Alicante – hemresan

Alicante – hemresan

På fredagen var det redan dags att lämna Alicante. För denna gång. Efter två resor finns fortfarande mersmak för denna fantastiska stad. Sol, underbar mat och dryck och en fin badstrand mitt i stan. Kan knappast bli bättre.

Vi tog en avslutande frukost på stället i gränden, och packade sedan in oss i ett par taxibilar och satte av mot flygplatsen. Inga glömda väskor denna gång, och incheckningen gick supersmidigt. Först ville de sätta bagagelappar på våra två Babyzen Yoyo, men när vi sa att de var handbagage var det inget problem.

Mina två små på Alicantes flygplats i Babyzen Yoyo 6+ och 0+.

Ombordstigningen gick bra, och denna gång hade vi tack och lov fått en egen rad att sitta på. Tyvärr gjorde vi ett misstag med placeringen, och satte H vid fönstret (för att han skulle få se hur världen ser ut uppifrån, och kunna se ner på molnen), mig med L i knät i mitten, och B längst ut. Det var INTE en bra placering. Jag kunde inte hjälpa H med saker när jag hade L i knät, och det blev en del kladd och spill och tappade leksaker. Nästa gång sätter vi föräldern utan bebis i knät i mitten, så att hen kan serva både storbarnet och den andra föräldern.

Äntligen fick jag också ta en bild på en Babyzen Yoyo+ i planets bagagehylla. På nerflygningen stoppade personalen in vagnarna i de små skåpen precis framme vid cockpit, och så även den ena på hemflygningen. Men en Yoyo i bagagehyllan fick jag till slut testa!

Det var bökigt och stökigt med maten (HATAR de där fyrkantiga lådorna som SAS börjat med) och drycken. Efter kaffet hade jag sett fram emot att hälla i mig en G&T för att klara av sista etappen av resan med förståndet i behåll. Men sedan hände något. Hela familjen bara slocknade. Samtidigt. Det måste ha varit minst ett par timmar kvar av resan, och vi vaknade inte förrän planet började tappa höjd och högtalarna började prata om vädret i Stockholm. Que?

Även sista biten gick bra för barnens del, trots att inflygningen var allt annat än smeksam. Jag fick dock panikont i öronen eftersom det gick så snabbt nedåt, och trodde huvudet skulle explodera. Att tugga, svälja och gapa och röra käkarna hjälpte föga, och när jag till slut tryckutjämnade genom att hålla för näsan och blåsa liksom visslade det ur det ena örat. Sjukt obehagligt. Men barnen var lugna som filbunkar.

Lillan satt i selen (Ergobaby Stowaway) hela tiden, utom under start och landning, då hon var tvungen att tas ur och sättas framåtvänt. Skönt att kunna somna och veta att hon satt där hon satt.

Bagagehämtningen gick snabbt och smidigt, och det var verkligen enkelt att checka in (och hämta ut) babyskyddet som specialbagage också. En buss till bilen vid Linds krog, och sedan hemåt. Inga bekymmer.

Jag ger att flyga med två småbarn 3 stjärnor av 5. Inte direkt njutbart, men ändå helt okej, och slutresultatet var bra (de måste ju ändå tas med på semestern).

SparaSpara

SparaSpara

Alicante, torsdagen

Alicante, torsdagen

Så var vi framme vid vår sista dag i Alicante.

Det var tokvarmt och soligt, precis som de tidigare dagarna, och vi tog vår tillflykt till stranden för ett andra och sista bad för denna gång. H hade jätteroligt och ville inte gå upp ur vattnet. Han hittade det långa bojförsedda repet som gick ut till ”vattenparken”, en jättestor flytande hoppborg en bit ut från stranden, och tyckte det var jättekul att kunna stå själv i vattnet och hålla i sig i repet.

