H:s sextonde månad

H:s sextonde månad

En hel månad sent tänkte jag äntligen komma mig för att sammanfatta den sextonde månaden i H:s liv.

Månaden börjar med inskolning på förskola, som påbörjas ett par dagar före 15-månadersdagen. Det går bättre än vi någonsin vågat hoppas, även om vi haft på känn ett tag att vår lille vildbasare förmodligen skulle må bra av en mer stimulerande miljö än hans ganska lata och bekväma föräldrar orkar erbjuda. Inte en gång gråter han när vi börjar lämna honom själv, inte en gång får vi höra annat än att han är en riktig liten solstråle. Det märks att personalen tycker om honom, vilket så klart är en lättnad när vi ska anförtro den dagliga vården av honom till andra.

Inskolningen för med sig en tids flyt, med glatt humör, bra aptit och bra sömn. Glädjen blir tyvärr kortvarig, för efter en och en halv vecka på förskolan kommer han hem med dagispesten, och det blir VAB-premiär. Hela familjen blir helt utslagen, och innan sjukan slår till ordentligt, och vi förstår att det inte är en vanlig liten förkylning, har jag och H hunnit ta oss till mormor i Örebro där vi spenderar en miserabel helg. Och smittar ner mormor på köpet.

Sedan var hela familjen utslagen i en hel vecka. H blir frisk först, och slussas tillbaka till förskolan medan jag och B gör vårt bästa för att få lite jobb gjort trots att förkylningen hela tiden tar nya tag med vansinnesont i halsen, öronen och bihålorna, samt rethosta följt av slemhosta följt av smärtsam hosta och rossel och pip i lungorna. Jag är så sjuk som jag aldrig tidigare varit. H fortsätter att hosta någon fruktansvärt om nätterna ända fram till nyår.

IMG_5526
Sjuk pojke bor på mamman i en dryg vecka.

När H är som sjukast äter han nästan ingenting. Lite grötklämmis och några russin kan slinka ner. Annars bara ammar han. Och ammar. Och ammar. Mamman känner sig lite oförberedd på att plötsligt behöva helamma 15-månaderbarnet, men har inget annat val. Han börjar till och med fylla blöjorna med bulldegsdoftande mjölkbajs igen.. Han är enormt mammig, och jag får knappt en sekund i fred denna månad.

IMG_5462
Stolt kille kan klättra upp på köksstolar själv vid femton månader.

Han lärde sig att klättra på stolar och äta med sked denna månad. Var med om sitt första luciafirande som jordens goaste lilla tomte.

IMG_5653
Liten tomte på förskolans luciafirande, som var utomhus.

Har storlek 86 i kläder.

Mycket mer än så händer inte denna månad, som helt domineras av sjukdom. (Som enligt vårdcentralen är någon sorts virus, d.v.s. bara att vänta ut.)

Vecka två som förskolefamilj

Vecka två som förskolefamilj

Ja, då är vi igång på riktigt med den nya fasen i vårt familjeliv – förskolefasen. Vi är inte längre oh-så-speciella-förstagångsföräldrar (i våra huvuden, alltså) med en bebis hemma, utan en helt vanlig barnfamilj som ska jonglera hämtningar och lämningar, och förhoppningsvis kunna jobba lite mellan vabb-perioderna.

Vi har inget att skylla på längre. Inget ”Ja, du förstår jag jobbar ju bara H-A-L-V-T-I-D just nu, för vi har en B-E-B-I-S hemma…”. Från och med nu ska vi fungera som alla andra, utan ursäkter. Förskolepest möjligen undantaget.

Apropå den så är den en gift som bara keeps on giving – idag bjöd den på komatrötthet och ont som f-n i bihålorna, så att pannbenet höll på att gå i kras varje gång jag hostade till. Vilket jag inte har någon kraft kvar till, så det blir bara små ynkliga torrhostningar. På vägen hem från jobbet hade jag en liten känsla av ont i ryggen när jag andades djupt. Varför inte en vända ner i lungorna också? Skitvirus!

Men barnet mår bra och stortrivs på förskolan. Det blir andra veckan som han går heldagar nu. Idag hade han varit lite gnällig vid vilan, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln. Personalen kommenterar nästan varje dag vilken glad unge han är. Hemma var han glad hela kvällen ikväll också, så fort han fått amma i alla fall.

Min medkrigare tycks ha stupat i strid ikväll, a.k.a. somnat under nattning, så jag får roa mig på egen hand. Ska nog avnjuta lite högkvalitativ egentid med att plocka i ordning köket och byta ut ett par trasiga adventsstjärnor.

God natt, och sov gott!

En väldigt mammig liten kille.

En väldigt mammig liten kille.

