Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Toscana, nästa etapp påbörjad

Toscana, nästa etapp påbörjad

Gårdagen blev relativt loj, på grund av dels en viss dagen-efter-problematik hos männen i resesällskapet, och dels rätt taskigt väder.

Dagens aktivitet var egentligen bara en lunch på Officina de bistecca, en köttkrog som drivs av någon sorts kändiskock/-slaktare som B läst om eller sett på tv.

På grund av att hela menyn var baserad på nötkött i olika former bad vi om vegetariskt alternativ till mig. Bad idea… Eller, det var ju tvunget, men det var verkligen riktigt trist mat jag fick. Med lite allmänt illamående på toppen hade jag ingen vidare upplevelse.

Men de andra – oh my gosh, vilken köttbonanza! Tartar, carpaccio, grillat kött i olika skepnader plus en massa tillbehör och vin, kaffe och avec för bara 50 euro per person. Personalen showade och den galne slaktaren själv sprang omkring och blåste i en tuta. Maten såg verkligen helt fantastisk ut, och resten av sällskapet hade köttkoma resten av dagen.

Sedan var det regnigt, och efter middagsvila tog vi bara en liten sväng in till Greve in Chianti och gick runt och försökte hindra barnen från att ta livet av sig genom att springa rakt ut i gatan, åt glass och köpte pizza med till hotellet.

Idag var det dags för avfärd mot nästa stopp, Lido-någonting-någonting utanför Viareggio, på Toscanas nordligare kust. Lite medelhav i ett par dagar innan vi vänder norröver igen var tanken, men regnet har fortsatt idag och verkar inte ge med sig, så det blir nog inte riktigt sol och bad som vi hade hoppats.

På vägen stannade vi lite längre söderut, i Montalcino, för lite sightseeing och inköp av Brunello-viner. Montalcino låg fantastiskt uppe på en höjd, med milsvid utsikt över ett böljande landskap som inte var fullt lika kulligt som Chianti.

Vi traskade runt, eller snarare över, staden. Uppför ändlösa trappor till något slags palats/monument/kyrka, och sedan nerför en lika ändlös som brant backe, tills vi hamnade vid ett torg där barnen rasade av sig, och sedan in på en restaurang med en spektakulär panoramavy över landskapet. Tyvärr var sikten lite begränsad på grund av regnvädret, men det var ändå mycket vackert.

image

När barnen ledsnade på att sitta på restaurangen ca 75 % genom måltiden tog jag med H ut. Jag hade blivit proppmätt och illamående efter bara halva min enda rätt, en ganska god tonfisksallad, så jag tog ut H för att låta B äta upp sin huvudrätt. Vi gick och tittade i skyltfönster.

Sedan kom även lille E med förälder ut. Varpå pojkarna drog igång varandra, och snart var det ett springkaos utan dess like. H springer rakt ut i gatan och lyssnar inte det minsta när jag skriker ”Stopp!” och ”Stanna!”. Efter att ha ryckt tag i honom halvvägs ute i gatan flera gånger, med kanonont i rygg och mage (sammandragningar?), bryter jag ihop fullständigt och gråter och skriker på honom, och på B som just kom gående. Mitt vid ett italienskt torg står jag och bara skrikgråter och  har total panik. Inte min finaste stund.

Men bara tanken på hur snabbt han skulle kunna ryckas ifrån oss, och hur liten hans egen förståelse för hur farligt det kan vara är, får mig att bli helt kall inombords. Folk kör ju inte lika försiktigt här som hemma, heller. Jag är livrädd och på helspänn hela tiden vi är ute och han kräver att få springa som 3,5-åriga E. När B bar honom mot bilen satt lillskrutten och upprepade ”Mamma lesse! Inte pinga gata!” Så lite begriper han ju, men just i stunden när han springer omkring är det som bortblåst.

