Tiden flyger!

Tiden flyger!

Plötsligt har det gått jättelång tid sedan min senaste uppdatering här. Inget dramatiskt har hänt, utöver att livet och tiden bara flyger i rasande fart.

Minstingen är inskolad, och trivs som fisken i vattnet på förskolan. Börjar gnälla när jag stannar vagnen utanför förskolan, och H snabbt hoppar ur, rädd att bara H ska få gå in och hon ska få vänta utanför som när vi hämtade honom förr. Blir glad så fort jag börjar knäppa upp hennes sele. Lägger knappt märke till mig överhuvudtaget efter att vi kommit in genom dörren dit, och när jag kommer dit för att hämta är hon alltid mitt i leken, men avbryter glatt för att komma springande med världens största leende och krama både mig och storebror.

Barnen går nu 7.15-15.15 på förskolan. Jag lämnar till frukost, och är på jobbet vid halv åtta. Alla dagar då jag inte har möten eller absoluta måsten försöker jag att också hämta. Förskolan ligger ju på vägen till och från kontoret för min del, och det är så skönt att få en liten stund med barnen innan tröttheten och ”hell hour” slår in. Jag kan ju alltid göra en del skrivjobb hemma efter att de somnat. De dagar jag har möten efter kl. 15 får B hämta, så vi försöker tajma in det med dagar då han kan jobba hemifrån.

Så sakteliga börjar vi få in en något tidigare nattning, med målet att båda barnen skall sova vid sju. Tidigare påbörjade vi ofta nattningen då, men nu när det är dags att stiga upp vid strax efter sex är de ju tröttare på kvällen. Ibland fungerar det fint, ibland är det bara rentutsagt rövigt, men det går åt rätt håll. Vi tar ett barn var, och låter i regel H bestämma vilken förälder han vill somna med och i vilken säng (vår eller hans) och sedan får den förälder som blir över ta L och lägga sig i den säng som blir över. Som tur är brukar L finna sig i vilket som, och det är i alla fall ett litet motgift mot andra trotsutbrott att H får ha lite kontroll vid nattningen.

Förr eller senare har vi dock alltid två tvärbalkar i vår säng i form av två barn ligger på tvärsan och spjärnar iväg från närmaste förälder genom att borra in små tånaglar i magen eller ryggen på den vuxne. Har jag tur får jag femtio centimeter längst ut på kanten till mitt förfogande.

De nya rutinerna passar L fint, men det är lite svårare med H. Han är ju fortfarande (sedan ETT ÅR nu) inne i någon sorts mellanperiod då han inte riktigt orkar med en hel dag utan att bli övertrött och svinjobbig, men inte heller går att få att sova middag. Och det blir ju inte bättre av att han nu envisas med att vakna samtidigt som L på helgerna, istället för att ta sovmorgon, eller att vardagsmorgnarna börjar en timme tidigare än förr.

Jag börjar långsamt komma ikapp på jobbet, och det faktum att jag får komma dit varje dag, och redan tidigt på morgonen, har gjort underverk med mitt mående. Stressnivåerna har sjunkit med femtusen procent, och jag börjar känna mig tillfreds med livet igen. Att vara egenföretagare och gå på mammaledighet med barn nummer ett var både bra och dåligt – visst var det stressigt att försöka sköta min del av företaget mellan de föräldralediga dagarna, men det var samtidigt skönt att ha den flexibiliteten i livet som man har som egen, och att se B och H knyta an ordentligt redan när H var riktigt liten samtidigt som jag fick ha kvar ett liv utanför hemmet. Men barn nummer två… ren och skär panikstress i femton månaders tid! Ångest i magen hela tiden.

Våren har äntligen kommit, och livet börjar stabilisera sig igen. Det känns bra. Barnen växer och utvecklas så det står härliga till.

