Supertrött lördag och kattbekymmer

Supertrött lördag och kattbekymmer

Gårdagen började med veterinärbesök. Det är aldrig kul att behöva åka iväg med fyrfotingarna, för det känns som att varje liten grej kan vara något stort.

Katter är så duktiga på att dölja när de är sjuka, och plötsligt märker en något, och då är det för sent. Jag minns när jag åkte in med min ”originalkatt”, lilla svarta Trixie, för att hon var lite röd i tandköttet, och det visade sig vara en tumör som vuxit in i hela käken. Jag hade trott på typ tandsten eller en liten inflammation…

Så en plötsligt uppkommen röd, rund fläck där plötsligt varken päls eller hud fanns på Doris sida fick alarmklockorna att ringa i mitt huvud. Ett sår, men runt och inte djupt eller blödande. Fan, hade Doris en tumör nu? Hade något vuxit där under den lurviga pälsen utan att vi märkt det? Vad gör vi då? Hon är bara sex år, men sånt kan ju hända. Och operationer, och konvalescens i vårt kaoshus fullt med barn? Skulle det ens gå om det var något behandlingsbart?

Jag har, som jag skrivit om tidigare, inte haft mycket till övers för våra katter det senaste året. Men att plötsligt börja tänka på att det kunde bli så att jag skulle behöva fatta det där tråkigaste beslutet igen, för tredje gången på sex år…? Bara ett par år sedan Tjockis. Och Doris som är L:s favoritkatt, hur skulle jag berätta för en 2-åring att ”hennes Doris” inte längre fanns?

Doris, som var helt uträknad sist vi var hos veterinären med henne, sommaren innan L kom. Det spekulerades i ryggmärgsskada och annat där hon låg nästan medvetslös helt utan styrsel eller känsel i bakkroppen. Men det visade sig vara kalciumbrist, och hon återhämtade sig mirakulöst med dropp. Hon var en fighter då, och jag kunde bara hoppas på att det skulle gå bra nu igen.

Och det gjorde det ju. Efter en lång stund i väntrummet fick vi träffa en sköterska, och sedermera en veterinär. Doris var sitt underbara jag – hon är bara en stor, tjock, fluffig gosbubbla, den katten. Gosade med mig, med sköterskan, med veterinären. Lät sig bli undersökt utan att konstra på annat sätt än att några gånger vilja lägga sig med sårsidan nedåt. För ett sår var vad det var!

Veterinären trodde att hon haft ett litet sår som blivit en böld som spruckit. Men att det såg ut att läka ihop fint av sig självt, så det var bara att hålla rent och se till att hon inte kunde slicka på det. De rakade rent runt omkring (hon har så fluffig päls!) och tvättade och satte på en tratt.

Så det blev bara ett stycke rakning och sårtvätt för femtonhundra spänn. Lätt värt det hela bara att få besked om att det inte var något farligt, men veterinärbesök påminner mig alltid om hur lyckligt lottade vi är som bor i ett samhälle med subventionerad vård för oss människor.

Stackars Doris spenderade dagen med att lära sig fungera med tratt på. Hon är den snällaste katten i världen, men inte särskilt klipsk, så det tog sitt lilla tag för henne att ens begripa att hon måste lyfta huvudet ordentligt för att inte tratten skulle släpa i marken.

Resten av dagen var jag som en urvriden trasa. Morfar hade kommit över och tagit med storbarnen till parken medan vi åkte till veterinären, så de var behagligt avlekta efter två timmar utomhus. Men V hade somnat i bilen medan jag var hos veterinären, och sedan fortsatte hon med det. I fyra timmar! Så hon var utsövd och rastlös och ville inte alls låta mig ligga och slumra i sängen.

B höll på att röja ur de sista flyttkartongerna, som han lagrat på sitt kontor i tre år. Han hade plötsligt den energi jag hade för någon månad sedan, och röjde och fixade hemma så det stod härliga till. Så jag försökte vila och ta hand om barnen samtidigt. Låg i min säng med två storbarn som kollade padda, och den lilla. Som inte har ro att amma ordentligt på dagtid längre, och fick flaska efter en stunds ofokuserat och gnälligt ammande. Och sedan fortsatte gnälla. Hade tråkigt. Ville inte låta mig blunda en stund.

