Jag vädrar vårluft! (Allt är inte dåligt)

Jag vädrar vårluft! (Allt är inte dåligt)

Idag (läs: igår) var det fjärde dagen i rad som vi inte gick raka vägen in när vi kom hem från förskolan. Istället har vi de senaste dagarna gått runt till framsidan och trädgården. H har sprungit runt och lekt med sin stora plastlastbil, en boll och sin fruktansvärt smattrande leksaksgräsklippare (Tack, farmor!) medan jag fått gå runt i trädgården och spana in vårtecken (INTE allt som behöver fixas med), fippla lite med barnvagnar, och dricka kaffe på balkongen.

Tills lillasyster vaknat/fått nog och börjat vråla, förstås. Men ändå! Vi har snödroppar och vintergäck, och till och med en och annan scilla har tittat upp. Jag börjar kunna föreställa mig ljumma vårdagar, med picknickmellis i parken eller trädgården, och L på en filt i gräset. Jag börjar kunna föreställa mig något annat än min ensamma tillvaro i vardagsrumssoffan, och en roligare tillvaro för storebror än att bara glo på paddan hela eftermiddagarna. Vi kanske snart har tuggat oss igenom denna sega vinter, och denna sega spädbarnsperiod med en bebis som inte alls var som jag tänkt mig.

Mellis på balkongen, utelek, kattodling, en utsikt som är underbar även när vädret är grått, och den fantastiskt användbara Yoyo+ 0+, som också kan bli stativ för mjukliften när en kommer hem med bebis sovandes i storvagnen.

Jag har elva blogginläggsutkast som aldrig blivit klara, de flesta nu inaktuella. Tiden finns inte, och inläggen jag påbörjar på kvällen somnar jag oftast ifrån. Men det är som det är just nu.

Lillasyster har varit gasig och skrikig(are) hela veckan, så det är nog bara att inse att jag inte kan äta mjölkprodukter. Men vi var på BVC igår, och hon hade vuxit på sig jättebra – nästan 700 gram på två veckor! 5240 gram stannade vågen på. Hon fick också mätas på längden för första gången sedan hon fick skenan, och hon mätte nu 60 cm. Huvudmåttet var 41, vilket är drygt en centimeter på två veckor.

Sedan imponerade hon BVC-sköterskan med att vända sig från mage till rygg på skötbordet på sekunden när hon lades på mage, ”prata” en massa, och nästan dra sig upp till sittande.

Bugaboo comfort ståbräda på Bugaboo Bee3 har varit en riktig hit – H älskar att få vara friare, och kunna välja mellan att sitta och att stå. L tycker att det är kul att titta på storebror. Med åkpåse i och vagnen i liggläge saknar jag inte alls babyinsats till Bee3 (även om det grämer mig lite att jag inte köpte den limiterade Van Gogh-liggdelen när jag ändå köpte allt annat i serien: vagnen, åkpåsen och breezysuffletten).

Babyzen Yoyo+ 0+ har fått en stående plats i hallen utanför köket, och där lägger jag ifrån mig lillan medan jag tar på mig ytterkläder, och det är även där hon sover från att hon gör kväll vid 20-21 och fram tills att vi går till sängs vid 23-00.

Lillasyster får som andrabarn en eklektisk klädstil, med mörkblågrårandig body, ärvd efter storebror, tillsammans med vita rosett-på-rumpan-byxor hon fått i present. Det här med matchande kläder var något som hörde första barnet till, nu haffar jag mest en över- och en underdel i farten, och så får det bli som det blir. Med H matchade jag body, byxor, strumpor, dregglis och mössa mycket noggrant…

Oj, vad inläggen spretar nu när det går så lång tid emellan. Men jag kan nog inte lova någon bättring ännu på ett tag. Både bloggandet och matlagningen får bli lite hipp som happ så länge. Jag insåg häromdagen att, utöver den befogade ångesten över hemmet som gått från stökigt till en sanitär olägenhet, och min yrkesmässiga trovärdighet och lönsamhet som sjunkit i botten, går jag också runt och stressar upp mig över att veckomenyerna inte följs eller blir tillräckligt varierade, och att jag inte orkar blogga annat än via instagram…

Konversation med 2-åring

Konversation med 2-åring

H:  (Kommer bärande på en leksakshaj) ”E pajen! Falig paj.”