H kan plötsligt klä på sig i princip alla kläder själv, han kan till och med stänga dragkedjorna, det är bara strumporna som är lite knepiga. Hans ordförråd är helt enormt och han uttrycker sig så fint, och vi kämpar med att hålla i huvudet att han bara är 3,5 år, och inte vänta oss för mycket av honom. Han är glad och fin och kärleksfull för det mesta, men det är väääldigt svartsjukt mot lillasyster, och väääldigt missunsamt med att låta henne låna leksaker och sådant. (Rätt eller fel så har jag principen att barnen ska dela med sig av sina leksaker. Allt ett barn inte leker med just för tillfället SKA sykonet få låna om det vill. Tänker liksom inte köpa dubbelt bara för att någon av dem ska ”äga”.) Samtidigt är han också väldigt mån om lillasyster, och vill gärna hjälpa till – hämtar saker åt henne när hon är ledsen, kramar henne och försöker säga tröstande ord. (”Imorgon får vi kex! Nu är det mat.” när hon fått syn på en förpackning smörgåsrån på köksbänken under middagen.) Sedan är det den nästan dagliga övertröttheten… när han springer maniskt runt och bara ställer till ofog, nästan som fjärrstyrt, och knappt är kontaktbar. När han får utbrott över helt orimliga saker. Den är rätt tuff.

L har lagt talet lite på sparlåga, och har tydligen haft finmotoriken i fokus. Vid påsk kunde hon plötsligt bygga ihop Duplobitar, och igår visade hon plötsligt att hon kunde stoppa i alla de olikformade klossarna i rätt hål i klosslådan. Jag som inte ens sett henne stoppa i en enda bit rätt utan hjälp tidigare! Hon leker obehindrat med burkar som ska staplas i och på varandra, öppnar och stänger figurer av rysk-docka-typ och trär ringarna som bildar en gubbe över pinnen. Orden är ungefär de samma som för någon månad sedan ”mamma, pappa, vovve, kacka (för anka, som också blivit mer ”acka”), det användbara ”kah!” som kan betyda både katt och macka och kaka och lite till, ”babba” för Babblarna.

Nytillskottet är ”Guh!” som står för yoghurt (kombinerat med ett befallande finger mot kylskåpet). Eftersom hon har haft fyra kindtänder på väg samtidigt, uppe och nere på båda sidor, har hon ätit riktigt dåligt någon vecka, och då fått äta mycket yoghurt, klämmisar och välling. Nu verkar det värsta vara över, men hon vill nu ha yoghurt istället för middag varje dag ändå. Och hon är inte ett barn vars vilja en trotsar ostraffat… Varje kväll bryter det stora ”gurtkriget” ut, med vrålande illbattning och två föräldrar som försöker stå emot hennes begäran om sötad fruktyoghurt.

Hon får de mest fruktansvärda ilskeutbrott så fort hon inte får som hon vill. Hon vrålar och springer in i ett annat rum, fortsätter vråla, vill inte komma eller bli upplyft eller kramad om en kommer efter henne. Skriker och viftar, slår sig i huvudet med handflatorna, skriker mer och ställer sig i ett hörn med ansiktet in och fortsätter skrika. Vänder på sig och liksom rinner ner i hörnet, ligger sedan halvliggande och vrålar så tårarna sprutar.

Jag var tvungen att dokumentera ett utbrott. Inget barn har farit illa i samband med fotograferingen. Hon är bara heligt arg över att pappan tog ifrån henne ett tomt vattenglas som hon for runt med i gäststugan hemma hos farmor. Varpå hon lämnade sovrummet, sprang in i duschen och bara var ARG. Ville inte komma upp i famnen eller gå tillbaka till sovrummet.