Vi testade att hålla L vaken över dagen, eftersom hon sovstökar något alldeles otroligt just nu. Tar två timmar att natta, vaknar igen på senkvällen och måste nattas om. Vill ha mamma, men stökar lika mycket när det är jag som nattar. Kanske dags att överge dagsvilan? För hon är inte alls sådär trött vid middagen som hon var för bara några månader sedan. Och är inte tillräckligt trött vid läggdags.

H var i samma ålder när han slutade sova middag. Men där var det lättare, på så vis att han inte gick att få att sova på dagen längre. Med honom var det DEN nattningen som började ta två timmar, eller inte fungerade alls. Så det var bara att sluta med vilan. L är jättetrött på dagen, och inte alls svårsövd då. Men att så att säga följa hennes rytm känns inte rätt, för då kommer hon att sova middag för att sedan vara vaken till 20-21. Och vi vill gärna ha barnfritt efter 19. Nu nattar vi L mellan 18:30 och 20:30… H somnar lätt vid 19-tiden.

Igår slutade försöken med att L somnade i soffan vid 17-tiden. Det var ingen idé att väcka henne för middag en timma senare, så B bar ner henne för kvällen. Varvid hon såklart vaknade efter ett par timmar, och fick nattas om. Jag vet inte hur lång tid det tog, för någonstans där var H jättetrött, och ville gärna bli nattad av mig. I min säng. Gosegubben! Att få sova uppe hos mig är det mysigaste han vet, och han har fått göra det några gånger nu när V vuxit till sig lite. Och en sömnig, gosig och lugn 4-åring är ju lite av ett sömnpiller, så jag somnade för kvällen jag med.

Så nu har jag varit vaken sedan 04, och förundrats över att bebis fortfarande sover i sin Yoyo, som B bara måste ha rullat in till oss när han gick och lade sig. Ska hon verkligen börja sova hela nätter på riktigt nu?

Ska försöka slumra någon timme till.

Holy crap, I’m raising a politician!

Holy crap, I’m raising a politician!

Rubriken är stulen från Fowl Language (en av de småbarnsförälderserier som jag tycker har absolut högst igenkänningsfaktor), och denna underbara serieruta (vad heter det egentligen?).

Den här lilla fröken är överallt just nu, och ska ”vara med” och ”hjälpa till” i alla upptänkliga göromål. Så fort hon är det minsta hungrig tar hon tag i problemet och ”goes foraging”. Hon går runt med kökspallen och förser sig från kyl och skafferi och köksbänk. Och kattmatskålarna, som innehåller yummy crispy treats…tycker hon.

Hon ska prompt hjälpa till med att plocka fram ”fusko” varje dag, och hugger glatt tag i valfri ost, grönsak eller whatever och tar sig en tugga om hon får chansen. ”NEJ!” betyder väldigt lite för denna lilla dam. Hon ser en i ögonen och fortsätter med det hon vill göra.

Hela hon bara utstrålar absolutely zero fucks given. Och hon blånekar. Till allt.

”L, har du bajs i blöjan?” ”Ne-ej! L har INTE bajsat!” ”Men du, det luktar bajs om dig… och du har en stor bula på rumpan. Har du inte bajsat?” ”NEJ!” ”Okej, men du, jag tror att du har det, kom nu så går vi och byter blöjan!” ”Näpp.” En kvart senare, när hon övertalats/tvingats in i badrummet, och jag står och torkar den nedbajsade lilla rumpan. ”L har INTE bajsat!” ”Eh, jo, jag står ju precis och torkar bajset.” ”Ne-ej. Inte bajsat.”

Ja du, lilla vän. Vi kommer nog få lite att tampas med under din uppväxt. Bångstyrigare och envisare unge får en leta efter. Men du är samtidigt världens gosigaste unge, som tycks leva på kramar och pussar, och alltid vill sitta i famnen om tillfälle bjuds. Älskade lilla fröken L!

Idag var hon och storebror med pappa inne i storstan och firade farmors födelsedag på boule-restaurang. Det var en sen lunch, och vi tänkte låta det vara barnens middag också, så att vi vuxna kunde äta vår laxchowder (som barnen ändå inte skulle äta något av) i lugn och ro sedan, eventuellt med ena halvan av nästan-grannar-paret som sällskap. Så det var bara jag och lilla V hemma, och jag skulle ta det lugnt, hänga med bebis och förbereda maten.