H är enormt mammig just nu. Förmodligen hör det samman med att han började amma så mycket igen när han var sjuk. Nu vill han inte släppa mig utom synhåll. Det går bra att vara på dagis hela dagen. Men sedan… Jag får inte lämna hans synfält, och hans pappa får absolut inte lyfta upp honom.

Min ork tryter verkligen just nu, och jag klarar inte av att sköta nattningen. H får amma nere i soffan efter middagen, sedan får B ta upp honom och duscha, byta om till pyjamas och natta.

Varje kväll när pappan lyfter upp honom och bär iväg honom, och jag vinkar och säger godnatt, börjar han tjuta och yla i högan sky. Detta fortsätter sedan hela duschen och ombytet igenom. Sedan somnar han i och för sig snabbt, även om det blir några omtag eftersom han vaknar när han läggs ner i sin egen säng.

Och självklart drar mammasamvetet igång när jag hör honom tjuta och ropa ”mamamammama” mellan tårarna. Men han har fått ligga vid bröstet tills han själv fått nog precis innan, och han har sin pappa hos sig, som tagit del av omvårdnaden av honom på i stort sett samma villkor som jag ända från start. Inte kan det väl vara så illa?

Helt ärligt hade jag inte väntat mig att han skulle ha så starkt mammiga perioder, eftersom vi båda delat på föräldraledigheten nästan från början. Jag känner mig lite kvävd av hans plåstrighet, och B undrar vad tusan han gjort för fel. Och visst, jag har tuttarna, men han är ändå till hälften ersättningsuppfödd, så jag trodde inte att de skulle göra SÅ stor skillnad.

Vi har hela tiden kört med att alltid trösta snabbt när H är ledsen, och aldrig använt några skrikmetoder eller liknande. Men att jag inte svarar på hans skrik när han har pappan där kan väl ändå inte vara skadligt? Annars skulle jag väl bara bekräfta att pappan inte riktigt duger ändå? Känner mig lite rådvill.

En stor del av ledsenheten kommer nog också av att han är väldigt trött, eftersom klockan ofta hinner bli runt 20 innan middagen är färdigäten. Men jobbigt är det i vilket fall som helst.

Hämtningspremiär

Hämtningspremiär

Igår blev den till slut av, min allra första förskolehämtning!

För att hinna hämta barnet vid 16 fick jag lämna kontoret 14.35. Inte helt optimalt för arbetet, men det är ju bara att gilla läget. När jag kom in på hemvistet såg jag min lilla pojke stå i hörnet av rummet tillsammans med ett annat barn, fullt upptagen med att ”laga mat” på leksaksspisen. Han hörde mig överhuvudtaget inte, trots att jag ropade.

Den lite hårdhänta pojken T (han som knuffade H första dagen) sprang fram till H och började rycka och dra i honom. Det verkade dock som att han bara försökte påkalla H:s uppmärksamhet och säga ”Men HALLÅ, din mamma är ju här!”. H blev ledsen och började gråta, sedan såg han mig, pekade mot mina bröst och sa ”Duh duh!” och ”Nom nom nom!”. Sötenöten…!

Nej, jag langade såklart inte fram titsen på föris, utan vi packade ihop oss och gick hemåt, via mataffären. H började tjata om banan så fort vi klev in genom dörrarna, och närmast inhalerade den han fick. Så fort vi kom hem kröp vi upp i soffan tillsammans så att han fick amma. H var mycket nöjd, och jag tycker också att det är ganska mysigt att gosa ihop oss lite efter att ha varit ifrån varandra under dagen. Den nya rutinen är att jag ammar när vi/jag kommer hem på kvällen, sedan någon gång till innan H går och lägger sig, och B nattar. Efter att ha nattat hela det första året känner jag att jag med gott samvete kan lämna över det till B ett tag nu. Sedan vaknar H som vanligt under småtimmarna och ammar en eller ett par gånger. Att ha kommit in i vardagen igen har i alla fall avbrutit det superfrekventa ammandet som H krävde när vi var sjuka.

Sedan började jag stöka i köket medan H fick titta på ”I drömmarnas trädgård”. Efter en stund kom han in i köket, började klättra på sin stol och smacka med läpparna. Mer hungrig! Han fick en liten yoghurtbägare, vars innehåll han faktiskt lyckade peta i sig med sked. Kan det vara så att han knäckt skedkoden nu?

