Helg på fast forward

Helg på fast forward

Vart tog den här helgen vägen, egentligen? Redan efter midnatt på söndagskvällen, och jag sitter och undrar vad som hände.

Igår morse lämnade jag männen i mitt liv sovande för att inta Ikea redan vid öppningsdags, tillsammans med kollegan och vår blivande anställda. Inköp till nya kontoret stod på dagordningen. Som vanligt sög det stora varuhuset musten ur oss både fysiskt och psykiskt redan efter möbelavdelningen, så när vi väl kom till heminredningsavdelningen satte vi majoriteten av de planerade inköpen där på ”orka!-det-tar-vi-någon-annan-gång”-listan, och när vi kom till ta-själv-lagret bestämde vi oss raskt för att anlita plockningstjänsten. Vi skulle ju ändå beställa leverans… Ändå var klockan halv sex innan jag klev innanför dörren hemma. Naturligtvis med en massa inköp till hemmet också.

Jag kan konstatera att jag börjat få stark lust att boa, och kom hem med taklampor till kök och vardagsrum, en liten hylla tänkt som sidobord till soffan men som visade sig vara för hög för det, en högstol till H (formgjuten plast i ett stycke – halleluja för enkel rengöring!), flerpack med tallrikar, bestick, glas och skålar i plast (skönt att ha lite oömt nu när H ibland kastar saker omkring sig), två paket frottétvättlappar (mer kända som ”kräkisar” i vårt hem under H:s spädbarnstid), filtar, prydnadskuddar, ett gäng bordslampor och ljuskällor i massor.

När jag kom hem som en urvriden trasa hämtade vi pizza till middag, och sedan skulle jag natta. H hittade ett nappsnöre på väg till sovrummet. Som han sedan prompt skulle ha på en av napparna. Nej, på den andra nappen. Nej, den tredje. Och mamma SKULLE ABSOLUT SITTA PÅ GOLVET NÄR HON FIXADE DET! Inte på hans sängkant där jag redan satt mig.  Där drog jag gränsen, och en lång stunds skrik och bråk utlöstes. Sängen tömdes på kuddar, täcke och gosedjur. Nappar flög genom rummet. Mamman skulle knuffas, sparkas och slås ned från sängen. NEJ MAMMA MIN SÄNG! MAMMA GOLVET! När jag till sist sa att jag inte ville vara med honom mer och gick in i badrummet följde han efter mig och skrek och grät.

Till slut började han dock dra mig tillbaka mot hans sovrum, där jag nu tilläts sitta på sängkanten. Sedan skulle allt läggas tillbaka på sin plats i sängen, och nattningen blev fridfull och ganska snabb. Otroligt påfrestande, men min magkänsla säger att jag måste ”ta fajten” när han börjar försöka domdera var jag ska sitta och vad jag ska göra. Att låta honom få som han vill i ”kan själv”-konflikter känns mer rätt, eftersom det ändå är meningen att han ska frigöra sig och bli mer självständig. Det känns som en rimlig avvägning, men vet inte om den är ”rätt” enligt experterna…

Idag har det faktiskt varit helt konfliktfritt här hemma (mellan H och oss föräldrar i alla fall…) Vi har försökt få lite städning gjord, och monterat taklampor och annat smått. H har hjälpt till lite här och var, men mest tittat på tv/padda. Förutom när han hällde ut alla leksakslådorna som vi just fyllt för att kunna dammsuga lekrummet. Innan vi hunnit dammsuga.

Både lördag och söndag kväll har föräldrarna hunnit kolla en hel film efter att H somnat. I vårt vardagsrum som så smått börjat kännas som ett riktigt vardagsrum. Det tar sig. Filmerna kan rekommenderas (feelgood för hela slanten, den förra gladare i anslaget än den senare): ”The intern” med Robert De Niro och Anne Hathaway och ”St. Vincent” med Bill Murray och Melissa McCarthy. Båda på Netflix.

Knyttet har ju varit rätt lugn hela veckan, vilket jag inte gillar, med någon sorts bottenrekord i lördags då jag bara kände några små, enstaka rörelser utspridda över dagen. Idag tog hen dock igen förlorad tid och har rumsterat om så det synts och känts över hela magen i flera långa omgångar. Skönt! Bara ett par dagar kvar till TUL och kanske den sista titten in till Knyttet i magen.

Med H fick jag dock göra ett extra TUL i vecka 37 eller däromkring, efter att magen tagit ett skutt på kurvan och min BM tyckte att barnet kändes stort. Kurvan kunde nog förklaras av att det var en vikarie som tagit det förra måttet, och BM:s känsla av att hon var så övertygad om att jag måste drabbas av NÅGOT överviktsrelaterat bekymmer. För H var även enligt det senare TUL:et bara något över medel, vilket visade sig vara väldigt nära sanningen när han föddes på 3850 gram och 53 cm.

Nej, nu måste jag verkligen sova, för snart är nya veckan här, och ytterligare fem dagars slit innan nästa andningspaus (eller tillfälle att boa hysteriskt).

Bråk, bråk, bråk…

Bråk, bråk, bråk…

Vi har fått en trotsig tvååring hemma. Vilka triviala små saker som helst kan utlösa de mest oresonliga utbrott av illvrål och gråt, sparkar och slag, och en pojke som ömsom är slapp som en död fisk i hela kroppen, ömsom vilt sparkande och sprattlade med en förvånansvärd styrka.