Eller så fick jag laga mat med panikskrikande bebis. Som ammades till sömns TRE gånger under tiden jag lagade sopphelvetet, men bara vaknade och skrek lika illa igen så fort hon lades ned. Och när jag väl var färdig visade det sig att laxen, som hade dagens datum som sista förbrukningsdag, borde ha förbrukats ännu tidigare, och hade bismak av ammoniak och svavel. Så jag hade slitit med skrikande bebis för en måltid som fick hällas rakt ut i vasken. Alla middagsplaner ställdes in. Men chips är väl också mat, eller?

They see me rollin’

They see me rollin’

…my double stroller…

I förmiddags var det dags för ytterligare en vagn att, inte gå hädan, men väl gå vidare till en ny familj. Tredje vagn iväg var min Mountain Buggy Terrain V3. Ytterligare en vagn som jag verkligen tyckt om, men som inte använts så mycket på sistone. Och som ska få ge plats åt något nytt snart, hoppas jag…

Så snart affären var överstökad gav vi oss ut, hela familjen. Tjejerna ner i Donkeyn och ut och rulla har visat sig vara det enda som ger någorlunda sinnesro. Det enda som garanterat ger två sovande barn en sammanhängande stund just nu.

Det bara måste vara en utvecklingsfas. För V bor på mig just nu. Dygnet runt. Förutom när vi är ute och rullar vagn.

Igår: dagens start vid 10 (!) bredvid mig i sängen, och strax före dagens slut (21) i sele.

De två stora vaknar tidigt om morgnarna, men nu när jag sover på övervåningen med bebis kan jag få sova vidare lite ändå på de lediga dagarna. L dyker upp vid 06-07 (tack och lov inte lika ofta vid 05 längre) och H ofta samtidigt eller något senare.

Då masar jag mig upp, förser L med en grötklämmis och Greta Gris på teve, medan H i regel sysselsätter sig själv med padda/lego. Sedan kryper jag tillbaka till sängen med bebis, och småslumrar vidare med dörren öppen så att jag kan höra vad de andra gör (i regel ingenting utom att titta på valfri skärm/bygga lego). Vid 08-tiden brukar deras besök i mitt sovrum bli tätare = dags för frukost. Men imorse fick jag ligga kvar till 10(!) och till och med pappan hade blivit väckt tidigare.

Men eftersom jag mest samsover och liggammar mig igenom nätterna med V så är jag rätt trött på morgonen. Jag tror att hon äter mest på nätterna, medan jag är i halvdvala. De kan ta och stoppa upp sina rekommendationer om samsovning där solen inte skiner, för de flesta bebisar (3 av 3 för mig) köper inget annat än att få amma sig igenom natten, och mammor måste ju också få sova…

Nåväl. Idag gick vi till stadens hotell, ställde vagnen med två sovande töser utanför fönstret, och fick äta restauranglunch med ett glas vin och bara fyraåringen som sällskap. Jag var nöjd med vår första restaurangupplevelse med alla tre barnen, men B påstod att det inte räknades när två låg och sov utanför. Och det som jag tyckte var det allra största beviset på våra trebarnsskillz!

Vardagsträning och bilstolspussel

Vardagsträning och bilstolspussel

Vi börjar starta upp vår trebarnsvardag lite.

Idag provade jag att lämna bebis hemma med pappan, och gå och lämna storbarnen på förskolan. Fast jag gick tillbaka hem istället för till kontoret efteråt. Hade först tänkt ta en sväng till kontoret för att hämta hem papper, men mängden snöblandat regn fick mig att spara det till en biltur lite senare istället.

Hon sover fortfarande mest mellan måltiderna, den lilla, och har sin främsta viloperiod på förmiddagen och vidare en bra bit in på eftermiddagen. Det bådar väl för att det ska fungera bra att vara hemma med pappan sedan, då tanken är att jag ska gå till kontoret och jobba efter lämning av H och L.