Nu är vi på väg till nästa hotell, hopplöst försenade av riktiga störtskurar och bilköer. Förhoppningsvis får vi någon bit mat innan sängdags. H har sovit middag i bilen först en timme före lunch och nu tre (!) timmar efter, så det kan bli en spännande kväll/natt…

Det suddiga barnet

Det suddiga barnet

Ju äldre H blir, desto svårare blir det att ta vettiga bilder på honom. Han är alltid i farten, och så fort mobilen höjs för att föreviga något är han antingen redan på väg någon annanstans, eller har uppmärksammat telefonen och vill hellre titta på skärmen än baksidan.

Så här i bloggen blir det glest mellan bilderna på honom. De senaste dagarna har min bildström berikats med bilderna nedan. Som då alltså är de minst suddiga, och som i vart fall någorlunda fångat hela barnet i det jag avsåg att fotografera honom görandes.

Han fick glass när vi åt söndagsmiddag på Bockholmen med farmor och farbröderna. Poserade lite klättrandes på en bänk i outfiten han själv valt för dagen; beige chinos från H&M och en Tradera-inköpt gul body med får från Me&I. Och hans nya skor förstås, som han mycket stolt visar upp för alla han träffar. Efter att ha varit bedrövad när hans förra sneakers, som var både små och trasiga, åkte i soptunnan, var han inte helt övertygad om att de här nya var lika bra ”båh skoh” (= blå skor), som de förra. Efter några dagar var de dock accepterade och en källa till stor stolthet.

Han sprang hela vägen från restaurangen till parkeringen, och farbror M hade svårt att hänga med. Hemma provar han gärna pappas skor. Mina stövletter åkte på en stund senare, men han fastnade såklart inte på bild med dem på.

6219DB01-C87D-49ED-BA7E-2C869FB1B10E

Och om morgnarna gosar han så ljuvligt att en inte vill kliva upp. Här ligger han och gosar med pappans hår, som duger när mammans långa trassel inte finns till hands. Igår var jag trött och passade på att göra en gemensam nattning av honom och mig vid kvart i nio. Så underbart mysigt att få somna bredvid den där lilla filuren att jag helst skulle vilja fortsätta samsova jämt.

Men det kommer ju inte att funka med Knyttet, så vi tragglar på med nattning i egen säng (nästan) varje kväll. Och han verkar inte ha något emot det alls – det fungerar bra utöver att det tar tid innan han somnar. Sedan kan klockan vara allt mellan 01 och 06 eller redan uppstigningsdags innan han kommer klättrandes upp i vår säng. Ofta märker jag det knappt. Han tjuter till, kommer in i vårt sovrum, klättrar över mig och lägger sig tillrätta mellan oss och somnar om utan åthävor. Ibland hittar vi honom i vår säng när vi kommer ner och ska lägga oss för kvällen. Då måste han ha klättrat upp i vår säng och somnat om utan att uppmärksamma att vi inte ens är där. Vid dessa tillfällen brukar B bära tillbaka honom till hans säng, där han sedan i regel sover hela natten eller i vart fall långt in på morgontimmarna.

Älskade, älskade unge, med de glittrigaste ögonen och det gladaste leendet och det allra flaxigaste håret när han springer. Det ska bli så kul att åka på semester och få lite sammanhängande tid ihop utan att vi måste fixa en massa hemma eller jag måste åka till jobbet. Den enda dagen i somras då han och jag skulle ha umgåtts själva utan andra åtaganden var dagen Doris blev dålig, så jag längtar verkligen efter att få umgås med min lilleman.

BM-besök v. 25+4

BM-besök v. 25+4

Idag (igår har det hunnit bli – gå och lägg dig människa, du ska upp och jobba imorgon!) var det dags för besök hos barnmorskan igen. Det fjärde hittills denna graviditet, om jag inte missminner mig? Inskrivning vecka 9, ett besök vid vecka 12 samma dag som KUB, ett besök veckan efter första RUL-tillfället, och sedan idag. Jo, det blir fyra.

Tänk vad få BM-besök det är denna gång jämfört med förra, då jag gick i princip varannan vecka hela graviditeten igenom! Mest för att kolla vikten då, eftersom jag var med i ett projekt för överviktiga gravida. Denna gång har det varit en gång utöver det ”ordinarie schemat” för omföderskor, också för att kolla så att inte vikten drar iväg.

