Helgen slut, och fortsatt oro

Helgen slut, och fortsatt oro

Så var ytterligare en helg avklarad. En av dessa ändå ganska få sommarhelger, som en borde riktigt ta tillvara på och lagra i minnet inför den långa icke-sommaren, som redan börjat hota med sitt antågande.

Vi har förvisso haft det trevligt, med långväga vänner på besök, som vi inte sett sedan Trysil i vintras. Men jag är ju helt oförmögen att slappna av och bara trivas, när hela RUL-historien satt griller i huvudet på mig. Varför, varför är Knyttet plötsligt yngre än vad som sades vid KUB, och enligt sista mens?

Barnmorskans ord om att hon inte sett något tecken på något avvikande, och att datumändringen ligger inom det normala, har helt filtrerats ur min hjärna. Eller, jag minns det, men tror inte på det. Dumma, dumma hjärna som inte kan fungera normalt!

Ingen veckouppdatering denna helg, för jag ligger fortfarande och harvar på tid som jag redan passerat en gång. 18+3 idag, fast jag hade 18+5 redan i torsdags. Trodde jag.

Mår bra annars, förutom att vadkramperna dykt upp, och ligger och  lurpassar varje gång jag gör en obetänksam rörelse. Det onda bak i höfterna är helt borta, liksom även kväljningarna vid tandborstning. Jag är arg och tvär nästan hela tiden, och har obefintligt tålamod för både man och barn.

Vi åkte till Åland fram och tillbaka över dagen i lördags, och hade strålande väder och två tröttsura ungar med oss. Att vara uppe till 23 och härja, för att sedan dras upp ur sängen vid 07, var tydligen inte så uppskattat hos den yngre generationen. (Vänta bara tills dagen kommer då 8 timmars obruten sömn är lyx och nästan utopi, säger jag!)

H gallskrek sig igenom stoppet i Mariehamn, nerstoppad i Babyzen Yoyo med förhoppning om middagssömn. Och visst somnade han till slut, och sov sedan hela återresan i vagnen, stående på soldäck. Inte en min rörde han under hela trubadurspelningen, då mamman fick skämsrysningar över hela kroppen när ungdomarna något bord bort skanderade ”Alice, Alice, who the f*ck is Alice” under den obligatoriska spelningen av den där Smokie-låten.

Pappan handlade vin i taxfreen, och en parfym jag beställt efter att ha gått en egen liten sniff-runda i förväg. Jag har tydligen fått mani på dofter, efter att ha varit helt ointresserad i många år. Bvlgaris ”Goldea” väckte ett plötsligt habegär, och det här kanske kan bli ”min” parfym nu, när jag känner att jag vuxit ifrån de gamla favoriterna.

På kvällen grillade vi (igen) och lät barnen vara vakna tills de kroknade vid 22-tiden. Jag hade snott åt mig ett par timmars sömn på eftermiddagen/tidiga kvällen, och överlevde till och med nattningen. Det kan till och med ha varit jag som var minst sömnig när det börjades prata pensionsspar och ”det är ju en dag imorgon också…” någon gång efter midnatt.

Maten blev grillad njurtapp med salsa verde, ruccola, parmesan och rostade pinjenötter, med rotsaker och rostad vitlökscrème till. Efter något recept vi såg i Coop-tidningen för en tid sedan (fast det var med oxfilé). Gott, men jag hann knappt smaka innan tidigare nämnda kroknande barn inträffade, och nattningstjänst vidtog.

H och E har verkligen haft kul ihop, trots åldersskillnaden på 20 månader. Några enstaka ”Min!”-krig, och såklart en del ”Jag är större än du!” från E, men generellt har det gått bara bra.

I eftermiddags vinkade vi adjö till gästerna och började fundera på veckan som kommer. Jobb, och ett BM-besök, står på agendan. Samt byggande/införskaffande av någon sorts hage till kattungarna, som börjat klättra ur bolådan.

Hoppas ni haft en fin helg!

