Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Nu startar vecka 2 av 4 som barnen har sommarlov, och förskolan är stängd. Vi vill inte lämna dem på en annan förskola, och handen på hjärtat så har vi ju möjlighet att ge dem lite ledighet.

Fram till förra veckan hade jag fortfarande någon sorts bild av att det skulle bli mysigt. Hänga tillsammans, bara vara, lata dagar. Någon liten utflykt. Familjetid. Men. Alltså. Barnen har ju ingen som helst känsla för mys. Eller lata dagar. De är också helt oförmögna att bara hänga.

Det är full rulle hela dagarna, och de bråkar och slåss med varandra, gnäller, springer runt och slamrar och skriker, och försöker möblera om (eller riva) huset. Vi går plikttroget till lekparken för att de ska få springa av sig, men inte hjälper det. Enda gången det är lugnt är när det går att få dem båda att intressera sig för samma tv-program samtidigt. Men vi försöker begränsa tv-tittandet till ”Sommarlov” på förmiddagen, och ”Bolibompa” på kvällen.

Fast det brukar ändå bli en stund på eftermiddagen också, för att H ska sitta still och varva ner en stund. Han är liksom hyper och verkar närmast övertrött, hela dagarna. Mer än ett och ett halvt år sedan han slutade sova middag känns det fortfarande som att han inte orkar med dagarna. Och just nu mer än någonsin. Trots att han kommer i säng i bra tid så springer han runt nästan hela dagarna med blanka ögon och är på riktigt oförmögen att lyssna på alla ”Nej!” och ”Stopp!”. Det känns som att jag bara vrålar på honom konstant, och han verkar inte ens höra mig.

Han vaknar såklart tidigare på morgonen än vad som är önskvärt, men ändå inte tidigare än till vardags. Många dagar kommer de båda studsande uppför trappan till övervåningen samtidigt, vid sex-halvsju. (Där jag oftast sover i diverse awkward positioner i soffan, i alla fall när jag vid läggdags vetat att båda barnen redan ligger och trängs och alstrar värme i sängen.) Och hela övervåningen fylls genast av skrik, gnäll, gråt, tjut, och diverse ljud motsvarande en elefanthjord på flykt. Energinivån i huset går från lugn till outhärdlig på fem minuter.

Det var faktiskt lugnt en stund imorse…

En bra dag, som idag, är det bara L som vaknar före klockan sex, och sedan har hon och jag ett par hyfsat lugna timmar innan helvetet brakar loss. Och det är ju inte bara H, utan L blir också helt odräglig så fort H vaknar.

Jag känner starkt att vi måste dra iväg någonstans redan idag, på någon sorts road trip. För att det är lättare att hantera ständig aktivitet när vi är på väg någonstans, och allt sker i olika etapper, än den här totala frustrationen när det inte går att vare sig ta det lugnt eller göra nytta hemma, och det bara är KAOS hela tiden. Bara någon sorts stressad överlevnad mellan måltider och nattsömn, och inget av det är särskilt trivsamt heller.

De kan inte sysselsätta sig själva, men skulle de mot förmodan faktiskt vara i lekrummet på egen hand en stund så kan en räkna sekunderna tills en eller båda ungarna gråter. Jag är så trött, och orkar inte heller vara en särskilt trevlig mamma genom allt det här heller.

Hur orkar folk? Eller kan andra faktiskt ha mysig familjetid på sommaren? Är det bara vi som har det så här?

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Bajskatastrofer, glasskatastrofer och skiftarbete

Barnens första sommarlovsvecka går mot sitt slut. Fast med hänsyn till ögoninflammationer så är det nästan två veckor redan. Båda ungarna är nu friska, och det var mindre dramatiskt än jag trodde med denna för oss nya åkomma.

B har fått dra det tyngsta lasset vad gäller barnpassningen, eftersom han är lite mitt emellan uppdrag i sin firma nu, medan mitt jobb inte riktigt går att bara lägga på hyllan i en månad. Men självklart får jag mycket kortare arbetsdagar, mer som halvtid. För att det liksom inte är görbart för en förälder att ha båda ungarna på heltid. Inte med förståndet i behåll i alla fall. Så vi går lite i skift, så att B kan komma ifrån lite också.

