Creepy…

Creepy…

Obehaget i att vakna i ett mörkt och knäpptyst rum av att någon – mycket tyst och stilla – börjar knäppa på ens byxlinning som en gitarrsträng.

Det var bebin så klart. Utan att säga ett pip hade hon vaknat i sin spjälsäng, ställt sig upp och letat reda på någon del av mamman att lågmält terrorisera.

Klockan var hela 07:25, så det var ändå att betrakta som sovmorgon avklarad och dags att kliva upp.

Lilla L, som jag nu inte sett krypa en centimeter på en vecka, struttar omkring i huset och fupplar med allt. Hon undersöker och pillar, går alltid runt med en kökshandduk eller ett upphittat klädesplagg draperat runt nacken och en bok i näven. Öppnar lådor och skåp, försöker klättra på allt, och jagar katterna genom huset. ”Kaa-ht!” ropar hon, och sätter iväg.

Hon har fått två nya tänder (en på vardera sidan om de övre framtänderna) och biter en (HÅRT) så fort hon kommer åt. Och tjuter av skratt när hennes offer tjuter av smärta. Hon dansar så fort hon hör något som liknar musik, och är i farten hela dagarna. Sover i regel bara middag en gång, oftast ett par timmar från 10-tiden och fram till lunch. Efter jul tänkte jag börja jobba på att skjuta fram tiden lite, så kommer hon att vara inkörd på rätt schema för förskolan när våren kommer.

Om ett par dagar fyller hon ett år. Ett år som bara flugit förbi. Det känns som att hon knappt varit bebis alls. Hon har haft så bråttom med att växa upp. Delvis, gissar jag, på grund av en vilja att hänga med storebror, men även en viljestyrka som är något utöver det vanliga. Hon har alltid jobbat frenetiskt med att nå nästa nivå. Levla upp.

Den här veckan har vi börjat samköra nattningen, och L får somna i sin spjälsäng medan H får somna i vår säng bredvid. För att han är i stort behov av närhet och kärlek just nu, och inte vill sova i sin egen säng alls. Så L får en godnattflaska (fortfarande ersättning, även om jag börjat fundera på den tidigare otänkbara v ä l l i n g e n) och stoppas ner i sin säng. Där får hon stöka runt medan H får höra godnattsaga, och när lampan sedan släcks ligger jag bredvid spjälsängen och hjälper L med napp och klapp, medan H ligger bakom mig och gnuggar ihop min hårman till en enda stor tova medan han somnar. Det fungerar faktiskt bra, och det är skönt att ha båda barnen i sovrummet redan från början. Även om det är trångt och varmt i vår säng.

L sover i sin spjälsäng hela nätterna igenom, med enstaka uppvak som bara kräver en tillbakastoppad napp och visad närvaro. Sedan vaknar hon mellan sex och sju, alla dagar i veckan. Glad som en lärka vaknar hon och sitter och leker i sin säng. Tills hon fått nog och påkallar uppmärksamhet.

H är inne på minst andra dygnet utan någon olycka i blöjan, och fick gå till föris med kalsonger i fredags. Som han stolt visade upp för ALLA. Sedan fick han byta om till blöja när de gick ut för att leka. Men efter det kan jag inte minnas att jag bytt någon (smutsig) blöja. Möjligen att B gjorde det i fredags eftermiddag/kväll. Igår gick gossen i alla fall på toaletten självmant hela dagen, och så även idag, så här långt. Igår gjorde han både nummer ett och två hemma hos morfar, där det inte ens finns någon potta eller toalettring.

Ofta är han dock benägen att vilja ”göra allt hääälv”, vilket innebär att han obemärkt springer på toan, kissar på pottan och tömmer den i toaletten och (ibland) går ut och säger: ”Jag har kissat! Jag gjorde allt hääälv!”. Jag behöver väl knappast förklara att det ibland blir obehagliga överraskningar som en kliver i eller sätter sig i, när han stjälpt ut pottinnehållet lite väl slarvigt, och inte alltid brytt sig om att berätta att han varit på toaletten.

Idag ska vi julpynta hemma, och H är mycket spänd och förväntansfull. Det ska bli så kul med jul nu när han är så medveten och kommunikativ – nu ska vi börja skapa våra familjetraditioner!

Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

En dag som ensam mamma

En dag som ensam mamma

Idag har jag varit solokvist med barnen. B har åkt iväg på konsert på annan ort, och jag fick inte följa med, på grund av brist på barnvakt. Himmel, vad mycket svårare det är med två småttingar som ska utallokeras!

Och det är inte det lättaste att ro runt skutan på egen hand, det är det verkligen inte. Inga stora kriser före läggdags, men sedan var det ju det där med dubbelnattning… Stackars, stackars ensamföräldrar som måste göra detta varje dag.

B rullade iväg i förmiddags. Eftersom vädret var fint, och L inte hade hunnit sova middag ännu, passade jag på att lasta henne i vagnen och ta med H till parken. Allt gick som planerat, och L sov som en sten långt innan tiominuterspromenaden dit var avklarad. H fick leka en stund, och sedan handlade vi lite mat och åt lunch på byn. Thaimat. Alla nöjda.

Vi kom sedan hem med en sovande H i vagnen, och jag kunde passa på att umgås lite med L medan han sov. Det var, som vanligt nu för tiden, pekböcker som gällde. Hon har gått från att älska böcker för att hon gillar att tugga på och riva i dem, till att älska dem för att hon är intresserad av innehållet. En bok med flikar som visar skuggsilhuetter av leksaker, och en bild av leksaken under luckan, och en bok med olika djur, fick ”läsas” om och om och om och om igen.

När H vaknade hade vi mys i soffan, med chips och Smakis och tecknad film på Netflix. Sedan middag bestående av köttbullar och ugnspommes. Jag tänkte liksom inte göra det svårt för mig idag…

L klarade också för första gången av att klättra upp i soffan utan hjälp. Storebrors sista tillflyktsort omintetgjord. Hon lärde sig också att ställa sig upp i sin Tripp Trapp-stol häromdagen, trots att vi plockat bort fotbrädan. Det är ett upprustningskrig. Hon var så stolt där hon stod och vinglade i stolen. Och så kränkt när vi monterade sele på den.

Efter middagen lyckade jag få L att somna i vagnen medan vi tittade på teve. Ner för att natta H, som redan fått pyjamas och borstat tänderna. Klockan var drygt åtta, och jag kände segervittring. Sweet, sweet egentid – here I come! Haha, eller hur?

H ville höra ”Lotta på Bråkmakargatan”, och jag var nöjd. Det är nämligen den enda boken han faktiskt somnat till medan vi läst. Han har börjat uppskatta lite mer avancerade böcker nu, med mycket text och inte så mycket bilder. Så jag läste, men han for omkring och kom inte till ro. Och när sista sidan var läst var han lika vaken, och lika osalig, som när vi började. Och lillasyster hade börjat tjuta däruppe.

Jag blev sååå frustrerad, och lyckades inte direkt dölja det. Hämtade ner lillasyster, som tack och lov somnade om i sängen efter att ha pruttat och rapat som en hel karl, och kräkts en skvätt på min tröja. Men H fortsatte veva runt. Jag väste och fräste åt honom. (Bra taktik för att få barn att somna…? Eh, nej!) Han ville gosa med mitt hår. Men L låg i vägen. Jag lyckades lägga ner henne i spjälsängen, och vände ryggen åt H så att han kunde få tillgång till hela manen. Och han tog eeevigheter på sig att somna. Ilskan och frustrationen kokade i mig så att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt där och då.

Sedan somnade han, och det dåliga samvetet över mitt dåliga humör vällde in över mig. Stackars liten! Jag vill ju vara bara trygghet, värme och kärlek för honom. Men efter en hel dag själv med barnen längtar jag bara för mycket efter lite egentid för att orka med att vara den milda mamman.

Nu är jag dock till slut inne på timme tre av ljuv ensamhet, med två barn sovande i sovrummet. Har babyvaktappen igång på telefonen medan min gamla lur agerar babyenhet. Har hunnit ta ett glas vin och en kopp kaffe, så nu är det bara bonustid kvar. När larmet ljudet blir det godnatt. L var ju uppenbarligen orolig i magen, så jag har inga förhoppningar om nattsudd.