A: ”Mmhmm.”

H: ”Den fikk. Pajen.”

A: ”Ja, Hajen är en fisk, det har du rätt i”

H: ”Den falig.”

A: ”Jo, hajen kan vara farlig, i alla fall en sån stor.”

H: ”Toor paj!”

A: ”Mmm, men det heter Haj, som i Hxxxx (gossens namn)”

H: *förnärmat* ”Hxxxx inte paj. Hxxxx pokke”

A: *dör av sötchocken*

Krasslig bebis, men det är i alla fall fredag!

Krasslig bebis, men det är i alla fall fredag!

Det verkar som att förklaringen till att lillasyster var så arg och ledsen hela dagen igår är att hon är lite förkyld igen. Hon är täppt i näsan, och magen har varit lite i olag, med två bajsblöjor, två ”pruttblöjor” och en hel del kräk igår. Förhoppningsvis blir det inte mer än så.

Idag är hon trött, och har till och med somnat så djupt att hon kan sova bredvid mig i soffan istället för på mig. Och är det inte typiskt bebis att föredra att ligga i soffan med amningskudde och den vanliga filten istället för den särskilt inköpta och omsorgsfullt bäddade bebissängen som skulle vara hennes sovplats i vardagsrummet?

Jag har fått plocka upp datorn och ska se till att utnyttja detta ovanliga tillfälle till max. Så det få bli ett snabbt inlägg här innan jag tar itu med allt annat jag har behövt göra på datorn, men inte kunnat göra på grund av bebis i famnen.

Igår kväll sov hon en liten stund i sin dagbädd på kvällen, och jag fick äntligen chans att packa upp kläderna som jag beställt från JNY colourful kids:

En i mitt tycke lite väl ”pojkig” samling kläder till H, men jag kan inte motstå lockelsen i att få se glädjen i hans lilla ansikte när han får syn på kläderna med utryckningsfordon. Han är helt tokig i kläder med fordon på, och går och pekar och kommenterar när barnen på förskolan har brandbilströjor och traktorbyxor. Tröjan med höstmotiv var mammans val, och liksom de svarta baggybyxorna i manchester var den på rea.

Fordonströjorna och byxorna i storlek 104, och hösttröjan i 110. Det är svårt att veta hur snabbt han kommer att växa framöver, men storlek 98 är precis lagom nu, så det känns dumt att köpa mer kläder i den storleken. Han använder redan en hel del kläder i storlek 104, och de är inte jättestora. De svarta byxorna i storlek 104 ser dock helt enorma ut, men ska ju å andra sidan vara ”baggy”, med muddar både upp- och nedtill.

Hela anledningen till beställningen var såklart det underbara mönstret med ryska dockor. Jag hade sett bodyn på nätet redan under graviditeten, men vågade mig inte på att beställa den innan födseln. Helst klär jag mina barn könsneutralt, men är (tyvärr) ännu inte helt bekväm med att klä dem i kläder som är starkt kodade till det andra könet. Så jag hade inte köpt den rödrosa babusjka-/matrjoskjabodyn till en pojke, även om jag vet att det är lite inskränkt. Nåväl, det blev en flicka, och jag fick chans att köpa den efterlängtade bodyn. Bodyn med blommönster i samma färger, och röda byxor som passar till båda överdelarna, var också kärlek vid första ögonkastet.

Det fick bli storlek 62 på överdelarna och 68 på byxorna, eftersom Von Rosen-skenan gör att storlek 56 kan bli kortlivad. Plus att hon redan för ett par veckor sedan var 55,7 cm lång. Många som ser henne reagerar på att hon är lång, men jag hoppas att storlek 62/68 ändå kommer att räcka ett tag. Blåbärsklänningen var på rea, och inköptes i storlek 74, för det borde bli aktuellt i sommar.

Nu dags för lite administration, sedan är det fredag! Trots att jag är föräldraledig är jag så lättad när det blir fredag. Eftersom jag är egenföretagare blir jag ju aldrig 100 % ledig, och på vardagarna känner jag mig stressad över att jag inte jobbar. Har liksom känslan av att jag skolkar för att jag inte är på jobbet. Men på helgerna kan jag slappna av på riktigt, för då hade jag ju ändå inte jobbet.

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

Plötsligt var den här, 38+6, dagen som är precis en vecka före BF.

