Nämen nu orkar jag inte mer…

Nämen nu orkar jag inte mer…

Förra lördagskvällen drabbades jag ju av halsont, och en vecka med diverse besvär åt bihålehållet, och mosigt huvud, följde.

Saker på jobbet har släpat efter, men jag kände ändå att: ”nu är det helg och sedan kommer jag att komma till kontoret på måndag frisk och med förnyad energi.” Det hade ändå gått åt rätt håll, och till och med tandvärken hade mer eller mindre försvunnit i fredags.

Men vad händer? Jo, jag vaknar först av alla imorse, med den omisskännliga känslan av att det liksom kliar och raspar i halsen. Alltså WTF!!! Det här händer bara inte – en helt ny förkylning back-to-back med den förra!?! Det typiska tistelboll-i-halsen-onda och ett lätt illamående kombinerat med huvudvärk och matthet talar ju sitt tydliga språk. Jag har inte tid med detta, och jag orkar inte.

L verkar också ovanligt sur och lite hängig, så det blir väl en VAB- och sjukdomscirkus här igen, nu när vi äntligen skulle komma ikapp lite och bara få nöta på i vardagen fram till Hoppsans ankomst. Eller i alla fall i några veckor.

Igår fick vi avvika från släktkalaset efter en kort stund, för barnen var trötta och nötte runt och vi hade glömt att ta med barnstol. Det är inte direkt avslappnat att släppa lös ungarna hemma hos folk utan småbarn, och som inte hör till de närmaste. En

Idag var det dags att fira B:s ena bror, som fyller jämnt, men jag och L stannade hemma på grund av sjukdom för mig, och eventuell sjukdom för henne. Det blir ju lite trivsammare för B att åka iväg med bara H också, så att han slipper det konstanta vaktandet på L. H börjar ju faktiskt delvis bli en riktig människa nu, som kan sköta sig i möblerade rum, så länge han inte är övertrött eller så. Snart kommer H hem medan B och bröder och svåger går ut på lokal för middag. Vi släppte genast alla tankar på att ta med barnen efter gårdagens prövning. Och jag njuter ju inte av vare sig mat, dryck eller sällskap för tillfället, så jag kan lika gärna vara hemma med ungarna.

Barnen, ja… Det börjar faktiskt bli möjligt för dem att syssla med samma sak samtidigt utan att det (alltid) urartar i skrik och slagsmål.

Imorse satte jag mig ner vid köksbordet med båda två och lät dem leka med Play-Doh. Jag fick förstås övervaka L så att hon inte satte i sig degen, men överlag så gav det en försmak av de där pysselstunderna och julbaken och allt sånt som jag fantiserat om att ha när barnen blivit något äldre.

Och senare på förmiddagen satt de plötsligt ihopträngda i en fåtölj och kollade på paddan tillsammans.

Det där i bakgrunden? Äsch, det är bara vår nya tv, som bott i sin låda sedan början av sommaren. Först i köket, tills den blivit en naturlig del av inredningen för oss och började tjänstgöra som avlastningsyta, och sedan i vardagsrummet, där den nu blivit lite som en fondvägg. Framför den där eldstaden som vi ändå inte använt en enda gång sedan vi flyttade in. #moderninredning 😀

Så här enorm är jag förresten i vecka 23+2, iförd helgens uniform bestående av mjukisar och linne. (BH:n åkte bara på för att jag gick ner till närmaste pokemongymmet och körde en raid.) Snart kommer nog kommentarerna om att det måste vara dags snart. Nejdå, det är nästan fyra månader kvar, det är bara ett barn, och det kommer med stor sannolikhet att vara alldeles medelstort, thank you very much…