Vi kommer att få det tufft med denna här… Skammen när hon drar igång den här repertoaren offentligt och folk tror att vi misshandlar ungen, fast det i själva verket bara var bananen som tog slut, eller att vi valde ”fel” väg hem. Eller att de tror att vi struntar i att hon är ledsen, när det i själva verket är så att hon är förbannad och inte alls vill bli tröstad. Jag klarade inte ens själv av att lägga upp bilderna då hon tittar in i kameran med de största tårarna, det gör ju ont i hjärtat av att se ett så ledset litet barn. Vad ska då utomstående tro när de ser henne mitt i ett utbrott? Själva har vi förstås blivit vana, och kan inte låta bli att skratta lite i smyg åt henne när hon får särdeles mäktiga utbrott över särdeles små saker. Vi skrattar såklart inte ÅT henne, utan försöker att bara lugnt samla upp henne och hålla fast vid våra nej även om hon ser ut och låter som att vi just förstört hennes liv.

Men överlag är allt bra med oss. Även om egentiden är knapp och dagarna fullsmäckade av jobb och barn från tidig morgon och fram till kvällen. Har vi tur får vi ett par-tre timmar på kvällen att prata med varandra, titta på någon avsnitt av någon serie, gå en ensam promenad för min del, eller utföra några hushållssysslor. I helgen fick vi föräldrar en miniweekend på tu man hand, men det får bli ett annat inlägg, för nu är det dags att återgå till kontorsarbetet.

 

 

SparaSpara

SparaSpara

H:s sjuttonde månad

H:s sjuttonde månad

Jag tänkte komma i fas med månadssammanfattningarna igen, så här kommer inlägget om den nyligen passerade sjuttonde månaden i H:s liv!

IMG_0010
Suddig, men glad.

Månaden börjar med att i vart fall jag och H fortfarande lider av sviterna från förskolepesten som drabbat oss ett par-tre veckor tidigare. Precis före jul tar vi med H till vårdcentralen för andra gången, eftersom han hostar förskräckligt på nätterna och är väldigt rosslig. Ena lungan låter lite illa, och öronen är lite röda, men annars inget nytt. Helt frisk blir han inte förrän efter nyår, bara några dagar innan nästa förkylning slår till. Hög feber, nästäppa och allmän misär får honom att bara skrika en hel dag, som jag genast utser till den dittills sämsta dagen med honom. Varken nässprej, babymist, näsdroppar, näsfrida, paracetamol, kramar eller tutte hjälper.

Under julen flänger vi runt, med julafton hos farmor, mellandagsmiddag hos morfar, ett par dagar hos mormor före nyåret, som firas tillbaka hos farmor igen. Det fungerar bra för det mesta, och han är glad i att ha mycket folk runtomkring. Efter att ha fått paket till höger och vänster i ett antal dagar börjar han begripa att det kanske finns något roligt i dem, men behöver fortfarande hjälp att öppna dem.

IMG_0098
Julklappsutdelning nummer 2, hemma på juldagen. Alla var till honom!

Vi besöker också Skansen för första gången som barnfamilj på annandagen, vilket nog kan bli en tradition (när vädret så tillåter). H gillade de små lejontamarinerna och krokodilerna på akvariet bäst.

(Vi skaffade ett familjeårskort på Skansen, så det blir nog en del besök framöver. Det är ju verkligen ett bra resmål för dagsutflykter, där en ibland kan slå på stort med mat på restaurang och inträde till akvariet, medan en ibland kanske bara tar med lite matsäck eller korv att grilla, och nöjer sig med att gå runt och titta på djuren ute i parken.)

Han är enormt mammig nästan hela månaden, och pappa duger inte till mycket. Han ammar också väldigt mycket hela månaden, men börjar de sista dagarna trappa ner till en mer ”normal” ska-snart-sluta-amma-nivå på ett par gånger per dygn, under småtimmarna/tidig morgon.

Han börjar äta väldigt bra efter att alla sjukdomar fördrivits. Gröten gör comeback på frukostbordet, och han äter en hel vuxenportion med mosad frukt i. Vi får till och med hjälpa till med en annan sked, så länge han får gegga bäst han vill med sin egen sked. Det håller dock bara i sig någon vecka innan han vid slutet av månaden blir kinkigare igen. Ställer till stora skrik-fester så fort det vankas middag, och är helt oberäknelig i att samma mat kan vara supergod ena dagen, för att helt ratas nästa dag.

