L och närheten

L och närheten

H somnade enbart i famnen när han var bebis. Än idag måste vi ligga och krama honom, eller jag i vart fall sitta så att han kan gosa med mitt hår, för att han ska komma till ro.

L är liksom… tvärtom? När hon blir riktigt trött så måste vi lägga ner henne i vagnen för att hon ska komma till ro den där sista lilla biten. I famnen bara vrider hon sig, eller får för sig att hon ska ligga och ta och släppa tutten om och om igen. Hon somnar aldrig som en liten groda i famnen, och möjligheten till sovande-bebis-i-famnen-gos försvann samtidigt med att hon blev en stor bebis snarare än ett spädbarn. 

Det är bara om natten som hon vill gosa. Då ligger hon nära, nära och ammar. Vill helst inte sova i sin sidosäng någon längre stund. 

Om hon är lite orolig, vilket hon ofta är när hon är trött, vill hon gärna att en av oss sitter bredvid vagnen och håller ögonkontakt och har en tung hand över hennes bröstkorg tills hon somnar, men that’s it.

Ibland blir jag lite oroad och skuldtyngd över att hon inte är så närhetstörstande (längre). Tänker att vår stökiga första tid också stökat till vår anknytning. Men sen ser jag ju på henne att hon är en trygg och glad bebis, och skakar av mig dessa tankar. 

Antingen blir hon gosigare framöver, när hon inte strävar så desperat efter att få kontroll över sin kropp och behöver träna så mycket på att rulla och vrida och vända på sig. 

Eller så fungerar hon annorlunda än H på detta sätt också. Tänk att de blir så olika ändå, två bebisar med samma föräldrar?

Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

Nämen om jag skulle ta och blogga lite, kanske…?

Nämen om jag skulle ta och blogga lite, kanske…?

Återigen har jag haft en period med mest instagramuppdateringar. Because of…livet, eller nåt?

Jag kan inte begripa hur andra flerbarnsföräldrar finner tid att blogga regelbundet. Jag hinner då rakt inte, även om viljan finns. Jag hinner inte ens läsa andra bloggar i den utsträckning jag skulle önska.

Varje dag är det kanske 3-5 saker jag känner att ”Åh, det här vill jag skriva om!”, men sen blir det inte av, och när tiden väl finns har jag glömt. Eller så känns det galet obsolet att blogga om vad som hände i förrgår. 

B lämnade familjehemmet före sju imorse, för att bila ner till någon sorts ljudnördsevent på västkusten. Tacknämligt vaknade L inte förrän halv åtta. Rätt omgående tog jag upp henne, så att H skulle få sova färdigt. Hann både dricka kaffe och administrera gröt (utan Morgonpasset i P3, för nu är det sommar och tramsiga vikarier :-(, och saknaden är stoor) innan H kom klättrandes uppför trappen strax före nio. 

Vid 11-tiden kom morfar med fru till undsättning och lånade med sig H över dagen. L sov middag en bra stund, men var sedan rätt gnällig och kinkig. Jag vet inte riktigt vad som felas henne. Kanske är det magen, för hon har blivit rejält hård i den sedan vi börjat med fast föda i större utsträckning. Inte förstoppad per se, för UT kommer det ju, synbarligen utan större umbäranden. Men det är små hårda bollar, uppemot tio gånger om dagen. 

Hon har börjat äta ganska bra – en stor skål hemgjord gröt på quinoa-, hirs-, och boveteflingor med malda pumpakärnor, en skvätt olja och mosad banan till frukost. Uppemot en halv barnmatsburk till lunch, och en stor fruktklämmis till mellis. Till middag kör vi fortfarande ersättning, och hon ammar lite som det faller sig. Mest på natten, men ett par gånger på dagen också. Barnmatsburkarna är på sin höjd halvintressanta, men hon gillar verkligen att smaka på vår mat – som små bitar mjukt bröd, ris och banan eller annan mjuk frukt. 

