Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.

Nattliga utbrott

Nattliga utbrott

Sedan ungefär ett år tillbaka har H ibland fått utbrott på natten.

Inte varje gång, men ofta, när vi varit ute och rest, när vi haft mycket folk hemma eller när han sovit borta så kommer det ett utbrott natten efter. 

Jag vet att jag googlade loss när det började och kom fram till att det kunde vara nattskräck, i och med att han inte låter sig tröstas, utan tvärtom blir ännu värre när vi försöker klappa, krama och gosa honom lugn. Det är också vanligt att sömnbrist och/eller intensiva dagar kan utlösa detta förvirringstillstånd.

Så rätt normalt, och inget att oroa sig över. Men fy fasiken vad drygt det är! Två nätter på bara en dryg vecka har störts av plötsliga skrik och gråtattacker. Han bara skriker nej och snyftar. Vill inte bli tröstad. Det tar en låång stund att lugna ner honom. 

Det jag gjort är att bara sätta mig och prata, prata, prata lugnt och försöka avleda tills dess att han liksom är ”tillbaka” så mycket att jag kan föreslå att vi går tillbaka till sängen (ofta har han sprungit ur den under utbrottet), eller rentav läser en bok eller kollar på något på telefonen en stund.

Det är inte lätt att hitta tålamodet och orken för denna halvtimme av lirkande när klockan är 02.14 och en själv är sömndrucken och dödstrött. B har inte tålamodet eller sinnesnärvaron och försöker alltid A) krama eller B) lyfta upp pojken och bära honom till sängen. Funkar sådär. Så jag får rycka in och lirka tills stormen bedarrar.

Inatt orkade jag bara inte. H låg i vår säng och skrek och grät, och bara vrålade sju resor värre om vi rörde honom eller erbjöd honom något (vatten, kram, kudde, nalle). Så jag bara lade mig så nära honom jag fick, och sa att jag tänkte sova nu, att allt var bra och han kunde somna om. Och det tog inte längre tid än vanligt innan han lugnat ner sig och somnat om.

Så det verkar som att mina ansträngningar varken gör till eller från – utbrottet måste liksom ha sin gilla gång, och går inte att göra mycket åt. Han verkar inte minnas något efteråt.

Långhelgen har varit späckad, med gäster och sen sänggång på torsdagen, besök och övernattning hos vänner med sen sänggång på lördagen, och morsdagsmiddag hos farmor på söndagen med sen hemkomst. Så det var inte konstigt att nattskräcken dök upp inatt.

Nu blir det en vecka med vardagsrutiner innan vi åker på kryssning nästa helg. Fast lite annorlunda rutiner med hänsyn till pågående överskolning till storbarnsavdelningen. Han ska bara gå på förskolan 9-12 i vart fall halva denna vecka, och enbart på storbarnsavdelningen. Vi får försöka parera med tidig sänggång på kvällarna, och kanske lite spring i trädgården på kvällskvisten för att hjälpa insomning lite tidigare. 

Många första…

Många första…

De senaste dagarna har det varit fullt av första gånger.

Första parkhänget med båda barnen efter förskolan.


Jag hade gjort en motionsrunda förbi kontoret med L i min Bugaboo Runner i fredags, och hann inte hem och byta till syskonvagn eller vagn med ståbräda innan hämtning. Så jag lät H gå bredvid vagnen ner till parken, där jag äntligen fick min lunch (klockan 15 😏) i form av medhavd sushi. H ville INTE smaka. Jag som trodde sushi var populärt barnkrubb nuförtiden?

H lekte glatt med ett par små tvillingtöser som var ca ett år yngre, men de var lite tveksamt inställda till den större vildingens framfart. Jag fick konstant påminna honom om att de var mycket mindre och kanske blev skrämda när han sprang så fort fram, och lät så högt. Generellt är hans energinivå (och ljudnivå) uppskruvad till max just nu, och jag vet inte om det är åldern eller någon sorts lillasysterrelaterad uppmärksamhetstörst som orsakar det, men det är verkligen utmattande att bara vara i närheten av honom just nu. Bara när han har en skärm att glo på är han lugn och stilla.

