Kalashelgen över

Kalashelgen över

Så var det måndag igen, och kalashelgen är över. På det stora hela får helgen ett gott betyg, framför allt för att H har varit så glad över att få träffa (nästan) alla han tycker om, och han har fått presenter som han verkligen velat ha, och lekt som en galning.

Vi hoppade över att ha barnkalas, med kompisar från förskolan, för det kändes inte nödvändigt i så här tidig ålder. När jag frågat H om vilka som han vill bjuda på kalas har han bara sagt: E (våra vänners snart 5-åriga son) och ”alla mina gubbar”. På förfrågan om vilka alla ”hans gubbar” är så framkom det att det är hans beteckning på farmor, morfar, mormor, farbröderna, morbror, nästangrannarna o.s.v. I hans värld är alla barn ”pojkar” eller ”kompisar”, och alla vuxna tydligen ”gubbar”…

Så vi bjöd in den närmaste släkten och de vänner vi umgås närmast med. Mormor dök upp redan i onsdags, eftersom jag tänkte visa henne på porten redan efter kalaset på lördag, då hon kunde följa med min lillebror hem, så att vi fick plats för övernattande vänner från Eskilstuna. Dagarna närmast kalaset bara rasade iväg utan att någonting hanns med alls, trots att H mest lekte med mormor.

I vanlig ordning stod vi således och panikstädade och förberedde kalaset bara timmar innan gästerna skulle anlända. Trots att vi valt att göra det enklaste enkla – korvgrillning, kaffe och tårta – var det fullkomligt kaos innan. Jag stod på förmiddagen och gjorde succétårta (som jag alltid gör när det kommer många gäster, eftersom den är både lättlagad, god och glutenfri), och vi sprang runt och försökte få huset att se…i vart fall inte ohygieniskt smutsigt ut. Den ursprungliga planen var att ha hela tillställningen i trädgården, men vädret envisades med att vara grått och regnigt in i det sista.

B krisade totalt och tappade bort en dammtrasa när han gick runt och städade, mitt i torkandet, liksom. (Vi har fortfarande inte hittat den…) Jag fick panik över smörkrämen till tårtan som inte alls stelnade i den takt den borde, medan jag sprang runt och gjorde punktinsatser på de ställen där skiten syntes mest. Och sedan började folk välla in.

Men det blev faktiskt trevligt. Min tårta blev god, även om smörkrämen runnit ut en hel  del på skärbrädan som jag monterat tårtan på (och i halva kylskåpet…), och gulliga nästangrannarna hade med sig två jättefina hembakta marsipantårtor med vägar i form av en trea, och små bilar, motorcyklar och annat i marsipan som körde runt på dem. Ingen gick hungrig, och nästan hela min fula tårta slukades av nöjda gäster.

Kalasets huvudperson fick en massa fina presenter, och lekte med alla ”sina gubbar”. Eskilstunavännerna dök upp först mot kalasets slut, och H och E lekte sedan kanonbra tillsammans i många timmar. De var trädgårdsmästare och ”jobbade” (lade högar av grus och fallfrukt på gräsmattan) flitigt. När vi hade gjort oss av med kalasbesökarna och började plocka fram lite ost och chark dök de dock upp som en svärm hungriga egyptiska gräshoppor, redo att bara sluka allt i sin väg. Vi fick skynda oss att slänga ihop deras middag medan vi körde ut dem på balkongen med en liten skål chips, för att undvika att de plundrade faten på all parmaskinka och manchego.

När kvällen började bli sen blev det dock osämja, och E blev arg på H och ville inte leka mer. Stackars H grät och bad om förlåtelse, medan E var sur och sa att H inte var hans vän. Mitt hjärta gick sönder, och jag försökte mitt bästa att kväsa agget jag fick mot den andra pojken. Herregud, vad det är jobbigt när andra barn är elaka mot ens eget barn! Jag blir ju skitarg inombords, även om jag vet att barn är barn och bråkar med varandra och att det snart är bortglömt.

Ett par medlande föräldrar fick sätta sig med gossarna i soffan och sätta igång Netflix, varpå H strax somnade i min famn, och E nattades en kort stund därefter i gästrummet. Nu kunde friden ha lagt sig, och kräftorna ätas. Men nej, för då vaknade strax L och grät otröstligt. Hon hade sovit rätt kasst på dagen, eftersom det var folk och liv överallt, men verkade ändå inte vilja sova. Plötsligt kaskadkräktes hon över hela sig själv och hela sin Yoyo.

Hon hade fått en bula och ett blåmärke i pannan efter en vurpa i lekrummet på förmiddagen (passad av en mormor som kanske inte riktigt har de där blixtsnabba småbarnsföräldersreflexerna längre) och tankarna började rusa. Har hon fått hjärnskakning? Men hon hade ju varit pigg och glad hela dagen, utom när vi försökt få henne att sova. Men så märkte jag att hennes snoriga näsa nog var mer än bara gråtsnor. Jodå, nu rann näsan rejält. Förkylning på ingång! Vi fick plocka in Bee3 medan Yoyons textilier gick i tvätten, och strax sov hon igen.

Så blev det äntligen kräftdags. Jag höll på att somna i tallriken direkt efter avslutad middag, men ingen annan var på direkt partyhumör heller, så vi avrundade relativt tidigt. L höll mig vaken i omgångar natten igenom, men jag kunde i vart fall stanna kvar i sängen till klockan 8 på söndagsmorgonen. Söndagen blev loj, med en liten promenad ner till stranden innan vännerna åkte hemåt. Pojkarna, som nu var sams och glada igen, badade näck och stojade runt i vattenbrynet.

L var såklart trött och gnällig, förkyld som tusan, och när hon äntligen somnat (sent) på söndagskvällen var jag helt matt. Eftersom hon sovit dåligt i tre veckor blev det verkligen jobbigt när hon dessutom var gnällig och svår att få att sova middag – det var som att ha en riktigt liten bebis igen, den här känslan av att aldrig få fem minuter för sig själv.

Jag fick dock min belöning efteråt, för det dröjde till TJUGO I SEX imorse innan hon vaknade och krävde att få lämna spjälsängen för min säng. Och väl där ammade hon lite och somnade in en dryg timme till?!? Hade det inte varit för att jag vaknade med en hemsk låsning i nacken/axeln/skuldran som gör ont som fasiken varje gång jag rör på mig hade jag känt mig som en helt ny människa. Det var tre veckor sedan jag fick en hyfsad natts sömn senast, och jag har blivit benägen att halvsomna lite här och där bara jag sätter mig ner en stund.

Idag har det varit business as usual – H har varit på föris fram till kvart över två, och jag och L har bara varit hemma på förmiddagen. Eftermiddagen har spenderats med att försöka få trött bebis att sova middag en stund (lönlöst), och skälla ut storebror för att han tydligen tagit av ena larvfotsbandet på sin sprojlans nya leksaksgrävmaskin och slängt i soporna. Igår. Blir till att gräva igenom en kladdig soppåse full av tårtrester, blöt kaffesump och bajsblöjor sen då, för att se om den finns kvar i soptunnan i köket… Oh, joy!

Näe, nu måste jag fixa lite middag, och se om jag överlever en kväll till i denna cirkus kallad småbarnsliv. Imorgon blir det kontoret.