Jag har inte vågat ropa hej ännu, men hon har verkat klara mjölk (i min kost) bättre. När vi åkte på kryssningen hade farmor glömt att boka mjölkfri kost åt mig, och jag bestämde mig för att testa och se hur det gick. Det hade ändå gått några veckor sedan senaste ”försöket” att äta mjölk. Och det gick…bra? Inga synbara reaktioner alls under kryssningen, och inget därefter heller. Jag har ju inte typ druckit mjölk eller satt i mig hela tallrikar fil eller yoghurt, men ändå ätit lite mjölkprodukter nästan dagligen i ett par veckor nu. Hon har reagerat på tre sätt tidigare: skrikighet, gaser och ilsket röda utslag. Men de senaste två veckorna: ingenting. Hoppas det inte är så att hon börjat reagera på min kostomställning nu…?

Jag ska koka lite katrinplommonpuré imorgon och se om det hjälper. Det kan ju vara den snabba över

— — — — — 

…och där vaknade först ett, och sedan ännu ett, barn under min stund med min telefon och ett glas vin igår kväll.

Det var ju kul så länge det varade…

 Två timmars egentid med två sovande barn fick jag i alla fall. 21.30 till 23.30. Först lagade och åt jag middag, sedan blev det egen fritid på riktigt. I…trettiofem minuter, kanske? Och så undrar jag varför jag aldrig hinner blogga…

En somnade i alla fall vid kvällspromenaden kl. 21. Den andra krävde ett blöj- och vagnsbyte innan hon gav upp en halvtimme senare

Men vet ni, nu skickar jag bara upp detta, istället för att låta det bli ett av typ trettiosju inlägg som påbörjas, sparas som utkast och sedan raderas när det gått fyra dagar, och det känns överspelat.

Bredvid mig i sängen ligger en liten skrutta och övar på sin första konsonant. Igår kväll övergick det vanliga vokalstinna lådhållandet från vagnen plötsligt till ett ba-ba-ba-ba-ba-ba. Hon har väckt storebror också, så nu är det dags att gå upp och utfodra avkommorna.

God morgon!

Jag orkar inte med min dotter…

Jag orkar inte med min dotter…

Näe, riktigt så illa är det inte. Men vår lillskrutta har varit vääldigt intensiv de senaste dagarna.

Hon låter nästan hela tiden – tjuter högt som en liten vrålapa/papegoja så att det hörs över hela fartyget. Hon vaknar när jag ska gå och sova och vill…inte amma, utan ligger mest bara och sparkar, vrider, vänder, krafsar, slår, ålar, river. Och låter.

Igår kväll fick jag lägga mig med armen låst runt henne och bara hålla fast henne tills hon somnade. En känsla av déja vu uppstod, och jag googlade fram ett av mina egna gamla inlägg, som jag påminns om då och då eftersom det fortfarande är aktuellt i bloggens besöksstatistik. Inlägget Jag orkar inte med min son från början av mars 2015.

Och jovisst, det inlägget är från när H var cirka 28 veckor, bara två veckor äldre än vår sköna fröken är just nu.

Och det är ganska samma lika. L är generellt gladare, inte särskilt gnällig utan bara helt vild. Hon tycker också att klockan fyra på morgonen är en bra tid att dra igång med hela aktivitetsprogrammet. Det är lite som tortyr att ha en vild och högljudd bebis bredvid sig i sängen vid den tiden.

Även enligt Wonder weeks är hon precis inne i de sista åskmolnsdagarna av det femte utvecklingssprånget. H var snarare i början av det lilla ”skenutvecklingssprånget” runt 29-30 veckor. Å andra sidan är utvecklingssprången i den appen och boken så täta och så långa att de nästan alltid kan användas som förklaring till jobbig bebis…

Sexmånaderskontroll på BVC

Sexmånaderskontroll på BVC


Den här lilla bönan fick godkänt på sin 6-månaders läkarkontroll idag.

Vi fick svara på frågor om hon vände sig (Ja, hon rullar), tog upp saker (Ja), flyttade saker från ena handen till den andra (Ja), pratade (Ja, mycket, men bara vokaler än så länge), tittar efter saker som hon slängt ner på golvet (Ja, om det var en intressant sak), börjat äta (Ja). 

Hjärta och lungor avlyssnades, och fontanell och mage klämdes på, utan anmärkning. 

Hon vägde in på strax under 7,3 kilo, och är i princip på medelkurvan på vikten nu. 