Jag tog ett litet dopp med L, men hon tyckte fortfarande att havet var mest läskigt. Sedan åt vi lunch på strandrestaurangen igen, där hon nådde ytterligare ett par milstolpar i sin utveckling – hon uppdagade syskonavundsjukan, och vi uppdagade att två små tänder äntligen trängt igenom tandköttet. Hon hade under den senaste veckan eller så blivit alltmer intresserad av att smaka på allt som vi andra äter, och eftersom hon blivit duktig på att tugga hade vi börjat låta henne smaka på det mesta.

Och plötsligt noterade hon att jag sträckte över en pizzaslice till H, som satt bortom henne från mitt håll sett. Den minen! Hon var chockad, förorättad, djupt kränkt. Sträckte sig mot H för att försöka ta pizzabiten, samtidigt som hon tjöt i högan sky. Fick han, och inte hon?!?! Det var så gulligt, och upprepades när jag gav H den lilla kakan som kom med kaffet på maten.

Men sedan fick hon smaka sitt livs första chokladglass, och var genast en mycket nöjdare bebis igen.

Hon visar inte längre minsta tecken på att reagera på mjölk, och det är vi så glada för.

Efter stranden turades vi föräldrar om att gå upp till lägenheten och göra oss i ordning inför middagen. B gick först, medan jag passade två sovande barn och drack en läskande Aperol Spritz. Inte otrevligt alls.

Sista middagen avslutades på restaurangen i gränden, där vi fick oss fantastiskt fin ugnsbakad serverad vid bordet. Det var en fisk per två personer, och de drog fram ett separat bord där de stod och skar upp fisken. Till förrätten i form av ost- och charkbricka hade vi unnat oss en flaska Cristal, som ingen av oss testat tidigare p.g.a. DYRT, och stämningen var på topp. Bubblet var himmelskt, och maten fantastisk. Klockan var runt midnatt i en trång, delvis lite ruffig, gränd med ljudet av spanska gitarrer som då och då strömmade ut från flamencobaren bredvid. Total semesterfeeling!

  

L fortsatte sedan att sova i sin vagn, medan jag lade mig i vardagsrummet för att bara natta H medan B skulle duscha och packa (jag hade redan packat medan jag förberedde mig för middagen). Och så somnade jag där, rakt under luftkonditioneringen. Urk, vaknade på morgonkvisten och kände mig tvärförkyld!

Sedan var det bara hemresan kvar.

Alicante – Tisdagen

Alicante – Tisdagen

Vår andra dag i Alicante började som alla dagar med en frukost på förmiddagen, vid 10-11-ish. L hade såklart varit vaken sedan 7-8-tiden, men fick börja dagarna med en grötklämmis i lägenheten. Sedan tog det sin tid innan alla var duschade och påklädda. Värmen gjorde att en helst duschade svalt både en och tre gånger per dag: på morgonen efter en svettig natt, på dagen efter eventuellt bad samt på kvällen innan läggdags.

Sedan tog vi oss ner till stranden, som sympatiskt nog ligger typ mitt i stan i Alicante. Den är också fritt tillgänglig för alla, men med möjlighet att hyra solsängar och -stolar samt parasoll också (om en var ute i god tid, vill säga). Även senare på dagen brukade det finnas enkla ”vanliga” plaststolar kvar att hyra, vilket kan vara skönt om en inte vill ligga och pressa i solen. Vårt resesällskap hade köpt ett par enkla, kompakta strandparasoll som vi smällde upp, och jag satt mest under dessa med L. Jag struntade även i att smörja in mig med solskyddskräm just för att jag bara skulle sitta under parasollet, och kanske bara ta ett kort bad. Bad, bad move…

H badade ett par omgångar, men var sedan nöjd och var sur över att sanden var för varm att gå i. Trots att vi både till mig och honom fallit till föga och köpt Crocs a.k.a. ”Foppa-tofflor”, som släpper in mindre het sand än flipflops men ändå är helt i plast och avspolbara.