Han är dock helt vild i allt vad godis och sötsaker heter, och har riktig falkblick när det gäller att hitta sådant vi försökt hålla undan från honom. Och då ger vi honom i princip aldrig sådant ”med flit”, utan han kan få smaka någon liten bit av en bulle eller liknande då och då, om han kommer på oss med att äta sånt och kräver att få provsmaka.

IMG_0286
Blir påkommen med att ha tjuvat en skumtomte från köksbänken.

Sömnen är generellt orolig, och han vaknar flera gånger under kvällarna. I bästa fall somnar han om med napp och gos, i värsta fall är det bara att välja mellan att ta upp honom en stund (om vi höll på ett kolla på någon film eller så) eller att gå och lägga oss med honom.

IMG_0022
Öppnar dörrar, alldeles själv.

Även om han utvecklas mycket fysiskt, genom att bli snabbare, starkare och stabilare och få bättre finmotorik (springer,klättrar, öppnar dörrar, staplar saker och stoppar saker i varandra), så är det kommunikationsförmågan som utvecklas mest denna månad. De första riktiga orden kommer: ”mamma” som ord och inte bara som lång klagovisa ”ma-ma-ma-ma-ma”, ”pappa”/”baba” gör både pappan och mig varma i hjärtat så här under mammighetens högsäsong. ”Kah” betyder både katt och anka, ”pah” kan förutom pappa även referera till trappa och apa. De ljudhärmande orden ”maomao”, ”nomnom” och ”bwumbwum” hänger kvar.

Han börjar nicka för ja, och skaka på huvudet för nej, och -shit!- vad mycket han egentligen förstår! Vi hade ingen aning om att han hade så stor koll på vad vi sade, vilket även märks när vi pratar i telefon med andra och pratar om att åka tåg eller om att han äter en massa klämmisar. Då kan vi plötsligt höra ett ”tuff-tuff”-ljud (Ja, det är hans mor som lärt honom att tåget låter som det lät för hundra år sedan: tschuck-a-tschuck-a-tschuck, typ…), eller så står han framför en med en klämmis han hämtat i köket. Han pekar på saker han vill ha, hämtar fjärrkontroller när han vill se på ”I drömmarnas trädgård”, hämtar nyckeln till altandörren när katterna vill gå ut.

Böcker börjar bli intressanta på riktigt. Han hämtar dem och vill att vi läser, eller sitter själv och bläddrar. Helst böckerna om Binta, Babo och Lalo, som ska läsas om och om och om igen.

IMG_0018
Favoritböckerna, ska läsas mest hela tiden.

Det blir ordentligt med snö efter helgerna, och han får sin första pulka, och får pulsa själv i snön för första gången. Pulkan är kul så länge det går fort, och snön är spännande.

IMG_0372
Liten kåldolme på vinterpromenad i vagnen.

Han får en större bilstol till slut, efter att ha vuxit ur babyskyddet helt och hållet. Hur mycket han väger och hur lång han är är oklart, men han har storlek 86 eller 86/92 i allt. Det sistnämnda är rejält stort än så länge, men det förstnämnda känns inte lika stort som det gjorde för någon månad sedan. Men vi får ge oss till tåls till 18-månaderskontrollen innan vi får veta hur han utvecklats. Han var 79,5 lång och vägde 11,8 kg sist vi var på BVC, när han var nyss fyllda 13 månader. Längden har han nog vuxit mycket på, det märks på kläderna, men jag är osäker på vikten. Det har ju varit både matvägran och sjukdomsperioder de senaste månaderna, så han har nog gått ner lite i perioder. Kanske väger han 12,5-13 kilo nu?

Det är inte klokt att denna lilla grabb var en fyra-femmånadersbebis vid den här tiden förra året. Vad mycket som hänt sedan dess, och vad snabbt tiden har gått!

