Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Så kom den.

Så kom den.

Den första natten som hon sov sig igenom helt och hållet.

Klockan är halv sex på morgonen, och bara mamman är vaken.

Igår var jag på jobbet hela dagen, och hade missat att pumpa. Så när jag kom hem vid 18-tiden, och fram tills det att hon somnade vid strax efter 20, ammades det rätt rejält. Detta kvällsmål har hon alltså stått sig hela natten på.

Hon. Har. Sovit. I egen säng. Hela natten.

Jag har glömt att sänka huvudänden på hennes sidosäng efter att hon var lite förkyld där för några veckor sedan. Så under natten har hon hasat ner lite, och ligger med fötterna ovanpå kanten på babynestet.

Det verkar hon tycka är skönt, för hon alltid har sovit bra i vår Cocoonababy sovbädd, där benen också ligger lite höjda. Nu är hon mer än tre månader (redan fyra, faktiskt!) och har enligt sin far lyckats vända sig från rygg till magen minst en gång, så cocoonababyn är tyvärr redan överspelad.

Hon kommer nog trivas bra i Donkeyns ”ergonomiska” sittdel när det är dags att byta från liggdel. Inte än på länge hoppas jag. Tänk att L redan åkte sittdel vid den här åldern! Så skönt att ha fått en bebbe som älskar att åka vagn, och bara sover så fort vi går ut och promenerar.

Nu gnurfas det lite här bredvid. Dags för morgonamning snart. Jag kan inte fatta att jag sovit ensam i min säng (så när som på en katt) från någon gång efter 23 till 05.30.

Helt oavbrutet i sex timmar. Så här utsövd har jag inte känt mig på evigheter.

Skänker en tanke på de barnlängtande svågrarna, som gruffade lite över att våra lekande barn väckte dem vid 9-tiden hemma hos barnens farmor på påskdagen. Oj, vilken omställning om och när det blir dags för barn för deras del! Men en vänjer sig, och plötsligt sover även en bebis natten igenom.

Oj, hör nu L på nedervåningen också, på väg upp!

Äntligen!

Äntligen!

Efter veckor av hårt arbete och mycket frustration hände det så till slut – rygg-till-mage-vändningen lyckades!

Mage-till-rygg-varianten bara liksom hände ju så fort hon blev av med Von Rosen-skenan. Men det här har hon fått kämpa med.

Hon har kommit runt några gånger i sängen, men då har hon haft medlut, så de har jag inte räknat. Annars har hon fastnat i sidoläge, utan att riktigt kunna lista ut hur hon ska få över benet och undan armen som hindrat vändningen. Och som hon har tränat!

Men imorse vid blöjbytet var det så äntligen dags. Lite chockad men mycket stolt bebis hade plötsligt kommit från rygg till mage. Och firade genom att rulla fram och tillbaka 5-6 gånger. Bara för att hon kan.

Tur att hon redan gjort premiärfallet, från sin Yoyo 0+ ner i golvet när hon sov middag förra veckan. Ja, jag erkänner, jag hade inte spänt fast henne. Den är ju ”stängd” åt alla håll utom i nederkant, och eftersom hon dittills inte visat några tendenser till att kunna hasa neråt i ryggläge hade jag bedömt risken att hon skulle trassla in sig i selen som större.

Men sen är det ju så med bebisar att plötsligt så kan de. Ingen duns, men ett gällt skrik störde plötsligt friden, och på golvet låg bebis när jag kom in i rummet. Mest bara rädd, eftersom hon väckts av fallet, och hon blev glad så fort jag plockade upp henne. Så ingen fara skedd. Men nu har jag varit noga med att inte lämna henne på skötbord eller soffa mer, ens för att bara plocka upp en ny body. Och tur är väl det nu när hon plötsligt kunde rulla runt över hela skötbordet!

Påskuppdatering

Påskuppdatering

Glad påsk!

