Läget med lillasyster

Läget med lillasyster

Den här bloggen är som en kär vän/dagbok som har försummats lite för länge. Att bara dyka in i rutinmässigt babbel om vardagen känns lite fel, när så lite har skrivits om vad som hänt bakom de ögonblicksmässiga instagramuppdateringarna.

Så jag skriver några ”catch up”-inlägg, med förhoppningen att kunna komma igång med mer regelbundna uppdateringar igen.

Lillasyster är fortfarande en ganska krävande bebis. Men det är så mycket som har förändrats till det bättre sedan det var som värst där för snart två månader sedan.

Hon har börjat få någon sorts rutin att faktiskt sova middag en längre stund på dagen. Ofta somnar hon precis innan förskolehämtningen av storebror, men sover sig i bästa fall igenom påklädning och nedpackning i vagn, hämtningen och sedan en rätt bra stund. Självklart innebär detta att hon sover just den enda tid på dagen då hennes sovande är of no bloody use för mig – jag kan varken jobba, blogga, städa eller förbereda mat, men bara det ATT hon sover sammanhängande på dagen är ju ett stort framsteg. Om vi är ute och går med vagnen (Phil & Ted’s Vibe är det som gäller för damen) kan det bli 2-3 timmar!!! Det bådar i alla fall gott för mina planer på parkhäng med storebror när det blir tillräckligt varmt…

Hon får tillskott tre gånger om dagen, och äter då ca 80-120 ml ersättning från flaska efter amning. Vi blandar alltid på 120 ml vatten, för att hon ska toppfyllas tills hon verkligen inte orkar mer. Efter ”dåliga” amningar händer det att hon slukar hela flaskan, men i regel lämnat hon 20-40 ml kvar. Hennes viktkurva skuttade rejält uppåt efter två veckor med tillskott, så det är ju positivt.

På dagarna märker jag tyvärr redan av att hon föredrar flaskan när hon är riktigt hungrig, hon har dåligt tålamod och släpper taget om bröstet gång på gång, kastar sig bakåt och slänger bak en arm och utstöter klagoljud på ett högst teatraliskt vis. Men efter middagsflaskan vid 17-18 ammas hon enbart fram till frukostflaskan vid 8-9, och verkar helt nöjd med detta.

Vi har valt att göra på detta sätt med ersättningen för att styra in henne i familjens matschema redan nu, med tre större mål om dagen. Det blir då smidigt att göra som med storebror och fasa ut ersättningen relativt snabbt så snart hon börjar äta fast föda, genom att byta ut ersättningen mot mat på de tider hon redan är van vid en rejäl bukfylla, och behålla amningen före och mellan målen. Storebror slutade helt med ersättningen vid ca 8 månaders ålder, men ammade till ca 19-20 månader.

Nattsömnen har tack och lov fungerat klockrent länge nu. Förutom någon enstaka natt med magknip och skrik så sover hon. Någonstans vid 20-21 somnar hon i min famn i soffan, och kan i regel läggas ned i ”innevagnen” i hallen (Babyzen Yoyo+ 0+) utan att hon vaknar. Kring midnatt eller någon timme innan går vi ner till sovrummet. Eventuellt vaknar hon till och ammar en kort vända innan hon somnar om och läggs i sin säng.

Och hon har äntligen blivit tre, snart fyra, månader. Hon är inte längre så liten och skör, och enligt statistiken innebär samsovning inte längre någon ökad risk i hennes ålder. Som en skänk från ovan har storebror också börjat sova nästan hela natten nästan varje natt, så vi liggammar och samsover. När jag vaknar till och vill sova för mig själv en stund lägger jag bara över henne i hennes säng; inga problem!

En dålig dag vaknar hon klockan 6 på morgonen, och en bra dag efter klockan 7. Eftersom det är vid 7 hela familjen går upp på vardagarna för att storebror ska hinna äta frukost innan förskolan. Möjligen hade hon sovit längre annars. Så på den fronten har jag verkligen inget att klaga på — jag lider inte av sömnbrist annat än självförvållad sådan. (Som när jag efter en amning börjar mobilblogga vid 05 istället för att somna om.)

Dagarna har blivit mer harmoniska hemma. Hon är överlag glad och mysig, MEN jag får inte göra annat än att ägna mig åt henne. Max 10 minuter åt gången kan hon tänka sig att sitta i stol, babysitter, bärsjal eller -sele eller ligga i babygymmet innan hon blir apsur. Så det är: fixa kaffe, springa på toa, borsta tänder… typ sådant som hinns med i luckorna. Ingenting annat hinner göras klart. Varje dag hinner hon få spel medan jag fixar/äter frukost, klär på mig eller fixar lunch. Men det är nog inte riktigt lika många minuters panikskrik om dagen längre. Så länge jag gör som hon vill.