Lilla fröken L utvecklas explosionsartat just nu, främst vad gäller kommunikation. Jag vet inte hur mycket som beror på att jag inte riktigt minns, men det känns som att hon är så mycket lättare att kommunicera med än vad H var i den här åldern. Hon förstår enormt mycket av vad en säger, och även om hon inte pratar så mycket så är hon väldigt tydlig med att nicka, skaka på huvudet och peka.

Hon kan en hel del ord, men många uttalas fortfarande bara med en stavelse, och hon sätter inte ihop två ord ännu. Men hon säger ”mera!”, ”titta!”, ”den!”, ”hej!”, ”hejdå!” i kombination med pekningar och vinkningar. Dagens nytillskott var ”Kom!” i kombination med ”kom hit”-gesten. Och att hon plockar upp leksakstelefonen och säger ”hallå!”. De ord hon uttalar mer rent är lite av en eklektisk blandning: bajs, duscha, kaka, tårta, apa, vovve, äpple.

Med denna utveckling har också kommit mammighet, separationsångest och raseriutbrott när hon inte får sin vilja fram. Härom morgonen blev det total katastrof när hon inte fick glass till frukost. Hon stod och slet i lådan i frysen där glasspinnarna förvaras, och bara skrek och grät sig högröd i ansiktet när hon inte fick någon glass. Utbrottet varade halva frukosten igenom, tills pappan gav henne ett vaniljrån. Vad gör en inte för att få dricka morgonkaffet i tystnad…? Hon fick i alla fall ingen glass.

Hon gråter hjärtskärande och slåss och fäktas när hon märker att jag är på väg att gå hemifrån. Jag går sönder lite inombords när jag ändå måste gå. Lilla snuttan! Det känns som att hon varit mer mammig än H, och ibland undrar jag om det beror på hennes jobbiga första tid, när det kändes som att vi hade en konstant kamp som innebar att hon ville sitta som ett plåster jämt, och jag gjorde allt för att bara få lägga henne ifrån mig ibland. Eller så är det bara samma kamp som pågår fortfarande – hon som vill ha hela mig, hela tiden, och jag som bara behöver få vara ifred ibland.

I onsdags möttes vi upp all fyra efter att jag var klar på kontoret, och käkade thaimat på stan innan det var dags att gå hem och kolla på Bolibompa. Som båda barnen älskar, utöver att L är skitsur när det kommer filmer och stör när hon bara vill kolla på draken. ”BOMPA! Bompa!” gnäller hon då, och ger mig alla fjärrkontrollerna för att jag ska få fram draken igen. På väg från restaurangen började H klaga på att han var nödig. Med en kvarts promenad kvar hem tänkte vi att han nog kunde hålla sig (orutinerat att inte se till att han gick på toa på restaurangen, jag veet, men han brukar vara så duktig på att säga till när han är nödig, och brukar inte bli akut nödig när vi är i ”transport”-stunderna).

Han behövde både kissa och bajsa sade han. Vi bad honom försöka hålla sig sista biten hem. Men plötsligt sprang han fram till en plantering vid en fontän, drog ner byxorna och ställde sig och kissade på blommorna. Och sedan började det ramla ner bruna kluttar på stenläggningen bakom honom! Panik! Jag sprang fram och försökte rädda shortsen som hängde runt anklarna, såg de stora bajshögarna glittra i kvällssolen och började ulka. B fick rusa fram och ta över räddningsinsatsen medan jag stod och svalde en munfull uppkräkt thaimat. L satt i vagnen och ropade: ”OJ! BAJS! OJ! OJ! BAJS!”. En hundbajspåse, tretton våtservetter och tre flaskor fyllda med fontänvatten senare rullade vi hemåt med en nakenrumpa i vagnen och en hyfsat sanerad brottsplats. Åh, glamouren!

Graviditeten märks det inte mycket av just nu, livet utanför min kropp tar mycket mer fokus än det inuti. Men det är ju veckobyte imorgon (idag, eftersom jag nattsuddar efter fyra timmars nattningssömn), så det får bli ett eget inlägg om preggolivet senare.

Först uppe!

Först uppe!

Idag är klockan 06.18 på morgonen, och jag är först uppe. Det är verkligen inte ofta jag vaknar före L, kanske en gång varannan vecka eller så.

Sedan en dryg vecka tillbaka vaknar hon dock ofta närmare 06 än 05, vilket är en stor förbättring efter månader av morgnar där det enda jag hoppats på är att hon i alla fall inte vaknar alltför långt innan klockan slår fem.