Idag var hon dock härjig och orolig från lunchtid och framåt. Verkade vilja till bröstet hela tiden trots att hon nyss både ammat och fått flaska. Skrek en del, och började kräkas. Då föll poletten rätt omgående ner hos mamman. Det är ju tredje gången nu, och nog känner jag igen en bebis som väntar på att bajset ska komma! Tänkte efter och insåg att hon inte gjort mer än en liten prutt i blöjan igår.

Mmmm… då är det typiskt att det börjar skvalpa ut i överkant istället, och att det är oroligt och skrikigt. Och mycket riktigt – inom kort hade hon fyllt två blöjor. Jag kände mig väldigt nöjd med korrekt ställd diagnos, det är så skönt nu tredje gången att allt inte bara är kaos och helt random. Jag märker skillnad i beteendet, och hör skillnad på skriken, beroende på vad det är som fattas bebisen. Nästan synd att jag inte ska ha fler barn nu när jag börjar bli bra på det hela 🙂

Efter besöket på Astrid Lindgrens barnsjukhus igår, där V:s höfter godkändes helt och hållet, åkte vi förbi Big Baby och köpte ytterligare en bilstol. Vilken i ordningen vet jag knappt längre… Det var H:s nästan nya Maxi-Cosi Rodifix Airprotect som fick bytas ut mot en Besafe iZi Flex Fix i-Size, en kompakt bältesstol där sidoskyddet kan tas av på sidan in mot bilen. Vi kunde nämligen inte klämma in alla tre barnstolarna i baksätet annars.

Men nu går det. En Besafe iZi Flex Fix i-Size till H, framåtvänd bakom passagerarsätet. Babyskyddet Maxi-Cosi Cabriofix bältat (bakåtvänt, såklart) i mitten bak, och L bakåtvänd i Maxi-Cosi Pearl XP i Family Fix XP-basen bakom förarstolen. Det gick nätt och jämt, men det gick. Fördelen är också att babyskyddet då kan klickas på basen bakom föraren när vi inte har de äldre barnen med, vilket ju blir rätt ofta innan V börjar på förskolan.

När L börjar få ont om benutrymme kan vi också byta ut hennes stol mot en Axkid Minifix, som är några centimeter smalare, men med bättre benutrymme. Men då förlorar vi den kompatibla basen. V får förmodligen åka i babyskydd så länge det går, hon också, så får L uppgraderas till en likadan stol som H när hon blir 4 år, monterad på mittenplatsen bak, och V åka Pearl eller Minikid. På sikt blir det nog tre Besafe bältesstolar på rad i baksätet.

De stora barnen har som sagt varit på föris idag. Utöver det hann de bråka sig igenom en frukost (bara H åt något överhuvudtaget, och det lååångsamt) och sedan en middag (ingen åt av maten, men lite banan fick de i sig), en dusch och en nattning. Och titta på Brandman Sam på teve i en dryg halvtimme medan middagen lagades. Så ja… vad ska en säga… de är i alla fall eniga om att Brandman Sam är ett bra teveprogram, och satt lugnt den stunden… och de blev rena och sov till slut.

(När jag menar att de bråkar sig igenom en måltid är det i regel en kombo av två barn som inte sitter kvar på sina stolar utan är uppe och ränner omkring halva måltiden, inte äter, tjafsar om att de inte tycker om maten, kladdar med mat, doppar fingrar/mat/bestick i sina glas, bankar med bestick, tjoar och skriker och kallar varandra för bajskorv, kladdar ner föräldrarna med mat och häller ut mat och dryck över bord och golv. Oh, happy day…)

Femte dagen efter förlossningen – julafton

Femte dagen efter förlossningen – julafton

Julaftons förmiddag fick vikas åt ett nytt återbesök på BB-hotellet, där lilla fröken uppvisade en liten viktuppgång på de två dygn som gått.

Blygsam, men bra ändå, eftersom det första dygnet efter att hon fick ersättning vände uppochner på hela hennes ätande, och hon hade sovit mycket och ammat mindre och ändå knappt gått att få i något tillägg.

Vi hann med lite sista-minuten-handling på Täby C innan vi for hemåt för att göra iordning det sista inför julaftonsfirandet och släktens ankomst. Där kände jag för första gången av att min kropp faktiskt är nyförlöst ändå. Efter en stunds rännande genom köpcentrat med en halvtung skötväska över axeln sade hela bäckenet plötsligt stopp, och jag orkade inte stå och gå mer.