Jag känner mig lite lugnare än för några dagar sedan, och försöker att bara vara inställd på att bebis kommer att hålla sig till dagarna precis kring BF. De flesta förberedelser är klara, utöver städning hemma, barnvagnsfix och iordningställande av Knyttets säng. Så det löser sig nog ändå, oavsett när det blir. Jag har inga direkta känningar av att något skulle vara på gång, och smärtorna ner mot underlivet har inte besvärat mig på ett par dagar nu.

Babyskyddets klädsel är tvättad och återmonterad och babyskyddet står bredvid mina väskor i hallen. Jag har även fått besked om att H:s nya bilstol har skickats från Babyland redan idag, två dagar före den beräknade leveransdagen. Det är dock fortfarande oklart om mina nya glasögon kommer att hinna komma…

Knyttet har haft ett par lugna dagar igen, vilket är lika jobbigt som vanligt, men det verkar helt enkelt vara så hen är, min bebis. Nu har det varit ett par dagar då jag fått sitta och verkligen känna efter för att känna rörelser ett par gånger om dagen. Dagarna innan var det fullt ös, och det blir det säkert igen snart nog. Det känns helt overkligt att det är en helt färdig bebis därinne nu, fullstor och inte alls ett litet foster, utan ganska precis den bebis jag kommer att hålla i min famn om bara ett antal dagar. Knyttet finns liksom redan ”på riktigt”, hen är bara inte på utsidan ännu. Jag kan inte alls greppa det i tanken.

Jag håller som bäst på att beta av saker på jobbet, men försöker även där att ha inställningen att livet ju faktiskt inte tar slut för att Knyttet kommer. Jag kommer inte att hamna i ett totalt vakuum, utan kommer att kunna dra iväg något mejl eller instruera vår assistent att  skicka iväg något brev eller ringa och lämna något besked till någon även efter förlossningen. Rent krasst är det ju faktiskt bara något dygn eller två precis vid nedkomsten som en faktiskt litegrann försvinner från jordens yta och inte alls kan vara nåbar.

I förmiddags var jag med H på inskolning på nya förskolan. Det gick bra även idag, han har lekt en massa och verkat trivas bra. Lunchen var dock ingen höjdare, tyckte han, men det var lax med kokt potatis och jag har aldrig sett honom äta vare sig det ena eller andra med god aptit, så det var ingen överraskning, direkt. Lunchen serverades också i ett nytt rum, där det fanns spännande leksaker och ett fönster där han kunde se en byggarbetsplats med lyftkranar, grävmaskiner och cementbilar, så han hade myror i byxorna och hade väldigt svårt att sitta på sin stol. Nya förskolan har till skillnad från den gamla ingen egen kock, utan får maten levererad från Montessoriskolan, men den verkar bra ändå.

Sedan ville han såklart inte somna på vilan, så vi fick avbryta och åka hem redan där vid 12, så att han inte skulle störa de andra barnen. Tydligen har de en ”mellanavdelning” där de något större barnen från småbarnsavdelningen brukar vara, och där det är flera som håller på att sluta med vila. Troligen kommer H att få gå i den gruppen när inskolningen är klar, men han ska få komma in i rutinerna och lära känna personalen först. Mellanavdelningen är ingen formell avdelning, utan en del av småbarnsavdelningen, så inskolningen ska ändå ske på småbarnsavdelningen till att börja med.

Till helgen (om det inte blir bebis) får vi inventera alla ytterkläder vi fått hem från den gamla förskolan och se vad som kan lämnas på den nya, och vad som behöver uppgraderas till större storlek. Jag har – efter ett år med förskolebarn – äntligen fått tummen ur och beställt namnlappar, så jag ska se till att allt namnas ordentligt också, och inte bara med märkpenna på tvättlappen när vi råkar komma ihåg det. I nya kommunen håller förskolan med blöjor, så det blir ett moment mindre att hålla reda på i förskolepackningen också.

H leker med morfar ett par timmar nu på eftermiddagen, så att jag hinner jobba lite. Imorgon är det B:s tur att vara med på inskolningen, innan vi åker hela familjen för det sista (?) BM-besöket. H tyckte det var jättekul att vara med mamma till ”doktorn” sist, främst på grund av den stora leksaksbrandbilen i väntrummet, men det var också spännande att se när barnmorskan stack mamma i fingret. ”Kom blodet mammas finger. Fick plåster.” berättade han om och om igen i flera dagar efteråt.