Varje gång jag vaknar före henne känner jag mig desorienterad och tidsvill, och måste kika in i hennes rum för att se att hon lever. Det jag såg vid 05.55 imorse var en djupt sovande liten gris, liggande på mage med rumpan upp i vädret. Om jag vaknat först så brukar hon börja röra sig så fort jag börjar röra mig, t.ex. för att kolla klockan på telefonen. Men idag kunde jag både kolla klockan, gå på toaletten och försvinna upp till övervåningen utan reaktion från barnsängen.

Hur märkligt är det förresten inte att vi har minstingen i barnsäng i angränsande rum, oftast hela nätterna, medan storebror vägrar sova någon annanstans än mellan oss i dubbelsängen? Men snart åker han ut! Vi har börjat peppa honom inför att flytta till en våningssäng, där han som är störst får överslafen. Han verkar rätt tänd på idén, men hur det sedan faktiskt går att få en snart 4-åring som blivit kramad till sömns varje kväll i sitt liv att somna själv får vi väl se…

Nu hör jag henne prata där nere, min omöjliga, envisa och ofta jättesura lilla tjej. Men en halv kopp kaffe och ett litet blogginlägg på egen hand på morgonkvisten är minsann inget jag är bortskämd med, så jag är nöjd.

Har för övrigt druckit kaffe varje dag denna graviditet, även om jag en period var tvungen att ha varm mjölk i, och att det ofta bara blivit ett par koppar på morgonen istället för den normala jämna strömmen dagarna igenom.

Vikten av en bananplupp

Vikten av en bananplupp

Barnens trotsande, eller vad en nu ska kalla det, går i vågor här.

På L märks det inte så mycket ännu, eftersom hennes humör varit, tja… eldfängt…redan från start. Men visst började vissa typiska utbrott dyka upp någonstans här kring 1,5 år. Jättekriser över att mamman satt ner skeden i hennes yoghurtbägare, eller råkat hjälpa till med något annat vid matbordet. Hon KAN SJÄLV, och blir mäkta förbannad över minsta hjälp. Även om det behövs.

Det i kombination med hennes totala vägran att lyssna på förmaningar, lyda order, eller vad en nu ska kalla det, gör det till lite av en utmaning att vara hennes förälder. Förskolan vet inte riktigt vad de ska göra, eftersom hon är lika obstinat där. Gör bus och bara typ hånskrattar och fortsätter vid tillsägelse. Hela utvecklingssamtalet sist gick ut på hur vi ska få henne att acceptera gränser, både där och hemma.

Hon är ett sådant barn som testar varje gräns tiotusen gånger, och hur ska en orka upprätthålla och vara konsekvent hela tiden, med ett barn som bara skrattar och fortsätter? Hon kräver uppmärksamhet hela tiden, och det enda som fungerar är full uppmärksamhet och avledning, t.ex. ge henne små uppdrag. Hon är fenomenal på att förstå instruktioner, om att hämta saker, gå och kasta något i soptunnan o.s.v. Men det går ju inte att bara fokusera på henne, hela tiden.

Vad gäller H så har de största problemen med honom fram till nyligen varit syskonavundsjuka och missunnsamhet, blandat med ett inte obetydligt mått regression. Han vill ha hjälp med kläder som han mycket väl kan ta på sig själv, vill ibland bli matad, och har blivit påkommen med att snott en av lillasysters nappar både en och tre gånger.

Men nu har de där välkända, orimliga och ostoppbara utbrotten börjat göra sig kända igen även hos H. Förra veckan hade vi den första sparkande-skrikande-unge-på-golvet-i-mataffären-upplevelsen. Orsaken? Pappan hade tagit bort den lilla ”pluppen” längst ner på gratisbananen innan den räcktes över till gossen. Den”JAG VILL INTE HA EN DEEELAD. JAG VILL HA EN HEEEL! PLUUUPEEEN!!!” vrålade barnet. Om den där äckliga lilla pluppen som vi alltid nypt av före bananservering. Och han bara fortsatte vråla handlingen igenom. Låg på golvet och skrek över att lillasyster satt sig i bilvagnen han nyss vägrat åka i, och att han inte ville gå, och inte åka vagn.