Hon vill sitta i knät. Med betoning på sitta. Skillnaden i att sitta vid köksbordet i sin något tillbakalutade babyinsats på Stokke-stolen och att sitta precis bredvid den upprätt i mitt knä är tydligen skillnaden mellan panikskrik och förnöjt joller… Hon är stark och kan nästan dra sig upp till sittande genom att hålla i mina fingrar. Från halvliggande i famnen sätter hon sig upp obehindrat och utan hjälp. Hon älskar leksaker och greppar dem riktigt bra, för dem till munnen och smakar på dem.

Hon äter mycket på fingrarna också och dreglar kopiösa mängder. Jag började nästan tro att det var tänder på gång. Tills jag läste det här inlägget om H:s första tand, och såg att han var likadan vid samma ålder trots att tanden inte kom förrän vid sju månader. (Det är ju för sådant här jag älskar att ha bloggen, jag är så sur över att det blir så många luckor i dokumenteringen av L:s första tid, trots att bloggen nu varit med från start.)

Och vad mer? Jo, hon kräks. Vi får ju tydligen bara kräkbarn, och med regelbunden toppfyllning med flaska blir det lätt absurt. Jag har beställt ett dussin dregglisar till för att försöka spara på kläderna. Jag är inte kinkig för små kräkfläckar på vare sig henne eller mig, men när kläderna blir genomvåta måste de ju bytas av bekvämlighetsskäl om inte annat. Nu kräks hon ju ofta små kaskader långt över dregglisen och ner över hennes arm och mage och min mage och ben, men mot småblurparna kan i alla fall en dregglis hjälpa så att inte halsringningen blir genomvåt på en gång.

Magen fungerar annars ganska bra, med vissa perioder av knip och gasighet (eventuellt relaterat till att jag ibland fuskar lite med det mjölkfria pga orka inte kunna ta en färdig smörgås på kafé för att det är mjölk i margarinet…) och hon bajsar i regel dagligen.

Hon är stark och stabil, vaken och nyfiken. Hon känns stor, och vi har släppt alla spärrar. Hon får sova i vår säng och vi (eller jag då, B är fortfarande lite novis på denna unge) lyfter och bollar runt med henne lite hur som. En napp på golvet hemma åker rätt in i munnen igen. En napp på golvet ute passerar mammas mun en vända först. Eventuellt efter en torkning om synligt skräp föreligger. Flaskor och nappar kokas…kanske någon gång i veckan? Med avklingande intervaller. Annars åker allt i diskmaskinen eller handdiskas lite lagom noggrant. Det är skönt att ha nått det här stadiet igen!

Jag vädrar vårluft! (Allt är inte dåligt)

Jag vädrar vårluft! (Allt är inte dåligt)

Idag (läs: igår) var det fjärde dagen i rad som vi inte gick raka vägen in när vi kom hem från förskolan. Istället har vi de senaste dagarna gått runt till framsidan och trädgården. H har sprungit runt och lekt med sin stora plastlastbil, en boll och sin fruktansvärt smattrande leksaksgräsklippare (Tack, farmor!) medan jag fått gå runt i trädgården och spana in vårtecken (INTE allt som behöver fixas med), fippla lite med barnvagnar, och dricka kaffe på balkongen.

Tills lillasyster vaknat/fått nog och börjat vråla, förstås. Men ändå! Vi har snödroppar och vintergäck, och till och med en och annan scilla har tittat upp. Jag börjar kunna föreställa mig ljumma vårdagar, med picknickmellis i parken eller trädgården, och L på en filt i gräset. Jag börjar kunna föreställa mig något annat än min ensamma tillvaro i vardagsrumssoffan, och en roligare tillvaro för storebror än att bara glo på paddan hela eftermiddagarna. Vi kanske snart har tuggat oss igenom denna sega vinter, och denna sega spädbarnsperiod med en bebis som inte alls var som jag tänkt mig.

Mellis på balkongen, utelek, kattodling, en utsikt som är underbar även när vädret är grått, och den fantastiskt användbara Yoyo+ 0+, som också kan bli stativ för mjukliften när en kommer hem med bebis sovandes i storvagnen.

Jag har elva blogginläggsutkast som aldrig blivit klara, de flesta nu inaktuella. Tiden finns inte, och inläggen jag påbörjar på kvällen somnar jag oftast ifrån. Men det är som det är just nu.

