Nattskräck?

Nattskräck?

Inatt vaknade H i sin säng och bara grät. Jag försökte ropa in honom till vår säng (som ligger bara ett par meter från hans, genom en öppen dörr), men han bara skrek ”nej nej nej” och fortsatte gråta.

Jag gick dit för att hämta honom, men han bara skrek ”nej nej nej” när jag kom fram till hans säng, och fortsatte att skrika och gråta när jag satte mig på hans sängkant och började sparka på mig med all sin kraft. Inget jag sade eller gjorde hjälpte, och han sparkade så vildsint att jag inte ens kunde komma nära honom. Han var nästan helt okontaktbar, men blev tyst i några sekunder och bara tittade på mig när jag också började snyfta. Sedan kom B kom in, lyfte upp den sparkande pojken och lade honom i vår säng.

Där fortsatte han att bara sparkas, gråta och skrika ”Nej!”. Vi fick inte röra honom, och den enda respons vi fick var mer skrik, gråt och sparkar, även om han uppenbarligen hörde vad vi sade. Om vi frågade om han ville ha vatten kom det ett ”Nej tup-a-tup!” (Hans egna ord för bubbelvatten, som vi brukar ha i sovrummet), och om vi sa till honom att komma och lägga sig på kudden skrek han ”Nej kudde!”, och fortsatte gråta helt hysteriskt. Till slut avtog snyftningarna, och han sov.

Sedan sov han hela natten, och har varit nöjd och glad hittills idag. Igår kom han i säng väldigt sent, och hade dessutom inte sovit middag. Han har haft samma sak ett par gånger tidigare, främst vid flytten, och någon gång lite mildare och mer kortvarigt när han vaknat från middagsvilan.

En snabb googling sade mig för det första att jag inte är ensam om att googla liknande saker som ”tvååring vaknar och gråter hysteriskt”, och för det andra att problemen verkar vanligast vid sömnbrist, stora förändringar och efter intensiva dagar. Sedan kunde själva tillståndet vara orsakat av mardrömmar eller förvirringstillstånd/nattskräck. Skillnaden verkade dock vara att ett barn som ”bara” drömt mardrömmar oftast lät sig tröstas, medan barn med förvirringstillstånd/nattskräck istället oftast blev mer upprörda av försök till tröst.

Så kanske är det nattskräck som vår lille skrutt drabbats av. Hoppas det inte blir ett regelbundet inslag i våra nätter…

Veckan i bilder

Veckan i bilder

Det har varit skralt med uppdateringar härinne denna vecka, med hänsyn till allmän stress, trötthet efter förra veckan och ett barn som är som en Duracell-kanin.

Hushållets katter tar en del tid också, med matning av kattungarna med diverse kattungemat, kokning av vatten och blandning av mjölkersättningspulver, ständig kontroll av Doris och Kajsa så att de inte visar tecken på sjukdom, en arg gammelkatta som kommer in ett par gånger om dygnet och äter och fräser åt kattungarna som en riktig surtant, och en stackars gammal hankatt som är helt förstörd av stress efter flytt/kattungar/vild unge och knappt törs komma in för att äta, och sedan bajsar på golvet om han är inne en längre stund. Det är mycket nu.

Men en del tillfällen till njutning har det funnits även denna vecka. Här är några.

IMG_0177

Att se hela kattfamiljen samlad och välmående igen. Lilla Kajsa Kavat får en extra snutt och tvätt hos mamma medan bröderna sover en bit bort. Ljuvligt.

IMG_0175 2

Fläskkarré och majs från grillen.

IMG_0174

Med en rostad fransk potatissallad till (plus tomater).

IMG_0181

Barnet som teatergråter över något helt orimligt, jag minns inte vad, men det var så gulligt i sin orimlighet.

IMG_0198

Barnet som springer så att allt flaxar. Håret, skjortan och de små armarna som alltid är lite ut- och uppåtsträckta när han liksom studsar fram. Cute overload.

IMG_0208

Den särdeles vackra kvällen igår, då vi åt (tyvärr äcklig prefab-mat) på kvarterskrogen. Men med det läget en vacker sommarkväll är det värt det ändå. En regnbåge och en trubadur som sjöng och spelade visor på en akustisk gitarr förgyllde måltiden. Tills han var tvungen att spela ”Flickan och kråkan” och vi båda brast ut i gråt. Damn that song, den går inte att lyssna på utan att bli helt förkrossad.

IMG_0210

Magen är stooor. Kan inte fatta att jag ser höggravid ut redan, trots fyra hela månader kvar. Så här stor var jag kanske runt vecka 30-32 förra gången. Vi har inga speglar hemma, så jag fick fånga den i köksfönstret medan jag kokade körsbärssylt.