Första gången med två sittdelar i Bugaboo Donkey.


Oj, vad trevligt det kändes att ha båda barnen sittande jämte varandra! Det här är verkligen det bästa med Donkeyn – möjligheten att prata och interagera med båda barnen på lika villkor under promenaderna!

Första gången utan babyinsatsen i Stokke Tripp Trapp. L har mest bara suttit och gjort situps i babyinsatsen på sistone, och eftersom hon börjat äta lite mat nu så var det dags att börja sitta upprätt vid matbordet. 


Hon behöver lite stöd framåt, precis som jag minns att H gjorde den första tiden efter att vi köpt stolen, när han var ungefär i samma ålder. 

Första gången på karusell.


Det var vårmarknad i byn i helgen, med ett magert utbud av det vanliga tingeltanglet av billiga kläder med ”roliga” tryck, billiga kryddor och korv. Och ett litet tivoli, där vår lilleman under stor förtjusning fick åka både en flygplanskarusell och en sån där klassisk snurrkarusell. Bland det bästa med att vara förälder är att få uppleva sådana här saker genom ett barns ögon. Första karusellåket, liksom, vilken grej!

Första gången i IKEA Antilop.


Hon sitter bättre i IKEA-stolen med kudden. Mest hamnade hon där för att storebror krävde tillbaka sin blå stol när vi förvisade hans storbarnsstol till garaget p.g.a. att vi tröttnat på att han lämnar bordet femtielva gånger vaje måltid när inget håller honom fast i stolen.

Första gången med bitring.


Det mesta är gott att tugga på just nu. Tänder snart, eller dröjer det ett par månader till som för brorsan?

Och första gången med två sittande (och sovande!) barn i Phil & Ted’s Vibe.


Även i Vibe var det dags att skrota liggdelen för lillasyster för gott. Och de satt hur bra som helst så här. Enda nackdelen är att större delen av varukorgen försvinner. Men jag får hitta på något bra sätt att lösa det inför helgens Örebro-resa, då Vibe återigen får tjänstgöra som resevagn.

Nu är det bara till Buffalon och Yoyon som vi har liggdelar i bruk. Buffalon eftersom jag ändå skaffat en sittdel som kan alternera mellan Buffalo och Runner, och det känns bra att ha den största liggdeleb kvar sist. Yoyon för att jag vill skjuta upp att bygga om den till 6+ så länge som möjligt, eftersom den då är framåtvänd och jag vet av erfarenhet att små bebisar mest sitter som en säck potatis i den.

Hurra för bajset!

Hurra för bajset!

Det här med potträning av H har ju lite grann avstannat.

Vi började erbjuda pottan för ett drygt år sedan, när han var ca 1,5 år gammal, och det började så bra, så bra. Nästan varje gång han sattes på pottan blev det resultat.

Sedan kom flytten och graviditeten och allt annat vi hade att hantera förra året, och vi orkade inte riktigt engagera oss. När sedan lillasyster kom hade H inget intresse alls av att gå på pottan. Nästan varje gång vi frågade blev svaret: ”Vill inte!”. Och just det här med potta tänker jag mig är en sak en inte bör pusha så mycket. 

Så vi har låtit saken bero. Ibland har han velat sitta på pottan, men inte haft ro att sitta kvar. Ibland har han mest använt det som en ursäkt att få läsa ”Äntligen bajs!”. Många gånger säger han att han är nödig, men gör inget på pottan, för att minuter senare bajsa i blöjan.

Han är nästan alltid torr om nätterna numera, och har alltså börjat känna igen signalerna för när det är dags att bajsa. Men han har inte riktigt velat.

Idag, efter att vi för första gången ever hade ätit frukost med en halvtimmes marginal innan det var dags för förskolan, sade han plötsligt att han var bajsnödig.Och  efter en kort stund på pottan ropade han exalterat på sin far. Och sedan även på sin mor.