De goda föräldrarna kom även där och då på att kanske det tredje barnet skulle få någon julklapp också… För sakens skull, även om hon inte ens kan gripa tag i saker ännu. En söt blå mjukiselefant för 80 kronor fick det bli. Sista gången vi kommer undan så billigt, skulle jag tro 🙂

Vi kom hem. Fixade och städade och tog gästerna till hjälp att klä färdigt granen. Som vi inte hunnit kvällen innan, eftersom belysningen (såklart!) gick sönder under monteringen, och behövde förses med nya lampor, som vi inte hade hemma (såklart!). Kalle Anka, glögg och stilton, sista julmatsfixet.

Sedan kom den. Min stund. En halvtimmes total njutning. Sill, lax, skagenröra (allt från fabrik eller butiksgjort). Hemlagade köttbullar, hemgjord rödbetssallad. Hemlagad Janssons frestelse och prinskorv (rakt från fabrik). Hemgjord rödkålssallad. Julskinka som köpts färdigkokt och griljerats. Julbröd från det lokala bageriet. Åländsk senap. Allt nedsköljt med två julöl (Nils Oscars och Mysingen) och en nubbe (Linie Aquavit, mums). Både min målbild under hela graviditeten när jag led av aversioner och restriktioner, och det jag (realistiskt) ville ha ut av julafton för egen del. En helt perfekt avvägd mix av lata val och lite krut på det som kändes viktigast att få nylagat och hemgjort.

Sista halvan av det varma fick jag kasta i mig på grund av hungrig bebis. Men innan dess hade hon suttit helt vaken och klar i sin stol vid bordet och tittat och lyssnat förundrat. Gjort de där små danserna de gör när de är nya. Armar, händer, ben och fötter som sträcks ut och vrids i olika positioner.

Sedan satte vi oss i vårt tysta lugna sovrum och ammade. Vår bästa amningssession hittills. Hon var fokuserad och sög intensivt. Klunkade fint vid varje sugtag. En relativt lång stund på varje bröst. Allt var så lugnt och vi var båda helt i fas. Jag hoppas på flera sådana tillfällen.

Efter tips från barnmorskan på första återbesöket kör vi mestadels med ”tvillingamning” nu. En himlans bra amningsposition för mig!

Storasyskonen var såklart eld och lågor över alla julklappar, även om de fått vänta lite väl länge, och var lite väl trötta, när tomten väl kom. Lego, Duplo, Briojärnvägar och typ all things Babblarna, var det som dominerade paketen.

Gästerna avvek föredömligt tidigt, och den här trötta familjen kunde påbörja operation återhämtning och uppladdning för vår nya vardag. Som H sade – ”Det känns konstigt att vi ska vara fem nu”.

(Han sade också att mammor har mjölk i sina tuttar, och kor har mjölk i sina rumpor…)

4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

4 dagar kvar till BF – i vääääntaaaans tider

God morgon, dag 39+2!

Jag har för typ femte gången gått tillbaka i Bilder-arkivet för att kolla när det egentligen var L föddes, eftersom jag har en skärmdump på gravidappen som jag tog när värkarna startade. Dag 39+4 är svaret varje gång.

Imorgon är stora första-måndagen-efter-jobbslut-dagen, tillika tre-dagar-efter-bf-beräknat-på-sista-mens-dagen. Dagen med hela två gemensamma nämnare med mina två tidigare förlossningar. Och tisdag är alltså dagen då L kom, i förhållande till officiell BF. Torsdag är officiell BF, och fredag är dagen då H kom i förhållande till officiell BF (40+0).

Behöver jag säga att jag inte tänker på något annat än förlossningsstart just nu? Längtar ihjäl mig samtidigt som jag vet att det kommer att infinna sig en känsla av total panik när insikten väl kommer om att ”Shit, nu är det verkligen dags!” Minnet av hur j-vla ont det gör att föda barn finns ju där någonstans i bakhuvudet ändå, och minnet av känslan av att nu-är-det-på-liv-och-död, och vilken enorm psykisk anspänning det är de där timmarna innan en väl fått upp bebisen på bröstet och sett att den lever. Att vi båda klarat oss.