Lillasyster har varit gasig och skrikig(are) hela veckan, så det är nog bara att inse att jag inte kan äta mjölkprodukter. Men vi var på BVC igår, och hon hade vuxit på sig jättebra – nästan 700 gram på två veckor! 5240 gram stannade vågen på. Hon fick också mätas på längden för första gången sedan hon fick skenan, och hon mätte nu 60 cm. Huvudmåttet var 41, vilket är drygt en centimeter på två veckor.

Sedan imponerade hon BVC-sköterskan med att vända sig från mage till rygg på skötbordet på sekunden när hon lades på mage, ”prata” en massa, och nästan dra sig upp till sittande.

Bugaboo comfort ståbräda på Bugaboo Bee3 har varit en riktig hit – H älskar att få vara friare, och kunna välja mellan att sitta och att stå. L tycker att det är kul att titta på storebror. Med åkpåse i och vagnen i liggläge saknar jag inte alls babyinsats till Bee3 (även om det grämer mig lite att jag inte köpte den limiterade Van Gogh-liggdelen när jag ändå köpte allt annat i serien: vagnen, åkpåsen och breezysuffletten).

Babyzen Yoyo+ 0+ har fått en stående plats i hallen utanför köket, och där lägger jag ifrån mig lillan medan jag tar på mig ytterkläder, och det är även där hon sover från att hon gör kväll vid 20-21 och fram tills att vi går till sängs vid 23-00.

Lillasyster får som andrabarn en eklektisk klädstil, med mörkblågrårandig body, ärvd efter storebror, tillsammans med vita rosett-på-rumpan-byxor hon fått i present. Det här med matchande kläder var något som hörde första barnet till, nu haffar jag mest en över- och en underdel i farten, och så får det bli som det blir. Med H matchade jag body, byxor, strumpor, dregglis och mössa mycket noggrant…

Oj, vad inläggen spretar nu när det går så lång tid emellan. Men jag kan nog inte lova någon bättring ännu på ett tag. Både bloggandet och matlagningen får bli lite hipp som happ så länge. Jag insåg häromdagen att, utöver den befogade ångesten över hemmet som gått från stökigt till en sanitär olägenhet, och min yrkesmässiga trovärdighet och lönsamhet som sjunkit i botten, går jag också runt och stressar upp mig över att veckomenyerna inte följs eller blir tillräckligt varierade, och att jag inte orkar blogga annat än via instagram…

This just in!

This just in!

Den här tjejen rullade just från mage till rygg, på sin 13-veckorsdag, bara tre dagar efter att hon slapp ur Von Rosen-skenan!

Bilden är dock från igår, för hon började gråta hysteriskt efter sin rullning, och erbjöd alls inget bra tillfälle att fotodokumentera denna milstolpe i hennes utveckling.

Jag har haft på känn att det skulle ske snart efter att hon blev av med skenan, eftersom hon redan innan hon fick skenan vid 6 veckors ålder hade uppvisat att hon liksom förstått hur det skulle gå till, och spjärnat uppåt med benen och gungat på precis det sätt som krävs för att tippa över. Men hon nådde inte riktigt i mål då, och sedan med skenan blev hon liksom lite för bred för att klara av att rulla över på högkant, även om det varit nära även med skenan.

Hon har alltså inte alls försenats av att ha suttit i en skena halva sitt liv, så att hon inte kunnat röra på ryggen, utan vänder sig vid ungefär samma tid som storebror gjorde. För honom tog det dock ett par månader från de första vändningarna tills de skedde obehindrat, så vi får se om hon kommer att vara likadan.

Rent generellt känns det som att hon ligger före storebror i utvecklingen, och jag tänker mig att det kanske är en bieffekt av att hon är en mer vaken, krävande och missnöjd bebis. Att missnöjet liksom driver på framåt mer än den nöjda lunken hos en lugnare bebis. Att min kollega kan ha rätt i att jag kommer att uppskatta hennes viljestyrka när hon blir äldre. Eller i alla fall att den kommer att gynna henne själv längre fram i livet…

Hon är en sådan liten personlighet redan – social och vill helst ha ögonkontakt och prata med någon hela tiden. Ler med tandlös mun och tindrande små ögon så att vem som helst smälter. Envis och grinig, vrålar så fort något inte riktigt är som hon vill, och slutar inte förrän hon är nöjd. Hon kan skrika hur länge som helst, har jag fått erfara när jag varit ute med vagnen och inte kunnat trösta henne. Samtidigt lite försiktig – stämmer av med ögonkontakt och en oroad blick så fort hon hör något obekant, gnyr och kvider oroligt så fort det blir lite stökigt runtomkring, eller om någon höjer rösten.