Vikten har dock hållit sig bra även denna gång (hittills), och jag ligger nog ungefär på inskrivningsvikten nu, minns inte riktigt vad den var. Och då har kosten ändå varit katastrofal denna graviditet… Men min matsmältning och aptit tycks vara riktigt väl justerade när jag är gravid, till skillnad från annars då jag lätt äter mer än vad jag borde, med viktuppgång som följd. Däremot rasar jag inte alls i vikt när jag ammar, som många andra, utan lägger tvärtom lätt på mig då också. Konstigt, det där…

Aptiten har dock återvänt med besked, och jag tycker att nästan allt är gott. Åt 12 bitar sushi till middag och var fortfarande hungrig efteråt. Känns lite farligt med fjorton veckors graviditet kvar… Men, men, barnmorskan var nöjd med mig idag i alla fall.

Järnvärdet låg fortfarande jättebra, 134 eller 136, så jag slipper kanske ta tillskott denna gång. Även blodsockret var bra denna gång, och låg på 3,4. Förra gången låg det ju lite förhöjt, men det var direkt efter frukost med bulle. Så barnmorskan trodde inte att jag behövde oroa mig för den kommande glukosbelastningen, som jag ändå måste genomlida även denna graviditet på grund av mitt höga BMI. Hon ordnade remiss både till det och till TUL i vecka 32.

Det var premiär för magmätning också, och måttet blev 23 vilket BM sade motsvarande 25 veckor, så det var väl också bra. Och sedan fick vi höra lite galopperande hjärtljud också (ca 148-150 bpm), vilket inte var lika känsloladdat denna gång, eftersom jag nu känner av Knyttet flera gånger dagligen, och inte går runt och oroar mig för att hen inte ska leva.

Annars har jag nu två kvällar i rad lyckats natta H sittandes bredvid honom i hans säng istället för att ligga nerkrupen med honom så att han kan greja med mitt hår. Det börjar bli fysiskt svårt att vika ihop mig i den lilla utdragssängen, i vart fall utan att ta all plats från H, så det har varit tvunget att ändra rutinen. Ikväll var jag nere på färdig nattning kl. 20.30, istället för 21.20 igår, så det kommer förhoppningsvis att fungera.

Sedan får han ju komma och kramas så fort han vaknar under natten, så han blir inte helt utan närhet, den lille stackaren. I ärlighetens namn så känns det inte helt rätt i hjärtat att inte ha honom sovande med mig hela tiden, men det kommer ju inte att fungera med Knyttet om inte H alls kan sova i egen säng. Och om han ska göra det så måste det vara en redan inkörd rutin när Knyttet kommer, så att inte H känner sig helt avvisad och blir svartsjuk på lillasyskonet.

De sista hotellbokningarna inför resan börjar trilla på plats, men det är verkligen en djungel det där!

Går in i mig själv

Går in i mig själv

Jag har nått den där fasen i graviditeten som jag så väl känner igen från förra gången – fasen då jag mer och mer drar mig tillbaka in i mig själv, och bebisen börjar ta upp en allt större del av mina tankar. Den kom tidigare förra gången, men då var det ju också första gången, och det fanns mer att tänka på, eftersom allt var nytt och okänt.

Det är knappt så jag vill prata med någon utöver B och H, jag är komplett ointresserad av vad som händer ute i världen, orkar knappt läsa bloggar och än mindre skriva på min egen. Min tillvaro har börjat kretsa runt mig och min mage. Jag vill helst bara vara hemma och ta det lugnt och boa. Men jag ser samtidigt fram emot vår resa om två veckor.

Jag håller på med några små och olika viktiga projekt:

1. Att få Tjockis-katten frisk och glad igen. Han är konstant dålig i magen, bajsar stora lösa droppar på golvet om han lämnas inne över natten eller dagen, har magrat ur väldigt och är fruktansvärt rädd och otrygg. Han törs inte komma in när H är hemma och vaken, och ute terroriseras han av en gigantisk svartvit best som har sitt revir över vår trädgård.