Minst två middagar denna vecka har blivit totalförstörda av att något gått H emot, och sedan har det gråtits, skrikits och vrålats. Helt bortom alla former av tröst, mutor, hot, resonerande, skäll och daltande finns inget annat att göra än att låta utbrottet ha sin gång. Tills det plötsligt tar slut lika snabbt som det kom, och pojken är sitt vanliga jag igen.

Fyraårstrots verkar ju vara ett begrepp. Liksom tvåårstrots. Det känns som att det kan bli …spännande… till vintern, då vi har en 2-åring, en 4-åring, och en nyföding.

Tiden flyger!

Tiden flyger!

Plötsligt har det gått jättelång tid sedan min senaste uppdatering här. Inget dramatiskt har hänt, utöver att livet och tiden bara flyger i rasande fart.

Minstingen är inskolad, och trivs som fisken i vattnet på förskolan. Börjar gnälla när jag stannar vagnen utanför förskolan, och H snabbt hoppar ur, rädd att bara H ska få gå in och hon ska få vänta utanför som när vi hämtade honom förr. Blir glad så fort jag börjar knäppa upp hennes sele. Lägger knappt märke till mig överhuvudtaget efter att vi kommit in genom dörren dit, och när jag kommer dit för att hämta är hon alltid mitt i leken, men avbryter glatt för att komma springande med världens största leende och krama både mig och storebror.

Barnen går nu 7.15-15.15 på förskolan. Jag lämnar till frukost, och är på jobbet vid halv åtta. Alla dagar då jag inte har möten eller absoluta måsten försöker jag att också hämta. Förskolan ligger ju på vägen till och från kontoret för min del, och det är så skönt att få en liten stund med barnen innan tröttheten och ”hell hour” slår in. Jag kan ju alltid göra en del skrivjobb hemma efter att de somnat. De dagar jag har möten efter kl. 15 får B hämta, så vi försöker tajma in det med dagar då han kan jobba hemifrån.

Så sakteliga börjar vi få in en något tidigare nattning, med målet att båda barnen skall sova vid sju. Tidigare påbörjade vi ofta nattningen då, men nu när det är dags att stiga upp vid strax efter sex är de ju tröttare på kvällen. Ibland fungerar det fint, ibland är det bara rentutsagt rövigt, men det går åt rätt håll. Vi tar ett barn var, och låter i regel H bestämma vilken förälder han vill somna med och i vilken säng (vår eller hans) och sedan får den förälder som blir över ta L och lägga sig i den säng som blir över. Som tur är brukar L finna sig i vilket som, och det är i alla fall ett litet motgift mot andra trotsutbrott att H får ha lite kontroll vid nattningen.

Förr eller senare har vi dock alltid två tvärbalkar i vår säng i form av två barn ligger på tvärsan och spjärnar iväg från närmaste förälder genom att borra in små tånaglar i magen eller ryggen på den vuxne. Har jag tur får jag femtio centimeter längst ut på kanten till mitt förfogande.

De nya rutinerna passar L fint, men det är lite svårare med H. Han är ju fortfarande (sedan ETT ÅR nu) inne i någon sorts mellanperiod då han inte riktigt orkar med en hel dag utan att bli övertrött och svinjobbig, men inte heller går att få att sova middag. Och det blir ju inte bättre av att han nu envisas med att vakna samtidigt som L på helgerna, istället för att ta sovmorgon, eller att vardagsmorgnarna börjar en timme tidigare än förr.

Jag börjar långsamt komma ikapp på jobbet, och det faktum att jag får komma dit varje dag, och redan tidigt på morgonen, har gjort underverk med mitt mående. Stressnivåerna har sjunkit med femtusen procent, och jag börjar känna mig tillfreds med livet igen. Att vara egenföretagare och gå på mammaledighet med barn nummer ett var både bra och dåligt – visst var det stressigt att försöka sköta min del av företaget mellan de föräldralediga dagarna, men det var samtidigt skönt att ha den flexibiliteten i livet som man har som egen, och att se B och H knyta an ordentligt redan när H var riktigt liten samtidigt som jag fick ha kvar ett liv utanför hemmet. Men barn nummer två… ren och skär panikstress i femton månaders tid! Ångest i magen hela tiden.

Våren har äntligen kommit, och livet börjar stabilisera sig igen. Det känns bra. Barnen växer och utvecklas så det står härliga till.