Jag tog en liten tur i vattnet med L, som mest tyckte att det var läskigt och började gråta. Hemma både duschar och badar hon utan knot, men det känns förstås tryggare än ett stort okänt hav. Hon var dock mycket förtjust i den lena sanden, och undersökte den som 7-månadersbebisar undersöker det mesta – med munnen.

(Jo, det är den oomtyckta baddräkten från Småfolk hon har på sig. Nu hade vi den ju ändå, även om jag tycker det är vansinnigt att behöva dölja ”brösten” på en bebis. Och visst är den gullig, men jag är ändå principiellt EMOT.)

Sedan var barnen trötta och alla hungriga, så vi åt lunch på strandrestaurangen. Inget att skriva hem om, men ändå helt okej. Barnen sov en stund först, men H vaknade i alla fall till för att äta lite spaghetti med köttfärssås till slut.

Såhär rullade L oftast under de varma dagarna – iklädd endast blöja, med en supertunn vävd bomullsfilt och ett solparasoll som tillbehör till Babyzen Yoyo 0+.

Mot kvällen hittade vi ut till det lilla minitivolit som jag hade ett svagt minne av sedan förra gången vi var i Alicante, och hade sett från taxin på väg in från flygplatsen. Detta eftersom H:s första semesterminnen är från bilresan i höstas, där höjdpunkten var alla små bilar och annat som fanns på strandpromenaden i Lido di Camaiore, ni vet sådana som en stoppar i ett mynt i och så gungar/snurrar/ låter den en stund, som en minikarusell. Så för H är semester att åka dessa minikaruseller, och han har velat ha varenda mynt han sett sedan dess för att ”åka racerbil på ‘mestern”.

Han var liiite för trött för att riktigt uppskatta sina efterlängtade åk på kvällen, men var rätt nöjd ändå. Stället har öppet 18-02 – det är så varmt på dagarna att det inte skulle gå att sitta på många av attraktionerna, och det är MASSOR av barn ute på gatorna fram till långt efter midnatt. Men de har nog sovit siesta mer än den lilla stund det gick att då H att sova. Ett stenkast från El Mundo de los Niños ligger en trevlig bar, som delvis ligger på en brygga som hänger ut över kajkanten. Där fick vi ostron och cava. Far och son var så välmatchande. När jag köper barnkläder blir det idel färgglatt och mönstrat, när B köper kläder till H är det helt klart en Mini-Me som eftersträvas 😀

På kvällen åt vi middag på restaurangen som låg i gränden där vi bodde, en helt okej skaldjurspaella. L sov redan från början i sin vagn, och H somnade i sin vagn också efter att han ätit.

Kvällen avslutades såklart med drinkar i den lilla parken ett stenkast bort.

 

SparaSpara

SparaSpara

Alicante – Måndagen

Alicante – Måndagen

Efter att vi väl kommit på plats i lägenheten som våra nästangrannar hyrt förlöpte semestern faktiskt ganska väl.

Lite svettigt, dels med hänsyn till temperaturer kring 30 grader dag som natt, dels med hänsyn till att det är jobbigare att hålla rätt på två barn på ovan plats. Att vi hade två andra vuxna plus tre äldre barn mellan 12 och 15 år i närheten gjorde det hela klart drägligt ändå. Det fanns alltid någon som gladeligen tog sig an våra småttingar vid behov.

Det enda rummet i lägenheten som var luftkonditionerat var vardagsrummet, och min värmekänsliga man sökte sin tillflykt dit med H om nätterna, där de sov på madrasser på golvet. Jag är känsligare för AC-luft än värme (får ont i halsen efter en halvtimme i AC), och sov med lillan i ett litet sovrum i andra änden av lägenheten. Det var varmt, och ännu varmare med en liten bebiskropp tätt intill. Sängen var smal, och jag sov på sidan ute på ytterkanten så att L kunde husera in mot väggen. Så det var varmt, trångt och rätt obekvämt eftersom sängen också var ungefär lika mjuk som ett parkettgolv. Men det gick, och sömnbristen märkte jag knappt av under hela resan.

