagit hand om posten och ätit julgodis. Sedan skulle jag börja kolla mejlen, men efter att ett program uppdaterats behövde datorn startas om. Och det visade sig att det även skett någon sorts systemuppdatering, för det var inte bara en omstart, utan 45 minuters installation som påbörjades. Nog för att datorn segat som tusan sedan Mojave kom, och en uppdatering således är välkommen, men…Suck… Sovande bebis och oanvändbar dator…

Brösten har börjat ömma också, och inte har jag pumpen med mig. Vakna då, sömntuta! Hon har alltså sovit i vagnens liggdel hela tiden, men nu tog jag upp henne för en kvart sedan i hopp om att hon skulle börja vakna då. Icke.

Rekommendationerna från BB var att inte väcka om hon inte sovit så länge som 4-4,5 timmar, men mina bröst börjar protestera efter 3 timmar, så jag ser gärna att hon vaknar nu.