Jag lagade kyckling till middag, enligt ett recept som jag fotat av någon gammal tidning, troligen Lantliv:

Mustig kycklinggryta

4-6 portioner

  • 1,4 kg kyckling med ben (jag tog strax under 1 kg kycklinglår med ben, det är min favoritstyckningsdetalj, det som bara är ovanlåret, utan själva benet)

Marinad

  • 5 dl matyoghurt
  • 1 tsk kardemummakärnor
  • 1 tsk korianderfrö (hade jag inte hemma, så jag tog lite malen koriander istället)
  • 10 kryddnejlikor
  • 1 stor vitlöksklyfta (det stod inte i receptet vad en skulle göra med den, jag rev den tillsammans med ingefäran)
  • 1 msk riven ingefära
  • 2 tsk gurkmeja
  • 1 nypa chiliflakes
  • 1 tsk salt
  • 1 msk flytande honung

Gryta

  • 2 msk matolja
  • 1 burk kokosmjölk
  • 2 msk koncentrerad kycklingfond
  • 1 kanelstång
  • 5 kardemummakapslar (jag använde gröna, och tog några fler än 5)
  • 1 lime
  • salt och peppar

Garnering

  • 1 dl riven kokos (snabbt rostad i varm stekpanna)
  • färsk koriander (hade jag köpt, men glömde att sätta fram, vilket var typisk eftersom det är ungefär det allra godaste jag vet)
  1. Blanda marinaden, lägg i kycklingen och marinera 1 timme.
  2. Ta upp och stek kycklingbitarna på hög värme så att de får färg, lägg över i gryta.
  3. Häll över marinaden och kokosmjölken.
  4. Tillsätt fond, kanel och kardemummakapslar. Sjud under lock i 30 minuter.
  5. Pressa i limen. Smaka av med salt och peppar.
  6. (Jag redde av grytan med ett par msk Maizena utrört i vatten)
  7. Servera med ris, rostad kokos färsk koriander.

Alla, inklusive barnet, åt med god aptit, så det här får räknas som en hit. Jag skulle kunna tänka mig att köra i en näve gula russin också nästa gång. Och kanske lite lök.

På kvällen fick jag ett ryck och bakade saffransbullar också. Testade det här receptet med apelsin- och mandelmassafyllning. Det blev rätt bra, men om jag gör det igen dubblerar jag fyllningen. Jag struntade i florsocker och körde på lite pärlsocker istället.

Min kvällsenergi kom sig troligen av att jag tuppat av en stund på bussen på väg till jobbet, hängande över skrivbordet på jobbet, på bussen på väg från jobbet, i soffan när jag ammade när vi kom hem, i soffan när jag kramades med H medan kycklingen marinerade, i soffan medan B nattade H. Den här tiden på året utvecklar jag nästan någon form av narkolepsi, och liksom bara somnar lite varstans. Den senaste tidens myckna amning har nog också gjort att en del amningshormoner ökat, för jag minns att jag somnade på det här sättet när H var mindre, och jag ammade mer, också.

Idag är jag själv på kontoret, och ska se till att klämma ut mesta möjliga av de fem timmar som är kvar innan jag måste åka för att hämta barnet.

Ha en bra torsdag!

H:s femtonde månad

H:s femtonde månad

Ja, jösses, det går utför här! Sammanfattningen för H:s femtonde levnadsmånad har helt glömts bort, och nu är det mindre än två veckor kvar tills hans sjuttonde månad börjar.

IMG_5175

Det är en lite stökig månad, som inleds med orolig sömn och uppvaknande redan tidigt under småtimmarna för att komma upp i vår säng, och nästan oavbruten amning därefter.

Från att ha ätit allt blir han plötsligt kräsen med maten. Det är svårt att hitta saker han både vill och kan äta själv. Han är enormt uppmärksam på allt runtomkring, vet att det finns kanelbullar på kaféet, bananer i matvarubutiken och vet precis en pizzakartong innehåller. Vi försöker hålla någon form av balans i att ge honom sådant han äter, men inte falla till föga och låta honom leva enbart på våfflor och pizza.

IMG_5351

Han ammar fortfarande en del, fortfarande främst på småtimmarna och tidiga morgonkvisten. Pekar på tuttarna och säger ”nomnomnom”. Det börjar kännas som att det inte finns så mycket mjölk kvar, det tar allt längre tid för honom att få igång utdrivningen, och det är bara pyttekorta stunder som det hörs att han verkligen klunkar. Jag hoppas på att det snart ska bli dags att lägga ner amningen, men har inte hjärta att driva på honom i den riktningen, när han tycker att det är så mysigt.

IMG_5073

Han busar och struntar blankt i alla former av tillsägelser, trotsar en del rent av, skulle man nog kunna säga. Kan demonstrativt se oss i ögonen medan han håller en bit mat i handen, och sedan släppa ner den, när vi precis sagt att han inte får kasta mat på golvet. Titta på oss och flina stort när han vräker ner något på golvet som vi just sagt åt honom att inte röra. Han har redan genomskådat oss: ”Vad tänker ni göra om jag struntar i vad ni säger?”, och svaret är… Ja, vad kan en göra när barnet är för litet för att förstå såväl hot som mutor? Vi kan flytta honom bort från från ställen där han inte får vara, och ta ifrån honom saker han inte får ha. Inget mer.