Den första dagen på plats gick mest ut på att ströva runt och (åter)se Alicante. Men denna gång med två småttingar i släptåg. Våra två Babyzen Yoyo+ var verkligen perfekta att kryssa runt i staden med, eftersom det är slät gatsten nästan överallt gled de fram hur smidigt som helst.

Vi besökte matmarknaden och smakade på Iberico Bellota-skinka. Den är verkligen den godaste skinkan i världen enligt mig, framför allt när den är lite extra lagrad, ett par-tre år eller så.

Vi hittade en gågata som jag inte ens minns från förra gången, men som verkligen stod ut nu när vi reser med barn – hela gatan var nämligen utsmyckad med stora flugsvampar med larver, sniglar och skalbaggar och annat på, vissa var som små svamphus med dörröppningar att gå in genom och fönster att kika ut ifrån. Ett par rutschkanor på samma tema fanns också längs gatan. Det gällde dock att vara där då dessa var skuggade, och hade varit det ett tag, annars var de på tok för varma att åka på.

  

Vi kom vidare till det ena El Corte Inglés-varuhuset, där vi vuxna avnjöt champagne och ostron, chark- och ostbricka, oliver och mandlar. H åt också glatt av allt utom ostronen och champagnen. Vi tittade runt på den fantastiska delikatessavdelningen, där vi bland annat såg det här jättefina godiset.

Efter att ha läst innehållsförteckningen med varning för färgämnen som kan orsaka hyperaktivitet hos barn fick jag dock göra min lillkille besviken och säga nej till inköp. Men vackert var det. Så var även den här displayen som innehöll havssalt med olika smaksättningar.

Inget inköp därheller dock, för vi använder aldrig smaksatt salt, det blir oftast bäst att salta efter tycke och sedan smaksätta med kryddor separat.

Tvärs över gatan fanns en lekpark där vi stannade och lät H leka en stund.

Sedan hände det inte så mycket med den dagen, utöver en lång tapasmiddag på strandpromenaden. Ett riktigt bra ställe, som kan rekommenderas – La Terazza del Gourmet. Vi tog en färdig tapasmeny, och allt var riktigt gott. Det kan verkligen variera i kvalitet just längs strandpromenaden, från supergott till värsta sortens turistfällor med urusel mat.

Vårt sällskap, som redan hunnit göra Alicante i tio dagar när vi kom, var trötta efter middagen, medan vår familj gick och stängde baren nere vid hamnen. Barnen sov i sina Babyzen Yoyo+, vi föräldrar fick oss en nattfösare (och pappan en cigarr på middagen) medan vi svalkades i vart fall lite av havsbrisen.

Ja, det var den dagen. Barnen var inte mer svårhanterliga än vanligt och klarade värmen väl. Vi fixade en termos med kokt flaskvatten att ha med till L:s ersättning innan vi lämnade lägenheten för dagen, lät henne äta hur många fruktklämmisar hon ville för vätskans skull (3-4 per dag minst) och såg till att H drack vatten med jämna mellanrum (typ varje gång vi vuxna stannade för en öl eller ett glas cava). Det var aldrig några problem med att be restaurangpersonal värma barnmatsburkar heller. Det fanns ”barnmat” i form av hamburgare, kycklingnuggets, pasta bolognese och liknande på i princip alla matställen, vilket ju är bra när en reser med en rätt picky liten trotsunge.

Alicante. Nedresan, eller En man som heter Per-Åke åker flygplan.

Alicante. Nedresan, eller En man som heter Per-Åke åker flygplan.

För en dryg vecka sedan var vi äntligen på väg mot vår första riktiga utlandssemester som tvåbarnsfamilj.

Vår vana trogen hade vi varit ute i sista stund, och spenderat hela natten till söndagen med att packa väskor. Stupat i säng efter 04, och sedan släpat oss upp vid 08 för att slutföra packning, förbereda hemmet för några dagars katt- och blomvakt i form av morfar och slutligen se till att allas magar fylldes med frukost innan avfärd.