Vi har varit iväg och firat traditionsenlig påsk hos farmor (när jag pratar om far- och morföräldrar är det alltid i relation till barnen; jag och B har tyvärr inga kvar i den äldre generationen), med lammstek på långfredagen och påskbord på påskafton. H har stojat och busat med alla farbröderna, och L har trivts storligen med miljöombyte och många människor att betrakta.

Det var första övernattningen hos farmor med L, och det gick jättebra. H fick sova med sin farmor (och tyckte då att det gick utmärkt att sova till 09.30), och L fick sova i sin Babyzen Yoyo+ 0+, tills hon vaknade och fick flytta upp till mig i sängen för lite nattamning.

På påskaftons morgon var det bara jag och L som var vakna, från 07.30 och ett par timmar till, innan resten av hushållet började komma till liv.

Jag vet att jag tjatar en del om denna vagn, men även här var yoyon min bästa vän. Perfekt att bara ställa intill fåtöljen, så att L kunde ta en tupplur efter sin frukostflaska, och jag kunde avnjuta en kaffe och spela Farm Heroes i lugn och ro. Perfekt med en liten öppen och ganska låg vagn, för full uppsikt över den lilla under tiden.

Hon vaknade såklart efter en dryg halvtimme, när frukostbestyren drog igång runtomkring, men en liten stunds lugn och ro fick jag ändå. Att vara vaken först är bland det bästa jag vet – att få dricka en kopp kaffe och bli människa innan en måste prata med någon annan.

Sedan blev det en promenad medan farmor lagade färdigt påsklunchen (och påskharen var och värpte ägg lite varstans i huset), och vi hittade en lekplats som blev klart godkänd av H. Jag hade med hans vagn också, men promenaden var något för kort för att han skulle somna – uppspelt som han var satt han och gungade, drog i suffletten, pratade, hummade och sjöng för att hålla sig själv vaken. Men å andra sidan somnade han i bilen hem vid 18-tiden, och sov till 08.17 idag, så det blev ju rätt bra ändå.

Den här dagen började bra, med barn som var strålande glada till att börja med. När nattblöjan skulle bytas ut dock uppkom Striden Om Soppåsen.

Vi har två olika sophinkar i badrummet, en liten pedalhink endast tänkt för småskräp, och en Ubbi blöjhink för blöjor. Med överenskommelsen att bajsblöjor av större modell skall slängas ut genast av bytaren, för att undvika att olägenhet uppkommer.

Men det är ingen som riktigt orkar hålla på med detta sopsorterande, så situationen har utmynnat i att både pedalhink och blöjhink står oanvända och utan påsar, medan en vanligt avfallspåse ligger på golvet eller hänger på handdukshängaren, och kastas ut när något illaluktande inträffat. Idag fanns dock ingen avfallspåse i bruk. När jag skulle plocka fram en protesterade H – ”Jag jill inte ha sån påse!”. Mmhm…nehej… ”Men vi måste ju ha någonstans att kasta kissblöjan.” tyckte jag. ”Näääj! INTE DEN PÅSEN!” tyckte H. Jag plockade fram påsen ändå. Stor gråt och vilt fäktande mot den illasinta mamman började. Han sprang runt i badrum och sovrum och skrek att han INTE VILLE HA DEN PÅSEN. TA BORT PÅSEN!

Han fick inget gehör hos pappan heller för denna åsikt, och till slut löstes hela situationen med att han fick gråta ut en stund i mammans famn. Sålunda slutade striden om påsen.

Ikväll får vi kära vänner på besök, och en brakmiddag ska planeras och förberedas och huset saneras någorlunda. Även om vännerna är av den bästa sorten, som inte heller rengör sitt hus minutiöst när vi hälsar på, och allt således är upplagt för ett avslappnat och opretentiöst umgänge.

Först dock lite soffhäng, där jag och barnen och två av tre katter är nöjda med att inte vara ute i snögloppet. Jag sportar en bebis i knät, med en kökshandduk som får tjänstgöra som kräktrasa, och mor och dotter katt som är i totalt mysläge efter att ha varit utelåsta ett dygn medan vi var borta (korkskallarna skulle absolut rymma ut genom att ligga i bakhåll vid ytterdörren medan vi packade bilen i fredags, och då får de skylla sig själva). H kollar padda med ett babynest (!?) i knät, och en samling leksaksbilar bredvid sig i soffan.