Vill så gärna att det drar igång så snart som möjligt nu, så att vi kommer att hinna hem ordentligt till julafton och får fira med alla barnen. Någon dag för att laga julmat och klä gran vore också skönt att få. Jag planerar att (förutsatt att allt går bra) stanna två dygn på BB-hotellet, så att vi slipper åka hem för att återvända de sju milen typ nästa dag i vinter- och jultrafik för att ta PKU-proverna på bebis. Och för att jag och B ska få lite värdefull tid för att bekanta oss med den lilla nya på egen hand. En liten bebisbubbla för bara oss tre innan vi inleder fem-i-familjen-kaoset.

Just nu är klockan kvart i sju, och jag ligger bredvid en sovande L i sängen. Det har nog typ aldrig hänt? Hon var i och för sig vaken någon timme runt midnatt och pratade, sjöng, gosade och busade och var helt omöjligt söt. Det är verkligen något särskilt med 1,5-2,5-årsåldern – ungar är nog aldrig sötare och tokroligare och gosigare än just då. Jag är så våldsamt kär i henne just nu att jag knappt har ord för det. Och låter mig själv vara det, såhär hennes sista tid som minsting.

Samvetet för att H inte får riktigt samma uppmärksamhet försöker jag att leva med. Han har som förstabarn redan från begynnelsen fått så mycket mer av den varan, och han är som fyraåring självgående på ett helt annat sätt än lillasyster. Men jag försöker så klart se till att han vet att han är precis lika älskad, och att låta honom vara liten ibland, och få hjälp med saker han egentligen kan. För nog märks det att han behöver det också, när han börjar prata bebisspråk och bråka med lillasyster på alla sätt han kan. Medan han andra stunder hjälper lillasyster och tar ett storebrorsansvar som är helt ofantligt hjärtevärmande att se. Och skäller på oss föräldrar när han tycker att vi är dumma på hans lillasyster.

Inga tecken på annalkande förlossning nu heller. Bara några enstaka små förvärkar igår, trots barnvagnspromenad på drygt fem kilometer ute i vinterkylan. Känslan av att det kommer att hända när som helst, som jag hade i torsdags och fredags, medan jag fortfarande inte ville att det skulle starta, är som bortblåst.

Å andra sidan så hade jag inte en enda känning i förväg med H, och med L var det nog ungefär som nu med lite varierande och spridda förvärkar veckan innan förlossning. Ingen av gångerna har jag haft en susning om att det är på väg att bli dags innan det plötsligt är dags. De riktiga värkarna har börjat pang bom med några minuters mellanrum och blivit täta och regelbundna nog att räknas som aktiv förlossning på bara en liten stund. För mig har det verkligen stämt, det som sägs, att en vet när det är dags. Och idag blir nog inte heller dagen.

Men sovmorgon till klockan sju är inte fy skam! Imorgon börjar barnens sista förskolevecka före jul, och före nya 30-timmarsschemat som sedan kickar in. Efter trettonhelgen kommer de att gå 8:00-15:30 måndag till torsdag, då jag ska försöka jobba i mesta möjliga mån beroende på hur bebis och pappa klarar sig på tu man hand, och sedan har vi långhelg som familj fredag-söndag.

Tanken är ju att jag i princip ska jobba heltid, med jobb hemifrån i den mån det går vid sidan av den kontorstid jag får när storbarnen har förskola. Beroende på hur amningen och ev. pumpning fungerar eller inte fungerar så får det ju kanske bli lite jobb hemifrån även när storbarnen är på föris, och lite bebis-på-kontoret-jobb också. Drygt åtta timmar i sträck borta från bebis fyra dagar i veckan är kanske inte helt görbart. Jag kommer att bli tvungen att verkligen anstränga mig med att jobba intensivt när jag kan, och vara mamma lika intensivt när det är tid för det. Sova när jag kan, och glömma allt utöver dessa tre saker. För en tid. Det får gå.

(L vaknade vid 07, låg och bara gosade en halvtimme, och då hade H, som sovit med mormor i gästrummet två hela nätter i sträck, redan gått upp. Sedan har vi ätit frukost, ritat, lekt med kylskåpsmagneterna, spanat in havsörnar utanför fönstret och kollat på Mumintrollet på Netflix. Vilken skillnad det är att ta morgonpasset med barnen när en fått sova till tjugo över sex, då jag vaknade i förundran över att jag fortfarande sov.)