Jag har släppt alla tankar på att göra någon nytta denna helg, utan ska bara försöka överleva. Och ägna mig åt mina barn. Som jag ju såklart älskar innerligt, trots allt.

10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –

Slapparlördag

Slapparlördag

Idag har vi hittills bara tagit det lugnt. Käkat pannkakor till frukost och pysslat med lite tvätt och städning i sakta mak.


Ungarna har ömsom röjt runt kring benen på oss, ömsom sovit (L) eller kollat Netflix på paddan (H). L är så himla nära att börja gå på egen hand nu – hon står själv lääänge, och tar ofta ett steg innan hon sätter sig på rumpan eller tar tag i nästa stöd. Idag tog hon till och med två små steg innan hon kontrollerat satte sig ner.

Hon är extremt mammig, och börjar storgråta så fort hon ser mig när jag varit borta, och visar ofta att det bara är mamma som gäller. På kvällarna är hon extremt svårsövd, och vill helst röja runt fram till 22-tiden. Måttligt kul för mamman, som själv är tröttare än vad hon är…

H har drabbats av stor regression, och sitter och förväntar sig att vi ska ooo:a och aaa:a när han pekar och säger ”titta där!” också. Vill ofta bli matad, och börjar gny och gnälla när L gör det. Lite sött, men rätt jobbigt. Pottan går det dock framåt med, och både kiss och bajs hamnar oftare däri än i blöjan. Plötsligt händer det!

Kvällen bjuder på kalas för min del, då vi (jag och kollegorna) ska åka hem till en vagt bekant för att fira hennes nya jobbtitel. Hon, och flera andra som ska dit, har jobbat på min förra, vidriga, arbetsplats. Any enemy of my enemy is my friend, så att säga, så vi dricker nog lite vin och snackar kopiöst med skit om übernarcissisten vi haft som chef. Kan bli kul!

Familjen tar sin tillflykt hos nästangrannarna medan jag är borta. Med lite tur är jag hemma först och får lite ensamtid innan de kommer tillbaka…

Framsteg i pottfrågan

Framsteg i pottfrågan

Vi har ju haft …svårt…att få med H på tåget vad det gäller att börja gå på toa/potta. Efter en lysande start i 1,5-årsåldern kom vi av oss med flytt och kattungar och sjuka katter och graviditet och bebis, och plötsligt var vi mitt inne i den s.k. trotsåldern med en släng av typisk regression. Där ryggmärgsnejet även omfattade alla försök till att få honom till pottan.

Vi har trugat, bönat, bett, tjatat, skällt (veet, inte bra) och mutat. Men han har inte velat. Han har varit torr hela natten länge, och verkar känna av när det är dags dagtid. Så det har varit någon sorts mental spärr.

Men vi har ledsnat på att ha två blöjbarn, och vid tre år fyllda är det ju minst sagt på tiden att sluta med blöja. Så jag började så smått med den situation där vi vet att han alltid är nödig – när han vaknar. Jag började helt sonika rycka av honom blöjan så fort han vaknat. ”Oj, nu får du skynda till pottan innan kisset kommer!” Han har försökt komma undan med blöjan i behåll ett par gånger, men annars – kiss i pottan varje morgon utan knot! 

Nu har vi även börjat pricka in bajset, i vart fall ibland. Ofta kommer han och vill till pottan när det redan är för sent, men ibland säger han till innan, och ibland kan vi räkna ut när det är dags och övertala honom att testa pottan.

I måndags frågade jag när vi kom hem om han behövde gå på pottan, och han tyckte att han skulle göra det efter mellis. När han ätit klart påminde han själv om att det var dags för pottan, och gick och kissade. 

Han ville inte bajsa, sa han först, men efter att han gått upp såg han ut som att något var på gång, och jag sa att han skulle sätta sig på pottan och se om det kom något bajs. Han tog det lite för bokstavligt, och såg efter lite för snabbt, med resultatet att en redig bajskorv hade landat bredvid pottan. Sällan har jag varit så glad att se bajs på golvet! 

Igår blev det en laddning i blöjan på eftermiddagen, men idag hade han själv velat gå på pottan när de kom hem från föris, och – voila! – bajs i pottan. Han har börjat prata om att han ska få kalsonger, och det känns som att han äntligen, äntligen själv vill sluta med blöja.