Han hoppade på stället och pekade på pottan. Där låg en rejäl hög bajs!

Kan det bli precis som med det mesta med detta barn, att det liksom bara löser sig när det är dags? Vi har aldrig riktigt behövt introducera, avvänja, träna på saker, utan allt har liksom bara skett sömlöst när tiden var inne. 

Jag är rätt sugen på att inte ha två blöjbarn längre, så det vore ju välkommet 🙂

Min stora lilleman

Min stora lilleman

Den här killen är bara lite drygt tre månader från sin treårsdag.


Det är ju sinnesjukt. Och alldeles fantastiskt. 

Han är en alldeles komplett (men stundtals heeelt orimlig) liten människa nu. Han tänker och funderar och pratar och har relationer med många människor utöver oss. 

Han kan allt mer själv, men är rädd för att det ska komma spöken, monster, lejon och dinosaurier när han sover. 

Han är så snäll mot sin lillasyster; han hämtar blöjor, plockar upp tappade nappar och pratar om henne som ”min bebis”, men han får utbrott vid köksbordet varje morgon; vill ha/inte ha (samtidigt) det ena eller det andra, vill/vill inte (samtidigt) åka bil/vagn/till förskolan.

Tidigare i veckan meddelade de på förskolan att det är dags för honom att flytta upp på storbarnsavdelningen. Storbarnsavdelningen! Han ska överskolas redan om någon vecka, tillsammans med i vart fall ett par av kompisarna på den lilla ”mellanavdelningen” som ofta bryts ut från småbarnsavdelningen om dagarna. 

Tyvärr tror jag inte att de två barn han leker mest med, och pratar mest om, ska med. Men det är väl ändå bara en fråga om några månader innan de kommer efter, så det är väl kanske inget att oroa sig över? Storbarnsavdelningen gör ju mycket roligare saker, har större lokaler och leker ute i parken istället för den pyttelilla inhägnade lekplatsen på bostadsrättsföreningens innergård. De sade ju att han ska flyttas för att han visar tecken på att vara understimulerad på småbarnsavdelningen…

Så jag är lite glad och stolt och orolig och gråtmild över min stora lilleman. Inget småbarn mera…

Till min son

Till min son

Det är två och ett halvt år sedan – lite drygt – sedan du kom till oss. Gjorde oss två förvuxna ungdomar till föräldrar, oss alla till en liten familj.

Så mycket har hänt sedan dess, inte bara med dig, utan med oss alla och det lilla liv vi delar. Du tog dig igenom bebistiden ganska lugnt, och det var inte många bekymmer utöver det inledande viktnedgångs- och amningsstrulet och någon enstaka förstoppning. (Aldrig har två människor så innerligt gått och längtat efter att byta en bajsblöja!)

I sinom tid började du krypa, och sedan gå, och det var ett intensivt år där, när vi var tvungna att hålla koll på dig varje sekund, så att du inte drog iväg och gjorde något farligt.

Du började förskolan vid femton månaders ålder, och älskade varje sekund där. Din första förskola, underbara Skogsgläntan. ”Nej, pappa! Bått!” och en knuff kunde vara mottagandet din far fick på eftermiddagen, trots att du varit där mellan åtta och fyra.

Vi flyttade från den gamla ruffiga villan, din pappas första barndomshem som vi ”lånade” av din farmor, sommaren innan du skulle fylla två. Till vårt första egna hus, i den kommun båda dina föräldrar bott i under större delen av uppväxten. Det var svårt att få förskoleplats i nya kommunen, och du fick bilpendla med pappa det första halvåret.

Du hade långa dagar, och det tog tid för oss att komma iordning i nya huset (delvis håller vi fortfarande på). Mitt i allt detta växte sig min mage allt större, med bebisen som som skulle visa sig vara din lillasyster. Det kan inte ha varit helt lätt för dig, men precis som alltid var du mest glad, även om du började uppvisa klassiska tecken på det ökända tvåårstrotset.