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Där kom den…. (Aj, aj, aj)

Första vadkrampen för denna graviditet. FY H-LV-TE VAD ONT DET GÖR!!! Jag har känt tendenser till att krampa i vaderna några dagar nu, men glömde nyss bort när jag vaknade till att vara m y c k e t  f ö r s i k t i g  när jag sträcker ut mina tår. Det kommer jag snabbt att lära mig igen.

Jag hade glömt hur ont det gör. Om jag inte minns fel började det vid ungefär samma tid med H, någonstans kring halvtid. Varje natt/morgon rörde jag mina fötter ytterst försiktigt, i hopp om att slippa kramperna. Men ibland kom de ändå.

Det är nog den ondaste smärtan jag vet – så vass och så stark, och det känns som att den aldrig ska klinga av. Tur att den ändå gör det rätt snabbt, även om de där sekunderna känns som en evighet. Men vaderna känns lite trasiga en ganska lång stund efteråt. Ett varmt täcke hjälper.

Jag har aldrig haft kramp i vaderna utom när jag varit gravid. Det känns som när en får kramp i hålfoten, fast tusen gånger värre eftersom det är en mycket större muskel, och att krampen ofta kommer i båda vaderna samtidigt. Hualigen.

Jaja, jag skulle ändå snart vakna. Idag ska vi ut på skärgårdsutflykt med vännerna som är på besök. H och 3,5-åriga E röjde järnet till klockan 23 igår, så barnet blir nog inte lättväckt idag. Kul att se vilken skillnad det är på hur de kan leka tillsammans nu jämfört med när de sist sågs för ett halvår sedan. Framförallt H har definitivt utvecklat helt andra sociala färdigheter nu jämfört med då, bara ett par-tre månader efter förskolestarten.

Ny optimism och morgonleverans

Ny optimism och morgonleverans

Igår var det någon sorts aktivitet i magen hela dagen. På kvällen var det riktigt påtagligt att någon levde om därinne, och jag andades ut litegrann. Jag kommer i vart fall att kunna åka för att göra RUL imorgon utan att vara rädd för att det inte ska vara något levande därinne. Sedan är det såklart spänt ändå, även om det känns som att sannolikheten för att något stort fel ska upptäckas efter ett lyckat KUB i vecka 13 är ganska liten.

Mitt humör lyftes plötsligt hundra snäpp uppåt, och det blev plötsligt väldigt tydligt exakt hur orolig jag verkligen varit de senaste dagarna. Ibland är det alltså riktigt bra att bli halvt ihjälskrämd av entreprenadmaskiner!

Så imorse var det med ett lättat hjärta och tillförsikt jag mottog en DHL-leverans hem till dörren. Det var paketen från Lekmer.se, med bl.a. syskonvagnen, Thule Urban Glide 2. Tänk att jag ska få rulla runt med två kids till vintern! (Om allt går som det ska, brasklapp och bla bla bla och ta i trä.) Om RUL går bra måste jag nog packa upp den och köra en vända runt övervåningen imorgon. Måste ju kolla så att den storleksmässigt fungerar bra till H också, eftersom jag inte hittat någonstans att testa den IRL innan. Paketen från Jollyroom och Köpbarnvagn.se ligger hos postombudet och väntar också – kul, kul, kul!

Den lilla gullungen förärade oss med ytterligare en tvåtimmarsnattning igår, med hundraarton böcker lästa, lika många tårar gråtna, och dubbelt så många sno-runt-sätta-sig-upp-sparka-mamma-i-magen-lägga-sig-över-pappas-huvud-manövrar. Jag avskyr, avsky, avskyr läggningarna just nu, har jag sagt det?

Idag skulle han vara hemma från förskolan, eftersom B inte tänkte åka in till jobbet, och således inte orkar åka två sexmilaresor tur och retur enkom för att lämna och hämta telningen på föris i gamla området. Det blir 24 mil på en dag om B vill uppehålla sig här på nya hemorten under tiden H är på förskolan…

Jag tänkte smyga upp, ta emot leveransen som skulle dyka upp efter kl. 07, och sedan dra till jobbet. Barnet, som knappt går att väcka de dagar han och pappan ska åka mot förskolan absolut senast 07.30, hoppade så klart glatt upp ur sängen vid 07.05 och skulle vara med mig under min morgonrutin. När leveransen kom vid 07.12 var det ren lögn att få honom att stanna kvar i sovrummet, och efter att han exalterat hade tittat på ”toah lattbilen” stod det klart att det inte skulle bli någon sovmorgon för B idag – barnet var vaket för dagen!