Barnvagnarna, tog ungefär samma plats som EN resväska.

 

Stressade och inte särskilt utsövda satt vi till slut i bilen någon timme efter tänkt avfärd. (Mamman dessutom med en nyanländ och oväntad månatlig besökare som funnit det lämpligt att dyka upp fem minuter innan vi lämnade huset. Murphys lag och allt det där…)

Vi skulle ju vara helt färdigpackade i god tid i lördags och avnjuta en mysig frukost innan, med god marginal och siktet inställt på en lång och lugn vistelse i SAS-loungen innan vi strosade mot gaten. Jo men tjena…

Väntar på transferbuss från Linds krog
I hissen till terminalen

 

Vi dumpade bilen på Linds krog, kom iväg med en transferbuss och äntrade terminal 5. Vid gott mod ändå. Ännu fanns lite tid för loungehäng när vi ställde oss i kön till incheckningen. Noterade belåtet att vi hade Babyzen Yoyo nummer tre och fyra bara i den korta kön som var. Men. Precis innan vår tur byttes personalen vid bagagedisken.  Och en sur farbror tyckte att barnvagnar måste vi allt checka in. Vi förklarade att de minsann viktes ihop till handbagage, och att två likadana vagnar just seglat förbi. Men nejdå.

På terminal 5
Väntar på incheckning

 

Under en inte oansenlig mängd muttrade svordomar fick jag plocka ur H ur hans vagn och demonstrationsvika den. Vissa ehm… hormonella omständigheter, och att jag som förstagångsflygande förälder var fullkomligt panikslagen att behöva släppa ut vildbasaren mitt i terminalbyggnaden, gjorde att jag var något argare och mycket svettigare än vanligt. Vek ihop vagnen, pekade på L:s, sade att den blev likadan, och att vi då hade ett handbagage per resenär med sittplats plus en skötväska till bebis. Fick vänta på att farbrorn, som verkade ny i tjänst, hämtade en kollega. Som genast vinkade oss vidare med vagnar och allt. Nemas problemas.

Snabbt vidare till specialbagage för att lämna av babyskyddet, vilket gick smidigt. Sedan dags för säkerhetskontrollen. Mindre smidigt. En enda röra av barn som måste tas ur vagnar, elektronik och barnmat att förevisa separat, vagnar att fälla ihop och lägga på bandet, och sedan på något sätt försöka återmontera oss på andra sidan.

Till slut kom vi ändå till loungen. Där hade vi femton gloriösa minuter av lugn och ro. Eller inte. På femton minuter skulle vi försöka få i lilla barnet en burk barnmat, stora barnet något i magen (det blev chips, salta pinnar och morotsstavar) och även något för att stilla hungern på oss vuxna. Ett glas öl och ett glas rödvin som hälldes i mamman för att lugna nerver som var lite all over the place. Sedan en språngmarsch mot gaten, där vi efter ihopfällning av vagnar kom på sist av alla.

Vi hade även fått tre helt utspridda säten, så kabinpersonalen (helt underbara människor!) fick stuva om lite så att vi i alla fall fick två platser på varsin sida av mittgången till far och son, och ett säte på raden bakom till mor och bebis. Puh!

Väl på plats visade det sig att jag var tvungen att knöla ut bebis ur sele för att ha henne framåtvänd i det särskilda bebisbältet under starten. Det kändes hundra gånger osäkrare än att ha henne i selen, för bältets ögla i mitt bälte var lång, och hon hamnade långt fram om jag inte höll henne fast nära mig.

Och det var här han gjorde entré. En man som hette Per-Åke. Eller möjligen bara Åke. Eller Gunnar. Han satt längst in på vår rad, med hans östeuropeiska fru mellan oss. På bred västkustdialekt började han bräka när kabinpersonalen instruerade mig om bebisbältet. ”Men de beräääknade G-kraafterna..? Barnet klaaarar ju inte det. Barnet dööör ju! Krooossad av sin mamma!”