Inskolning på nya förskolan

Inskolning på nya förskolan

Igår var det dags för H att börja på nya förskolan. Äntligen ska han få slippa pendla sex mil enkel väg till gamla bostadsorten, och vi ska komma ett steg närmare en mer komplett tillvaro här i nya staden.

Vi har pratat mycket med H om att han ska börja på en ny förskola, men det har varit lite oklart hur mycket han har förstått. Vid något tillfälle blev han ledsen när jag pratade om det och grät ”Sluuta mamma!”. Imorse var han på dåligt humör och ville inte…något alls. Det var nej till blöja, nej till kläder, nej till frukost. Så han har uppenbarligen greppat att det kommer en stor förändring, som han nog varit lite orolig över.

Eftersom han är så trygg och social har vi dock inte varit direkt oroliga över hur han ska reagera på en ny miljö och nya människor. Idag var vi bara inne på ett kort besök, för en första titt och genomgång av planen för inskolningen, och få en massa papper och annat.

Vi kom dit vid halv tio, när barnen skulle gå ut och leka, så att vi skulle få vara ensamma inne i hemvistet, eller vad de nu kallar det på den här förskolan, med en av pedagogerna. H dök rakt in och testade alla leksakerna, som verkade få godkänt.

Allteftersom droppade det in barn, och H sprang rakt fram till vartenda ett och sade ett glatt ”Hej!”, och bjöd in till lek. Älskade unge, jag vet inte vart du fått denna öppna, glada personlighet ifrån, men det gör mig så himla glad och stolt. Det är en verklig ynnest att som förälder känna att dig behöver jag liksom bara försöka förvalta väl, och inte förstöra. Det finns inget i din personlighet som jag känner att jag behöver ”jobba” med, eller hjälpa dig att utveckla. Om du bara är som du är så kommer du att bli omtyckt och älskad därute i världen.

H ville inte gå därifrån när alla barnen kommit in, men kunde blidkas med löften om återkomst idag för att leka med alla kompisarna och leksakerna. Det kommer att bli bra det här.

Vissa barn var lite blyga inför H:s rättframma hälsning, men dagens sötaste var när en liten pojke J kom in i rummet, stövlade fram till H och sade ”Hej!” tillbaka och gav H en kram. De började genast leka – och sno leksaker av varandra, men utan att bli arga — och jag fick känslan att de där två, de är av samma skrot och korn! Snälla, glada små vildingar.

Inatt har jag fått sova, först en stund vid nattning, sedan från midnatt och fram till 06.30 med bara ett par kisspauser emellan. Så skönt och välbehövligt! Men jag har också vaknat med förnyat halsont…

Idag är det jag som hänger på förskolan med H. Tanken är tydligen att han ska gå 08.30-13.30 i sällskap av förälder hela denna vecka, och sedan samma tider nästa vecka, men då kunde vi så smått börja lämna honom ”för att gå på toaletten eller så i fem minuter”. Eh, jag tänkte inte ta med honom på toa ens idag…

Vi var med honom tre dagar vid inskolningen förra gången. Det var ett år sedan och han var 15 månader. Sedan lämnade vi honom 9-15 de första två veckorna medan en av oss var hemma på standby. Vi blev aldrig inringda. En eller två gånger sedan dess har han visat något väldigt snabbt övergående tecken på att bli liite ledsen när vi ska gå. Annars är det mer så att han blir arg när vi kommer och avbryter leken vid hämtning.

Så. När de fått se honom in action i ett par dagar så tänker jag nog föreslå att jag stannar en liten stund på måndag morgon, och sedan kör vi. Jag tror knappast han behöver en mjukare inskolning nu än när han var ett år och gick på förskola för första gången…

Min 2-åring har slutat sova middag :-/

Min 2-åring har slutat sova middag :-/

Vi får nog officiellt ge upp om att få H att sova middag mer. Han vill helt enkelt inte längre, och den tid det tar att tvinga honom till sömns är alldeles för lång för att det ska vara ”värt det”, och gör att middagssömnen ändå blir för sent på dagen.