Tvåårstrots?

Tvåårstrots?

Vi har det helt hysteriskt med H just nu. Perioden med stökiga och utdragna nattningar har bara fortsatt. Och fortsatt. Och fortsatt. Och nu går han knappt att ha i möblerade rum om dagarna heller.

Det är full fart konstant, och han gör allt han inte får göra. Jagar katterna, och vi har både en och två gånger fått slita bort honom när han hållit på att sätta sig på en kattunge. Det är som att han inte hör när vi säger nej. Vi får fysiskt flytta bort honom, om och om och om igen. Och han slutar inte. Klättrar på saker, plockar åt sig allt han kommer åt.

Allt tar en evighet, det ska krånglas med allt från blöjbyten till tandborstning till påklädning till att förflytta oss någonstans. Vi tjatar och gnatar och skäller nästan konstant, fast vi inte vill. Om vi ska kunna göra något överhuvudtaget utom att punktbevaka telningen måste vi försöka sätta honom i matstolen eller i vagnen. Att låta honom röra sig fritt hemma går bara inte.

Vi börjar misstänka att det är början till trotsåldern som kommit. Han är inte så hemsk i humöret (ännu), men han vägrar att lyssna på vad vi säger, och bara fortsätter busa tills vi rent fysiskt hindrar honom. Varje nattning kulminerar i åtminstone en liten stund skrik, gråt, och slag från honom, medan vi tvingas hindra honom från att gå ur sängen.

Och jag börjar känna att jag rent fysiskt inte orkar krångla med honom; att behöva lyfta upp honom och bära honom till sängen/matbordet/vagnen/skötbädden, brotta ner honom vid varje nattning/blöjbyte/påklädning, allt medan han vrider sig som en mask och sparkas (ofta mot magen, såklart).

Lite undrar jag hur detta ska gå. Om detta nu är början på en period som vänner med äldre barn beskrivit som den allra vidrigaste i hela föräldraskapet, och som kan hålla på i något år framöver. Och om fyra månader kommer det en bebis. Innan dess kommer jag att bli ännu större, ännu mindre rörlig och med mindre ork. Hå hå ja ja.

Och hur gick det med sömnen?

Och hur gick det med sömnen?

Han somnade ju till slut i sin nya säng igår, lillplutten. När jag gick till sängs sov han där alltjämt.

Någon gång mitt på natten kom han dock tassandes till min säng, lite smågråtig först, men jag bara hjälpte honom upp och sa ”Kom här nu, du får sova hos mamma. Ser du hur lätt det gick att gå till mamma när du vaknade i din säng? Här, ta nappen!”. Sedan somnade han om, och jag med. Vaknade därefter ett par-tre gånger av att han sparkade mig i magen, som vanligt.

Jag var så groggy när han kom tultandes att jag inte ens iddes titta på klockan. B trodde att det inte var så länge efter att han hade somnat, så kanske efter kl. 01. Så ingen helnatt direkt, men ändå en okej första natt i egen säng, tycker jag.

Eftersom det stod kvar tre tomma bokhyllor som säljarna lämnat i barnkammaren så passade jag på att fylla upp hyllorna inte bara med H:s böcker och gosedjur, utan även B:s  och mina gamla gosedjur och mina gamla barnböcker, som är för lite högre åldrar.

H fastnade helt otippat för en stor gosedjurskanin, av typen som ser ut som en riktig, liggande brun kanin. Den var min, men knappast från barndomen, då den var i gott skick, utan kanske någon present från någon kompis i tonåren eller nåt. Efter att ha spenderat de senaste 20 åren eller så i olika källare luktade den starkt av just källare. Men det verkar inte bekomma H. Han såg kaninen, och ville genast ha den. Den fick sova i hans säng, och fick även följa med honom på jakt efter mamma när han väl hade vaknat. Konstigt det där, vad för saker barn plötsligt adopterar som trygghetsobjekt…

Nu ska jag försöka få honom att pilla på kaninen istället för att dra i mitt hår när han ska sova. Även om han är jättesöt när han, så fort han blir trött, vill sitta i min famn och greppa om mitt hår med båda händerna, utropandes ”lål, lål!” om han inte når ordentligt, så är det liite handikappande att alltid behöva ligga eller sitta så att han når håret när han ska somna.

Nytt försök ikväll.

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar ”Vad gör du, H?”. Och jag får svaret ”Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan ”vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med ”mamma” och slutade med ”glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om ”min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!