Däremot blev det ingen längdmätning, så jag vet inte hur hon ligger till där, utöver att hon var nästan 63 cm sist, och håller på att växa ur det mesta i storlek 62, och har vuxit i det mesta i storlek 68. Jag mejlade dock BVC-sköterskan  i eftermiddags (vi träffade bara läkaren idag), och bokade en extra tid för mätning om ett par veckor, för annars blir det ingen mätning förrän vid åttamånaderskontrollen i augusti (då vi samtidigt ska ha treårskontroll för H 😱).

Mammakroppen sjunde månaden efter förlossningen

Mammakroppen sjunde månaden efter förlossningen

Inte mycket att rapportera här.

Har inte kommit så långt i min hälsosträvan, det har varit så mycket annat som krävt tid och uppmärksamhet. Det jag gjort är att försöka se till att det blir en långpromenad varje vardag, och helst någon på helgen också. Och jag har försökt hålla igen på snacksen. Inget som givit utslag på vare sig vikt eller kondition ännu. Det får bli nya tag nästa månad.

Ingen mens.

Ammar fortfarande, men produktionen är fortsatt något lägre än förr.

Underlivet känns rätt ok. Det går ganska bra att ha sex, även om vi inte får möjlighet/orkar speciellt ofta. Det har väl blivit av en sisådär tre, fyra gånger på en månad. Lusten har börjat återvända lite smått, men det är nog våren som gör sitt till.

Ja, det var nog det.

H:s sjunde månad

H:s sjunde månad

H blir sju månader om några dagar, och utvecklas i rasande fart just nu. Utöver att han lägger på sig två hekto och en halv centimeter i veckan lär han sig också nya saker varje dag.

Den senaste veckan har han lärt sig att slå med båda handflatorna mot bords- eller vattenytan, alltså att trumma och plaska. Han vänder sig allt oftare och lättare från rygg till mage, och snurrar runt som en klockvisare på babygymmet.

Han kommunicerar allt mer med skratt och gråt, visar genast när mamma gjorde en rolig min eller när han tycker att pappa ska dela med sig av sitt frukostägg. Ofta ser man vad han vill när han gråter; han sträcker upp händerna när han vill upp, och tittar mot det goda han vill bli bjuden på. Han har örnkoll på vad som finns på bordet; bryr sig inte nämnvärt när pappan äter flingor, men så fort någon knackar sitt ägg eller försöker smyga in en tugga smörgås glömmer han sin gröt och vill smaka på det andra istället.

Sjunde månadens sista vecka vägde han in på hela 8860 gram, och mätte 70 cm. Han äter tre STORA mål mat om dagen och en eller ett par mellanmål samt ammar. En 8 mån barnmatsburk sätter han i sig i ett nafs, och vill ha både fruktdessert och bröd efteråt. Tillskott får han någon liten slurk om dagen som mest, flaskmatningen håller på att fasas ut, eftersom vi inte tänker ge honom välling. Han ammar i princip lika mycket som förut, även om jag tycker det känns som att min produktion minskat lite efter att jag var magsjuk.

Han bajsar rejält tre-fyra gånger om dagen, ett fast brunt klet som luktar riktigt bajs. Tur att vi skaffade en tät blöjhink…

Han pratar mycket; säger va-ba-ba-ba-va och däh-däh-däh, gör pruttljud i det oändliga och blåser salivbubblor med ett pfft-ljud. Han har också någon sorts monotont stönande läte, ungefär som att han riktigt tar i från tårna för att klämma ut bajs, som han kan hålla på med hur länge som helst. Låter inte helt begåvat.

EDIT: Nu de allra sista dagarna i den sjunde levnadsmånaden har det även tillkommit ett tungklick och ett rent blåsande (som att blåsa ut ljus) på repertoaren. Det händer saker hela tiden!

Krypandet är så nära, så nära. Han är riktigt rörlig på golvet och man riktigt ser hur han ligger i startgroparna för att dra iväg. Han sitter superstadigt i stol och famn, men trillar över efter en stund när han sitter helt fritt på golvet.

Mentalt har hans sjunde månad annars varit ganska orolig, med dålig sömn och mycket gnäll. Det verkar som att han börjar uppleva separationsångest, blir ledsen när man lämnar honom, vaknar alltid med gråt tills man tar upp honom eller ger honom tutte, och vaknar konstant på nätterna för att kolla att jag är där. Han börjar gråta när farmor, morfar eller morfars fru kommer fram för att hälsa eller lyfter upp honom, men tinar upp efter en stund.