Det har ju varit bökigt ett tag, och under perioden med vattkoppor sov han bara middag någon enstaka gång under hela tiden han var hemma. Sedan dess har han inte velat sova under vilan på förskolan heller. Och, visst, han orkar ju med i princip hela dagarna utan att krisa alltför mycket. Kvällarna hemma blir dock en prövning, eftersom vi har svårt att få middagen klar tidigare än halv sju-sju, och det blir vissa dagar helt klart för sent för lilleman, med stora utbrott vid matbordet som följd. Eftersom han redan innan har varit svår att få upp så tidigt som vid sju på morgonen känns det som att vi måste försöka få honom i säng tidigare om kvällarna för att den uteblivna sovstunden någorlunda ska kunna kompenseras.

Jag hade helt klart hoppats att han skulle fortsätta sova middag i något år till. I ärlighetens namn mest för att själv få en andningspaus på dagen, eller en sovstund nu när jag är gravid och själv tar varje chans jag får att blunda en stund. Han brukar bli märkbart trött och sömning i vart fall någon gång under dagen, och föreslår till och med själv ibland att det är dags att gå och sova. Väl till sängs vill han dock mest ”titta padda” eller läsa bok. Ibland ligger han och nästan-nästan-nästan sover. Men så drar han igång igen, och det är kört.

De gånger han somnat de senaste veckorna har varit när vi åkt någonstans med bilen (eller buss) under den mest akuta trötthetsperioden. Ett par gånger även i vagnen. Igår när han var hemma och vårdade sjuk far sov han plötsligt nästan två timmar i soffan under seneftermiddagen/kvällen. Men en organiserad middagslur verkar helt enkelt inte stå på hans schema längre.

Det är nog bara att gilla läget, och försöka anpassa våra kvällar på något sätt så att han i vart fall kan komma i säng senast vid sjutiden.

Hej då egentiden mitt på dagen! Det var kul så länge det varade…

Helg på fast forward

Helg på fast forward

Vart tog den här helgen vägen, egentligen? Redan efter midnatt på söndagskvällen, och jag sitter och undrar vad som hände.

Igår morse lämnade jag männen i mitt liv sovande för att inta Ikea redan vid öppningsdags, tillsammans med kollegan och vår blivande anställda. Inköp till nya kontoret stod på dagordningen. Som vanligt sög det stora varuhuset musten ur oss både fysiskt och psykiskt redan efter möbelavdelningen, så när vi väl kom till heminredningsavdelningen satte vi majoriteten av de planerade inköpen där på ”orka!-det-tar-vi-någon-annan-gång”-listan, och när vi kom till ta-själv-lagret bestämde vi oss raskt för att anlita plockningstjänsten. Vi skulle ju ändå beställa leverans… Ändå var klockan halv sex innan jag klev innanför dörren hemma. Naturligtvis med en massa inköp till hemmet också.

Jag kan konstatera att jag börjat få stark lust att boa, och kom hem med taklampor till kök och vardagsrum, en liten hylla tänkt som sidobord till soffan men som visade sig vara för hög för det, en högstol till H (formgjuten plast i ett stycke – halleluja för enkel rengöring!), flerpack med tallrikar, bestick, glas och skålar i plast (skönt att ha lite oömt nu när H ibland kastar saker omkring sig), två paket frottétvättlappar (mer kända som ”kräkisar” i vårt hem under H:s spädbarnstid), filtar, prydnadskuddar, ett gäng bordslampor och ljuskällor i massor.

När jag kom hem som en urvriden trasa hämtade vi pizza till middag, och sedan skulle jag natta. H hittade ett nappsnöre på väg till sovrummet. Som han sedan prompt skulle ha på en av napparna. Nej, på den andra nappen. Nej, den tredje. Och mamma SKULLE ABSOLUT SITTA PÅ GOLVET NÄR HON FIXADE DET! Inte på hans sängkant där jag redan satt mig.  Där drog jag gränsen, och en lång stunds skrik och bråk utlöstes. Sängen tömdes på kuddar, täcke och gosedjur. Nappar flög genom rummet. Mamman skulle knuffas, sparkas och slås ned från sängen. NEJ MAMMA MIN SÄNG! MAMMA GOLVET! När jag till sist sa att jag inte ville vara med honom mer och gick in i badrummet följde han efter mig och skrek och grät.