Uteblivet middagsmys

Uteblivet middagsmys

Igår skulle vi ju lyxa till det. Lägga barnen i säng tidigt och själva äta middag senare. Hel ugnsbakad regnbåge, pressad potatis, sparris och en beurre blanc-sås med forellrom och gräslök. Mmmm, eller hur?

Barnen somnade. Förvisso senare än tänkt, men ändå så att en middag för två var genomförbar. Men sen.

Såshelvetet skar sig. Fisken blev något överstekt. När vi ändå skulle sätta oss till bords… Vaknade bebisen. Ringde svärmor till B, och vägrade låta sig snabbt avfärdas.

Så där satt vi. Med kall något överstekt fisk, kall pressad potatis, och kall, sladdrig sparris. Med en rätt grinig bebis till bords. Stämningen var inte på topp.

Och det slutade inte där. Från att ha börjat  sova hela nätterna i sin säng (om än med tidigare morgnar än vi kanske önskat) har L hoppat in i en ny krångelperiod.

Natten innan hade hon plötsligt vaknat och tyckt att det var party vid halv två på natten. Nu höll hon sig vaken från tio, och ville inte sova. Det enda som inte orsakade panikskrikgråt var att krypa runt på golvet. Jag var så trött att ögonen gick i kors framemot elvatiden. Försökte sitta och glo på Masterchef i förhoppningen att bebis skulle lugna ner sig och snart gå att lägga i vagnen igen. Men icke.

Jag kämpade hårt mot sömnen. Varje gång jag blinkade hade L flyttat sig tre meter. Hon hade den där maniska blicken och de där ryckiga rörelserna som övertrötta bebisar har. Chuckie. Jag vaknade till sittande med ett ryck och famlade med ögonen. Var är hon!? Ok, där. Blink. Ryck. Var är hon!? Där. Medan B var på toa hade hon dragit ur sladden till teven utan att jag ens märkte att skärmen blev svart och tyst. ”Har hon dragit ut nätverkssladden här?” ”Va? Eh, jaha, jo.”

Halv tolv gick vi ner till sovrummet. Försökte stoppa ner henne i spjälsängen. No go. Jag fick krama en gallskrikande bebis till sömns i vad som kändes som en evighet. Vyssjade, stoppade tillbaka nappen. Men varje gång den lilla kroppen började slappna av, så vevade hon igång sig själv igen.

Jag var inte i mitt esse idag. Framstod nog som helt kollrig på mitt enda jobbmöte. Strulade till dokumenten inför mötet (direkt efter förskolelämningen) och kunderna fick vänta i tjugo minuter innan jag ens fått styrning på saker och ting. Vid halvtid fick jag ta över barn från B, som skulle iväg på öl- och whiskymässa.

Tänkte mig en myskväll med barnen. Moahaha. Det började rätt bra. Parklek, mellis, middag, soffhäng med ostbågar, en festis och film till H medan L röjde omkring på golvet. Hon går raskt längs med soffbordet numera, och de 2-3 sekundernas stående utan stöd börjar närma sig 10. L somnade relativt lätt och rullades in i gästrummet.

H blev för trött och ville inte kolla klart på Hitta Nemo när klockan passerat 20.30. Okej, vi går ner och sover. Men han väsnas i trappan, och L:s skarpa skri börjar ljuda ifrån gästrummet. Går in och ger napp, klappar om lite. Väser åt H att smyga och vara tyst i trappan. Skri. Omtag. Vi kommer ner, och jag inser att tiden är knapp och försöker skippa bokläsning. Major breakdown. Han lugnar sig, men envisas med att bläddra lite själv i en bok. Tick, tack. Var det ett ljud uppifrån? Tick, tack.

”Mamma, jag vill gå på pottan!” *Hallelujah-nej-fan-inte-nu-gud-vad-bra-att-han-själv-vill-men-NEJ!* ”Okej, älskling, bra att du säger till, vi går upp till pottan.” Tick, tack. Sätter barnet på pottan. Visst är det något som låter däruppifrån? Mycket riktigt, lillasyster gallskriker. Hämta barnet, stoppa ner i spjälsäng.