Jag har avmaskat och ger magsnäll mat, men är övertygad om att problemet är psykiskt i botten. Flytt, kattungar och ett allt vildare barn har blivit för mycket för honom, och han har inte funnit sig någon trygg plats vare sig inne eller ute här i nya hemmet. Han mådde ju fint tills vi flyttade.

Så jag prioriterar nu lite matte-och-Tjockis-tid. Vi har äntligen fått soffan på plats (!), och när H sover middag och på kvällen tar jag med mig Tjockis, stänger dörrarna till vardagsrummet och sitter på schäslongen med katten på en filt i knäet. Han spinner, gosar och sover skönt, och jag håller tummarna för att han ska känna sig tryggare snart.

2.  Att kanske få H att somna själv. Jag googlar och funderar, för det börjar kännas ohållbart att någon av oss föräldrar ska krångla sig ner i hans lilla säng och krama honom till sömns varje kväll. Vi får ingen vuxentid alls över på kvällarna, och allt som oftast somnar den nattande själv och piggnar sedan inte på sig igen den kvällen.

Men jag är osäker både på om det går att få honom att somna själv, och om han verkligen borde somna själv vid nyss fyllda två. Jag vill inte förvägra honom närhet om han behöver det, men ändå inte låta hans insomning styra alla våra kvällar. Knepigt :-/

3. Att själv beskära våra äppelträd. Ett mer trivialt projekt, men det är hög tid nu mitt i JAS-perioden. Vi har fyra träd, som alla varit ”plattklippta” för att inte förta sjöutsikten och – gissar jag – för att vara lättskördade. Nu har de dock spretat uppåt rejält och tar en stor del av sjöutsikten inåt viken.

Två av dem är redan färdigmogna och skördade, de grönvita transparante blanche och en rödskiftande sort jag inte vet namnet på (ännu). Igår plockade vi 42 kilo och åkte till ett lokalt musteri, för att få hem vår egen äppeljuice på BIB om några dagar. Vi hade bråttom dit innan inlämningen stängde igår, och missade gränsen för helt egen pressning med 8 kilo. Så vi får en liten tillblandning av gårdens egna äpplen också.

Men vi har två träd kvar att skörda, så det blir nog en vända med sena höst- och vinteräpplen också, som ska ge bättre juice. Det finns ju en gräns för hur mycket mos och paj en orkar göra, så det här med äppelmusterier är en helt fantastisk sak, tycker jag! H är dessutom mycket förtjust i ”läppeloos”, och vi köper åländska 3-litersbibbar idag som kostar mer än vad det kommer att göra att få våra egna. Det enda som tillkommer är lite (mycket) träningsvärk i ändalykten efter att ha sorterat fallfrukt stående på huk, och ett par korta bilresor för lämning av frukt och hämtning av juice.

image

Bilder från mina morgonpromenader till jobbet längs med viken, mysterapi med Tjockis-katten, och en matstund där även den grå kattungen äter – äntligen, äntligen har han fattat grejen med mat. 11 veckor, och på onsdag flyttar han och brorsan.

Igår var vi iväg till B:s bror på födelsedagsfirande, och H var helt lyrisk över att få springa runt, sola sig i uppmärksamheten från farmor och farbröderna, och till och med få lov att leka helt fritt i en riktig bil. Han satt där i den gamla Peugoten på gårdsplanen och hade jättekul. Han städade ur småsten från baksätets golv och sa ”Hejdå, sten!”. Mamman, som dirigerats till förarplatsen, sade ”Hejdå, stenen! Vi ses en annan gång — nu kör vi till Paris!”. Varpå pojken fortsatte kasta ut sten, sägandes ”Hejdå, sten! Annan gång! Mummel mummel -riis!” Sedan städade han in gamla kvitton i handskfacket.

Idag blir det bara hemmapyssel, förhoppningsvis innefattande uppstart av bredband, wifi och tv. Längtar efter höstigt soffmys. Och den förträffliga tillfälliga barnvakt som lite tv kan erbjuda…