(Ok, vet att många småbarnspäron tycker att 07 är sovmorgon och ren lyx, men H brukar i nuläget sova till någonstans mellan 08 och 10 om vi alla ligger ostört. Vilket kan bero på att när vi börjar natta vid 19-20 så somnar han inte förrän 21-22. Jag hade hellre sett att han vaknade vid 07 jämt, om vi då hade fått lite egentid på kvällarna istället…)

IMG_2343

H har förresten plötsligt blivit helt napptokig, och ska helst springa runt med fyra-fem nappar i händerna. Han delar frikostigt med sig av dem genom att tvångmässigt försöka pressa in napp i munnen på både mamma, pappa och alla katterna. ”Bappa! Kackack!”. Betyder alltså ”napp” och ”tack, tack!” och innefattar en order att ta emot den erbjudna nappen, och tacka artigt.

Det fick bli en familjefrukost på kafé istället, innan jag gick mot kontoret och familjen åkte vidare mot gräsklipparaffären för att hämta hem en låneklippare. Vår är där för reparation, och det skulle ta två veckor innan de ens skulle hinna titta på den och komma med en prisuppgift för reparation. Tur att de har låneklippare! B hoppas nog på att det ska bli för dyrt att laga den gamla, så att han har en ursäkt att köpa en robotgräsklippare istället. Vilket nya tomten är perfekt för, med egentligen bara en stor plan gräsmatta mitt framför huset. Några pyttesmå gräsytor finns på kortsidorna och uppe vid infarten också, men de tänkte jag avskaffa så småningom, och byta ut mot sten- och gruslagda gångar, trappor och barktäckta rabatter.

PS. Förra veckan sa H sin första tydliga mening längre än två ord – ”bigga många många bilah”. Detta betyder så klart ”bygga många, många bilar” och yttrades när vi hämtade på förskolan förra torsdagen. Troligen åsyftades antingen hans planer för kvällen (Duplo-konstruktion), eller vad han tänkte göra på förskolan dagen efter.

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Jag tror minsann att något rör sig därinne!

Igår när jag gick från jobbet blev jag skrämd halvt från vettet av att de började köra en pålningsmaskin precis bredvid mig där jag gick i godan ro. Jag hoppade en halvmeter upp i luften av ren förskräckelse, och började rentav gråta lite efteråt, när den initiala chocken avklingat. Att de kör igång en sådan maskin bara ett par meter från en förbipasserande och rätt uppenbart gravid kvinna! Jag hade god lust att skälla ut dem efter noter, men kunde inte eftersom jag grät och ljudet var så fruktansvärt att jag bara höll händerna för öronen och hastade vidare.

Men Knyttet hoppade nog också till, och hamnade i ett annat läge, för när jag satte mig ner i bilen tjugo minuter senare tyckte jag bestämt att jag kände det där lilla durrandet i magen igen. Och sen lite grann på kvällen när jag satt i fåtöljen med en katt i knät. Och nu igen här där jag sitter i min kontorsstol. Men efter en och en halv veckas vidunderlig stillhet i magen är det knappt så jag vågar tro på det jag känner. Är det verkligen Knyttet som lever om därinne? Jo, jag tror ju det.

Hoppas, hoppas att jag börjar känna de ”riktiga” rörelserna snart, och kan börja känna mig gravid på riktigt. Nu känns det fortfarande som att jag går runt och fejkar, även fast magen har börjat puta ut rätt ordentligt. I brist på selfiespegel får ni här moi avspeglad i ett stycke köksfönster, komplett med frukostrester på bordet innanför, och en man på väg med kaffe i bakgrunden. Vecka 18+3, och första magselfien för denna gång, fast bilden är nog från 18+1 när jag tänker efter.IMG_2323

Förra gången var det magselfiepremiär på ett hotellbadrum i Rom i vecka 20+4. Någon selfieproffs kommer jag nog aldrig att bli…