Summa summarum är det en rätt bra påsk som pågår här, trots uselt väder och kyla.

Hoppas ni har en bra påsk också!

 

Vad gör jag för fel, egentligen?

Vad gör jag för fel, egentligen?

Okej. Så… Lillan har (äntligen) börjat hänga med sin far ett par dagar i veckan. Detta har varit andra veckan. Och det går? Bara fint, tackar som frågar! Hon tycks mest ägna sig åt att sova under pappadagarna. Sova!

I tisdags hade hon somnat vid 9-tiden, nästan genast efter frukost, och i princip sovit fram till lunch. Efter lunch hade hon sovit igen, i FLERA TIMMAR!

I onsdags var jag hemma. Hon började visa trötthetstecken redan före 09. Somnade vid bröstet, men vaknade innan jag ens hunnit fundera på att lägga ner henne. Repeat. Jag ledsnade och vaggade henne i Yoyon tills hon somnade. Lååångt efter kl. 10. Plockade en diskmaskin. Började förbereda lunch. Hann inte ens klart innan hon var vaken.

Sedan var hon vaken tills det var nästan dags att hämta H på föris. Är det någon gång under dagen hon garanterat sover så är det när vi sks packa oss iväg för hämtning. Hon somnade om i vagnen på vägen, och jag tänkte att nu kommer hon att sova lääänge. Nej.

Hon vaknade till ett flertal gånger medan jag kryssade mig igenom centrum i jakt på en påskutstyrsel till H. (Det fanns inget alls, men ett par vita små kaninöron på diadem från leksaksaffären och en vit lurvjacka från  Åhléns – ”konstigt” nog behövdes strl 110-116 på min pojke som vanligen drar 98-104 när vi köpte en ”flickjacka”, och då var den ändå kort… – fick duga som påskhareutstyrsel, för det var nämligen det han ville vara)

Sedan vaknade lillasyster och gallskrek i mataffären. Det har hon gjort cirka varje gång vi handlat mat sedan hon föddes. Alltid får jag stå där i kassan och svettas medan folk tittar medlidsamt på när jag rafsar ihop mina varor i en hast.

H hade för andra gången skött sig ypperligt, stående snällt på sin ståbräda. Han hade fått en gratis barnbanan i affären och en klämmis på vägen ut. Lillasyster skrek sig genom utgången, men tystnade sedan. Då skrek H rakt ut. Korven! Vi glömde korven! Jag hade i ett svagt ögonblick sagt att han kunde få korv på vägen ut, men sedan tänkt att detta var överspelat i och med banan och klämmis. Det var det inte.

In i affären igen. Bebisen återupptar sitt skrikande. Storebror annonserar att han vill äta sin korv på stolen på ett sätt som får mig att tro – nej, veta – att ett försök att ta med korven för förtäring under hemväg skulle utlösa förnyat vrål. Så. Ett barn skriker om vi stannar inne. Det andra om vi går ut. En klassisk lose-lose, eller damned if you do, damned if you don’t.

Jag får plocka upp bebis och bolla med henne medan storebror äter korv. Är tacksam för att han äter sin korv trots gruff om att senap inte är gott (han ville själv ha det). Sedan går vi hemåt. Lillasyster sover inget mer.

På torsdagen var jag återigen hemma. Jag och B tog dock en gemensm frukost på stan innan han åkte kommunalt in till jobbet, eftersom han skulle på konsert på kvällen. Lillan somnade på väg till förskolan, sov frukosten igenom, men vaknade helt innan jag hunnit hem igen. Sov sedan inte förrän en stund i samband med hämtning. Och inget mer förrän hon somnade för natten vid 21-tiden.

Hon sover alltså jättemycket med sin pappa, men nästan inget med mig. Vad gör jag för fel?