I klädväg drar han storlek 68 och 74, blöjstorlek 4.

Håret börjar tjocka på sig igen, och är guldigt, förutom den långa luggen, som fortfarande är mörk längst ner. Inga tänder ännu, men man kan ana dem under tandköttet.

Han älskar att titta på katterna, och de är intresserade av honom också. Minna och Tjockis kommer ofta fram och stryker sig mot honom, medan Doris är mer avvaktande. Minna har dessutom fått dille på hans nappar, så vi får inte glömma någon i sängen eller på nattduksbordet, för då är den helt perforerad sedan.

Det är helt sjukt att den lilla personen vi har hemma nu är samma som det lilla knytet vi hade med oss hem från BB. De ser ju inte ens liknande ut!

Mestadels glad ändå!
Mestadels glad ändå! 6 1/2 månad.

 

image
4 dagar

 

 

Sexmånaderskontroll på BVC

Sexmånaderskontroll på BVC

Idag var det så äntligen dags att gå till BVC för sexmånaderskontroll – med bara en vecka kvar till sjumånadersdagen. Och – precis som vi trott – hade H fortsatt att växa bra på alla sätt. Vikten hade klättrat upp till hela 8 860 gram, och längden var 70 cm. H har faktiskt kämpat sig upp till strax över medelkurvan avseende både längd, vikt och huvudmått.

Vi som lever med honom var inte förvånade. Ungen äter verkligen som en häst nu för tiden. Han äter en stor skål gröt på morgonen (tre msk av olika flingor och gryn och drygt 1,5 dl vatten, toppat med någon tsk krossat pumpafrö, gojipulver och en halv frukt) och fortsätter gärna därefter med att äta så mycket han får av min leverpastejsmörgås och mitt kokta ägg. Till både lunch och middag äter han en hel barnmatsburk från 8 mån eller motsvarande mängd hemlagad mat, följt av en rejäl portion fruktpuré/smoothie. Han får ett eller ett par mellanmål bestående av frukt/smoothie/fruktris/tillskott. Och ammar i samband med varje måltid.

Till middag idag åt han, efter att ha ammat, en hel burk Hipp barnmat från 8 mån. Följt av ett halvt mosat päron. Och grät så förtvivlat när allt var slut att han fick en skiva fullkornstoast med smör (minus kanterna). Sedan krävde han högljutt att få smaka på min kanelbulle. Hur kan en så liten människa äta så mycket?

Fina barnläkaren Alice var på plats på BVC och lyssnade på hjärta och lungor, klämde på magen för att kolla mjälte, njurar och lever m.m. samt kontrollerade H:s förmåga att använda händerna och dra sig upp till sittande position. Han fick godkänt på allt.

Naturligtvis kände hon också efter att testiklarna satt på rätt plats. Det har de ju gjort sedan han föddes, och det kontrollerades när han var nyfödd, så jag fattar inte varför det ingår i varje kontroll sedan också. De lär väl inte krypa uppåt igen. Eller? B myste förstås förnöjt vid beskedet att de satt på rätt plats denna gång också. Jag antar att det är någon manlig grej det där, att vara så nöjd över att ha fått en son med en komplett uppsättning kulor, som dessutom sitter på rätt plats. Det framkallar någon sorts faderlig stolthet hos B i vart fall.

Nästa gång blir det åttamånaderskontroll. Tänk vad tiden går!

Lugn söndag

Lugn söndag

Vi hade ytterligare en helvetesnatt med H i natt. Han vaknade och grät ynkligt och hjärtskärande minst någon gång i timmen, natten igenom. När morgonen kom var jag helt slut. Det är en vecka sedan jag fick någon sammanhängande sömn nu, och det börjar verkligen ta ut sin rätt.

Så vid 7-tiden imorse, då H visade tendenser till att ha vaknat för morgonen, lämnade jag över åt hans far att byta nattblöjan och gå upp och ge gossen gröt. Sedan sov jag till klockan 10. Underbart! Eftersom H ammar på nätterna är det ju jag som får ta hand om honom när han vaknar, men det har inte varit särskilt betungande hittills. Men nu har det börjat bli det, så jag tror att B får börja ta morgnarna när vi båda är hemma, så jag får möjlighet att ta igen lite sömn.