Till slut började han dock dra mig tillbaka mot hans sovrum, där jag nu tilläts sitta på sängkanten. Sedan skulle allt läggas tillbaka på sin plats i sängen, och nattningen blev fridfull och ganska snabb. Otroligt påfrestande, men min magkänsla säger att jag måste ”ta fajten” när han börjar försöka domdera var jag ska sitta och vad jag ska göra. Att låta honom få som han vill i ”kan själv”-konflikter känns mer rätt, eftersom det ändå är meningen att han ska frigöra sig och bli mer självständig. Det känns som en rimlig avvägning, men vet inte om den är ”rätt” enligt experterna…

Idag har det faktiskt varit helt konfliktfritt här hemma (mellan H och oss föräldrar i alla fall…) Vi har försökt få lite städning gjord, och monterat taklampor och annat smått. H har hjälpt till lite här och var, men mest tittat på tv/padda. Förutom när han hällde ut alla leksakslådorna som vi just fyllt för att kunna dammsuga lekrummet. Innan vi hunnit dammsuga.

Både lördag och söndag kväll har föräldrarna hunnit kolla en hel film efter att H somnat. I vårt vardagsrum som så smått börjat kännas som ett riktigt vardagsrum. Det tar sig. Filmerna kan rekommenderas (feelgood för hela slanten, den förra gladare i anslaget än den senare): ”The intern” med Robert De Niro och Anne Hathaway och ”St. Vincent” med Bill Murray och Melissa McCarthy. Båda på Netflix.

Knyttet har ju varit rätt lugn hela veckan, vilket jag inte gillar, med någon sorts bottenrekord i lördags då jag bara kände några små, enstaka rörelser utspridda över dagen. Idag tog hen dock igen förlorad tid och har rumsterat om så det synts och känts över hela magen i flera långa omgångar. Skönt! Bara ett par dagar kvar till TUL och kanske den sista titten in till Knyttet i magen.

Med H fick jag dock göra ett extra TUL i vecka 37 eller däromkring, efter att magen tagit ett skutt på kurvan och min BM tyckte att barnet kändes stort. Kurvan kunde nog förklaras av att det var en vikarie som tagit det förra måttet, och BM:s känsla av att hon var så övertygad om att jag måste drabbas av NÅGOT överviktsrelaterat bekymmer. För H var även enligt det senare TUL:et bara något över medel, vilket visade sig vara väldigt nära sanningen när han föddes på 3850 gram och 53 cm.

Nej, nu måste jag verkligen sova, för snart är nya veckan här, och ytterligare fem dagars slit innan nästa andningspaus (eller tillfälle att boa hysteriskt).

Bråk, bråk, bråk…

Bråk, bråk, bråk…

Vi har fått en trotsig tvååring hemma. Vilka triviala små saker som helst kan utlösa de mest oresonliga utbrott av illvrål och gråt, sparkar och slag, och en pojke som ömsom är slapp som en död fisk i hela kroppen, ömsom vilt sparkande och sprattlade med en förvånansvärd styrka.

Just när vi hade börjat känna att vi hade någorlunda koll på det här med föräldraskap, att vi kände vår unge och kunde handskas med honom, så kommer det (så klart!) en helt ny fas som vi står helt handfallna inför.

I förrgår kväll när jag kom hem från jobbet satt H och fipplade med sin pappas surfplatta. Han ville ”titta pappas padda”. Jag vet inte hur den fungerar och vad han brukar se på den (B envisas med att använda android, jag har bara äppelprodukter), så jag sa att han kunde titta på min padda, som också låg på bordet, eller gå till pappa i köket och be honom om hjälp. Skrikattack utlöst. Han sprang till slut ut i köket, där han ville ha vatten av sin pappa. Fick vatten. Skrek och försökte hälla ut vattnet. Skrek ännu mer när pappan tog tillbaka glaset.