Och där satt jag. Stressad, svettig, hormonell och aningens livrädd över att för första gången flyga med mina små barn. ”Tack, det var ju precis vad jag behövde höra just nu!” sade jag aningens ampert. Han fortsatte mumla medan frun, vi kan kalla henne Svetlana, försökte tysta honom. En gissning är att det är något hon fått göra ofta.

Vi satt sedan fast i fyrtio minuter på grund av något. Kanske hade vi missat vår slot medan personalen försökte hitta säten åt vår familj. Inte många var villiga att flytta på sig för att en nästan treåring skulle få sitta nära en förälder. Till slut började i alla fall starten.

När planet fick upp hastigheten på marken hände något sällsamt. Båda barnen tvärsomnade, och sov sig igenom hela starten. De vaknade först när bälteslamporna släcktes, och det blev liv och rörelse på planet. Det är bökigt att flyga med en bebis i knät. Nästan omöjligt att äta, framför allt eftersom SAS tydligen börjat servera maten ur helt omöjliga små kuber. Men det gick, och L somnade faktiskt om efter kaffet, så att mamman fick en nervlugnande GT i lugn och ro någonstans på mitten av flygturen.

Lillan sover på planet, i Ergobaby Stowaway

 

Svetlana var hjälpsam och räckte mig saker jag behövde ibland, och höll i saker jag inte behövde ibland. Hon småpratade lite om sina (numera vuxna) barn. Jag tror inte att de barnen var Per-Åkes. Han kan omöjligen någonsin ha varit förälder.

Det fanns andra barn på planet, och Per-Åke blev kränkt över ettåringen i sätet bakom hans, som ibland sparkade in sina små nakna barnfötter i hans stolsrygg. Per-Åke satt och grumsade över detta och berättade för Svetlana hur irriterad han var. Vid något tillfälle vände han sig om och spände ögonen i toddlern och sade skarpt åt henne att sluta sparka på stolen. Barnafadern med den lilla i knät ursäktade sig och försökte hålla fast den ormande ungen. Per-Åke fortsatte muttra. ”Hur kaaan detta ens vara tillåååtet?”

När vi närmade oss inflygning började han återigen högt prata, inte direkt till mig gudbevars, utan bara rakt ut i luften, om hur L skulle dö. Bara för att hon skulle åka gratis. Det var många små barn på planet, och Per-Åke var tydligen ytterligt bekymrad över deras välmående. Inte alls för att han blev störd på sin flight… Ändå var både våra barn och andras ungar på det stora hela väldigt lugna under hela resan.

När vi tog mark såg han hur L åkte framåt i min famn och nästan slog i stolsryggen framför. Per-Åke började återigen prata om hennes snara död av G-krafterna. Jag avhöll mig från att säga att det finns en anledning till att ”vinna på lotto” och ”överleva en flygkrasch” brukar vara synonyma liknelser för något mycket osannolikt, och att vi alla var mer eller mindre rökta om något skulle hända.

”Vi ska aaaldrig flyga med SAS igen”, sade Per-Åke till Svetlana. ”Det här skulle de aaaldrig tillåta på British Aaaairways”.

”Så har vi åkt med Föräääldrakooperativet Snooorkråkan.” fortsatte han. ”Uuundrar vilka sjukdomar vi fått nuuu.”

”Vi har flugit med Liiidl Aaaair.” sade han. (Vi hade inte den känslan efter att ha pröjsat 17 papp för flygresan, L gratis eller ej.) Och när folk började resa sig från stolarna och trängas i gången på det där vansinniga viset som folk alltid gör, med brådska att komma ur planet för att stå och vänta på bagaget, började han muttra. ”Ska hon bara stååå dääär?” tydligt åsyftande mig. Efter ytterligare muttranden började han nöta om att de minsann hade folk som väntade på dem, och att biluthyrningen snart stängde. Han talade fortfarande inte direkt till mig, men Svetlana frågade försynt om jag inte kunde ställa mig på raden tvärs över gången och släppa ut dem. Jag svarade att det skulle jag gärna, men ingen släppte ut mig med L i famnen, och hennes lilla bebishuvud är ingen bra murbräcka. Per-Åke började nu mer desperat hojta i min riktning att de minsann hade folk som väntade.