IMG_5101

Han pratar fortfarande inte, men jamar och gör pruttljud. Han kommunicerar vad han vill på andra sätt, som att klappa händerna och peka mot teven för att säga till oss att han vill se Makka Pakka. Pekar och säger ”Åmnomnom!” när han vill ha något att äta. Säger ”bwum bwum” när han ser allt som med lite fantasi skulle kunna antas ha en motor och/eller hjul.

Kläderna i storlek 86 är lagom, det mesta i storlek 80 är urvuxet. Han har storlek 22 i skor. Blöjorna kör vi storlek 4 om det är Pampers, 5 om det är Libero. Längd och vikt har vi ingen aning om, eftersom vi inte varit på BVC på länge.

Han börjar få alltmer kontroll över sin kropp. Går stadigt och kan både springa och klättra upp och nerför trappor utan bekymmer. Han börjar liksom äga utrymmet omkring sig på ett annat sätt, och kan lägga sig med amningskudden och slappa på vardagsrumsgolvet när han tittar på tv. Börjar träna mer på finmotoriken också, genom att vilja skruva på locken på klämmisarna igen hellre än dricka innehållet, lägger saker i varandra och provar vad som passar i vad.IMG_5251

Mot slutet av månaden är han lite hängig, och dagarna innan det är dags för inskolning på förskolan får han en febertopp som följs av blåsor runt munnen och rumpan helgen innan inskolningen. Efter kontroll med BVC och förskolan tycker de ändå att det är okej att börja inskolningen på måndagen.

IMG_5315

Och han trivs på förskolan som en fisk i vattnet, vår son! Han börjar två dagar före sin femtonmånadersdag, och allt går hur bra som helst.

(Sedan kom dagispesten och golvade hela familjen en vecka senare, men den berättelsen hör till en helt annan månad.)

Ingen bra resa, det här

Ingen bra resa, det här

Barnet, som jag trodde var på bättringsvägen, blev sjukare igår eftermiddag, och än sjukare idag. Äter inte och dricker bara lite.

Dagens mat: en näve russin och ca en halv deciliter vispgrädde. Dagens dryck: kanske en och en halv deciliter vatten, en halv deciliter äppeljuice, några klunkar saft och några klunkar festis. Märk den tilltagande desperationen hos föräldern…

Han har helt ratat nästan all sin favoritmat: pannkakor, pizza, mer vispgrädde, kanelbullar. Återigen, desperationen… Jag tror att det var typ i måndags eller tisdags som han åt en ordentlig portion mat sist. Nu cirka tre dagar på nästan ingenting.

Och han gråter. Och gråter. Och gråter.  Sover mycket, för att sedan vakna och vara aktiv mellan 04 och 07. Varvid han står och pekar mot köket och säger ”nomnomnom”, för att sedan slå iväg allt som erbjuds, gråta, hälla vatten/mjölk över hela sig, gråta lite till. Busa runt medan mamman försöker sova, för att sedan vid 07.30, när mamman tänkt att det ändå är morgon och dags för frukost, bestämma sig för att manisk amning under halvsömn, på alltmer sinande bröst, i två och en halv timme, ändå var vad han behövde. Mina bröstvårtor var lila efteråt. Oh, the joys of motherhood!

Och som grädde på moset – gissa vem som har panikont i svalget och frossa? Nu har H sovit i princip non-stop sedan kl 16, med avbrott för middagsförsök och ett par omgångar tutte. Jag försöker ladda för en stökig natt. Vill bara sova själv.

Det är i vart fall positivt att H:s feber varit avsevärt lägre idag (enligt mina handflator), och just nu är hans panna sval mot mina febriga händer.

Eländes elände. Det blir till att ringa doktorn på måndag om barnet inte kvickar på sig. Kanske är det halsfluss? (Tack föris!)

Försöker hålla mig cool, men det går sådär. Tänker ”feber är inte farligt” (Men tänk om det är någon jättefarlig infektion då?) och ”små barn kan klara sig i veckor utan mat, bara de dricker” (Hur mycket måste han dricka?). Men mest tänker jag att en barnakut är det sista stället jag vill ta mitt sjuka barn till (medvetslöshet, stor blodförlust och liknande undantaget), så det blir till att avvakta till måndag, eftersom han trots allt dricker, är aktiv stundvis och febern inte är konstant hög. Men det är första gången min skrutt är sjuk på riktigt, och lite, lite grann ligger jag vaken nu bara för att höra honom andas.

Imorgon är vi hemma igen. Stackars mamma, som fick hem en hel sjukstuga med väldigt begränsad umgängesförmåga. Hoppas vi inte smittat henne, bara.