Ibland drabbas jag av en gnagande oro att något skulle vara fel med H, att han kanske är sjuk eller har ont, och att det är därför han gråter på nätterna och är allmänt gnällig på dagarna. Jag ska passa på att fråga barnläkaren på sexmånaderskontrollen nu i veckan. Men det verkar vara vanligt med orolig sömn och gnällighet i den här åldern, på grund av att barnet börjar uppleva separationsångest/får tänder/är frustrerad inför att det lär sig krypa. Och han är ju glad och go större delen av dagen, även om han upplevs som ganska lynnig just nu; det är tvära kast mellan leenden och gråt.

Mestadels glad ändå!
Mestadels glad ändå!

Han har i alla fall ätit bra idag. Åt upp hela frukostgröten, fick ris och frukt-mellanmål från Ella’s kitchen uppdelat på två tillfällen, åt en stor portion butternutpumpapuré och kyckling till lunch, och nästan en hel burk färdigmat med grönsaker från Hipp till middag. Han har fått en liten slurk tillskott och ammat flera gånger också. Nu inför läggdags ska jag prova att väcka honom och ge honom en liten flaska tillskott och sedan amma, och se om det kan förlänga sömnperioden något. Det funkar inte att bara amma när han sover, för då somnar han bara om utan att få i sig just någonting.

Jag köpte kycklingfärs igår som jag blandade med lite örter (körvel och salvia) och vitlök samt ett ägg, och gjorde bollar av som jag kokade. Det blev tio portionsbollar av ett halvkilo kycklingfärs. En fick han (mixad) till pumpapurén idag, och resten tänkte jag frysa in så att det finns färdiglagade proteinportioner att plocka fram vid behov. Grönsaker är ju så mycket lättare att bara koka upp lagom mängd vid behov, så det känner jag inte att jag behöver ha förberett. Butternutpumpa blir det förstås flera portioner av när jag lagar det, så det bunkrar jag också i kyl och frys. Purén H fick idag bestod av pumpa som jag tillagat i ugnen och mosat, samt kryddat försiktigt med lite ytterst finriven parmesanost.

Det var en enormt vacker vårdag idag, så vi tog en promenad på eftermiddagen. H fick leka i lekparken för första gången, och provade gungorna. Han satt och skrockade när han åkte fram och tillbaka från mig, som satt på huk framför gungan. Så det var en omedelbar succé. Eftersom han är född precis i slutet av sommaren så var det i princip första gången han var ute i det fria, och inte bara satt inbylsad i vagnen. Förutom några gånger när han var pytteliten (2-3 månader?) som jag fick bära honom mer eller mindre hela vägen hem från köpcentret för att han låg och gallskrek i vagnen.

I lekparken för allra första gången.
I lekparken för allra första gången.

Idag hände det för första gången att han liksom kröp ihop och gosade in sig sittande i min famn och somnade. Han har bara somnat liggande vid bröstet tidigare, eller liggande på min mage när han var liten. Jag har verkligen längtat efter det där goset, som är mer ”jag vill vara nära min mamma” än ”jag vill vara nära tutten”. Plötsligt kändes det inte så jobbigt med sömnbristen längre.

Somnade sittande i mammans famn.
Somnade sittande i mammans famn.
Veckans bajsinlägg

Veckans bajsinlägg

När H nu börjat äta mycket fast föda har han också blivit väldigt fast i magen. Lite för fast, tycker vi.

Han bajsar regelbundet, en eller två gånger om dagen, men det kläms mycket, och det som kommer ut är ibland ett fast brunt klet, ibland riktiga ”korvar”. Något som blivit vanligt är att han bajsar, vi går upp för att byta och hittar en liten, hård korv i blöjan. Efter att vi torkat rumpan med en wipe och håller hans ben upp i luften pluppar det plötsligt ut en korv eller två till.

Han får päron och rapsolja varje dag, men kanske behövs ytterligare smörjmedel? Jag håller nu på att koka ihop en päron- och katrinplommonpuré som jag hittat recept på här.

Hoppas den löser problemet. He he, no pun intended…