H kan plötsligt klä på sig i princip alla kläder själv, han kan till och med stänga dragkedjorna, det är bara strumporna som är lite knepiga. Hans ordförråd är helt enormt och han uttrycker sig så fint, och vi kämpar med att hålla i huvudet att han bara är 3,5 år, och inte vänta oss för mycket av honom. Han är glad och fin och kärleksfull för det mesta, men det är väääldigt svartsjukt mot lillasyster, och väääldigt missunsamt med att låta henne låna leksaker och sådant. (Rätt eller fel så har jag principen att barnen ska dela med sig av sina leksaker. Allt ett barn inte leker med just för tillfället SKA sykonet få låna om det vill. Tänker liksom inte köpa dubbelt bara för att någon av dem ska ”äga”.) Samtidigt är han också väldigt mån om lillasyster, och vill gärna hjälpa till – hämtar saker åt henne när hon är ledsen, kramar henne och försöker säga tröstande ord. (”Imorgon får vi kex! Nu är det mat.” när hon fått syn på en förpackning smörgåsrån på köksbänken under middagen.) Sedan är det den nästan dagliga övertröttheten… när han springer maniskt runt och bara ställer till ofog, nästan som fjärrstyrt, och knappt är kontaktbar. När han får utbrott över helt orimliga saker. Den är rätt tuff.

L har lagt talet lite på sparlåga, och har tydligen haft finmotoriken i fokus. Vid påsk kunde hon plötsligt bygga ihop Duplobitar, och igår visade hon plötsligt att hon kunde stoppa i alla de olikformade klossarna i rätt hål i klosslådan. Jag som inte ens sett henne stoppa i en enda bit rätt utan hjälp tidigare! Hon leker obehindrat med burkar som ska staplas i och på varandra, öppnar och stänger figurer av rysk-docka-typ och trär ringarna som bildar en gubbe över pinnen. Orden är ungefär de samma som för någon månad sedan ”mamma, pappa, vovve, kacka (för anka, som också blivit mer ”acka”), det användbara ”kah!” som kan betyda både katt och macka och kaka och lite till, ”babba” för Babblarna.

Nytillskottet är ”Guh!” som står för yoghurt (kombinerat med ett befallande finger mot kylskåpet). Eftersom hon har haft fyra kindtänder på väg samtidigt, uppe och nere på båda sidor, har hon ätit riktigt dåligt någon vecka, och då fått äta mycket yoghurt, klämmisar och välling. Nu verkar det värsta vara över, men hon vill nu ha yoghurt istället för middag varje dag ändå. Och hon är inte ett barn vars vilja en trotsar ostraffat… Varje kväll bryter det stora ”gurtkriget” ut, med vrålande illbattning och två föräldrar som försöker stå emot hennes begäran om sötad fruktyoghurt.

Hon får de mest fruktansvärda ilskeutbrott så fort hon inte får som hon vill. Hon vrålar och springer in i ett annat rum, fortsätter vråla, vill inte komma eller bli upplyft eller kramad om en kommer efter henne. Skriker och viftar, slår sig i huvudet med handflatorna, skriker mer och ställer sig i ett hörn med ansiktet in och fortsätter skrika. Vänder på sig och liksom rinner ner i hörnet, ligger sedan halvliggande och vrålar så tårarna sprutar.

Jag var tvungen att dokumentera ett utbrott. Inget barn har farit illa i samband med fotograferingen. Hon är bara heligt arg över att pappan tog ifrån henne ett tomt vattenglas som hon for runt med i gäststugan hemma hos farmor. Varpå hon lämnade sovrummet, sprang in i duschen och bara var ARG. Ville inte komma upp i famnen eller gå tillbaka till sovrummet.

Vi kommer att få det tufft med denna här… Skammen när hon drar igång den här repertoaren offentligt och folk tror att vi misshandlar ungen, fast det i själva verket bara var bananen som tog slut, eller att vi valde ”fel” väg hem. Eller att de tror att vi struntar i att hon är ledsen, när det i själva verket är så att hon är förbannad och inte alls vill bli tröstad. Jag klarade inte ens själv av att lägga upp bilderna då hon tittar in i kameran med de största tårarna, det gör ju ont i hjärtat av att se ett så ledset litet barn. Vad ska då utomstående tro när de ser henne mitt i ett utbrott? Själva har vi förstås blivit vana, och kan inte låta bli att skratta lite i smyg åt henne när hon får särdeles mäktiga utbrott över särdeles små saker. Vi skrattar såklart inte ÅT henne, utan försöker att bara lugnt samla upp henne och hålla fast vid våra nej även om hon ser ut och låter som att vi just förstört hennes liv.