I pottan ingenting. Ny blöja på storebror. På med pyjamas. Ner i sängen. Lillasyster härjar runt, något missnöjd. Genom ett mirakel somnar storebror på tio minuter. Tilltagande missnöje i spjälsängen. Upp snabbt innan hon väcker storebror. Fixar flaska till ackompanjemang av höga tjut. Hon dricker, men är inte riktigt nöjd. Förkylningen bråkar nog med näsan och hon sväljer mycket luft. Krånglar och rapar. Sedan somnar hon till slut om i vagnen.

Puh. Klockan är 22, och dubbelnattningen har lyckats till slut. Men jag räknar minuterna till nästa skrik. Jag kan inte nog beundra de föräldrar som är ensamma med flera små barn jämt. Bara det här att få de små liven att sova är ju ett slitgöra.

Så nu ska jag ta fredagkväll. Kaffe och en stunds teve, kanske. Inte många shotbrickor här nuförtiden, inte…

Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Kalashelgen över

Kalashelgen över

Så var det måndag igen, och kalashelgen är över. På det stora hela får helgen ett gott betyg, framför allt för att H har varit så glad över att få träffa (nästan) alla han tycker om, och han har fått presenter som han verkligen velat ha, och lekt som en galning.

Vi hoppade över att ha barnkalas, med kompisar från förskolan, för det kändes inte nödvändigt i så här tidig ålder. När jag frågat H om vilka som han vill bjuda på kalas har han bara sagt: E (våra vänners snart 5-åriga son) och ”alla mina gubbar”. På förfrågan om vilka alla ”hans gubbar” är så framkom det att det är hans beteckning på farmor, morfar, mormor, farbröderna, morbror, nästangrannarna o.s.v. I hans värld är alla barn ”pojkar” eller ”kompisar”, och alla vuxna tydligen ”gubbar”…

Så vi bjöd in den närmaste släkten och de vänner vi umgås närmast med. Mormor dök upp redan i onsdags, eftersom jag tänkte visa henne på porten redan efter kalaset på lördag, då hon kunde följa med min lillebror hem, så att vi fick plats för övernattande vänner från Eskilstuna. Dagarna närmast kalaset bara rasade iväg utan att någonting hanns med alls, trots att H mest lekte med mormor.

I vanlig ordning stod vi således och panikstädade och förberedde kalaset bara timmar innan gästerna skulle anlända. Trots att vi valt att göra det enklaste enkla – korvgrillning, kaffe och tårta – var det fullkomligt kaos innan. Jag stod på förmiddagen och gjorde succétårta (som jag alltid gör när det kommer många gäster, eftersom den är både lättlagad, god och glutenfri), och vi sprang runt och försökte få huset att se…i vart fall inte ohygieniskt smutsigt ut. Den ursprungliga planen var att ha hela tillställningen i trädgården, men vädret envisades med att vara grått och regnigt in i det sista.

B krisade totalt och tappade bort en dammtrasa när han gick runt och städade, mitt i torkandet, liksom. (Vi har fortfarande inte hittat den…) Jag fick panik över smörkrämen till tårtan som inte alls stelnade i den takt den borde, medan jag sprang runt och gjorde punktinsatser på de ställen där skiten syntes mest. Och sedan började folk välla in.

Men det blev faktiskt trevligt. Min tårta blev god, även om smörkrämen runnit ut en hel  del på skärbrädan som jag monterat tårtan på (och i halva kylskåpet…), och gulliga nästangrannarna hade med sig två jättefina hembakta marsipantårtor med vägar i form av en trea, och små bilar, motorcyklar och annat i marsipan som körde runt på dem. Ingen gick hungrig, och nästan hela min fula tårta slukades av nöjda gäster.

Kalasets huvudperson fick en massa fina presenter, och lekte med alla ”sina gubbar”. Eskilstunavännerna dök upp först mot kalasets slut, och H och E lekte sedan kanonbra tillsammans i många timmar. De var trädgårdsmästare och ”jobbade” (lade högar av grus och fallfrukt på gräsmattan) flitigt. När vi hade gjort oss av med kalasbesökarna och började plocka fram lite ost och chark dök de dock upp som en svärm hungriga egyptiska gräshoppor, redo att bara sluka allt i sin väg. Vi fick skynda oss att slänga ihop deras middag medan vi körde ut dem på balkongen med en liten skål chips, för att undvika att de plundrade faten på all parmaskinka och manchego.