Vi åkte på en lång bilresa på hösten efter att du fyllt två år, och du fick uppleva Tyskland, Italien och Frankrike för första gången. De minnen du tog med dig från resan var Den Stora Båten, som det åkte bilar och lastbilar på. Och i vars hytt du fick äta Pringles med mamman, medan pappan gjorde baren med resesällskapet på hemfärdskvällen. Och alla bilar, bussar och båtar på strandpromenaden i Lido di Camaiore, som du kunde åka i efter att ha stoppat i en peng. Du pratar fortfarande om bilarna så fort du ser ett mynt. Att bada i poolen med kompisen E var också minnesvärt.

Med vintern kom de riktigt stora förändringarna: ny förskola, och – bara några dagar in i inskolningen – en lillasyster. Både ny förskola och ny syster accepterades dock snabbt.

Snart är hon ett halvår gammal, och du bryr dig inte så mycket om henne, även om du är fantastiskt rar med henne de gånger hon liksom poppar upp på din radar. Säger:”Hej bebis!” och klappar henne försiktigt på huvudet. Plockar snabbt upp tappade nappar och leksaker och hämtar nya blöjor. Räcker mig papper och kräktrasor när jag sitter nedspydd i soffan med lillasyster i famnen. Annars är du ofta uppslukad i ”juptjub” eller fantasilekar, som oftast handlar om att ringa polisen eller brandkåren.

Men det har blivit lite jobbigt på sistone också. Du hungrar efter uppmärksamhet, och kanske främst mammatid. Kinkar, trotsar, trular, bråkar. Och jag längtar ju lika mycket efter dig. Det är en fröjd att se hur du vuxit och utvecklats så mycket bara på några månader, och jag önskar att jag hade mer tid och ork för att bara utforska den underbara lilla, stora personlighet du blivit. Mer tid och ork för att ge dig den bekräftelse du behöver just nu.

För du är – på gott och ont – inte den sorglösa, glada lilla filur du var för ett år sedan. Du har börjat brottas med större frågor och problem än tidigare. Du kan vara bekymrad över att en kompis varit elak. Oroar dig över om det kan komma dinosaurier, spöken eller monster när du sover. Skäms och gömmer dig när du vet att du gjort något galet. Säger förlåt och ”ingen fara, mamma” när mamma verkar arg eller ledsen. Även när du inte gjort något fel, och då vill jag sjunka genom marken för att jag fått dig att tro det. Men du blir nästan alltid glad igen efter en kram och en försäkran om att du är så älskad, så älskad.

Det kommer att bli bättre igen, vännen. Även om du kommer att få större och allvarligare problem att hantera ju mer av världen (och dig själv) du upptäcker, så kommer jag att finnas där vid din sida och ge dig allt stöd jag kan. Du är inte bortglömd, inte mindre älskad. Det kommer att bli bättre igen.

Som idag. När bara du och jag promenerade till förskolan tillsammans. Ingen barnvagn, ingen lillasyster, och du hade fått inviga dina nya springskor. ”Wow! De är snyggt!” tyckte du, och konstaterade att de var lika blå som pensionatshusets fasader. Glad som en liten lärka flaxade du fram längs trottoaren i dina nya, fina skor. Som jag älskar dig, min lilla skrutteplutt!

Påskuppdatering

Påskuppdatering

Glad påsk!

Vi har varit iväg och firat traditionsenlig påsk hos farmor (när jag pratar om far- och morföräldrar är det alltid i relation till barnen; jag och B har tyvärr inga kvar i den äldre generationen), med lammstek på långfredagen och påskbord på påskafton. H har stojat och busat med alla farbröderna, och L har trivts storligen med miljöombyte och många människor att betrakta.

Det var första övernattningen hos farmor med L, och det gick jättebra. H fick sova med sin farmor (och tyckte då att det gick utmärkt att sova till 09.30), och L fick sova i sin Babyzen Yoyo+ 0+, tills hon vaknade och fick flytta upp till mig i sängen för lite nattamning.