IMG_0123
Stor kille fikar i egen fåtölj på Espresso house efter Skansen-besöket.
Gullungen

Gullungen

Igår jobbade jag hemifrån medan lilleman var på förskolan. Det var första gången sedan han föddes jag var själv hemma en hel dag. Jätteskönt att få vara helt ensam i huset. Förutom katterna, då. Som såg till att jag inte blev FÖR bekväm genom att krafsa på dörren när jag gick på toa.

På eftermiddagen hämtade jag, efter att ha installerat den kraftigare åkpåsen från 7 A.M. Enfant i Buffalon. Plutten låg som en liten kåldolme i åkpåse, pälskantad öronlappsmössa och overall. 14 minus är ändå 14 minus. Sedan tog vi en liten promenad förbi torget och hämtade paket. Lite reakläder från Babyshop (i storlek 92!) ett paket från Barnens bokklubb som jag glömt avbeställa (visserligen fina böcker, men de kommer bli liggande ett bra tag innan H är redo att lära sig färger och att räkna), och en massa DVD-skivor med ”I drömmarnas trädgård”.

Ett svindlande ögonblick trodde jag att jag lyckats samla alla 20 DVD-filmer som finns på svenska. Sedan uppdagade jag en dubblett, så lyckan blev kortvarig. De har ju utgått överallt, så det har varit ett himla pyssel att hitta enstaka kvarvarande exemplar i olika nätbutiker och buda in begagnat från Tradera. Den allra sista filmen verkar dock vara knepig att hitta. Orka fastna på 19/20! (Fullt medveten om att H inte rimligen behöver 60 avsnitt att titta på. Men den serien är helt outstanding bland barnprogrammen, och fortfarande det enda som jag tycker är lagom för H:s ålder, så jag vill samla på mig för eventuella ytterligare barn. Och sen har jag kanske en viss perfektionistisk läggning, och tycker om när samlingar är kompletta…)

H var som vanligt extremt hungrig efter förskolan, och åt 1,5 stor klämmis, en yoplait-yoghurt och lite rester från gårdagens bulgur och kikärtor till mellis. När B kom hem och det var dags för middag åt H även lite ärtsoppa (med mycket senap!), och avslutade med att moffa i sig 4,5 pannkakor. Han är helt tokig i pannkakor; äter upp dem hur snabbt som helst och gråter efter mer. Av de första fyra pannkakorna gick 3,5 till barnet. (Den halva var egentligen pappans, och barnet förde en högljudd kamp för att få hela den pannkakan också.) Sedan sov han. Tillväxtfas på G eller bara återhämtning efter senaste förkylningen?

Jag lyckades avleda hans intresse för tutte hela kvällen, och även en gång när han vaknade vid midnatt och vi gick till sängs. Jag har uppfunnit en ritual när han vaknar i sängen, som går ut på att jag med stort ståhej letar efter nappen (även om jag vet var den är) – ”VAAAR ÄR NAPPEN?” –letar runt i sängen – ”DÄÄÄR ÄR NAPPEN!” stoppar in nappen i hans mun – ”Här får du nappis, älskling” – stryker över hans kudde (som egentligen är min) och säger ”Här är H:s kudde.”, Varpå han oftast bara dimper ner på kudden och somnar om.

Vid 3-tiden var han dock bestämd i sitt uppsåt att få tutte, och då fick han såklart. Men det var enda gången. Hoppas, hoppas att det kommer gå att trappa ner och avsluta mjukt nu.

Jag tog mig en sovmorgon (läs: råkade stänga av larmet istället för att snooza) och vi fick en gemensam avfärd. Vi väcker H vid halv åtta, och han är idel skratt och kramar. Byter blöja, borstar tänder, klär på, tar på ytterkläder. Allt medan han mest småpratar, ler och gosar. Gemensam lämning, då han sprang upp i fröken N:s famn och genast började vinka åt oss. Han är ju helt enkelt ljuvlig, vår son! (Garanterat helt 100 % opartisk åsikt, hehe…)

Nu lite jobb innan det är dags för helg!