Men överlag är allt bra med oss. Även om egentiden är knapp och dagarna fullsmäckade av jobb och barn från tidig morgon och fram till kvällen. Har vi tur får vi ett par-tre timmar på kvällen att prata med varandra, titta på någon avsnitt av någon serie, gå en ensam promenad för min del, eller utföra några hushållssysslor. I helgen fick vi föräldrar en miniweekend på tu man hand, men det får bli ett annat inlägg, för nu är det dags att återgå till kontorsarbetet.

 

 

SparaSpara

SparaSpara

Creepy…

Creepy…

Obehaget i att vakna i ett mörkt och knäpptyst rum av att någon – mycket tyst och stilla – börjar knäppa på ens byxlinning som en gitarrsträng.

Det var bebin så klart. Utan att säga ett pip hade hon vaknat i sin spjälsäng, ställt sig upp och letat reda på någon del av mamman att lågmält terrorisera.

Klockan var hela 07:25, så det var ändå att betrakta som sovmorgon avklarad och dags att kliva upp.

Lilla L, som jag nu inte sett krypa en centimeter på en vecka, struttar omkring i huset och fupplar med allt. Hon undersöker och pillar, går alltid runt med en kökshandduk eller ett upphittat klädesplagg draperat runt nacken och en bok i näven. Öppnar lådor och skåp, försöker klättra på allt, och jagar katterna genom huset. ”Kaa-ht!” ropar hon, och sätter iväg.

Hon har fått två nya tänder (en på vardera sidan om de övre framtänderna) och biter en (HÅRT) så fort hon kommer åt. Och tjuter av skratt när hennes offer tjuter av smärta. Hon dansar så fort hon hör något som liknar musik, och är i farten hela dagarna. Sover i regel bara middag en gång, oftast ett par timmar från 10-tiden och fram till lunch. Efter jul tänkte jag börja jobba på att skjuta fram tiden lite, så kommer hon att vara inkörd på rätt schema för förskolan när våren kommer.

Om ett par dagar fyller hon ett år. Ett år som bara flugit förbi. Det känns som att hon knappt varit bebis alls. Hon har haft så bråttom med att växa upp. Delvis, gissar jag, på grund av en vilja att hänga med storebror, men även en viljestyrka som är något utöver det vanliga. Hon har alltid jobbat frenetiskt med att nå nästa nivå. Levla upp.

Den här veckan har vi börjat samköra nattningen, och L får somna i sin spjälsäng medan H får somna i vår säng bredvid. För att han är i stort behov av närhet och kärlek just nu, och inte vill sova i sin egen säng alls. Så L får en godnattflaska (fortfarande ersättning, även om jag börjat fundera på den tidigare otänkbara v ä l l i n g e n) och stoppas ner i sin säng. Där får hon stöka runt medan H får höra godnattsaga, och när lampan sedan släcks ligger jag bredvid spjälsängen och hjälper L med napp och klapp, medan H ligger bakom mig och gnuggar ihop min hårman till en enda stor tova medan han somnar. Det fungerar faktiskt bra, och det är skönt att ha båda barnen i sovrummet redan från början. Även om det är trångt och varmt i vår säng.

L sover i sin spjälsäng hela nätterna igenom, med enstaka uppvak som bara kräver en tillbakastoppad napp och visad närvaro. Sedan vaknar hon mellan sex och sju, alla dagar i veckan. Glad som en lärka vaknar hon och sitter och leker i sin säng. Tills hon fått nog och påkallar uppmärksamhet.

H är inne på minst andra dygnet utan någon olycka i blöjan, och fick gå till föris med kalsonger i fredags. Som han stolt visade upp för ALLA. Sedan fick han byta om till blöja när de gick ut för att leka. Men efter det kan jag inte minnas att jag bytt någon (smutsig) blöja. Möjligen att B gjorde det i fredags eftermiddag/kväll. Igår gick gossen i alla fall på toaletten självmant hela dagen, och så även idag, så här långt. Igår gjorde han både nummer ett och två hemma hos morfar, där det inte ens finns någon potta eller toalettring.