 

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Kräkbarn (ode to the Dregglis)

Kräkbarn (ode to the Dregglis)

I början gick vi runt och förundrades över hur lite L kräktes, i jämförelse med våra minnen av storebrors spädbarnstid. Tänkte att hon nog inte var ett kräkbarn.

Ack så fel vi hade. Nu när hon toppfylls med flaska tre gånger om dagen, för att säkra att hon går upp tillräckligt i vikt, så kräks hon hela tiden och överallt. Både direkt efter maten, och ett par timmar senare, då vi börjat andas ut och blåst faran över.

Allt  är nedkräkt. Hon går igenom 3-4 outfits om dagen. En inneoverall eller två. Någon omgång ytterkläder. Någon pyjamas. Amningskudden och stolen är helt marinerade. Nya bärselen måste snart i tvätten. Allt är fuktigt och luktar surt.

Och hur jag än håller henne lyckas hon alltid rikta en perfekt stråle antingen ner i min urringning eller över min arm och ner på mina byxor. Som grädde på moset dregglar lilla fröken ganska friskt också, när hon blåser salivbubblor och gojsar med hela den lilla näven i munnen.

Vi försöker hålla tvättberget nere, och hennes stackars bröstkorg något torrare, med hjälp av dregglisar.

Sedan gammalt vet vi att det bara är en sort som duger. De från Pippi, i tjockt dubbelt collegematerial med veckningar som ska hindra kräket från att nå halsen. Det går åt minst 3-4 stycken av dessa också om dagen, och hon har en remarkabel förmåga att rikta strålen över dregglisen, men de hjälper i alla fall något, och bättre än alla andra vi provat.

Med H, som var en lugnare bebis, fick jag gå ner i tvättstugan flera gånger om dagen, och det dussinet eller så vi hade räckte alldeles utmärkt. Men eftersom L är en sådan bebis som mest vrålar när mamman försöker lägga bort henne så har vi haft en konstant brist på dregglisar.

Ett dussin till beställdes sålunda raskt (Babyland har 4 för 100), så nu ska vi förhoppningsvis klara oss lite bättre.

Det blev ett gäng rosa denna gång också, för de hade vi inte sedan tidigare. De övriga är dubbletter, och vi har röda, orange och gula och flera olika gröna och blå också.

Vi räknar med att dessa kommer att få jobba hårt de närmaste fyra månaderna eller så. För i vart fall med H så fortsatte kräkningarna fram tills vi slutade flaskmata kring åtta månader.

Lilla H vill inte sova

Lilla H vill inte sova

Igår gick jag och H en riktig långpromenad, till ett köpcentrum.

Jag provade åkpåsen från 7 A.M. i liggdelen, och kunde snabbt konstatera att H behöver ha den första förlängningsdelen på även där. Det gör mig lite fundersam över påståendet att den ska kunna användas till fyra års ålder. Det är ju bara en förlängning på någon dryg decimeter kvar. I det minsta läget går den alltså bara att använda till helt nyfödda. H är ca 65-70 cm lång nu. Eftersom liggdelen i vår Bugaboo Buffalo är lång är det dock inga problem att få plats med påsen med en förlängning.

I övrigt är jag fortsatt mycket nöjd. Påsen är mjuk och varm. En liten anmärkning är att snodden som man drar ihop luvan med går inåt, så när jag drog ihop den lite fick H en flärp hängande över pannan.

IMG_2183

Jag är egentligen inte mycket för svart och grått till små barn, men får tillstå att färgerna på påsen harmonierar fint med vagnen i svart/dark khaki.

H höll på att somna två gånger innan vi gick iväg, dels medan jag förberedde hans flaska så han skulle få mat innan vi gick, och dels när jag höll på att plocka i ordning skötväska och annat. Under nästan hela promenaden var han sedan vaken, sov bara de sista 5-10 minuterna på ditvägen och de sista 15 minuterna på vägen hem. Sedan sov han inte mer igår.