IMG_0883 (1)

För övrigt världens sämsta sunkhotell, Radisson Blu i Rom. Påstått 5-stjärnigt med schysst takterass, men med fuskbyggda rum med totalt avskalad inredning helt utan textilier, avloppsöversvämningar, papperstunna väggar, och total nonchalans från personalen när vi två nätter i rad fick gå ner och klaga på att folk satt och kedjerökte i angränsande rum hela nätterna, i det påstått rökfria hotellet. Tack vare pappersväggarna och en helt otätad dörr mellan de angränsande rummen kunde folk lika gärna ha suttit i vårt rum och rökt. Inte jättekul när en är gravid. Usch och fy för det hotellet!

Så första ”wow-vad-jag-ser-gravid-ut-det-här-måste-jag-föreviga”-ögonblicket kom alltså drygt två veckor tidigare denna gång. Men undrar just om magen kommer hinna bli en sån där gosig rund kula på bara två veckor? Nu är det ju mest fläsket som skjutits uppåt, och magen är inte bollformad ännu. Å andra sidan hade jag gravidjeans på mig på bilden från Rom, och nu kör jag på vanliga byxor. Magen ser ju rundare ut när byxorna är lågt skurna med en hög mudd över magen, än när en har vanliga byxor som liksom delar magen mitt på.

Nä, nu måste jag fortsätta jobba. Jag avslutar med en bild på min sötnöt, bara för att. Gullegosingen! Fast han var inte jättepopulär igår kväll, när han vid middagsbordet bara satt och gäspade och gnuggade sig i ögonen, för att sedan ändå sno runt i sängen i två timmar innan han somnade. Och mamma och pappa med. HUR ska vi någonsin få ordning hemma när nattningen förstör hela kvällarna?

IMG_2328

Insomnia

Insomnia

Jahapp. Här ligger jag och är vaken. Vilket jag varit sedan 02.14. Har kollat av alla sociala medier. Kan inte spela Farm heroes, för min iphone drämde jag i stengolvet på pizzerian häromdagen, och skärmen är – om än fullt fungerande – täckt av ett finmaskigt spindelnät som skymmer sikten, och det sticks i fingrarna av glassplittret när jag tvingas swipa. Att hitta en auktoriserad reparatör utan att behöva resa ett antal mil verkar svårt, och även klåparna på stan här tar närmare 2000 spänn för ett skärmbyte. Wtf! Det är ju bara ett litet glas!?!

Till den allmänna misären kommer att barnet lyckades natta båda föräldrarna igår. För andra gången denna vecka. Nattningarna är det absolut värsta jag vet just nu. Det blir alltid för sent, barnet härjar och snor runt i sängen i all evighet, och sparkarna mot min mage duggar tätt. Inifrån magen däremot är det fortfarande helt tyst och stilla, sedan en vecka snart.

Jag kan inte låta B natta själv heller, för då blir det strax panikgråt från barnet efter mamma. Så de senaste kvällarna har vi nattat gemensamt. Det underlättar att flankera barnet från båda sidorna, så minimeras antalet gånger en behöver släpa tillbaka illbattingen till sängen, skrikandes och gråtandes. Men resultatet blir i regel att en eller båda av oss somnar. Om jag lyckas släpa mig upp igen är klockan i regel närmare 22, och mängden nytta utförd i hemmet minimal.

Nej, jag mår verkligen inte bra just nu. Jag trampar bara vatten och blir inte klar med något vare sig på jobbet eller hemma. Högar byggs upp, och jag känner mig bara jagad och otillräcklig. Inga rutiner alls har kommit på plats, kosten förskräcklig (påspädd av att jag verkligen inte gillar grönsaker just nu) och motionen nästan obefintlig. Jag kan inte begripa hur jag kan ha mindre tid än någonsin både på jobbet och hemma när jag just skurit ner restiderna med mer än två timmar per dag? Och B vill umgås med folk på helgerna, vilket bara stressar mig ännu mer.