Ofta är han dock benägen att vilja ”göra allt hääälv”, vilket innebär att han obemärkt springer på toan, kissar på pottan och tömmer den i toaletten och (ibland) går ut och säger: ”Jag har kissat! Jag gjorde allt hääälv!”. Jag behöver väl knappast förklara att det ibland blir obehagliga överraskningar som en kliver i eller sätter sig i, när han stjälpt ut pottinnehållet lite väl slarvigt, och inte alltid brytt sig om att berätta att han varit på toaletten.

Idag ska vi julpynta hemma, och H är mycket spänd och förväntansfull. Det ska bli så kul med jul nu när han är så medveten och kommunikativ – nu ska vi börja skapa våra familjetraditioner!

Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

En dag som ensam mamma

En dag som ensam mamma

Idag har jag varit solokvist med barnen. B har åkt iväg på konsert på annan ort, och jag fick inte följa med, på grund av brist på barnvakt. Himmel, vad mycket svårare det är med två småttingar som ska utallokeras!

Och det är inte det lättaste att ro runt skutan på egen hand, det är det verkligen inte. Inga stora kriser före läggdags, men sedan var det ju det där med dubbelnattning… Stackars, stackars ensamföräldrar som måste göra detta varje dag.

B rullade iväg i förmiddags. Eftersom vädret var fint, och L inte hade hunnit sova middag ännu, passade jag på att lasta henne i vagnen och ta med H till parken. Allt gick som planerat, och L sov som en sten långt innan tiominuterspromenaden dit var avklarad. H fick leka en stund, och sedan handlade vi lite mat och åt lunch på byn. Thaimat. Alla nöjda.

Vi kom sedan hem med en sovande H i vagnen, och jag kunde passa på att umgås lite med L medan han sov. Det var, som vanligt nu för tiden, pekböcker som gällde. Hon har gått från att älska böcker för att hon gillar att tugga på och riva i dem, till att älska dem för att hon är intresserad av innehållet. En bok med flikar som visar skuggsilhuetter av leksaker, och en bild av leksaken under luckan, och en bok med olika djur, fick ”läsas” om och om och om och om igen.

När H vaknade hade vi mys i soffan, med chips och Smakis och tecknad film på Netflix. Sedan middag bestående av köttbullar och ugnspommes. Jag tänkte liksom inte göra det svårt för mig idag…

L klarade också för första gången av att klättra upp i soffan utan hjälp. Storebrors sista tillflyktsort omintetgjord. Hon lärde sig också att ställa sig upp i sin Tripp Trapp-stol häromdagen, trots att vi plockat bort fotbrädan. Det är ett upprustningskrig. Hon var så stolt där hon stod och vinglade i stolen. Och så kränkt när vi monterade sele på den.

Efter middagen lyckade jag få L att somna i vagnen medan vi tittade på teve. Ner för att natta H, som redan fått pyjamas och borstat tänderna. Klockan var drygt åtta, och jag kände segervittring. Sweet, sweet egentid – here I come! Haha, eller hur?

H ville höra ”Lotta på Bråkmakargatan”, och jag var nöjd. Det är nämligen den enda boken han faktiskt somnat till medan vi läst. Han har börjat uppskatta lite mer avancerade böcker nu, med mycket text och inte så mycket bilder. Så jag läste, men han for omkring och kom inte till ro. Och när sista sidan var läst var han lika vaken, och lika osalig, som när vi började. Och lillasyster hade börjat tjuta däruppe.

Jag blev sååå frustrerad, och lyckades inte direkt dölja det. Hämtade ner lillasyster, som tack och lov somnade om i sängen efter att ha pruttat och rapat som en hel karl, och kräkts en skvätt på min tröja. Men H fortsatte veva runt. Jag väste och fräste åt honom. (Bra taktik för att få barn att somna…? Eh, nej!) Han ville gosa med mitt hår. Men L låg i vägen. Jag lyckades lägga ner henne i spjälsängen, och vände ryggen åt H så att han kunde få tillgång till hela manen. Och han tog eeevigheter på sig att somna. Ilskan och frustrationen kokade i mig så att jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt där och då.

Sedan somnade han, och det dåliga samvetet över mitt dåliga humör vällde in över mig. Stackars liten! Jag vill ju vara bara trygghet, värme och kärlek för honom. Men efter en hel dag själv med barnen längtar jag bara för mycket efter lite egentid för att orka med att vara den milda mamman.