När kvällen började bli sen blev det dock osämja, och E blev arg på H och ville inte leka mer. Stackars H grät och bad om förlåtelse, medan E var sur och sa att H inte var hans vän. Mitt hjärta gick sönder, och jag försökte mitt bästa att kväsa agget jag fick mot den andra pojken. Herregud, vad det är jobbigt när andra barn är elaka mot ens eget barn! Jag blir ju skitarg inombords, även om jag vet att barn är barn och bråkar med varandra och att det snart är bortglömt.

Ett par medlande föräldrar fick sätta sig med gossarna i soffan och sätta igång Netflix, varpå H strax somnade i min famn, och E nattades en kort stund därefter i gästrummet. Nu kunde friden ha lagt sig, och kräftorna ätas. Men nej, för då vaknade strax L och grät otröstligt. Hon hade sovit rätt kasst på dagen, eftersom det var folk och liv överallt, men verkade ändå inte vilja sova. Plötsligt kaskadkräktes hon över hela sig själv och hela sin Yoyo.

Hon hade fått en bula och ett blåmärke i pannan efter en vurpa i lekrummet på förmiddagen (passad av en mormor som kanske inte riktigt har de där blixtsnabba småbarnsföräldersreflexerna längre) och tankarna började rusa. Har hon fått hjärnskakning? Men hon hade ju varit pigg och glad hela dagen, utom när vi försökt få henne att sova. Men så märkte jag att hennes snoriga näsa nog var mer än bara gråtsnor. Jodå, nu rann näsan rejält. Förkylning på ingång! Vi fick plocka in Bee3 medan Yoyons textilier gick i tvätten, och strax sov hon igen.

Så blev det äntligen kräftdags. Jag höll på att somna i tallriken direkt efter avslutad middag, men ingen annan var på direkt partyhumör heller, så vi avrundade relativt tidigt. L höll mig vaken i omgångar natten igenom, men jag kunde i vart fall stanna kvar i sängen till klockan 8 på söndagsmorgonen. Söndagen blev loj, med en liten promenad ner till stranden innan vännerna åkte hemåt. Pojkarna, som nu var sams och glada igen, badade näck och stojade runt i vattenbrynet.

L var såklart trött och gnällig, förkyld som tusan, och när hon äntligen somnat (sent) på söndagskvällen var jag helt matt. Eftersom hon sovit dåligt i tre veckor blev det verkligen jobbigt när hon dessutom var gnällig och svår att få att sova middag – det var som att ha en riktigt liten bebis igen, den här känslan av att aldrig få fem minuter för sig själv.

Jag fick dock min belöning efteråt, för det dröjde till TJUGO I SEX imorse innan hon vaknade och krävde att få lämna spjälsängen för min säng. Och väl där ammade hon lite och somnade in en dryg timme till?!? Hade det inte varit för att jag vaknade med en hemsk låsning i nacken/axeln/skuldran som gör ont som fasiken varje gång jag rör på mig hade jag känt mig som en helt ny människa. Det var tre veckor sedan jag fick en hyfsad natts sömn senast, och jag har blivit benägen att halvsomna lite här och där bara jag sätter mig ner en stund.

Idag har det varit business as usual – H har varit på föris fram till kvart över två, och jag och L har bara varit hemma på förmiddagen. Eftermiddagen har spenderats med att försöka få trött bebis att sova middag en stund (lönlöst), och skälla ut storebror för att han tydligen tagit av ena larvfotsbandet på sin sprojlans nya leksaksgrävmaskin och slängt i soporna. Igår. Blir till att gräva igenom en kladdig soppåse full av tårtrester, blöt kaffesump och bajsblöjor sen då, för att se om den finns kvar i soptunnan i köket… Oh, joy!

Näe, nu måste jag fixa lite middag, och se om jag överlever en kväll till i denna cirkus kallad småbarnsliv. Imorgon blir det kontoret.