Vid 22.30 var han så övertrött att jag gick upp till sovrummet för att se om han kunde somna om jag ammade honom i sängen med släckta lampor och stängd dörr. Nej. Han fäktade och var helt uppe i varv. B kom upp med en flaska ersättning för att se om H kunde somna efter en rejäl bukfylla. Nej. Jag försökte att ligga och krama om honom så att han skulle vara stilla. Nej. Vi lade honom i hans säng för att se om han kunde komma till ro där med en napp. Nej. Han låg och sparkade, pratade, lekte med sin goseapa och betraktade mönstret på kantskyddet. På ett väldigt hyperaktivt sätt. Jag låg och klappade på honom, men det hjälpte inte.

Till slut låg jag bara i min säng bredvid hans och lät honom hållas. Sista gången jag kollade på klockan var den 23.45. Sedan somnade jag. Senare när B kom och lade sig hade även H somnat. Till slut.

Det är så obehagligt när han blir så övertrött, han är helt stissig och går inte att lugna. Det känns sjukt på något sätt. Men vad gör man när han inte vill sova på dagen?

Ett litet matvrak

Ett litet matvrak

H har hittills gillat allt han fått smaka på, bl.a. avokado, sås på avokado med vitlök m.m, päron, äpple, lax, leverpastej, yoghurt, ägg, majonnäs, färskpressad juice av olika slag, potatis, och mannagrynsgröten han fått som glutenintroduktion.

Han sitter bredvid mig vid bordet och vill smaka hela tiden, och gråter när smakproven dröjer. Efter att ha konsulterat boken Lyhört föräldraskap av psykologen Malin Bergström har jag omvärderat min tidigare plan att inte introducera mat annat än som rena smakprov före sex månader. Ett barn som så tydligt visar att det vill äta bör få äta, vilket så klart är mer logiskt än att följa en godtycklig tidsangivelse.

Eftersom mannagrynsgröt knappast innehåller alla de näringsämnen som behövs om det ska ätas som en riktig måltid, tänkte jag nu börja introducera ”riktig” gröt varannan dag. Den gjorde jag idag på boveteflingor, hirsflingor, vatten, gojipulver (det fanns inte nyponskalsmjöl på affären, och gojipulver verkade som ett bra substitut, rikt på järn och C-vitamin), mortlade pumpafrön och mosad aprikos. H hade hunnit bli lite för hungrig när gröten var klar, och var därför lite ledsen. Men han åt gröten i alla fall, så jag tror han kommer att äta den glatt nästa gång. Den gröten är utan gluten. Så varannan dag fortsätter vi med mannagrynsgröt ett tag till. Undrar när det kan anses vara ”färdigintroducerat”?

image
Dagens frukost

 

 

 

Dagens framsteg

Dagens framsteg

Efter att ha gnällt lite på H vill jag såklart berätta lite om det som är bra också. Stora delar av dagarna är han världens gladaste lilla parvel, som ler stort och skrattar med tjut och skrockanden.

I går vände han sig för första gången helt på egen hand från rygg till mage.

Och han är så intresserad av mat just nu och älskar nästan allt han får smaka. Jag åt en lunch bestående av lite av varje igår efter promenaden, en halverad avokado med salt och peppar, ett halverat kokt ägg med lite hemgjord majonnäs, några päronklyftor och en klick turkisk yoghurt med blandade frön och gojibär. Han smakade på allt (minus toppingen på yoghurten) och verkade tycka om det. Framförallt avokado och päron.

Han har verkligen lärt sig hur man får bak maten i munnen nu, det är inte alls som de första gångerna när nästan allt bara åkte rakt ut igen. Det går riktigt bra att mata med sked, och han gråter stort när maten är slut.

Med hänsyn till att han är så intresserad av att äta funderar jag på att börja ge lite mer näringsrik gröt som omväxling till mannagrynsgröten, och i lite större portioner. Jag har köpt hem boveteflingor, hirsflingor och gojipulver som jag tänkte göra gröt på tillsammans med aprikos och pumpafrön. Ska bli kul att se vad han tycker om det.