På påskaftons morgon var det bara jag och L som var vakna, från 07.30 och ett par timmar till, innan resten av hushållet började komma till liv.

Jag vet att jag tjatar en del om denna vagn, men även här var yoyon min bästa vän. Perfekt att bara ställa intill fåtöljen, så att L kunde ta en tupplur efter sin frukostflaska, och jag kunde avnjuta en kaffe och spela Farm Heroes i lugn och ro. Perfekt med en liten öppen och ganska låg vagn, för full uppsikt över den lilla under tiden.

Hon vaknade såklart efter en dryg halvtimme, när frukostbestyren drog igång runtomkring, men en liten stunds lugn och ro fick jag ändå. Att vara vaken först är bland det bästa jag vet – att få dricka en kopp kaffe och bli människa innan en måste prata med någon annan.

Sedan blev det en promenad medan farmor lagade färdigt påsklunchen (och påskharen var och värpte ägg lite varstans i huset), och vi hittade en lekplats som blev klart godkänd av H. Jag hade med hans vagn också, men promenaden var något för kort för att han skulle somna – uppspelt som han var satt han och gungade, drog i suffletten, pratade, hummade och sjöng för att hålla sig själv vaken. Men å andra sidan somnade han i bilen hem vid 18-tiden, och sov till 08.17 idag, så det blev ju rätt bra ändå.

Den här dagen började bra, med barn som var strålande glada till att börja med. När nattblöjan skulle bytas ut dock uppkom Striden Om Soppåsen.

Vi har två olika sophinkar i badrummet, en liten pedalhink endast tänkt för småskräp, och en Ubbi blöjhink för blöjor. Med överenskommelsen att bajsblöjor av större modell skall slängas ut genast av bytaren, för att undvika att olägenhet uppkommer.

Men det är ingen som riktigt orkar hålla på med detta sopsorterande, så situationen har utmynnat i att både pedalhink och blöjhink står oanvända och utan påsar, medan en vanligt avfallspåse ligger på golvet eller hänger på handdukshängaren, och kastas ut när något illaluktande inträffat. Idag fanns dock ingen avfallspåse i bruk. När jag skulle plocka fram en protesterade H – ”Jag jill inte ha sån påse!”. Mmhm…nehej… ”Men vi måste ju ha någonstans att kasta kissblöjan.” tyckte jag. ”Näääj! INTE DEN PÅSEN!” tyckte H. Jag plockade fram påsen ändå. Stor gråt och vilt fäktande mot den illasinta mamman började. Han sprang runt i badrum och sovrum och skrek att han INTE VILLE HA DEN PÅSEN. TA BORT PÅSEN!

Han fick inget gehör hos pappan heller för denna åsikt, och till slut löstes hela situationen med att han fick gråta ut en stund i mammans famn. Sålunda slutade striden om påsen.

Ikväll får vi kära vänner på besök, och en brakmiddag ska planeras och förberedas och huset saneras någorlunda. Även om vännerna är av den bästa sorten, som inte heller rengör sitt hus minutiöst när vi hälsar på, och allt således är upplagt för ett avslappnat och opretentiöst umgänge.

Först dock lite soffhäng, där jag och barnen och två av tre katter är nöjda med att inte vara ute i snögloppet. Jag sportar en bebis i knät, med en kökshandduk som får tjänstgöra som kräktrasa, och mor och dotter katt som är i totalt mysläge efter att ha varit utelåsta ett dygn medan vi var borta (korkskallarna skulle absolut rymma ut genom att ligga i bakhåll vid ytterdörren medan vi packade bilen i fredags, och då får de skylla sig själva). H kollar padda med ett babynest (!?) i knät, och en samling leksaksbilar bredvid sig i soffan.

Summa summarum är det en rätt bra påsk som pågår här, trots uselt väder och kyla.

Hoppas ni har en bra påsk också!

 

Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

Hur det går för H…

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!