Nu har hon somnat. Jag ska ge mig på en nedläggning och se om jag kan få lite gjort. Håll tummarna!

Mammakroppen fjärde månaden efter förlossningen

Mammakroppen fjärde månaden efter förlossningen

Jag gör samma sak här som med H:s månadssammanfattningar, går bakåt mot förlossningen för att få med tiden före bloggen.

Den fjärde månaden började jag bli mig själv igen, så smått. Tyvärr var vikten tillbaka på vad den var innan graviditeten också. Jag gick långa promenader, men utövade ingen annan motion.

Hormonnivåerna började normaliseras, på gott och ont. Ville inte längre äta enorma portioner av allt, men behövde mer sömn och började känna stress igen.

Känslan av att överkroppen var två meter lång och wobblande försvann, vilket jag gissar beror på att magmusklerna och de inre organen återtagit sina normala positioner igen.

Och så till den mer privata biten. Vi hade sex för första gången ganska precis tre månader efter förlossningen. Det gick rätt bra, skavde en del inledningsvis, men allt fungerade som det skulle. Dock inte riktigt läge för typ snabbisar i flykten ännu; underlivet (snippan? fittan? fiffi? Greta?) behövde hanteras mycket varsamt och försiktigt och försättas i rätt stämning för att vara med på noterna. (Tänk rosblad, levande ljus och massageolja.) Vilket gjorde att det med en bebis i huset inte blev av mer än en gång den månaden.

Vilket i och för sig inte störde mig nämnvärt, eftersom amningshormonerna bidrar till att sexlusten inte är på topp, direkt. B däremot – inte lika nöjd. Men det fick han leva med, eftersom det nu inte var hans könsorgan som trasats sönder och tråcklats ihop på ett inte helt perfekt vis för att vår son skulle komma till världen.

Liten anekdot som väl beskriver sakernas tillstånd. Gynläkaren som kontrollerar mitt underliv någon dag efter förlossningen: ”Oj, du måste ha varit väldigt svullen när de sydde ihop dig.”  Lägg till det barnmorskans summering efter att H kommit ut: ”Rektum exponerad, men intakt.”  Så var läget tre månader tidigare, så en ska inte klaga!

H:s fjärde månad

H:s fjärde månad

Jag dokumenterar lite baklänges nu, för att få med H:s liv innan jag startade bloggen. Det får bli en nedräkning tillbaka till förlossningen, helt enkelt.

Vid tre månaders ålder hade H börjat växa på sig: 61 cm lång och 5 260 g tung. Han flyttade för gott ut ur storlek 56 till förmån för storlek 62/68. Även Pampers blöjor fungerade i storlek 2.

Han fick tremånadersvaccinet, och det gick bra. Han grät en liten stund efteråt, men fick inga biverkningar.

Han började kännas allt stadigare i kroppen, och började kunna sitta upp i knät. Denna färdighet demonstrerade han genom att sitta i mitt knä en hel middag när vi för första gången åt middag inne i stan med ett par kompisar. Inte en chans att han tänkte ligga i en fånig liggdel när det fanns så mycket att se!

H börjar skratta högt, främst åt när man sänker ner sitt ansikte mot hans och säger något som låter kul. Blubb-blubb-blubb är det roligaste mamma kan säga! Han är mycket fascinerad av sina händer, har börjat gripa tag i saker ordentligt. Han börjar dregla en del, stoppar saker i munnen, och tränar rösten genom att tjuta högt som en liten papegoja eller apa. Magträningen börjar gå riktigt bra, och han får ett babygym att leka i.

Vi är på återbesök hos barnläkaren (bästa Alice!), och allt fungerar bra med H:s mage. Det går max 2-3 dagar mellan bajserierna, och oftast brakar det loss i blöjan varje eller varannan dag. Kräkningarna kvarstår dock ungefär som förut och han klarar av flaskor på ca 80-100 ml.

Han fick sina namn officiellt hos Skatteverket. Vi var någon vecka sena med anmälningen, men det var ingen som sade något om det. Han fick ett tilltalsnamn som är unikt för honom i vår respektive släkt, sedan ytterligare ett förnamn från vardera sidan (min pappas tilltalsnamn och B:s mellannamn som flera i hans släkt har) och mitt efternamn som mellannamn och B:s efternamn.

Vi är bara en enda gång på BVC under H:s fjärde månad, precis mot slutet, och då har han gått upp till nästan sex kilo och 63 cm. Det börjar kännas som att det har vänt, och vi börjar bli ganska bekväma i vårt föräldraskap.