Nu är jag dock till slut inne på timme tre av ljuv ensamhet, med två barn sovande i sovrummet. Har babyvaktappen igång på telefonen medan min gamla lur agerar babyenhet. Har hunnit ta ett glas vin och en kopp kaffe, så nu är det bara bonustid kvar. När larmet ljudet blir det godnatt. L var ju uppenbarligen orolig i magen, så jag har inga förhoppningar om nattsudd.

Jag har släppt alla tankar på att göra någon nytta denna helg, utan ska bara försöka överleva. Och ägna mig åt mina barn. Som jag ju såklart älskar innerligt, trots allt.

10 små steg!

10 små steg!

Vi har spenderat helgen med vänner och familj, med lördagskvällen och halva söndagen hos våra vänner i Eskilstuna.

Det var dags för årets haxe-tillställning, med fläsklägg, surkål och bratkartoffel och annat smått och gott med tyska förtecken, som frittatensuppe och apfelstrudel. Tysk öl och den obligatoriska vogelbeerschnapsen. Trevligt som alltid, och med en ny addition till vårt lilla gäng i form av en nybliven sambo till den tidigare ”eviga” ungkarlen i sällskapet.

När L – sin vana trogen – vaknade vid halv sju på morgonen idag, var jag mer död än levande och försökte sysselsätta henne i sovrummet för att inte väcka hela hushållet. Hon somnade dock om en liten stund vid åttatiden, innan vi tog morgon på riktigt vid niotiden.

Och efter frukosten hände det till slut – hon tog inte bara två eller tre, utan hela TIO stapplande små steg mellan ena kakelugnen i vardagsrummet och en bra bit in på ”lekmattan” någon meter därifrån. Min lilla bebis GÅR!!!

Det händer så mycket jag inte hinner skriva om, men livet med två små barn och ett företag att driva lämnar verkligen inte mycket tid över.

L blev 11 månader för en vecka sedan, och blir ett helt år om bara några veckor. Vi hann nätt och jämnt med hennes 10-månaderskontroll dagarna innan hon blev 11 månader. Vi träffade en ny läkare, som var väldigt trevlig. Lilltjejen klarade besiktningen med flying colours – slog ihop de två klossarna så fort hon fick dem i sin hand, visade att hon var på gång att lära sig gå, och sade ”Tittah! Tittah däh!”. Hon vägde drygt 9,7 kilo, och hjärta och lungor lät bra. Höfterna kändes också bra, men i den frågan litar jag bara på ultraljud/röntgen och duktiga ortopeder…

Läkaren konstaterade att hon låg före i utvecklingen, och att hon följde sin viktkurva perfekt. Längd och huvudmått får vänta till 12-månaderskontrollen hos BVC-sköterskan i mitten av december.

Hon har svarat jättefint på behandlingen av utslagen runt munnen med Mildison kombinerat med Miniderm, och blev nästan av med utslagen på bara några dagar. Men de fortsätter att blossa upp igen, om än i något mindre skala, och nu har vi använt Mildison i två veckor och får inte använda den längre. Tillbaka till Daktacort fram till återbesöket på barnmottagningen om en vecka, alltså.

Vi har fått besked per post om att det inte var någon svamp i odlingarna de tog sist. Bakterieodlingen har vi inte fått svar på ännu, men jag hoppas nästan att de proverna visar något. För annars är det väl nästan bara allergi kvar på listan över tänkbara orsaker…

Med H händer det inte så mycket revolutionerande. Han är ju så stor nu, och växer mest på längden (och fötterna, herrejösses vad snabbt han växer ur sina skor) och gör stora framsteg med talet som gradvis blir rikare och mer grammatiskt korrekt, och lär sig mer och mer att utföra praktiska sysslor själv, som att bre mackor och använda kniv vid bordet.

Vi avslutade helgen hos farmor, för att fira farbror C:s födelsedag i fredags. H röjde runt som en tok, och L for omkring i H:s gamla lära-gå-vagn. När vi kom hem somnade både barnen och B, och jag ska strax krypa ner i sängen också.

Ny vecka imorgon. Ny chans att komma ikapp och få ordning på mitt liv.

– – – Det här skrev jag igår kväll, men det hade tydligen inte publicerats, så jag bara skickar ut det nu – – –