Jag vädrar vårluft! (Allt är inte dåligt)

Jag vädrar vårluft! (Allt är inte dåligt)

Idag (läs: igår) var det fjärde dagen i rad som vi inte gick raka vägen in när vi kom hem från förskolan. Istället har vi de senaste dagarna gått runt till framsidan och trädgården. H har sprungit runt och lekt med sin stora plastlastbil, en boll och sin fruktansvärt smattrande leksaksgräsklippare (Tack, farmor!) medan jag fått gå runt i trädgården och spana in vårtecken (INTE allt som behöver fixas med), fippla lite med barnvagnar, och dricka kaffe på balkongen.

Tills lillasyster vaknat/fått nog och börjat vråla, förstås. Men ändå! Vi har snödroppar och vintergäck, och till och med en och annan scilla har tittat upp. Jag börjar kunna föreställa mig ljumma vårdagar, med picknickmellis i parken eller trädgården, och L på en filt i gräset. Jag börjar kunna föreställa mig något annat än min ensamma tillvaro i vardagsrumssoffan, och en roligare tillvaro för storebror än att bara glo på paddan hela eftermiddagarna. Vi kanske snart har tuggat oss igenom denna sega vinter, och denna sega spädbarnsperiod med en bebis som inte alls var som jag tänkt mig.

Mellis på balkongen, utelek, kattodling, en utsikt som är underbar även när vädret är grått, och den fantastiskt användbara Yoyo+ 0+, som också kan bli stativ för mjukliften när en kommer hem med bebis sovandes i storvagnen.

Jag har elva blogginläggsutkast som aldrig blivit klara, de flesta nu inaktuella. Tiden finns inte, och inläggen jag påbörjar på kvällen somnar jag oftast ifrån. Men det är som det är just nu.

Lillasyster har varit gasig och skrikig(are) hela veckan, så det är nog bara att inse att jag inte kan äta mjölkprodukter. Men vi var på BVC igår, och hon hade vuxit på sig jättebra – nästan 700 gram på två veckor! 5240 gram stannade vågen på. Hon fick också mätas på längden för första gången sedan hon fick skenan, och hon mätte nu 60 cm. Huvudmåttet var 41, vilket är drygt en centimeter på två veckor.

Sedan imponerade hon BVC-sköterskan med att vända sig från mage till rygg på skötbordet på sekunden när hon lades på mage, ”prata” en massa, och nästan dra sig upp till sittande.

Bugaboo comfort ståbräda på Bugaboo Bee3 har varit en riktig hit – H älskar att få vara friare, och kunna välja mellan att sitta och att stå. L tycker att det är kul att titta på storebror. Med åkpåse i och vagnen i liggläge saknar jag inte alls babyinsats till Bee3 (även om det grämer mig lite att jag inte köpte den limiterade Van Gogh-liggdelen när jag ändå köpte allt annat i serien: vagnen, åkpåsen och breezysuffletten).

Babyzen Yoyo+ 0+ har fått en stående plats i hallen utanför köket, och där lägger jag ifrån mig lillan medan jag tar på mig ytterkläder, och det är även där hon sover från att hon gör kväll vid 20-21 och fram tills att vi går till sängs vid 23-00.

Lillasyster får som andrabarn en eklektisk klädstil, med mörkblågrårandig body, ärvd efter storebror, tillsammans med vita rosett-på-rumpan-byxor hon fått i present. Det här med matchande kläder var något som hörde första barnet till, nu haffar jag mest en över- och en underdel i farten, och så får det bli som det blir. Med H matchade jag body, byxor, strumpor, dregglis och mössa mycket noggrant…

Oj, vad inläggen spretar nu när det går så lång tid emellan. Men jag kan nog inte lova någon bättring ännu på ett tag. Både bloggandet och matlagningen får bli lite hipp som happ så länge. Jag insåg häromdagen att, utöver den befogade ångesten över hemmet som gått från stökigt till en sanitär olägenhet, och min yrkesmässiga trovärdighet och lönsamhet som sjunkit i botten, går jag också runt och stressar upp mig över att veckomenyerna inte följs eller blir tillräckligt varierade, och att jag inte orkar blogga annat än via instagram…