Just när vi hade börjat känna att vi hade någorlunda koll på det här med föräldraskap, att vi kände vår unge och kunde handskas med honom, så kommer det (så klart!) en helt ny fas som vi står helt handfallna inför.

I förrgår kväll när jag kom hem från jobbet satt H och fipplade med sin pappas surfplatta. Han ville ”titta pappas padda”. Jag vet inte hur den fungerar och vad han brukar se på den (B envisas med att använda android, jag har bara äppelprodukter), så jag sa att han kunde titta på min padda, som också låg på bordet, eller gå till pappa i köket och be honom om hjälp. Skrikattack utlöst. Han sprang till slut ut i köket, där han ville ha vatten av sin pappa. Fick vatten. Skrek och försökte hälla ut vattnet. Skrek ännu mer när pappan tog tillbaka glaset.

Efter en stund ville han ändå ha min padda, och se på Mamma Mu. Jag satte på Mamma Mu: SKRIK! Han stängde av Mamma Mu: SKRIK! MAMMA MUUUU! SNYFT! Jag satte på Mamma Mu igen. SKRIK! Han stängde av. SKRIK! MAMMA MUUUU! Visade de andra apparna han brukar använda. SKRIK! NEJ! Han försöker kasta paddan i golvet. Skriker sig högröd i ansiktet. Tårarna sprutar och han tjuter NEEEJ!NEEJ!NEEEJ! Vi försöker ta reda på vad han vill men får bara NEEEEEEJ!. Försöker trösta. Skrik och våldsamt motstånd när vi försöker kramas. Till slut tar jag honom och bär honom till soffan, vilt skrikande, sätter mig och håller fast honom i knät och drar igång ett YouTube klipp med Wheels on the bus, djurvarianten. Sitter och kommenterar och pekar medan han ålar och skriker ”NEJ!NEJ!NEJ!”. Någonstans in i sången Five little ducks har han börjat slappna av, och bara små snyftningar känns i den lilla kroppen. ”Ackorna!” säger han, och sedan är allt bra.

Igår morse vaknade han med ett leende. När pappan kom med ny blöja och kläder till sängen utlöstes ett nytt utbrott. Han bara gallskrek. Skulle inte ha blöja. När vi med visst våld fått på honom blöjan skulle han slita av den.

Skulle inte ha kläder. När vi med visst våld fått på honom kläderna skulle han slita av dem. När vi försökte få med honom ut ur sovrummet och uppför trappan till hallen skulle han tillbaka till sängen. Gallskrek ”BORT KLÄDER!”.

När vi väl släpat honom till hallen skulle han inte ha skorna. När vi med visst våld fått på honom skorna skulle han slita av dem. Skulle inte ha jacka. När vi med visst våld fått på honom jacka skulle han slita av dem. Sedan tittade han upp på hatthyllan, sa ”Mössa!”, fick välja och ta på sig en mössa, och sedan var allt bra.

Imorse tänkte jag att jag skulle avstyra eventuellt bråk genom att låta honom hämta blöja och kläder själv. Fick honom till och med att vakna genom att hota om att jag skulle gå och hämta blöjan. Han hämtade blöja, byxor och strumpor. Och den smutsiga tröjan från igår. Jag sa att den var smutsig, och att han fick välja en ny. SKRIIIIK! Skulle inte ha någon av tröjorna från garderoben. Ville inte följa med till tvättstugan och hämta en annan. Jag gick ändå till tvättstugan och lockade med bodyn med bilar och bussar. SKRIIIK! NEEEJ TRÖJA!

Jag tog med bilbodyn och släpade med den vilt skrikande ungen till sovrummet igen. Han skulle till varje pris tillbaka till tvättstugan. Skrik och gråt och jag orkar banne mig inte hantera honom längre när jag nu börjar nå graviditetens mer klumpiga fas. Så han stack iväg till tvättstugan. Där han nu ville hämta en t-shirt med folkabussar på. Okej då…

Relativt nöjd unge går tillbaka till sovrummet med t-shirt. Tills han ser den förhatliga bil-och -buss-bodyn. SKRIK! Han tar den, och slår sig ut ur sovrummet och in i tvättstugan igen. Där han ska hänga tillbaka bodyn på torkställningen.

Återigen relativt nöjd går han tillbaka till sovrummet. Ser t-shirten och… SKRIIK! ”BILARBUSSAR!”. Tillbaka till tvättstugan för att hämta bil-och-buss-bodyn. Åter i sovrummet kan påklädning till sist börja. Till slut är han iförd blöja, strumpor, body och byxa. Sedan ser han t-shirten med folkabussarna. SKRIK!

Jag försöker lirka. Kanske kan han ta med t-shirten till förskolan som ombyte? SKRIK! Vill han lägga den i sin garderob? SKRIK! Okej då… Jag trär på honom t-shirten ovanpå bilbodyn. Han är mycket nöjd med att ha två tröjor, och åker glatt iväg mot förskolan.

Jag gissar att detta, vid snart 26 månaders ålder, bara är början på trotsåldern? Känner mig helt maktlös inför dessa ständiga konflikter, och vet inte alls hur jag ska handskas med dem. Hittills har jag låtit honom få som han vill i kan-själv-konflikterna (efter ett par mardrömsmorgnar med tvångspåklädning av vilt skrikande och fäktande unge), men sätter ner foten när det gäller annat, som att vräka ner saker från bordet och när han bara vill bossa över oss. Försöker trösta och avleda när han fastnat i ett  nej-till-allt-läge, även om jag ibland då måste hålla fast honom en stund, för jag har svårt att bara ignorera honom när han är sådär arg och ledsen.