Extrainsatt gnällinlägg – när ska jag få soooova…?

Extrainsatt gnällinlägg – när ska jag få soooova…?

Den lilla marodören tycker numera att det är helt okej att ha som rutin att vakna FÖRE KLOCKAN FEM!?! WTF!?!

Själv drabbas jag av boandeinstinkt om kvällarna, samtidigt som jag bara måste bingea Grey’s anatomy. Igår skulle jag bara se klart ett avsnitt till när klockan var 23. Då hade jag tänkt sova. Men sen var jag bara tvungen att hänga lite tvätt. Och gå igenom högarna med ren tvätt för att få klart barnens packningar tills när bebis kommer. Så när jag väl somnade var klockan säkert närmare halv ett.

Och kvart i fem kom tvååringen krypande upp i sängen och ville inte alls sova mera. Söt som socker ville hon pussas och kramas, säga ”Ässkar dig!” och sjunga ”I ett hus vid skogens slut”. Men inte sova.

Varvid jag inte kommer få något gjort på jobbet, eftersom jag kommer att somna över skrivbordet så fort jag kommer dit.

Såå trött! Varför kan ungen inte sova? Bara att få en halvtimme fram till kvart över fem eller rentav en timme fram tills klockan ringer kvart i sex känns som en avlägsen dröm vid det här laget…

Det svider bakom ögonlocken. Jag sitter i soffan, kollar musikhjälpen på SVT i väntan på att morgonnyheterna ska börja, och har inte ens orkat göra kaffe. Barnet sitter bredvid och YouTube-knarkar på ipaden. (Måste avinstallera den appen igen, för barn kan uppenbarligen inte hantera den.)

Okej, jag vet ju att det jag kan göra är att sova på kvällen. När barnet sover. Men jag vill och behöver ha lite vaken vuxentid hemma också, för när barnen är vakna får jag varken se på teve/slappa eller göra de praktiska saker som behöver ordnas.

Vet inte vad jag ska göra för att kunna bli utvilad nog att orka med en förlossning och även ha hunnit med i vart fall grundläggande förberedelser inför bebis hemma? Jag orkar inte heller gå direkt från nattning till hushållsarbete, eller jobba kvällen igenom, utan behöver få bara sitta lite också.

15 dagar kvar till BF – nu jäklar är jag höggravid!

15 dagar kvar till BF – nu jäklar är jag höggravid!

Nu har det hänt. Eller nu har det vänt. Jag är inte alls smidig längre.

Jag pustar och stånkar för att ta mig upp ur stolar, soffor och sängar.

Jag vaggar som en pingvin och pustar efter en knapp kilometers promenad.

Jag får ont av att gå och stå, och är så trött att jag helst vill sova mig igenom dagarna.

Efter promenaden till jobbet på 1,4 km måste jag sova en stund över skrivbordet. Typ en timme.

Efter promenaden hem måste jag sätta mig ner i soffan, och slumrar genast i den mån det går med barnen klättrande på mig.

L fyllde två år idag, och firade med att vara hemma sjuk. Jag hade laddat för ett födelsedagsinlägg med tillbakablickar på hennes andra år.

Men jag har inte hunnit klart, delvis på grund av tröttma, delvis på grund av att båda ungarna plötsligt var vakna igen bara någon timme efter nattning, och behövde nattas om.

Så det får bli imorgon. Eller när jag hinner och orkar.

Nu ska jag ligga som en strandad val i soffan, och slumra här så länge jag får. För jag är också varm och svettig igen, och vill inte gå ner och trängas med hela flocken i sängen. Ett eller annat barn lär märka att jag saknas förr eller senare…

Wohoo! 

Wohoo! 

Ikväll lyckades jag med den allra första ”vakennattningen” med H!

Vi gick ner och gjorde den vanliga kvällsrutinen. Jag läste typ tio sidor ur ”En björnberättelse”. Jag pussade och kramade och stoppade om honom och sade godnatt. Jag gick.