Må-bra-hormonerna som flödade under förra graviditeten finns inte denna gång. Jag håller på att duka under av stress, och kan inte göra något för att förbättra min situation. När jag tänker efter är det ju ett under om knyttet överlever detta. Stress och kaos och säkert två veckor sedan jag kom ihåg att ta en endaste gravidvitamin. Med H var jag bara full av harmoni oavsett vad som hände runtomkring, åt mina vitaminer och omega 3-kapslar, promenerade och vattengympade, och fick i vart fall ner en och annan sallad och en frukt här och där.

Stackars, stackars knyttet (om hen fortfarande lever därinne). Undrar vad mitt leverne och mående just nu egentligen gör för skada på hens utveckling? Kanske kommer hen att bli ett mindre harmoniskt och tryggt barn än H? Intellektuellt svagare? Jag törs knappt tänka på det heller, jag orkar bara inte mer nu.

Livstecken

Livstecken

Nej, jag har inte gått under jorden, utan försöker mest återhämta mig i midsommarens efterdyningar. Dessa långhelger med flängande runt till än den ena, än den andra släktingen. Alltså. Först stressar en ihjäl sig på jobbet veckan före, för att bli ”klar” till långhelgen. Sedan far en runt, utan rast och utan ro, på den ena pliktskyldiga måltiden efter den andra. Och när vardagen kommer åter är en tröttare än innan helgen började.

Vi är de enda på respektive sida som har barn så här långt, så jag funderar på att bara vägra vid nästa långhelg. Vill alla föräldrarna träffa barnbarnet så är de alla välkomna hit på en och samma bestämda dag (gärna med sina specialiteter i matväg med sig), och sen ska vi vara lediga lite också. Undrar hur det skulle tas emot?

De tre senaste dagarna har jag dessutom haft en hemsk huvudvärk, som inte riktigt vill ge med sig. Heeelt normalt som allt annat gissar jag, eftersom det borde vara för tidigt i graviditeten för högt blodtryck och liknande. Och eftersom blodtrycket var kanonfint sist, och hela graviditeten igenom med H, så tror jag inte att jag lider någon större risk i det avseendet. Men handikappande är det med denna huvudvärk. Och det gör inga direkta underverk med humöret heller, som redan innan var rätt surt och grinigt.

Egentligen borde jag vara jätteglad nu, gravid med ett nytt barn, nyinflyttade i vårt drömhus med en nästan tvååring som börjar bli en helt ljuvlig liten person, som pratar hela tiden och lär sig nya ord varje dag. De där tio de efterfrågade på 18-månaderskontrollen är sedan länge passerade, och nu är det snarare långt över tio tvåordsmeningar han är uppe i. Med en del underbara felsägningar som vi inte kan låta bli att infoga i vårt språk snarare än att rätta hans. ”Bappa” istället för napp. Tåg heter fortfarande ”tookatook”.  Åka vagn heter ”booka magn”. Favoritsysselsättningen är att ”pinga”.

Men jag är mest trött och sur och har ont i huvudet. Känner fortfarande inte av Knyttet så mycket, nu typ ingenting på flera dagar, och har kommit i den där fasen då jag känner att jag bara ljuger när jag säger att jag är gravid. Samtidigt som nästan alla i vår närmsta krets nu vet om graviditeten, och alla vill prata om den, och det kommande barnet. Vad jag tror växer i min mage är oklart, men det känns absolut inte som att det är en bebis. Åh, dessa graviditetsrelaterade hjärnspöken!

image

H är dessutom extra mammig, och det är bara jag som får natta. Just det jag inte orkar med, för då missar jag den lilla stund på kvällen då jag eventuellt fungerar någorlunda, och kan försöka komma iordning lite hemma. Vi lever fortfarande med kläderna i lådor/travar/högar på golvet, och ingen tvättrutin har infunnit sig. Jag vet att vi har flera oöppnade tandkrämstuber någonstans, men inte var, och vi kämpar istället febrilt varje morgon och kväll med att försöka klämma ut ytterligare en liten klutt ur tuben med resetandkräm som smakar vedervärdigt söt spearmint. Och jag ulkar varje morgon när jag borstar. Katterna vill gå ut, men jag måste hitta deras halsband först. Men i vilken låda?

Och huvudvärken på det. Japp, en riktig solstråle är jag. Godnatt!