Efter en stund ville han ändå ha min padda, och se på Mamma Mu. Jag satte på Mamma Mu: SKRIK! Han stängde av Mamma Mu: SKRIK! MAMMA MUUUU! SNYFT! Jag satte på Mamma Mu igen. SKRIK! Han stängde av. SKRIK! MAMMA MUUUU! Visade de andra apparna han brukar använda. SKRIK! NEJ! Han försöker kasta paddan i golvet. Skriker sig högröd i ansiktet. Tårarna sprutar och han tjuter NEEEJ!NEEJ!NEEEJ! Vi försöker ta reda på vad han vill men får bara NEEEEEEJ!. Försöker trösta. Skrik och våldsamt motstånd när vi försöker kramas. Till slut tar jag honom och bär honom till soffan, vilt skrikande, sätter mig och håller fast honom i knät och drar igång ett YouTube klipp med Wheels on the bus, djurvarianten. Sitter och kommenterar och pekar medan han ålar och skriker ”NEJ!NEJ!NEJ!”. Någonstans in i sången Five little ducks har han börjat slappna av, och bara små snyftningar känns i den lilla kroppen. ”Ackorna!” säger han, och sedan är allt bra.

Igår morse vaknade han med ett leende. När pappan kom med ny blöja och kläder till sängen utlöstes ett nytt utbrott. Han bara gallskrek. Skulle inte ha blöja. När vi med visst våld fått på honom blöjan skulle han slita av den.

Skulle inte ha kläder. När vi med visst våld fått på honom kläderna skulle han slita av dem. När vi försökte få med honom ut ur sovrummet och uppför trappan till hallen skulle han tillbaka till sängen. Gallskrek ”BORT KLÄDER!”.

När vi väl släpat honom till hallen skulle han inte ha skorna. När vi med visst våld fått på honom skorna skulle han slita av dem. Skulle inte ha jacka. När vi med visst våld fått på honom jacka skulle han slita av dem. Sedan tittade han upp på hatthyllan, sa ”Mössa!”, fick välja och ta på sig en mössa, och sedan var allt bra.

Imorse tänkte jag att jag skulle avstyra eventuellt bråk genom att låta honom hämta blöja och kläder själv. Fick honom till och med att vakna genom att hota om att jag skulle gå och hämta blöjan. Han hämtade blöja, byxor och strumpor. Och den smutsiga tröjan från igår. Jag sa att den var smutsig, och att han fick välja en ny. SKRIIIIK! Skulle inte ha någon av tröjorna från garderoben. Ville inte följa med till tvättstugan och hämta en annan. Jag gick ändå till tvättstugan och lockade med bodyn med bilar och bussar. SKRIIIK! NEEEJ TRÖJA!

Jag tog med bilbodyn och släpade med den vilt skrikande ungen till sovrummet igen. Han skulle till varje pris tillbaka till tvättstugan. Skrik och gråt och jag orkar banne mig inte hantera honom längre när jag nu börjar nå graviditetens mer klumpiga fas. Så han stack iväg till tvättstugan. Där han nu ville hämta en t-shirt med folkabussar på. Okej då…

Relativt nöjd unge går tillbaka till sovrummet med t-shirt. Tills han ser den förhatliga bil-och -buss-bodyn. SKRIK! Han tar den, och slår sig ut ur sovrummet och in i tvättstugan igen. Där han ska hänga tillbaka bodyn på torkställningen.

Återigen relativt nöjd går han tillbaka till sovrummet. Ser t-shirten och… SKRIIK! ”BILARBUSSAR!”. Tillbaka till tvättstugan för att hämta bil-och-buss-bodyn. Åter i sovrummet kan påklädning till sist börja. Till slut är han iförd blöja, strumpor, body och byxa. Sedan ser han t-shirten med folkabussarna. SKRIK!

Jag försöker lirka. Kanske kan han ta med t-shirten till förskolan som ombyte? SKRIK! Vill han lägga den i sin garderob? SKRIK! Okej då… Jag trär på honom t-shirten ovanpå bilbodyn. Han är mycket nöjd med att ha två tröjor, och åker glatt iväg mot förskolan.

Jag gissar att detta, vid snart 26 månaders ålder, bara är början på trotsåldern? Känner mig helt maktlös inför dessa ständiga konflikter, och vet inte alls hur jag ska handskas med dem. Hittills har jag låtit honom få som han vill i kan-själv-konflikterna (efter ett par mardrömsmorgnar med tvångspåklädning av vilt skrikande och fäktande unge), men sätter ner foten när det gäller annat, som att vräka ner saker från bordet och när han bara vill bossa över oss. Försöker trösta och avleda när han fastnat i ett  nej-till-allt-läge, även om jag ibland då måste hålla fast honom en stund, för jag har svårt att bara ignorera honom när han är sådär arg och ledsen.