Han kom efter mig nästan genast för att det var ”lite blött” i hans säng. (Han spillde lite av vattnet efter den obligatoriska ”Törstig!”-episoden direkt efter läsningen) Vi konstaterade att kaninen nog torkat redan, och jag stoppade om igen. Jag gick upp. Hörde honom komma ut i nedre hallen. Stoppade om igen. Gick upp. Hörde återigen fupplande i nedre hallen. Gick ner och hittade honom i el-/städ-verktygsskrubben under trappan. Han ”måste städa”. Ny omstoppning, då var det ”lite läskigt”. Jag försäkrade att allt var precis som vanligt – att mamma och pappa skulle städa (äta godis i soffan i mörkret) och titta på ”vuxen-teve” (Masterchef och Orpan Black) och snart komma ner.

Gick upp igen. Och barnet hördes inte av mer. Kollade nyss, och han sover i precis samma läge som jag lämnade honom.

Wohoo! Det tog nästan tre år, men nu har vi klarat av en nattning som inte innebar att krama honom till sömns, och i 99% av fallen somna själv och missa all egentid den kvällen.

L däremot somnar ju själv sedan flera månader. Undrar om det håller i sig?

Mycket på gång!

Mycket på gång!


Världens gölligaste bäbi (hoppas ni fattar att jag fattar att det är min djupt subjektiva åsikt) är snart 6,5 månader, och är fullt upptagen.

Hon pratar och pratar, och jag tror till och med att det är två konsonanter hon bemästrat. Långa haranger av ba-ba-va-ba-va-va-va flödar från tidiga morgonen till sena kvällen.

Tidigare moves (brödkavelsrull och timvisarsnurr) har plötligt börjat varvas med knästående fram-och-tillbaka-gung. Hon är så stark att hon orkar stå upp en liten stund genom att hålla i ens händer. Snart bär det iväg, och jag kan inte fatta att jag sitter och hejar på istället för att förfasa mig över att den mobila fasen verkar komma tidigare med denna unge.

Hon blir allt bättre på att sitta själv, även om det fortfarande i regel slutar med att hon tippar över åt sidan eller hamnar ihopvikt som en fällkniv.


Inte så konstigt, om än frustrerande, att hon nedprioriterat det där med lära sig att gapa stort vid matning. Hon tuggar fint när maten väl är i munnen, men gapet är inte mycket att hurra för, och oftast kniper hon ihop munnen mitt på skeden. Hon har fullt upp med annat än att lära sig att äta.

Svårt för mamman bara, med H som tidigare erfarenhet. Han gapade stort som en fågelungel och var matglad från start. Nu sitter han förstås och petar i maten nästan jämt. Små delikatessköttbullar från frysen, varmkorv, hamburgare, köttfärssås och pannkaka är det enda en kan räkna med att han äter. Känns lite sådär, när en själv är matintresserad och gärna vill ge mat lagad från grunden.

Idag lagade jag lunch åt mig själv och två barn. Bara jag åt.

H verkar fungera fint på stora avdelningen på förskolan, och den tidigare lämningsgråten är helt som bortblåst. Han har börjat lära sig att säga tack vid matbordet (på förskolan alltså) och komma när fröknarna ringer i hemgångsklockan. Hemma är det mest gnäll, skrik, bråk och matvägran. Men det är väl som det ska i hans ålder. Det är dock svårt att veta om en ska skratta eller gråta när alla måltider har varianter på följande konversation:

”Vill du ha ost?”

”NEEEJ, INTE OST!”

”Okej.” *Lägger ost på egen smörgås*

”VILL HAAA OSTEN!”

”Okej” *Lägger ost på barnets smörgås*

”INTE DÄÄÄR! HÄÄÄR” *Pekar på sin assiett*

Varpå barnet får ost på sin assiett, som han sedan inte ens petar på. Suck!

Eller när han suttit och petat i maten en halvtimme och ätit en kvarts fiskbulle, en halv minipotatis och en tesked riven morot. Förklarat sig ”mätt” och ”färdig” fem gånger. Och jag börjar duka av.

”NÄÄÄÄJ! VILL HAAA MAATEN! MIN MAAT!” *förtvivlade skrik och storgråt*

”Okej, ät färdigt din mat då.”

Och han petar i två minuter till innan han återigen är ”mätt”. Dubbelsuck.