”Du hinner nog.” sade jag överseende. ”Alla har nog folk som väntar.” Per-Åke fortsatte muttra, men fick till slut komma av efter att jag lyckats tränga mig igenom en lucka i folk- och väskströmmen. Per-Åke muttrandes om att han äntligen skulle slippa alla barnen. Troligen skulle han vidare till Torrevieja. Jag kunde inte avhålla mig från att säga till L att vi skulle stå kvar och släppa förbi alla bittra farbröder.

Vi kom av planet och fällde upp vagnarna och placerade barnen i dem. Äntligen! Bagagehanteringen tog evigheter, och sedan kunde vi till slut gå mot specialbagage för att hämta babyskyddet. För att märka att en av adaptrarna för att fästa det på Yoyon måste ha blivit kvar på planet i den Per-Åke-relaterade stressen att lämna sätet. I all hast hade adaptrarna nämligen lagts i ett ytterfack på skötväskan när vi steg ombord på planet. Skötväskan hade jag haft på golvet framför mig under flygningen.

B var nära ett nervsammanbrott. Jag sprang kors och tvärs över den på kvällen relativt nedstängda flygplatsen. Från disk till disk, viftandes med den kvarvarande adaptern. Till slut fick jag fatt på en kvinna som jobbade på bagagehanteringen, och efter en walkietalkie-konversation fick hon bekräftat att vår adapter hittats på planet. Puh! Jag fick hämta den borta vid gaten, och vi kunde fortsätta ut mot taxistationen.

Mycket smidigt fick vi in L i babyskyddet, H på en lånad bälteskudde som verkar finnas i de flesta taxibilar, och alla väskor och två små vagnar i den lilla bilen. En kort taxiresa senare kunde vi kliva ut i den varma kvällen vid vår favoritpark (från en tidigare resa) i Alicante. Vårt väntande sällskap började flockas runt bilen, och det skulle kramas och bollas runt barn medan bagaget stuvades ur bilen. Som sedan åkte iväg. Med vår skötväska kvar. L:s nappflaska och hela burken specialersättning, borta!

Inget kvitto hade vi tagit, och ingen mindes något utöver taxins färg och bilmodell. Samma som alla andra taxibilar i hela Alicante. Och vi hade blivit avsläppta på gatan utan att chauffören visste vad vi hette eller var vi skulle bo!

B började frenetiskt fråga runt bland andra taxibilar. L var hungrig. Jag gick till en liten supermarket och lyckades hitta en pipmugg, en flaska stilla vatten och en burk fruktpuré, för att få i henne lite näring och vätska. Satte oss med sällskapet i baren i parken och klunkade lite cava. Kände oss lite vilsna utan vår nogsamt packade skötväska. Den mest älskade gamla Bugaboo-väskan av modell som inte längre säljs, som jag köpt på Tradera.

H fick tag på någon på taxistationen, som hänvisade till den särskilda taxistationen för flygplatsbilarna. Någon där bad honom ringa upp om en stund. Och när han gjorde det fick han veta att de lokaliserat rätt chaufför. Och vår väska! En halvtimme senare fick vi kvittera ut väskan för kostnaden av ytterligare en taxifärd från flyplatsen till stan. Men det var det så värt.

Och sedan kunde vi sätta oss på en uteservering för att äta vår första middag på semestern!

Glad L är äntligen framme i Alicante!

 

Vid liv och med allt vårt gepäck inräknat, och med förståndet i behåll. Tack vare all hjälpsam personal på flyg, flygplats och taxibolag. Så den gick ändå bra till slut, vår första flygresa med barn.