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (”Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (”Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. ”Snart”, ”sen”, ”nästa gång” och ”en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra ”kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med ”en annan gång!” eller ”sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till ”kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Toscana, nästa etapp påbörjad

Toscana, nästa etapp påbörjad

Gårdagen blev relativt loj, på grund av dels en viss dagen-efter-problematik hos männen i resesällskapet, och dels rätt taskigt väder.

Dagens aktivitet var egentligen bara en lunch på Officina de bistecca, en köttkrog som drivs av någon sorts kändiskock/-slaktare som B läst om eller sett på tv.

På grund av att hela menyn var baserad på nötkött i olika former bad vi om vegetariskt alternativ till mig. Bad idea… Eller, det var ju tvunget, men det var verkligen riktigt trist mat jag fick. Med lite allmänt illamående på toppen hade jag ingen vidare upplevelse.

Men de andra – oh my gosh, vilken köttbonanza! Tartar, carpaccio, grillat kött i olika skepnader plus en massa tillbehör och vin, kaffe och avec för bara 50 euro per person. Personalen showade och den galne slaktaren själv sprang omkring och blåste i en tuta. Maten såg verkligen helt fantastisk ut, och resten av sällskapet hade köttkoma resten av dagen.

Sedan var det regnigt, och efter middagsvila tog vi bara en liten sväng in till Greve in Chianti och gick runt och försökte hindra barnen från att ta livet av sig genom att springa rakt ut i gatan, åt glass och köpte pizza med till hotellet.

Idag var det dags för avfärd mot nästa stopp, Lido-någonting-någonting utanför Viareggio, på Toscanas nordligare kust. Lite medelhav i ett par dagar innan vi vänder norröver igen var tanken, men regnet har fortsatt idag och verkar inte ge med sig, så det blir nog inte riktigt sol och bad som vi hade hoppats.

På vägen stannade vi lite längre söderut, i Montalcino, för lite sightseeing och inköp av Brunello-viner. Montalcino låg fantastiskt uppe på en höjd, med milsvid utsikt över ett böljande landskap som inte var fullt lika kulligt som Chianti.

Vi traskade runt, eller snarare över, staden. Uppför ändlösa trappor till något slags palats/monument/kyrka, och sedan nerför en lika ändlös som brant backe, tills vi hamnade vid ett torg där barnen rasade av sig, och sedan in på en restaurang med en spektakulär panoramavy över landskapet. Tyvärr var sikten lite begränsad på grund av regnvädret, men det var ändå mycket vackert.

image

När barnen ledsnade på att sitta på restaurangen ca 75 % genom måltiden tog jag med H ut. Jag hade blivit proppmätt och illamående efter bara halva min enda rätt, en ganska god tonfisksallad, så jag tog ut H för att låta B äta upp sin huvudrätt. Vi gick och tittade i skyltfönster.

Sedan kom även lille E med förälder ut. Varpå pojkarna drog igång varandra, och snart var det ett springkaos utan dess like. H springer rakt ut i gatan och lyssnar inte det minsta när jag skriker ”Stopp!” och ”Stanna!”. Efter att ha ryckt tag i honom halvvägs ute i gatan flera gånger, med kanonont i rygg och mage (sammandragningar?), bryter jag ihop fullständigt och gråter och skriker på honom, och på B som just kom gående. Mitt vid ett italienskt torg står jag och bara skrikgråter och  har total panik. Inte min finaste stund.

Men bara tanken på hur snabbt han skulle kunna ryckas ifrån oss, och hur liten hans egen förståelse för hur farligt det kan vara är, får mig att bli helt kall inombords. Folk kör ju inte lika försiktigt här som hemma, heller. Jag är livrädd och på helspänn hela tiden vi är ute och han kräver att få springa som 3,5-åriga E. När B bar honom mot bilen satt lillskrutten och upprepade ”Mamma lesse! Inte pinga gata!” Så lite begriper han ju, men just i stunden när han springer omkring är det som bortblåst.

Nu är vi på väg till nästa hotell, hopplöst försenade av riktiga störtskurar och bilköer. Förhoppningsvis får vi någon bit mat innan sängdags. H har sovit middag i bilen först en timme före lunch och nu tre (!) timmar efter, så det kan bli en spännande kväll/natt…